Inflationens mått

Det officiella mått på prisutvecklingen som Sverige började beräkna under första världskriget fick namnet levnadskostnadsindex (LKI). På 1950-talet bytte indexserien namn till konsumentprisindex (KPI) och publiceringstakten höjdes, från en gång per kvartal till en gång per månad.

Under sin drygt hundraåriga historia har KPI blivit allt mer oundgängligt som redskap för att förstå och styra samhällsekonomin. Varje månad levereras nya siffror och börsen reagerar blixtsnabbt, utifrån vetskapen att KPI är den målvariabel som Riksbanken har vid sina räntebeslut. KPI-beräkningarna finns också inbakade i det vedertagna måttet på ekonomisk tillväxt, det man kallar för ”reell BNP”.

Ändå är det inte alls självklart vad det är för en storhet som det officiella inflationsmåttet egentligen är tänkt att mäta. Trots att KPI numera publiceras med två decimaler, ter det sig på många sätt allt mer relativt, för att inte säga godtyckligt. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka är en av de som mest ihärdigt påpekat det faktum att priset på villor och bostadsrätter under lång tid kunde skjuta i höjden utan att riktigt sätta avtryck i KPI. Därtill kommer frågan om hur prisstatistikerna ska värdera förändringar i varornas kvalitet. Frågan om kvalitetsförändringar kan te sig som en teknikalitet, men visar sig i slutändan vara helt central för hur vi ska förstå ekonomisk förändring över något längre tidsrymder. Genom att närmare begrunda förändringar i varors kvalitet kan vi få insikt i det godtycke som faktiskt präglar många av de siffror som allmänt tas som objektiva mått på välstånd.

Låt oss till att börja med följa Andreas Cervenka och ta priset på datorer som exempel. Om vi får tro den offentliga statistiken så har det blivit otroligt mycket billigare att köpa en dator. Enligt KPI rör det sig om en nedgång med över 95 procent sedan år 2000! Men som alla vet är det likväl omöjligt att köpa en fabriksny laptop för en femhundring. Om vi bara tittar på prisbeloppen verkar det snarare som om datorpriset ligger stilla på en jämn nivå över tid. En hyfsad multimediadator kunde år 2000 köpas för runt tiotusen kronor och för många duger nog samma belopp som riktmärke än idag. Hela den oerhörda prisnedgång på datorer som registrerats i statistiken visar sig knappt alls syfta på antalet kronor som betalas vid verkliga datorköp. Snarare så uttrycker den nedåtpekande priskurvan hur den uppmätta kvaliteten på datorer har blivit bättre år för år. Och kvalitetsförbättringen är svår att förneka, om man beaktar sådant som processorkraft och arbetsminne.

Prestandasiffrorna talar sitt tydliga språk. Något förenklat är det dessa siffror som har legat till grund för de ”kvalitetsjusteringar” som görs varje år och som får KPI att visa på ett kraftigt och ihållande fall i datorpriserna. Högre kvalitet räknas som lägre pris. Men har vi verkligen fått så mycket mer dator för pengarna, sett över en längre tidsperiod? Om detta råder nog delade meningar. Ett möjligt synsätt är att den ökade datorkraften åtminstone delvis är påtvingad, eftersom själva mjukvaran ständigt uppdateras till att ställa högre krav – vilket även påverkar den användare som nöjer sig med basfunktionerna. Klart är att en betydande del av datorkraften och bredbandsuppkopplingarna slukas av att ladda reklam som vi aldrig har bett om, eller används för att på olika sätt övervaka våra beteenden. Mot denna bakgrund vore det fullt möjligt att argumentera för en alternativ och mindre optimistisk värdering av 2000-talets datorutveckling. Då kunde vi ha fått en prisstatistik som inte visade på en lika kraftig nedgång i priset på datorer, mobiltelefoner och annan digital utrustning. Därmed skulle den totala inflationstakten hamna en liten smula högre, vilken i sin tur betyder att BNP-tillväxten under 2000-talet inte varit fullt lika hög som den officiella statistiken visar.

*

Låt oss kort återvända till vattnet. För att mäta vattnets nivå i en sjö eller ett hav är det bara att fästa en mätsticka vid strandkanten. Visserligen måste man sedan vara medveten om att ingen vattenyta någonsin är fullständigt slät. Där finns alltid små krusningar, ibland höga vågor. Även Irving Fisher tog upp detta exempel när han talade om hur vissa varor kanske blir billigare samtidigt som andra blir dyrare – men han menade att vi av praktiska skäl får låtsas som att vattnet befann sig i jämvikt och räkna med att det vid varje tidpunkt finns en enda prisnivå.

