Zubiri och kvantfysikens gåta

Han känner en enorm lättnad. En sprittande glädje över samlivet som väntar. I Madrid, den spanska republikens kulturella och faktiska huvudstad, vet många sedan länge att Zubiri inte lever som präst. Han har gjort sig känd för okonventionella undervisningsformer, och hemundervisat flera välkända kvinnliga studenter från det högre borgerskapet. Men framför allt har han skrivit flera uppmärksammade artiklar om Gud och om den nya fysiken. Texter som inte på något enkelt sätt kan införlivas i den katolska doktrinen.

Xavier Zubiri hade vuxit upp i Guipúzcoa (eller San Sebastián som det heter på spanska) i en familj av bemedlade köpmän som handlade i kolonialvaror. Föräldrarna var religiösa traditionalister, som förespråkade ett liv präglat av stark tro i enlighet med kyrkans påbud. Zubiri visade tidigt begåvning i skolan och som liten var han dessutom sjuklig. En bana som präst tycktes utstakad från början. Ibland var han mycket kritisk till den religiösa utbildning han fick, men han uppskattade alltid att den också lade stor vikt vid filosofisk skolning. Genom filosofin nådde han fram till några av samtidens mest brännande frågor. Och via dem började han så småningom att intressera sig för den allra mest moderna fysiken: kvantfysiken.

*

Det finns många språk med vilka man kan ställa de mest grundläggande frågorna. Vilket är människans och världens ursprung? Vad är universums minsta beståndsdel? Hur fungerar de olika grundläggande krafter som omger oss, till exempel gravitation och rörelseenergi? Somliga språk, som matematiken, eller den vetenskapliga metoden, är mer exakta än andra, som exempelvis poesin eller myten. Men det underliga är att när vi försöker besvara de allra mest grundläggande frågorna blir även de exakta vetenskapernas frågeformuleringar, och de uttryck vi använder för att beteckna svaren, allt mer löst relaterade till den värld vi erfar. Då behöver vi fortfarande tron på den ena eller den andra förklaringsmodellen. Och likt poeten måste vetenskapsmannen söka efter de rätta uttrycken och de rätta språkliga kombinationerna för att rättvisande kunna återge vad han eller hon ser.

Man kan förstå kvantfysiken som ett vetenskapligt försök att hitta ett symbolspråk för att uttrycka erfarenheter (eller egentligen observationer och resultat i experiment) inom ramen för undersökandet av universums allra mest grundläggande beståndsdelar och processer. Det är ett område där vi idag, 2024, fortfarande inte har alla svar. Det är ett område där vi fortfarande inte vet, och där också vetenskapsmannen måste tro. När kvantfysiken uppfanns av ett antal mycket skarpa matematiker och fysiker vid 1900-talets början var det som ett i huvudsak teoretiskt eller symboliskt försök att språkliggöra observationer som inte gick att förklara med det till buds stående vetenskapliga språket. En del av de teorier som formulerades med detta nya språk skulle inte komma att bekräftas förrän långt senare. Idén om sammanflätning, som ligger till grund för kvantdatorer, bekräftades i experiment mot slutet av 1970-talet och 1980-talet, men förutsades 1935 av bland andra Albert Einstein och Erwin Schrödinger. Andra tankar, som Einsteins idé om gravitationsvågor i universum, skulle inte bekräftas i experiment förrän så sent som 2015.

Kvantfysiken var från början en spekulativ vetenskap. Den försökte säga något väldigt grundläggande och omfattande med utgångspunkt i ganska få observationer under mycket specifika omständigheter. Samtidigt försökte den utveckla ett nytt språk för att kunna göra det. På så sätt hade den tidiga kvantfysiken en hel del gemensamt med teologin. Liksom teologin försökte den hitta ett språk för en grundläggande byggsten i universum som inte gick att observera, och liksom den negativa teologin försökte den säga något om det frånvarande genom att rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt går att observera. Genom att beskriva skapelsen skulle dess osynliga förutsättningar klarläggas. Det är därför inte konstigt att flera av de tidiga kvantfysikerna intresserade sig för religion, för kristendom såväl som exempelvis buddhism, inte heller att några av dem samarbetade med teologer.

För Zubiri finns det, utöver det politiska läget, privata orsaker till upplevelsen av att omständigheterna är något problematiska. Sedan en tid tillbaka har Zubiri en relation med dottern till en av Spaniens mest berömda och respekterade historiker, Américo Castro. Han lärde känna Carmen när han arbetade i Berlin vid det forskningsinstitut som den tyske fysikern Max Planck nyligen grundat. Då, i början av 1930-talet, var Américo Castro republikens ambassadör i Berlin och Carmen en ung flicka. Hon var fjorton år yngre än Zubiri, och dessutom en av få spanska ungdomar vid den här tiden som inte blivit döpt. Américo Castro företräder ett radikalt liberalt kunskapsideal och försvarar fri utbildning även för flickor. Han avvisar helt tron. Nu har Carmen trots det gått med på att gifta sig med den prästvigde Zubiri, och dessutom kommer äktenskapet att välsignas av påven själv, trots att Zubiri först måst lösas från sina prästlöften.

Det föreligger därutöver en missriktad oro från Vatikanens sida att Zubiris livsstil skulle kunna förorsaka skandal. I den II Republikens Spanien är homosexualitet en social provokation som inte bestraffas, man experimenterar med fri kärlek och ifrågasätter den jordägande klassens traditionella liv. I linje med det förordar många offentligt att kyrkan bör krossas. En del går till och med så långt som att bränna kyrkor och mörda präster. Poeter och konstnärer – till exempel Miguel Hernández och Federico García Lorca – skriver poesi och spelar teater för arbetarna. Man visar filmer på torgen i byarna, där regissörer och konstnärer som Luis Buñuel och Salvador Dalí leker med kyrkans symboler. Inte sällan genom att ge dem erotiska undertoner. Och redan på 1920-talet har spanska kvinnor, till exempel konstnären Maruja Mallo, sprungit nakna genom kyrkan under pågående mässa för att protestera mot den katolska kyrkans förlegade värderingar.