Inom fysiken betecknas ett sådant synsätt som hydrostatiskt. Men detta bortser helt från frågan om vad man rent kvalitativt försöker mäta. En sjö eller ett hav består i stort sett av samma oföränderliga substans: vatten. Likadana vattenmolekyler nu som för tio tusen år sedan. Vi vet med säkerhet vad det är vi mäter när vi läser av vattenytan mot en mätsticka.

Marknaden för konsumtionsvaror är av helt annat slag – innehållet förändras ständigt. Vore denna marknad en sjö skulle den bestå av tusentals olika vätskor, varav vissa är så trögflytande att de sjunker till bottnen och stelnar, medan andra är så lätta att de förgasas. Varje år försvinner vissa av vätskorna medan helt nya tillkommer. Det finns dessutom inget fast land där vi kan fästa vår mätsticka, utan alltsammans påminner mer om planeten Saturnus än om Storsjön.

Vatten är vatten. Däremot kan vad som helst vara en vara, så länge det har en prislapp. Medan havets vattennivå är en absolut storhet, är prisnivån till sitt väsen en relativ sak. Varje enskilt pris är en relation mellan två storheter. Å ena sidan det belopp som står på prislappen. Å andra sidan hur mycket man får för pengarna. För att mäta inflationen, alltså förändringar i pengarnas köpkraft, blir det nödvändigt att mäta båda dessa storheter. Här kastas vi tillbaka till ett uråldrigt filosofiskt problem, som diskuterats från Aristoteles till Marx: hur man kan föreställa sig den gemensamma substans som förenar alla varor.

Prisstatistikerna som beräknar KPI har ett namn på denna substans: nytta. KPI definieras nämligen som ett ”konstantnyttoindex”. Vad det ska mäta är kostnaden för att upprätthålla en ”konstant nytta” över tid. Därför måste statistikerna ständigt göra antaganden om att olika varor representerar samma mängd nytta. Eller så konstaterar man att en vara har blivit bättre, så att konsumenten får ”mer nytta” för samma pengar, vilket då räknas som att produkten har blivit billigare – som vi såg med datorerna. I princip räknas då varje kvalitetsförbättring som en deflatorisk faktor, medan varje försämring ska räknas som inflatorisk.

Historien om konsumentprisindex är i hög grad en historia om de två världskrigen. Första världskriget var själva orsaken till att myndigheterna byggde upp ett maskineri för fortlöpande mätningar av prisnivån på konsumtionsvaror. När sedan andra världskriget bröt ut, uppstod nya svårigheter som gjorde det nödvändigt att bygga om detta maskineri och formulera en ny teori om vad det egentligen är som ska mätas. Detta eftersom många varor under krigsåren helt eller delvis försvann från butikshyllorna, eller byttes ut mot olika surrogat.

Exempelvis stoppades importen av kaffe, så svenskarna fick nöja sig med att koka en brygd på den rostade roten av cikoria, en blomma som går att odla i Sverige. Visserligen fick man då inte i sig den uppiggande substansen koffein. Men statistikerna räknade ändå de två olika dryckerna som likvärdiga. Priset på cikoria kunde då skrivas in i samma kolumn där man tidigare skrivit in priset på kaffe. Detta var inte bara en teoretisk fråga om hur man mäter priser. För beräkningen av levnadskostnadsindex inverkade vid denna tid direkt på de svenska hushållens levnadsstandard. Under krigsåren enades nämligen fack och arbetsgivare om att låta lönernas nivå följa index, som en garant för bibehållen köpkraft.

Hösten 1941 beslöt Sveriges regering att sänka fetthalten i all mjölk, så att det skulle bli mer fett över till produktionen av smör. Den nya standardmjölken innehöll endast 3,0 procent fett, mot tidigare 3,6 procent. Visserligen sänktes också priset med ett öre per liter. Men landets alla hushåll fick ändå mindre fett för pengarna när de köpte sin mjölk! Därför registrerades detta i levnadskostnadsindex som en höjning av mjölkpriset – för vilken Sveriges arbetare i förlängningen också gavs ekonomisk kompensation, när lönen automatiskt räknades upp i takt med levnadskostnadsindex.