1936 är det kris i Spanien. Efter att i januari ha röstat igenom en vänsterkoalition som lämnat en stor grupp mer traditionalistiskt orienterade makthavare utanför, slits republiken nu sönder av sina inre spänningar. Moderata republikaner, katolska traditionalister och fascister mot kommunister, anarkister och liberala republikaner. På spanska gator drar väpnade gäng runt och skjuter mot varandra, och rapporterna om det politiska våldet når ända till Rom. I Rom slits Zubiri å sin sida mellan oron inför det politiska läget och den egna privata lyckan. Alltför väl känner han till de politiska gängens våld. Han har själv råkat ut för dem i Berlin, och på Roms gator går Mussolinis svarta skjortor runt och vrålar Duce! Duce! Duce! I juli bryter det spanska inbördeskriget ut, och kanske anar fler än Zubiri att så kommer att ske. När påven i sin sammetsbrokad räcker ut handen och stryker över Zubiris sekulariserade men välsignade huvud beklagar han med plågad röst tillståndet i Spanien. Som om Zubiri själv vore ansvarig för övergreppen mot kyrkan. Väl utanför Vatikanens grindar lättar trycket över bröstet. Nu är han fri. Men med friheten kommer också frågan: vad är jag nu?

*

Vad det innebär att något är? Zubiri har tänkt mycket på den frågan under de föregående åren. Så sent som 1934 fick han ett brev som formulerade just denna fråga. Hans forskarkollega och nära vän Erwin Schrödinger formulerar i brevet frågan om varat som ett slags privat hälsning. Han tackar Zubiri för att denne ordnat så att Schrödinger kunde resa till Spanien. 1933 hade Schrödinger lämnat Tyskland efter att nazisterna infört lagar som begränsade vilka som kunde arbeta på universitetet: inga judar och, underförstått, inga politiska motståndare. Nu försöker han förtvivlat hitta en ny anställning. Under några år tänker Schrödinger sig att den II Republiken kan vara platsen där han ska finna nya forskarmöjligheter och acceptans för sitt annars ganska okonventionella familjeliv. Schrödinger lever tillsammans med två kvinnor. En av dem är dessutom gift med en kollega. I den II Republiken tycker han sig skönja en förståelse för sin livsstil som inte finns i Oxford, där han nu tillfälligt befinner sig. Därutöver upplever han att Spanien kan erbjuda ett kulturellt klimat som motsvarar hans egen breda filosofiska och religiösa nyfikenhet. Samtidigt som han är fysiker och en begåvad matematiker intresserar sig Schrödinger bland annat för antik grekisk filosofi. Han blir tidigt påverkad av den tyske filosofen Schopenhauer och läser i dennes efterföljd österländsk filosofi, bland annat Upanishaderna i enlighet med hinduisk Vedanta. Frågan om varat, som han formulerar som ett slags filosofiskt tack för Zubiris gästfrihet, är en fråga som bär på många lager. Schrödinger skriver:

Det här brevet borde först och främst, ärade vän, tacka dig djupt. Men jag föredrar att inte börja, eftersom jag känner att jag saknar ord. Orden riktar sig till individen, jag skulle kunna breda ut mig över en hel sida om ditt varma och sympatiska bemötande, och ändå är det inte det som man egentligen menar. Inte heller menar man den kärleksfulla och vänliga attityd som gav upphov till handlingen, varken πραττει [att göra] eller νοει σται [det betyder] utan ειναι [att vara]. Därför tackar jag dig för att du är, och att det har gjort världen rikare för mig.

Till och med för att komma från en av kvantmekanikens fäder framstår formuleringen som enigmatisk. Det är ett tackbrev som säger sig inte vilja tacka, och som tycks anspela på en gemensam förförståelse och språkvärld, och mer specifikt en vana vid det filosofiska begreppet ειναι. De hjälpsamma översättningarna inom parentes står inte med i originaltexten. Brevet var ett inlägg i en pågående dialog mellan Zubiri och Schrödinger som inleddes när den förre reste till Berlin för att arbeta 1930–31. Sedan dess hade också Schrödinger, på grund av de privata och politiska omständigheter som nämnts, blivit tvungen att ställa sig frågan om vad han nu kunde vara. För både Zubiri och Schrödinger gick den vetenskapliga frågan om varat hand i hand med den filosofiska reflektionen och med bådas försök att skapa sig nya liv.

Einsteins idé bryter på ett radikalt sätt med både vår intuitiva förståelse av verkligheten och med 1800-talets vetenskapliga idé. När vi upplever ett ting, exempelvis en stol vi sitter på, är det näst intill omöjligt att tänka sig den med vågens flytande och föränderliga egenskaper. Det är lättare att föreställa sig att stolen består av små byggstenar som håller ihop på olika sätt, till exempel atomer eller ännu mindre partiklar. Men hur kan detta bestående ting också vara energi i vågrörelse? Och om det är energi i vågrörelse, hur kan det då vetenskapligt alls gå att prata om ett objekt på en bestämd plats? Och om det inte finns några objekt, hur ska man förstå en fysisk grundlag som kausalitet, till exempel?

Einstein visade teoretiskt att man borde kunna beskriva energipaket eller kvanta som en våg – då genom att använda Plancks konstant, ljusets hastighet och ljusets våglängd – eller som en samling partiklar – då som Plancks konstant kombinerad med ljusets frekvens. Under samma år, 1905, introducerade han sin speciella relativitetsteori, som bland annat angav ljusets hastighet som ett ramverk för all fysik.

Ljusets eller energins våglängd kan man bäst förstå om man tänker på det i analogi med hur en våg rör sig över en sjö. En lugn dag med svag vind rör sig vattnet i långa ut dragna vågor där vågtopparna och vågdalarna inte skiljer sig mycket från ytans normalläge. Andra dagar, när det blåser storm, går upprörda vågor över sjön med höga och tätt kommande vågtoppar och vågdalar. Våglängden beskriver de olika ”längderna” som en våg kan ha.

Frekvens är ett begrepp som istället tar fasta på mängden svängningar under ett visst tidsintervall. En stilla dag är vågorna längre och mängden vågtoppar färre, alltså återkommer de med lägre frekvens. Våglängd och frekvens är helt enkelt två olika begrepp som förutser hur ett energipaket kommer att bete sig genom att ta fasta på olika aspekter av energi och ljus.

1924 presenterade Louis de Broglie en utökad teori som innebar att inte bara ljuskvanta utan alla typer av partiklar kan be skrivas både som våg och som partikel. Och 1927 bekräftades hans teori i experiment när det kunde visas att också elektronen beter sig både som en våg och som en partikel. Detta kom att bli ett helt avgörande problem för kvantfysiken, som ännu inte är fullt klarlagt. Vad betyder det för vårt sätt att förstå verkligheten och varat att dess minsta beståndsdelar kan beskrivas både som en våg och som partiklar, som kontinuitet och som egenvärde, som en process som utvecklas över tid och som individuell enhet?

Med hjälp av Plancks och Einsteins teorier förändrades bilden av atomen under 1900-talets första årtionden. 1911 presenterade Ernest Rutherford en grundläggande bild av atomens inre struktur, med en kärna och elektroner som cirkulerade omkring den. Den bilden var resultatet av experiment. 1913 förfinade Niels Bohr atommodellen och föreslog att atomen bestod av en kärna kring vilken elektroner cirkulerade i bestämda banor som motsvarade en viss energinivå eller kvanta. Bohr föreslog att ett ämnes egenskaper huvudsakligen beror på hur många elektroner som cirkulerar runt atomkärnan och att elektroner kan hoppa mellan nivåer av högre laddning till nivåer av lägre laddning genom att göra sig av med fotoner, det vill säga energipaket eller kvanta. Det syntes i experiment, där en elektron ibland rörde sig kontinuerligt i sin bana medan den i andra verkade hoppa mellan banorna. Man kunde dock inte observera själva processen, utan hoppet verkade vara ögonblickligt.

Den bild av atomen som Bohr föreslog kunde inte till fullo beskriva hur elektroner faktiskt beter sig i experiment. Därför föreslog Werner Heisenberg 1925 en ny och betydligt mer abstrakt modell av atomen. Han avskrev att elektronerna rör sig i cirklar runt atomkärnan och utvecklade en modell som inte sa något om hur elektronerna verkligen rör sig, utan istället nöjde sig med att beskriva de faktiskt observerbara energinivåer som kunde uppmätas före och efter att en elektron rört sig. Heisenberg kallade det han mätte för kvanthopp och dessa kunde beräknas med ett mycket avancerat matrissystem. I grunden var det ett matematiskt system med tabeller som relaterade värden till varandra.

Heisenberg uttalade sig inte om vad atomen verkligen bestod av, eller hur elektronerna faktiskt betedde sig, utan utvecklade en matematisk beräkningsmetod som kunde förutse observerbara energinivåer runt atomkärnan. Året därpå gav Schrödinger ett alternativt svar på hur man kan beräkna elektronernas hopp mellan olika energinivåer. Istället för att som Heisenberg fokusera på ett matematiskt ramverk som kunde beräkna utfallet efter att exempelvis elektroner har rört på sig (man kan säga att han fokuserade på frekvensen och på partikelaspekten av elektronen, själva vågtopparna och vågdalarna) fokuserade Schrödinger på helheten hos de dynamiska processer som skedde när man utförde experiment med exempelvis elektroner (man kan säga att han fokuserade på våglängden, vågen som helhet). Till skillnad från Heisenberg försökte Schrödinger säga något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Medan Heisenberg verkade anta att man ännu inte kunde säga något om den fysiska verklighet där kvantfenomen kunde observeras, menade Schrödinger istället att man måste förändra sitt sätt att förstå varat. Vågfunktionen var hans försök att hitta ett språk med vilket man kunde omformulera grundförståelsen av verkligheten, utan att för den skull ge upp antaganden som etablerats genom experiment.

Den nya fysiken kom att i grunden ifrågasätta både den intuitiva idén om en verklighet som består av saker som vi möter till vardags och den vetenskapliga idén om en värld som är uppbyggd av beståndsdelar som i sin sammansättning skapar objekt. Om man tog vågfunktionen på allvar skulle man istället vara tvungen att gå med på att världen består av interagerande vågsystem som inte är stabila över särskilt lång tid. För teologin innebar det dessutom att den nya fysiken i grunden ifrågasatte idén om en värld som är skapad en gång för alla av Gud. Om det inte finns några ting – vad är det då Gud har skapat? Och om Gud inte har skapat bestämda saker – varför skulle vi då tro på kyrkans moraliska dogmer?

Redan på hösten 1929 reste Zubiri till Tyskland. Som professor i filosofins historia vid Universidad Central i Madrid hade han relativt lätt lyckats utvinna ett rese- och vistelsestipendium för de två kommande läsåren. I Tyskland skulle han söka upp de mest framstående filosoferna och vetenskapsmännen, åtminstone var det vad han hade lovat i sin ansökan. Zubiri såg fram emot att få lämna Madrid, som han uppfattade som trångsynt och bakåtsträvande under Primo de Riveras vakande öga. Han ville till en plats där han kunde tänka större och friare.

Vid universitetet i Madrid undervisade Zubiri huvudsakligen i metafysik. Ordet metafysik kan översättas med ”efter det fysiska” eller ”efter varat” och är alltså ett filosofiskt ämne som från olika perspektiv tar sig an frågan om tillvarons allra mest grundläggande delar. Det som kommer efter eller finns bortom den fysiska tillvaro som vi upplever. För den som är troende kan Gud vara en sådan grundläggande del och då handlar metafysik som ämne om att undersöka vad Gud är. För matematikern eller fysikern som inser att han för att förklara ett visst fenomen – exempelvis vissa gravitationsfenomen i universum – måste förutsätta existensen av något som inte går att observera – exempelvis mörk materia – innebär metafysik beräknandet av denna grundläggande materias påverkan på andra saker.

Som lärare i metafysik hade Zubiri möjlighet att intressera sig för många olika problem inom fysik, matematik och filosofi. Man kan säga att han fick använda alla de olika språk han hade tillgängliga för att tänka kring frågan om varat. Och han gjorde det bra. I Madrid var Zubiris föreläsningar välkända. Många studenter upplevde dem som revolutionerande och menade i efter hand att han med sina nya begrepp och sina nya perspektiv övertygade dem om att den intellektuelle kunde bidra med något. En av hans studenter, filosofen María Zambrano, vittnade om hur hon kämpat med sin roll som den enda kvinnliga doktoranden i filosofi och hur hon hela tiden övervägt att sluta. Efter att ha råkat höra Zubiris föreläsningar om Aristoteles genom ett öppet fönster – i Spanien kan föreläsningssalar bli mycket varma – hade hon dock blivit övertygad om att fortsätta studierna. Det nya i Zubiris föreläsningar bestod i att han förmådde förena perspektiv från olika discipliner. Han introducerade också filosofiska debatter och nya begrepp som han tog med sig hem från Tyskland.

Zubiris längtan till Tyskland delades av många andra i Spanien under 1920- och tidiga 30-talet. I Spanien ansågs Tyskland vara det stora föregångslandet inom naturvetenskap såväl som filosofi. Övertygelsen hade uppstått redan under mitten av 1800-talet när en av lärarna på Madrids universitet importerat den tyske filosofen Karl Christian Krauses (1781–1832) pedagogiska program. Krause fick inget stort inflytande i Tyskland, men i Spanien kom krausismen att bli det liberala och progressiva utbildningsalternativet. Det var denna liberala bildningsidé som Carmens pappa Américo Castro förespråkade och det var den II Republikens alternativ till den katolska utbildningen. Man öppnade egna skolor där undervisningen var fri från kyrkans inflytande och där män och kvinnor skulle skolas tillsammans. Dessutom skulle både själsförmågor och praktiska förmågor utvecklas sida vid sida.