På motsvarande men omvänt sätt räknade man efter kriget, när tiderna blev bättre och grädden blev fetare. Högre fettprocent räknades då som ökad kvalitet och därmed kunde man bortse från den faktiska prisökningen på några öre. Samma sak när de fettdrypande danska wienerbröden slog igenom i Sverige på 1950-talet. Visserligen var dessa dyrare än de kaffebröd som tidigare hade dominerat, men i ännu en gång valde statistikerna att bortse från prisökningen. För priset hade ju inte ökat – inte räknat i kronor per kalori!

Logiken är samma som i måttet APK, som många svenskar nog känner igen från sin ungdom. APK står för ”alkohol per krona”. Så kan man räkna om man inte bryr sig om dryckernas smak, utan bara om att bli full så billigt som möjligt. På samma sätt utgick den officiella statistiken för livsmedelspriser länge från en konsument som i stort sett bara brydde sig om att få i sig tillräckligt med kalorier för att inte svälta ihjäl. Mat räknades alltså som en ren energikälla – detta på bekostnad av matens smak, innehåll av vitaminer och plats i det traditionella svenska köket.

Exemplet belyser hur den som vill mäta inflation ofrånkomligen måste välja ut vissa kvaliteter hos varorna att betrakta som väsentliga och samtidigt bortse från andra. Med andra ord måste ett mått som KPI utgå från en tänkt ”idealkonsument”. Precis som att APK utgår från en idealkonsument på jakt efter billig fylla, utgick KPI från en idealkonsument som prioriterade billiga kalorier. Åtminstone en bra bit in på 1950-talet. Därefter slutade prisstatistikerna att räkna på kalorivärde. Vi skulle kunna säga att KPI:s idealkonsument inte längre åt för att slippa svälta, utan under efterkrigstiden mognade till någon som värdesätter en större mångfald av olika kvaliteter i maten. Inte minst smak – en kvalitet som knappast låter sig mätas objektivt. Likväl gällde det för statistikerna att upprätthålla principen om ”konstant nytta” – i en tid när många livsmedelsprodukter återlanserades i nya skepnader.

Spelar det någon roll om spenaten är färsk eller djupfryst? Om laxen är odlad eller vildfångad? Eller för att ta en annan fråga som faktiskt skapat visst huvudbry för Sveriges prisstatistiker: vad är en falukorv?

Spelar det någon roll om spenaten är färsk eller djupfryst? Om laxen är odlad eller vildfångad? Eller för att ta en annan fråga som faktiskt skapat visst huvudbry för Sveriges prisstatistiker: vad är en falukorv? Är det fortfarande fråga om falukorv fastän en del av köttet har bytts ut mot potatismjöl och mjölkpulver? Så var nämligen fallet i den nya och billigare produkt som på 1950-talet lanserades som ”specialfalu”. Då som nu gäller att KPI ska värdera varors kvalitet ”ur konsumentens synvinkel”. Men bland verklighetens konsumenter rådde delade meningar: vissa upplevde att falukorvspriset sjönk när ”specialfalu” dök upp i butikens kyldisk, medan andra höll fast vid en striktare idé om vad som är en riktig falukorv. Vilken av dessa kvalitetspreferenser skulle få vägleda beräkningen av KPI? Här, som i många andra fall, kom statistikerna att välja den enklaste vägen. Man betraktade helt enkelt specialfalu som en helt ny typ av produkt, väsensskild från vanlig falukorv. Därmed fanns ingen grund för att registrera någon prissänkning och inget skäl att värdera korvarnas kvalitetsskillnad, vare sig i procent eller i öre.

Sedan 1960-talet har detta blivit den nya standardmetoden för att följa prisutvecklingen på mat. Så när mejerierna senare utvidgade sitt mjölkutbud till att omfatta allt från mager ”minimjölk” till fetare ”gammaldags mjölk”, slapp statistikerna grubbla över om fett är att räkna som ett plus eller minus i kvalitetshänseende. Varje typ av mjölk fick räknas som en unik vara. Man håller givetvis koll på att förpackningen fortsätter att rymma varken mer eller mindre än en liter. Att förpackningar krymper medan priset är oförändrat är i vår tid ett välkänt fenomen, som fått namnet ”krympflation” – sådant ska KPI registrera som den faktiska prisökning det är. Men om mejerierna däremot skulle börja späda ut mjölken med vatten, skulle det troligen inte ge något avtryck i vår tids KPI – till skillnad från på den tid då mjölkprisstatistiken utgick från hur mycket fett man fick för pengarna.