Krausismens viktigaste företrädare, Francisco Giner de los Ríos (1839–1915), var involverad i en rad internationella utbytesprogram mellan Spanien och Tyskland. Under slutet av 1800-talet och vid 1900-talets början reste i stort sett alla något så när erkända spanska filosofer och naturvetenskapsmän till Tyskland för att vidareutbilda sig. Hem tog de nya vetenskapliga rön och en grundläggande idé om att den spanska staten behövde formas till en modern europeisk nation. Det utbytet tog slut i och med första världskrigets utbrott, men inleddes snart igen under tidigt 1920-tal. Efter freden 1918 skrevs ett avtal mellan det förlorande Tyskland och de segrande makterna om ett förbud mot handel och vetenskapligt samarbete. Man var rädd att Tyskland skulle använda vetenskapen för att fortsätta utveckla sin militära teknik och handeln med andra stater för att investera i ny militär upprustning. 1925 slöts dock ett nytt avtal, Locarno-fördragen, vars geopolitiska och militära överenskommelser öppnade för viss handel och visst vetenskapligt samarbete.

Spanien, som hade förhållit sig neutralt under första världskriget och inte hade deltagit i striderna, var ett av de första länder som återupprättade samarbetet med den tyska vetenskapen. 1923 hade exempelvis Albert Einstein rest till Madrid och hållit öppna och välbesökta föreläsningar på Residencia de Estudiantes, Madriduniversitetets student- och kulturcentrum. Här hade Zubiri och Einstein träffats för första gången, och det var då den förre fick upp ögonen för den nya fysiken. I krausismens anda skulle naturvetenskapens internationella pionjärer sammanstråla med kulturutövare och konstnärer. På Residencia bodde surrealisterna Buñuel, Dalí och García Lorca som unga studenter. De kunde ta del av framträdanden av bland andra den spanske kompositören Manuel de Falla, den polska nobelpristagaren i fysik Marie Curie, den ryske kompositören Igor Stravinskij, den franske filosofen Henri Bergson, den brittiske ekonomen John Maynard Keynes och den schweiziskfranske arkitekten Le Corbusier. Efter Primo de Riveras maktövertagande 1923 kom det dock att bli allt svårare att arbeta vetenskapligt och kulturellt i Spanien. Periodvis stängdes universitet och flera framstående intellektuella tvingades i exil, däribland filosofen Miguel de Unamuno. Visst utbyte med Tyskland fortsatte dock, speciellt inom naturvetenskapen.

Den första utgåvan av Martin Heideggers Varat och tiden (Sein und Zeit), utgiven 1927.

För Heidegger innebar insikten om det tunna varabegreppet att han istället vände sig till en sorts moralisk eller antropologisk undersökning av människors attityder, hur deras inställning blev avgörande för deras tillvaro. I Vara och tid diskuterar han hur människor förhåller sig till varat och intet. Han menar att de kan känna såväl omsorg om vardagstingen som ångest inför döden. Vidare att ett mer autentiskt sätt att förhålla sig till döden återfinns hos den som lyckats överskrida sin ångest. Det autentiska består i att finna ett syfte och en sorts värdighet för sig själv. I sina anteckningsböcker, Svarta häften, skriver han att varje människa måste hitta ett alldeles eget uppdrag och knyta det till varat i sin helhet. Och uppdraget upphöjer inte bara individen, utan ger själva verket storhet. Man kan säga att Heideggers svar på frågan om varat, åtminstone under den här tidsperioden, handlade om individens relation till en uppgift som överskred honom, och som därmed erbjöd en mer autentisk tillvaro bortom dödsångesten. Den individ som tagit sig bortom dödsångesten var fri att skapa sin egen mening.

Zubiris invändning mot Heideggers idé om varat tog paradoxalt nog fasta på vad han menade var den senares allt för religiöst färgade beskrivning av varat. Ända sedan medeltiden hade det funnits teologiska modeller som på likartade sätt hävdat att Gud är detsamma som varat och placerat denne som ett ovetbart (och för oss tomt) begrepp som avgränsar verkligheten. Enligt den här teologiska traditionen är det enda vi kan veta om Gud att han inte är som människan eller skapelsen. Det vi säger om Gud – att han är perfekt och alltings skapare, till exempel – är bara tillgängligt för oss genom tron, som därmed blir en sorts attityd i relation till det vi inte vet. Det innebär att placera Gud som något fundamentalt annat bortom det vi erfar (en sorts metafysik) och samtidigt att det vi kan veta om Gud kraftigt begränsas. Som vi redan har konstaterat blir sådana tomma begrepp om Gud, eller varat, eller intet, ganska meningslösa när vi ska undersöka vad verkligheten är. Att säga att glaset är, talar som sagt inte om för oss på vilket sätt det är. Att säga att Gud är skaparen, men inget mer, ger inte särskilt långtgående möjligheter att säga något säkert om skapelsen (eller om Gud själv för den delen).

Heidegger själv talade inte om Gud, men Zubiris invändning var inte helt grundlös. Heidegger hade tidigare skrivit en bok om Johannes Duns Scotus, som var en av de viktigaste företrädarna för just en sådan teologisk tradition. Dessutom, menade Zubiri, motsvarade inte föreställningen om ett tomt vara de senaste resultaten i den nya fysiken. Inom vetenskapen verkade man vara på god väg att utveckla nya begrepp för att beskriva varat, och åtminstone några av dem gav löften om möjligheten att faktiskt kunna beskriva verklighetens och varats grundläggande sammanhang och byggstenar. Istället för att vända sig till religionen, eller till psykologin eller antropologin, borde filosofin bidra till att utveckla en helhetsuppfattning om universum där vetenskap och tro samspelade. Det var inte av en slump som Zubiri valt att förlägga sitt andra tyska år i Berlin hos Erwin Schrödinger.

Både Heisenbergs och Schrödingers matematiska ramverk innebar att man godtog ett antagande om verkligheten som vanligtvis inte förknippas med en vetenskaplig bild av världen.

I själva verket innebar både Heisenbergs och Schrödingers matematiska ramverk att man godtog ett antagande om verkligheten som vi i vanliga fall inte förknippar med en vetenskaplig bild av världen. Trots att både Heisenbergs och Schrödingers matematiska modeller fungerade bra för att förutse egen värden – alltså de positioner vågtopparna kommer att ha när vågen rör sig över vattenytan i hinken – tvingades de medge att man inte med de här modellerna med säkerhet kunde veta var elektronen eller partikeln faktiskt befann sig. I båda fallen kunde man bara beräkna sannolikheten för att en partikel skulle befinna sig på en viss plats när man observerade den. Det här innebar förstås ett stort problem för fysiken, som fram till dess utgått ifrån att man med säkerhet kan fastslå var en sak som observeras befinner sig. För att inte tala om vad det skulle innebära i en vardaglig bemärkelse, nämligen att man inte med säkerhet kan veta att de saker som om ger oss faktiskt finns där vi såg dem senast.

Dessutom kunde man förstå det här problemet på två olika sätt. Det fanns två olika tolkningar av det som visades i experimenten. I en första tolkning kunde man anta att det faktum att vi inte med säkerhet kan veta positionen hos en partikel när den ingår i ett system som utvecklas över tid – utan bara sannolikheten för var den ska befinna sig – säger något om hur varat eller verkligheten faktiskt är. I den här tolkningen är elektronen inte på någon plats innan vi observerar den. Det här var Schrödingers position. Från ett vardagsperspektiv är det en väldigt radikal åsikt, för det skulle också innebära att det inte finns några ting med specifika egenskaper så länge vi inte observerar dem. Ett andra sätt att tolka det här problemet är istället att hävda att det faktum att vi inte med säkerhet kan veta var exempelvis en elektron befinner sig när den ingår i ett dynamiskt system (som uppstått på grund av kvantförändringar) beror på att vi som mänskliga observatörer är begränsade. Det vi ser i experimenten säger inget om verkligheten, utan bara om gränserna för människans kunskapsförmåga. Det här var Heisenbergs och Bohrs position. I likhet med Heidegger opererade de med ett tunt vara-begrepp och förlitade sig på mänskliga attityder till varat, i deras fall beräkning.

För att förstå vad de olika alternativen innebär måste vi återgå till experimenten. Låt oss säga att man skjuter iväg en partikel som befinner sig på en viss position – det vill säga har ett visst egenvärde. Vad som då sker kan beskrivas med Schrödingers vågekvation, vilket innebär att vi kan förutse alla möjliga positioner som partikeln skulle kunna inta när vi observerar den igen. Med vågfunktionen beskriver vi händelseförloppet som ett dynamiskt system i vilket alla möjliga platser som elektronen skulle kunna observeras på ingår. Man kan föreställa sig en betraktare som kastar en sten i hinken (en partikel som skjuts iväg) och sedan sekund snabbt vänder sig bort och för sin inre syn föreställer sig hur vågen från stenen rör sig ut över vattenytan mot hinkens kanter. Inför sin inre blick kan betraktaren förutse hur höga vågorna ska bli, även om det utan beräkning är svårt att exakt ange var varje våg topp och vågdal ska infalla. Denna betraktare kan sägas se hela vågfunktionen som ett system med alla möjliga egenvärden. Betraktaren kan sedan bekräfta sin förutsägelse genom att studera hur vågen faktiskt rör sig. Men till skillnad från när vi betraktar vågen i hinken, som inte låter sig stoppas på någon plats på sin bana till hinkens kanter (vilka här representerar de begränsningar som gäller för vågsystemet), händer något märkligt när vi observerar kvantfysiska förlopp. När betraktaren börjar leta efter partikeln – det vill säga försöker observera en specifik vågtopp – intar partikeln ett specifikt egenvärde. Då slutar vågfunktionen att gälla. Som om betraktaren plötsligt skulle vända sig tillbaka, titta ner i hinken och därmed stoppa vågen från att fortsätta röra sig över ytan, och i samma ögonblick se en sten. Som om vågen aldrig funnits där och stenen aldrig kastats. Och om man nu istället skulle skjuta iväg denna partikel som man observerat på en plats (kasta stenen igen) skulle en helt ny vågfunktion uppstå med nya förutsättningar. Som om det inte vore samma partikel, som om det inte vore samma sten och samma hink.

Man brukar tala om det som att vågfunktionen kollapsar när man försöker observera en partikel. Det innebär att observatören verkar påverka vilket egenvärde en partikel ska inta, att betraktaren förändrar stenen och hinken så att de inte längre är samma sten och samma hink. Med andra ord att observatören delvis bestämmer utfallet av experimentet. Om man väljer att förstå de här experimenten med partiklar (inte med faktiska stenar och hinkar) med den mer radikala tolkningsvarianten ovan skulle det innebära att observatören är med och bestämmer vad partikeln är, när denne observerar. Om man väljer den mindre radikala varianten skulle det istället innebära att observatören alltid begränsar vad den kan veta genom att den påverkar experimenten.

Oavsett hur man tolkar den här situationen visade experimenten att man inte kan veta en partikels egenvärde med säkerhet, åtminstone inte samtidigt som man betraktar den i sin vågform. Däremot kan vi efter många observationer slå fast att det för ett visst skeende råder stor sannolikhet att partikeln kan observeras på en viss plats, det vill säga med ett visst egenvärde (och att den därmed rör sig i det som Bohr kallade banor). För att förstå det kan man tänka på någon som skjuter iväg en pil (eller partikel) som inte träffar sitt mål. Att skytten missar ger en viss men inte tillräcklig information om var målet är någonstans. Kanske använder skytten den informationen till att korrigera sitt sikte. Men om vi skjuter iväg många pilar som missar kommer vi så småningom att med ganska stor sannolikhet kunna lokalisera var målet befinner sig utan att kunna veta exakt. Vår kunskap om var målet eller partikeln befinner sig blir då statistisk eller sannolik men inte exakt.

Detta förhållande hade Heisenberg formulerat 1927 i det han kallade osäkerhetsprincipen. Den innebär att vissa kvantegenskaper är komplementära, det vill säga att de inte kan mätas med exakthet samtidigt. Sådana komplementära egenskaper är position och momentum (ungefär rörelse) eller tid och energinivå. Position och tid är egenskaper som aktualiseras när man tänker på händelseförloppet ovan som en våg, och momentum och energi är egenskaper som aktualiseras när man tänker på det i termer av partiklar. För Heisenberg och hans lärare Bohr innebar det här att man måste anta att både vågbeskrivningen och partikelbeskrivningen av atomen var nödvändiga och komplementära och att man inte behövde avgöra vilken av dem som bäst beskrev hur varat eller verkligheten är beskaffad. Vågfunktionen beskrev sannolika utfall och partikelmodellen beskrev faktiska positioner. Man kunde därmed nöja sig med att observera faktiska utfall och beräkna statistiska sannolikheter av partiklar på en viss plats (med ett visst egenvärde). Utan att förklara varför kunde man nöja sig med att konstatera att observatören inte kan veta, men däremot beräkna.