Exemplet är inte helt hypotetiskt. Vissa slags livsmedel har faktiskt blivit allt mer utspädda med vatten, sett i ett något längre tidsperspektiv. Tänk på tomater. Sedan 1900-talets mitt har det industrialiserade jordbruket inriktat sig på att avla fram grödor som växer snabbt, tål bekämpningsmedel och låter sig transporteras långt. Därför kan vi i Sverige numera köpa stora, färska tomater året om. Men de snabbväxande tomaterna består till allt större del av vatten, på bekostnad av vitaminer, mineraler och smak. Förändringen låter sig räknas som en långsiktigt sjunkande kvalitet i tomaterna. Vi har då fått ”mindre tomat” för varje kilo tomater som vi köper. På liknande vis har det med tiden blivit vanligare att djupfryst fisk är fullpumpad med vatten som ökar dess vikt. Men KPI har fortsatt att registrera kilopriser, såväl på tomater som på lax, utan hänsyn till smygande kvalitetsförsämringar. I butiken ser det ju ut att vara samma produkt som saluförs varje gång som den månatliga prisnoteringen ska göras. Ett tänkbart alternativ vore i teorin att låta tina laxen och torka tomaterna innan man räknar fram ett kilopris. Men det säger sig självt att det inte finns praktiska möjligheter att göra detta varje månad, för var och en av de butiker som ingår i prisstatistikens urval. Man måste anta att tomaternas kvalitet är oförändrad från år till år, precis som man en gång i tiden antog att kalorier är den enda kvalitet som är värd att räkna på i mjölk och wienerbröd.

Båda dessa antaganden får begripas som försök att värdesätta matvaror ”ur konsumentens synvinkel”, som det heter. Det förblir oklart om ”konsumenten” här syftar på föräldern som blippar sitt betalkort, eller på barnet som en timme senare stoppar maten i sin mun. Dessa två idealkonsumenter kan tänkas värdera helt olika kvaliteter i maten – och därmed ligga till grund för olika mått på inflation i fråga om matpriser.

Frågan om hur man ska värdera olika slags mat är inte bara intressant som tankeövning. Tvärtom leder detta oss rakt in mot historievetenskapliga debatter om hur människors materiella standard har förändrats över längre tidsperioder. Sådan forskning förlitar sig ofta på statistik över konsumtion, priser och löner.

Sedan ungefär hundra år förs en debatt bland historiker om hur den industriella revolutionen i England påverkade vanligt folks liv. Två läger utkristalliserade sig efter hand i debatten. På ena sidan stod de som kallades ”optimister”, de som menade att industrikapitalismen från första början hade skapat ökat välstånd även för de breda massorna. På motsatt sida återfanns bland andra den välkände historikern Eric Hobsbawm. Han och andra ”pessimister” hävdade att den arbetande klassens läge i England snarast hade försämrats och att ett par generationer tvingades leva i fördjupad misär, innan den materiella standarden till slut åter började vända uppåt från 1840-talet.

Debatten mellan dessa två läger har i hög grad handlat om vilket slags levnadskostnadsindex som bör användas för att avgöra köpkraften i arbetarnas löner. Svårigheterna är flera. De bevarade arkiven ger bara fragmentariska uppgifter om hur mycket människor konsumerade av olika slags varor och om vad varje vara kostade vid olika tidpunkter. Till detta kommer den ännu mer svårbedömda frågan om förändringar i varornas kvalitet. Det finns till exempel många uppgifter om hur livsmedelshandlare tidvis gjorde sig en hacka på att späda ut mjöl med sand och mjölk med vatten. Då kan ett levnadskostnadsindex inte bara registrera kostnaden för ett kilo mjöl eller en liter mjölk; kvalitetsförsämringen måste räknas som en faktisk prisökning som bidrog till att sänka arbetarnas levnadsstandard. Detta var ett av de argument som Eric Hobsbawm lyfte fram när han på 1950-talet ifrågasatte optimisternas historieskrivning.