Ovanstående höll Schrödinger som sagt inte med om, och det var i hans försök att hitta nya teoretiska modeller som han vände sig till Zubiri. Hur kan man förstå relationen mellan en individuell enhet och helheten av ett dynamiskt system? Hur ska man förstå begreppet ursprung, eller en initial position, sett ur vågmekanikens perspektiv? Det vill säga: Om alla händelser på partikelnivå kan beskrivas som dynamiska vågor, hur kan man bestämma vad som är processernas början? Hur ska man begreppsliggöra vågsystemets gränser? Och hur ska man förstå att ett dynamiskt system – som en våg – håller ihop över tid? Kan man ens säga att vågen, vid varje vågtopp, är samma våg? Och ännu värre: Eftersom vågfunktionen beskriver varje partikels rörelser inuti atomen, hur ska man förstå atomen själv? Som helheten av ett system med många undersystem i perfekt balans (annars skulle ju atomen falla sönder)? De här problemen formulerade Zubiri i sina arbetsanteckningar från Max Planck-seminariet, ofta tillsammans med långa matematiska uträkningar och detaljerade filosofiska argument. Vi vet vidare att de här problemen intresserade Schrödinger under början av 1930-talet. Inte minst för att han på Zubiris inbjudan reste till Spanien två gånger, 1934 och 1935, för att hålla såväl offentliga som vetenskapliga föreläsningar. Vid den tidpunkten hade det politiska läget i Tyskland gjort det omöjligt för Schrödinger att verka vid universitetet, och han hade självmant valt att lämna sin tjänst och fly utomlands.

Det sammanhang som Schrödinger 1934 anlände till i Spanien var helt annorlunda än det han lämnat bakom sig. Eller kanske är det fel att säga att det var helt annorlunda. Före andra världskriget fanns det en internationell miljö där framstående vetenskapsmän reste, samtalade och arbetade tillsammans över disciplingränserna och där vetenskap gick hand i hand med intresset för religion och kultur. Ofta i samarbete med industrin. Bland de europeiska vetenskapsmännen verkar det ha funnits en stark övertygelse om att vetenskapen bara kunde främjas om den rör de sig mellan abstrakt spekulation på konstens och filosofins områden och nyttogörandet i praktiskt applicerbara uppfinningar och experiment.

Det skiljer sig från hur vi ofta tänker på vetenskap idag. Vi tänker ofta att vissa vetenskaper, till exempel naturvetenskaper, är nyttiga för samhället och den tekniska utvecklingen. De ställs i motsättning till sådana vetenskaper som inte är nyttiga, som till exempel konst och filosofi. Under mellankrigstiden var en stor grupp framstående vetenskapsmän av en annan åsikt. De arbetade aktivt för att skapa en forskningsmiljö som inte begränsades av nyttotankar. På internationella konferenser och genom sommaruniversitet skyddade de möjligheten att i en gränsöverskridande miljö både spekulera och utveckla praktiskt applicerbar vetenskap. Eftersom miljön var internationell skapades ett utrymme att ställa grundläggande och omvälvande frågor till de experiment man utförde, utan att störas av nyttoideal som definierades av nationell politik.

I Spanien drevs det internationella sommaruniversitetet av poeten Pedro Salinas, på uppdrag av II Republikens utbildningsministerium. Tanken var att skapa en miljö för framstående forskare inom en mängd discipliner där man skulle lösa upp hierarkier mellan studenter och forskare, och där även personer som inte hade formell utbildning skulle kunna bidra till den vetenskapliga utvecklingen. Och omvänt tänkte man att samhällsutvecklingen skulle främjas av att befolkningen fick tillgång till initierade förklaringar av de nyaste forskningsresultaten. För det syftet bjöd man in såväl framstående spanska studenter som erkända europeiska vetenskapsmän. Som inbjuden lärare förväntades Schrödinger hålla föreläsningar och delta i debatter, utflykter och gemensamma kulturupplevelser.

Vetenskaperna delades in tvärdisciplinärt enligt en princip som skilde på ”fundamentalvetenskaper” – det vill säga de som behandlade varafrågor – och de som studerade samtidens politiska och sociala liv. I den första gruppen återfanns såväl nya rön inom fysik, matematik och biologi, rättsfilosofi, politisk filosofi och ekonomisk teori. Här gavs också föreläsningar om litteraturteori, filologi och konst. I den andra gruppen analyserades samtiden utifrån ekonomiska, politiska och religiösa perspektiv. Man diskuterade kvinnans och ungdomens nya politiska roll, förändringar i familjestrukturer, den nya konsten och samtida ideologier som socialism, fascism, kommunism och nationalism. I båda grupperna betonades samtidens kristillstånd som en utgångspunkt för reflektion.

Schrödinger höll fyra föreläsningar och Zubiri sex, båda i den grupp som arbetade med fundamentalvetenskaper. Även svenskar deltog, som nationalekonomen Bertil Ohlin, senare Folkpartiets ordförande. Förutom de speciellt inbjudna studenterna och vetenskapsmännen var föreläsningarna öppna för allmänheten. Under de veckor som sommaruniversitetet pågick fylldes Santanders gator med konserter och studentuppträdanden. Bland annat spelade Federico García Lorcas studentteater La Baracca flera gatuföreställningar. Schrödinger rörde sig i en internationell kulturmiljö som höll för sant att vetenskapen måste samarbeta med filosofin och med konst och kultur för att kunna formulera nya idéer och begrepp om verkligheten.

Zubiris sökande efter ett sådant fält sker istället inom ramen för teologin. Han skriver att om man ska ta de kvantfysiska fynden på allvar kan man inte beskriva atomen som en överordnad materiell enhet som kan lokaliseras på en given plats vid en given tidpunkt. Nej, atomen måste förstås som en ”funktionernas funktion”, det vill säga en struktur av sammansatta vågfunktioner som styrs av en övergripande funktionalitet. Det förutsätter att elektroner inte heller är något i bemärkelsen lokaliserade i tid och rum, utan måste förstås var och en som ett dynamiskt system bestående av våglängder och frekvens. Zubiri hävdar därmed att det som håller samman vågsystemen i atomen är grundbegreppet funktionalitet.

För att förstå det här kan vi dra oss till minnes Heideggers diskussion om varat, där ett metafysiskt begrepp som varat fungerade som en sorts tom behållare för allt som är något i tillvaron. Zubiri var kritisk till Heidegger, och hävdade istället att ett mer vetenskapligt korrekt sätt att se på saken, i enlighet med den nya kvantfysiken, var ett annat slags metafysiskt begrepp, ett funktionsbegrepp. En funktion är en regel som relaterar minst två saker till varandra på ett specifikt sätt. Funktioner uttrycker en relation mellan saker, och exempelvis vågfunktionen beskriver distributionen av vågtoppar och vågdalar (frekvens) över tid genom att relatera position till tid. När Zubiri hävdar att det sammanhållande metafysiska begrepp som bäst motsvarar den nya fysiken är ett funktionsbegrepp hävdar han att varat i grunden är relationellt. Den tänkta sfär som håller samman alla vågsystem i en atom kan inte beskrivas med något mer generellt begrepp än just ”relation”. Varat är inte likställt med ”intet”, det är likställt med ”relation”.

Om man för ett ögonblick skulle betrakta Zubiris förslag som ett svar på frågan om den mest grundläggande och sammanhållande principen – det som även Einstein sökte efter – skulle hans svar vara att det inte är någon enskild kraft eller något enskilt fenomen som håller samman allting. Istället är det något som bara kan uttryckas som ett abstrakt begrepp, nämligen relation. Hur enskilda relationer ser ut i olika fysikaliska sammanhang kan sedan undersökas empiriskt. Och Zubiri går ännu längre, för sedan hävdar han att Gud är lika med just detta grundläggande funktionsbegrepp. Gud är funktionernas funktion. Därmed för Zubiri samman debatter som förts inom teologin och i den med honom samtida filosofin för att ge svar på naturvetenskapliga problem.

Det finurliga med Zubiris och Schrödingers idé var, tvärt emot vad det kan verka vid första anblicken, att den inte förutsätter att Gud är ett allomfattande medvetande som sitter längst ut i universum och tittar på oss. Den förutsätter inte en Gud som bestämmer när partiklarna ska bli partiklar och vilka egenskaper sammanflätade partiklar ska ta. Inte heller förutsätter den att det vid varje observation uppstår flera samtidiga världar, eller att en mänsklig observatör potentiellt sett skulle kunna se vilket av de möjliga utfallen som helst (då skulle observatören kunna för utse framtiden). Nej, Gud och medvetande i Zubiris och Schrödingers version är istället metaforer för att tala om en viss sorts funktionalitet: att sätta samman i relationer. Det finns en grundläggande sammanhållande funktionalitet i världen, och det är ”relation”. Relation är vad som händer när mätinstrumenten ”observerar” och det som händer när en partikel intar ett bestämt egenvärde och det som händer i interaktionen mellan sammanflätade partiklar. Relation är den funktionalitet som sammanför alla möjliga och skilda empiriska processer.

Det skulle i så fall innebära en tolkning i vilken varat eller verkligheten består av en sorts grammatik av relationer som bestämmer vid vilka interaktioner en partikel ska aktualiseras på en viss plats och med vissa egenskaper, vid vilka interaktioner partiklar ska fungera sammanflätat och så vidare.

I Zubiris version blir Gud en sorts varats poet som givit de grammatiska reglerna för relation. Och viktigast av allt: människans intellekt, de mätinstrument hon använder sig av för att observera, ingår som en del av denna naturliga grammatik. Och det är en grammatik som vi bara har börjat att skymta bortom det observerbaras gräns.

Idag tror de flesta fysiker inte att det finns ett medvetande som håller samman helheten av de kvantmekaniska processerna. Det beror på att man när man talar om observation inte egentligen talar om en människa som observerar. Det är och har alltid varit maskiner eller mätinstrument som registrerar partiklar. Ett fel som Zubiri och även Schrödinger stundtals verkade begå var att blanda samman det mänskliga medvetandet med mätinstrumenten, observatören med de fysiska instrument som mätte. Däremot finns det flera samtida forskare som snarlikt tänker sig att det som håller samman verkligheten, givet de kvantmekaniska processerna, är just grundläggande relationer. En sådan samtida fysiker, Carlo Rovelli, menar till exempel att varat egentligen inte har några egenskaper förrän något mäter det, och att det faktum att vi upplever saker på väldigt snarlika sätt beror på det vi kan förstå som en underliggande grammatik. En fråga som uppstår i detta perspektiv är emellertid vad det är för skillnad på mätinstrumentens mätningar och vårt medvetande. Varför påverkar inte vårt medvetande alla de miljontals processer på kvantnivå som kontinuerligt pågår omkring oss? Eller om vårt medvetande gör det – varför kan vi inte observera det? Och givet hur lätt kvantrelationer kollapsar, upphör och ombildas måste man fråga sig vad det är som gör världen relativt stabil?

Även idag ställer den allra mest framstående fysiken frågor till oss om vad som finns bortom det observerbaras gräns. En del av det kan vi beräkna, åtminstone med tillräcklig precision för att göra det användbart. Annat kan vi beräkna men då enbart för att formulera teorier om vad som finns bortom det som kan observeras. Slutligen finns det många frågor som vi inte kan besvara, utan där vi måste spekulera eller välja att tro på en viss förklaring. För vetenskapen är det inte alltid nödvändigt att välja ett svar på de här frågorna. Man kan nöja sig med att beräkna. Men i vissa lägen når vetenskapen mycket längre just för att den vågar ta sig an de grundläggande frågorna. För att den söker efter förklaringsmodeller och begrepp. Och ibland kan vilken större förklaringsmodell man väljer vara avgörande för vilka mer praktiska frågor man väljer att arbeta med.

Efter andra världskriget blev såväl Zubiri som Schrödinger delvis förbigångna och glömda. Schrödinger kom aldrig längre i sina undersökningar av vad som kunde hålla ett oändligt antal vågsystem samman. Istället ägnade han sig åt att studera antik filosofi och biologi, och utvecklade idéer om vad livet är. Att han gjorde det hade kanske att göra med att han definierat den grundläggande sammanhållande principen som medvetande genom tid, och att detta medvetande måste förstås som en grundläggande relationell funktionalitet. I sin undersökning föreslog han också att det måste finnas en komplex molekyl som är bärare av en sorts genetisk information som bestämmer hur celler formeras. Det var en idé om en sorts livets grammatik som bestämmer relationer mellan komponenter i cellstrukturen. Schrödinger publicerade sina tankar i en bok 1944 och när de blivande Nobelpristagarna James Watson och Francis Crick 1953 presenterade den första empiriska beskrivningen av cellkärnans DNA-struktur hänvisade båda till Schrödingers bok som avgörande för deras arbete. Trots att Schrödingers arbete var helt teoretiskt och delvis spekulativt.