Ingen kan ifrågasätta att mjöl som blandas ut med sand blir till ett objektivt sämre livsmedel. Betydligt mer subjektivt blir det när vi ska bedöma kvalitetsskillnaden mellan mörkt fullkornsmjöl och vitt kärnvetemjöl. Kopplat till den industriella revolutionen så skedde nämligen också en allmän övergång från mörkt till vitt bröd. Värderingen av detta skifte har visat sig få stor betydelse för historieskrivningen om arbetarnas levnadsstandard – en betydande del av deras löner gick nämligen till att köpa bröd. Under det tidiga 1800-talet var de allra flesta överens om att vitt bröd var överlägset mörkt bröd. Givet de principer som gäller för vår tids KPI, så måste kvalitetsförändringar värderas subjektivt, ”ur konsumentens synvinkel” – och den tidens brödkonsumenter upplevde att brödkvaliteten förbättrades. För att tala ekonomspråk fick de ut större ”nytta” av det vita brödet. Ett konstantnyttoindex av KPI-typ tenderar därför mot slutsatsen att arbetarnas köpkraft stadigt ökade under den industriella revolutionens epok. Men så levde dessa arbetare också i lycklig ovetskap om sådant som vitaminer, aminosyror och kostfibrer.

Först hundra år senare skulle den moderna näringsläran växa fram och laboratorieanalyser visa på hur många livsnödvändiga näringsämnen som finns i fullkornsbröd men saknas i det vita brödet. Att undernäringen tilltog bland Englands arbetare går också att bekräfta genom mätning av bevarade skelett. Om vi ska värdera dåtidens mat utifrån vår tids näringslära, måste övergången till vitt bröd i stället räknas som en kvalitetsförsämring – det vill säga, som en minskad köpkraft i arbetarnas löner.

Historisk levnadsstandard kan alltså antingen begripas subjektivt, utifrån hur tidens människor själva värderade olika slags kosthållning, eller objektivt, det vill säga efterklokt. Om vi ska tillåta oss att värdera 1800-talets mat med hjälp av 1900-talets näringslära, då bör vi också erkänna att sista ordet ännu inte är sagt om 2000-talets mat, den som vi alla äter idag. Eller andra former av konsumtion som vi idag hänger oss åt frivilligt, men som i ljuset av ett framtida kunskapsläge kanske kommer att framstå som källor till sjukdom och olycka. Sådana omvärderingar skulle i princip kunna omkullkasta hela den etablerade historieskrivningen om det hittillsvarande 2000-talet: att digitaliseringens epok trots allt har präglats av ökat välstånd och en viss ekonomisk tillväxt.

Debatten om det tidiga 1800-talets levnadsstandard har ännu inte stannat av, även om delvis andra skiljelinjer har framträtt, vilket den brittiska historikern Emma Griffin pekar på i en stor översikt. Vissa historiker förordar idag en mer subjektiv värdering av matkvalitet, andra en mer objektiv. Båda sätten att räkna kan nog ha relevans, beroende på vilken fråga man vill besvara. Det är inte ens meningsfullt att tänka sig ”inflationen” som en faktiskt existerande storhet möjlig att mäta mer eller mindre korrekt. Särskilt inte under den industriella revolutionens tid, när klyftan mellan stad och landsbygd vidgades. Sådana sanningar tenderar att hamna i skymundan när forskningen lutar sig på statistiska genomsnitt över prisnivåerna i ett land. För att på allvar belysa hur människors levnadsstandard förändrades under 1800-talet blir det nödvändigt att använda separata prisindex för stad och landsbygd – index som beräknats med hänsyn till skillnaderna i kosthållning, bostädernas kvalitet och graden av självförsörjning.

Klyftan mellan stad och land förblev djup långt in på 1900-talet. När Sverige först inrättade ett officiellt levnadskostnadsindex, handlade detta ännu bara om städernas priser. På landsbygden flöt konsumtion och produktion ännu i hög grad samman. Lantarbetare fick ofta mat och husrum som del av sin lön. Först i början av 1950-talet bedömde en statlig utredning att penningen ersatt naturahushållning i tillräckligt hög grad för att det skulle bli meningsfullt med en gemensam prisstatistik för stad och landsbygd. Konsumentprisindex (KPI) inrättades 1954 med målet att vara ”allmängiltigt”. Som officiellt mått på inflation ska KPI uppfylla flera olika syften: inte bara att vägleda Riksbankens penningpolitik och tjäna som en måttstock i löneförhandlingar; samma KPI styr även uppräkningen av allt från sjukersättningar till lokalhyror. Men inte minst är KPI en grundval för Sverigers nationalräkenskaper. Därmed är beräkningsmetoderna alldeles avgörande för vad den officiella statistiken säger om landets ekonomiska tillväxt och om skillnader i produktivitet mellan olika branscher.

Länge publicerades KPI som ett enkelt indextal utan decimaler. Detta var ett medvetet val. Statistikerna som ansvarade för indexberäkningarna var högst medvetna om hur många oklarheter som rymdes i olika led av arbetet, inte minst när det gällde att värdera förändrad varukvalitet. ”Decimalräknandet bör undvikas”, menade därför Erland von Hofsten, en framstående statistiker som i många år var chef för Sveriges offentliga prisstatistik. Chefsposten tillträde han år 1947 – samma år som indexpionjären Irving Fisher avled i USA. Det var också efter en studieresa till USA som von Hofsten insåg att olika länders statistikmyndigheter tillämpade helt olika sätt att räkna på kvalitetsförändringar. Därmed hade han funnit ämnet för sin doktorsavhandling, som blev först i världen med att gå till botten med detta prisstatistiska problem.

Erland von Hofsten hävdade att Irving Fisher hade fört prisstatistiken in i en återvändsgränd genom sin föreställning om att ”penningvärdet” skulle vara en existerande storhet, möjlig att mäta lika exakt som man mäter vattenståndet i en sjö. I stället påvisade von Hofsten att det finns ett flertal alternativa sätt att räkna på kvalitativ förändring: valet av metod måste bero på i vilket syfte ett index ska användas. Vid införandet av den nya indexserien KPI fastslog exempelvis riksdagen att dess primära syfte ska vara att användas i ”kortsiktiga uppgörelser”, exempelvis löneförhandlingar. Förarbetena varnar uttryckligen för att det kan bli föga meningsfullt om samma index används för att studera ekonomisk förändring över långa tidsperioder. Någon ”exakt giltighet” skulle man i vilket fall inte vänta sig från KPI.

Ännu vassare uttryckte sig vid samma tid den tysk-amerikanska nationalekonomen Oskar Morgenstern (ja, ännu en man – historien om KPI var under lång tid en påfallande manlig historia, om vi bortser från hela det kvinnliga fotfolk som skickades ut till butikerna för att notera priser och värdera kvalitetsförändringar). Morgenstern såg en allmän tendens att ekonomisk statistik presenteras som mer exakt än den rimligtvis kan vara – särskilt eftersom det ofta saknas en tydlig definition av vad statistiken mäter. Morgenstern betecknade det som ”groteskt” när tidningar rapporterar att inflationen fallit eller stigit med någon tiondels procentenhet. Förändringar i prisnivån går helt enkelt inte att mäta med en sådan precision – särskilt inte som ”prisnivån” i sig bara är ”en heroisk teoretisk abstraktion”, skrev Morgenstern.

På 1950-talet var ekonomer och statistiker i stort sett överens om att ett prisindex som KPI inte kan vara ett exakt mått. Index borde snarare förstås som en användbar indikator, som ger en fingervisning om hur priserna utvecklar sig. Denna syn på index återspeglar ordets ursprungliga innebörd – det kommer av det latinska ordet för pekfinger. Därför var det logiskt att KPI offentliggjordes som ett avrundat heltal.

Längre fram skulle detta förändras. År 1980 tillkom en decimal och sedan 2006 ges hela två decimaler på det indextal som varje månad publiceras på Statistiska centralbyråns hemsida. När det i skrivande stund rapporteras att Sveriges inflationstakt är exakt 4,5 procent, så står detta för indextalets ökning från 395,82 för ett år sedan till dagens 413,76.

Decimalerna förmedlar intrycket av att mätredskapen skulle ha blivit allt mer exakta. Men de ansvariga statistikerna har aldrig påstått något sådant. Läser man deras metoddokument så framgår att de inte kan beräkna en felmarginal på KPI, eftersom det inte ens i teorin går att definiera vad som vore ett fullständigt korrekt sätt att mäta inflationen. Att indextalet ändå offentliggörs med två decimaler är bara en eftergift till alla de samhällsaktörer som efterfrågar exakta data att stoppa in i sina analysmodeller.