Under efterkrigstiden kom fysiker i allt högre grad att acceptera kvantmekaniken i dess statistiska version. I Bohrs och Heisenbergs efterföljd nöjde man sig med att beräkna kvantmekaniska utfall. Därmed glömdes de mer spekulativa idéerna bort, och det var inte förrän i slutet av 1970-talet som en ny generation fysiker tog fasta på tankarna om sammanflätning och utvecklade modeller för hur den kunde prövas empiriskt.

Idag är sammanflätning ett område där det görs snabba framsteg, och det är grunden för utvecklandet av kvantdatorer. Schrödingers upptäckt och Zubiris filosofiska verk är exempel på tvärvetenskaplig spekulation som trots att den inte till alla delar hade rätt, och trots att den använde ett för naturvetenskapen främmande språkbruk, ändå bidrog till att i grunden utveckla fysiken.

Efter det spanska inbördeskriget åter vände Zubiri från Paris till Madrid. Trots att han var skeptisk mot den segrande Francoregimen valde han att återvända när krig hotade i Europa. Han återtog sitt arbete vid universitetet, men skickades bort från Madrid till Barcelona, som misstänkt motståndare till regimen. Carmen var – som dotter till Américo Castro – redan från början misstänkliggjord. Castros ambassadörskap förvandlades under kriget till exil i USA och Carmen fortsatte att ha en nära kontakt med föräldrarna. I Spanien kom universitetet att allt mer ställas under Francos kontroll. Bland annat införde man obligatorisk fascisthälsning vid varje föreläsning och avkrävde lärarna partitillhörighet i det spanska fascistpartiet Falange. Det ledde till att Zubiri avsade sig sin professorstitel.

Istället arbetade han som privatperson i sin lägenhet. Där bildades det snart ett litet seminarium där Zubiri undervisade studenter. En del av dem kom att bli mycket betydande. Exempelvis Ignacio Ellacuría, en av de mest inflytelserika befrielseteologerna i Latinamerika, mördad 1989 av paramilitära regimstyrkor under inbördeskriget i El Salvador. Zubiris idé om människans deltagande i det materiella har dessutom blivit en viktig del av den nutida filosofiska skola som kallas nymaterialism.

*

Samarbetet mellan Zubiri och Schrödinger var inte ensidigt åt något håll. Man kan inte säga att det var de vetenskapliga sanningarna som fick Zubiri att ändra sitt gudsbegrepp, eller att Zubiri med sina diskussioner om Gud gav Schrödinger begreppet sammanflätning. Båda menade att det var det tvärvetenskapliga samarbetet som möjliggjorde sökandet efter nya sätt att förstå verkligheten. Det var detta gemensamma prövande över disciplingränserna som ledde fram till utvecklingen inom såväl filosofin som fysiken. Att det samarbetet kunde äga rum berodde dels på att alla inblandade uppfattade det som värdefullt, dels på att det fanns faktiska platser för akademiskt tvärvetenskapligt utbyte, och för spekulation. Det fanns utrymme i den vetenskapliga verksamheten för att kasta ur sig oprövade teorier, att testa begrepp och att argumentera om de bästa svaren. Det fanns utrymme för att inte veta säkert, att pröva, teoretisera och att experimentera – när inte den omedelbara nyttans perspektiv stod i vägen. För att ett sådant utrymme ska kunna finnas måste platser och tid upplåtas för det. Samtalet måste underbyggas av en förståelse för att vetenskapen är en verksamhet som ställer frågor i lika hög grad som den producerar svar. Först i en sådan miljö kan de riktigt stora upptäckterna växa fram.

KAROLINA ENQUIST KÄLLGREN är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hon disputerade 2015 vid Göteborgs universitet och har sedan dess forskat om relationen mellan fysik och religion samt exilens betydelse för tänkare inom politisk filosofi.

Bibliografi

Michael Bitbol, och Olivier Darrigol, Erwin Schrödinger. Philosophy and the Birth of Quantum Mechanics, Gifsur Yvettes Cedex: Editions Frontieres, 1992.

Jordi Corominas och Joan Albert Vicens, Xavier Zubiri – la soledad sonora, Madrid: Taurus, 2006.

Albert Einstein, Boris Podolsky och Nathan Rosen, ”Can Quantum Mechanical Description of Physical Reality be Considered Complete?”, Physical Review, 47, 1935.

Martin Heidegger, Vara och tid, övers. Jim Jakobsson, Göteborg: Daidalos, 2019.

Martin Heidegger, Cuadernos negros 1931–1938, övers. Alberto Ciria, Madrid: Trotta, 2015.

Helge Kragh, Quantum Generations: A History of Physics in the Twentieth Century, Princeton: Princeton University Press, 1999.

Benito Madariaga de la Campa och Celia Valbuena Morán, La universidad internacional de verano de Santander 1932–1936, Santander: UIMP, 1999.

Jagdish Mehra och Helmut Rechenberg, The Historical Development of Quantum Theory. Vol. 6, New York: Springer Science, 2001.

Margarita Saenz de la Calzada, La residencia de estudiantes: los residentes, Madrid: Residencia de estudiantes, 2011.

Erwin Schrödinger, Vad är liv? Ett fysikaliskt perspektiv på den levande cellen, övers. Lisa Sjösten. Stockholm: Fri tanke, 2019.

Erwin Schrödinger, La nueva mecánica ondulatoria y otros escritos, övers. Xavier Zubiri, Madrid: Biblioteca Nueva, 2001.

Erwin Schrödinger, The Interpretation of Quantum Mechanics: Dublin seminars and other unpublished essays, Woodbridge CT: Ox Bow Press, 1995.

Erwin Schrödinger, Die Natur und die Greichen, Hamburg & Wien: Paul Zsolnay Verlag, 1956.

Erwin Schrödinger, ”Die Gegenwärtiger Situation in der Quantenmechanik”, Naturwissenschaften, 48, 49, 50, 1935.

Erwin Schrödinger och Max Born, ”The Absolute Field Constant in the New Field Theory”, Nature, 135, 1935.

Erwin Schrödinger, ”An Undulatory Theory of the Mechanics of Atoms and Molecules”, Physical review, 28, 1926.

Xavier Zubiri, El problema teologal del hombre: dios religión, cristianismo, Madrid: Alianza editorial, 2015.

Xavier Zubiri, Cursos universitarios volumen III, Madrid: Alianza editorial, 2010.

Xavier Zubiri, Espacio, tiempo, materia, Madrid: Alianza editorial, 2008.

Xavier Zubiri, Inteligencia y logos, Madrid: Alianza editorial, 2008.

Xavier Zubiri, Naturaleza, historia, dios, Madrid: Alianza editorial, 2007.

Texten bygger också på opublicerat arkivmaterial som återfinns i Xavier Zubiris privata arkiv i Fundación Xavier Zubiri, Madrid, Spanien.