Lyssna

WOLLSTONECRAFT OCH REVOLUTIONEN

Kort efter att hon hade bevittnat den franska revolutionens fasor i Paris reste den engelska filosofen och feministen Mary Wollstonecraft till ett sömnigt Skandinavien. Kontrasterna kunde inte ha varit större. Ändå var det just i Sverige som Wollstonecrafts sista, stora politiska fråga väcktes: Hur förändrar man egentligen ett samhälle? Lena Halldenius följer filosofen på hennes sista filosofiska resa.

Ett skepp närmar sig Sveriges västkust. Det är juni 1795. Filosofen Mary Wollstonecraft har rest i elva dagar med barnflicka och ettårig dotter. Vad gör hon här? Hon skulle till Göteborg, men vindarna var ogynnsamma och skeppet missade infarten. Nu befinner de sig förmodligen vid Nidingens fyrplats i trakten av Onsala, söder om Göteborg, men vi vet inte säkert. Det är stiltje och de kommer inte vidare. Hur länge ska de ligga still här? Hon vill bara iland. Hon får skepparen att ge signal till fyren om en lotsbåt.

Bara några månader tidigare kom hon hem till London från Frankrike, där hon levt i mer än två år. Hon reste till Paris i december 1792, precis när den franska revolutionen slagit över i terrorvälde. Hon hade knappt hunnit dit förrän hennes eget land låg i krig med Frankrike. Att som brittisk medborgare vistas i Paris var förenat med betydande risker. Hon verkar inte ens ha reflekterat över det när hon åkte.

Mary Wollstonecraft hade gjort sig känd som försvarare av revolutionen och dess principer om frihet, jämlikhet och folkrepresentation. Hon försvarade också revolutionärerna, både de välorganiserade med ädla politiska motiv och de som helt enkelt inte stod ut med förtrycket och fattigdomen längre. Hon reste till Paris för att följa utvecklingen på nära håll och rapportera, som ett slags filosofisk krigsreporter. Tvärtemot det gängse tänkte hon sig att filosofens blick inte ska vara distanserad. Filosofen är ett sanningsvittne och man kan bara vittna om det man ser på nära håll.

Vid Nidingen ser hon berget som ett försvar mot havet. Det finns ett lugn i denna karga, stadfasta natur. Lugn att tänka. Hon skriver i ett brev från Sverige att det var här hon glömde ”det fasansfulla som jag hade bevittnat i Frankrike”.

*

Den franska revolutionen skakade om hela Europa. Inte minst skakade den om det filosofiska tänkandet om samhället och politiken. Konservativa tänkare och försvarare av monarkin såg förgivettagna garantier för ordning och stabilitet smulas sönder. Radikala tänkare och kritiker av monarkin såg sina idéer omsättas i praktiken i realtid. Allt framstod som möjligt. Mary Wollstonecraft blev snabbt en del av denna radikala intellektuella rörelse i England, som hyllade revolutionen på avstånd men som följde utvecklingen med växande oro.

Man brukar säga att den filosofiska reflektionen kräver avstånd, att betraktelsen görs från ingenstans – ”the view from nowhere”. Wollstonecraft tror inte på det. Hon tror på närhet och detaljer, erfarenheten inpå livet. Avståndet är överhetens blick, den som ser och rättfärdigar det bestående och det bestående gynnar de som redan har, de vars överhet är så normaliserad att den blir osynlig. Hon har försvarat revolutionen, både den i Frankrike och revolution i princip. Men hon har också artikulerat besvikelsen, ilskan, över att revolutionens löfte om jämlikhet visade sig vara skenheligt; det tycks aldrig ha varit meningen att de kvinnor som slogs på gatorna skulle bli medborgare på riktigt i den nya republiken. Friheten var inte för dem. Det var ett oerhört svek och förlorarna är alltid desamma.

Vad gör filosofen då? Wollstonecraft pratar om det filosofiska ögat (”the philosophical eye”). Det filosofiska ögat är de medellösas, de utstöttas, de trivialiserades, föraktades och utslitnas blick. Kvinnornas och de fattigas blick, slavarnas blick. De som inte har några privilegier att förlora.

I sin första essä om franska revolutionen, Till försvar för människornas rättigheter, skriven i sammanbiten hast på hösten 1790, går Wollstonecraft i närkamp med den konservative politikern och författaren Edmund Burke. Han var en av de tillskyndare av aristokrati, arvsrätt och hävdvunna privilegier som skrämdes och vämjdes av det som hände i Frankrike.

Att det skulle finnas abstrakta, universella rättigheter till frihet och jämlikhet som alla människor kan göra anspråk på, avfärdar Burke som metafysiska konstruktioner utan mening. Det finns inga andra anspråk än de som springer ur ett visst lands historia, mylla och sedvanor. Wollstonecraft kastar frågan tillbaka. Ska en historia av förtryck och grymhet säga oss vad de fattiga måste nöja sig med? Ska godtyckliga omständigheter legitimera rikedom och makt? Att hävda något sådant är att se världen från de besuttnas perspektiv.

 

Perspektiv är ett begrepp från konsten. ”Point of sight”, säger Wollstonecraft, den punkt från vilken man tittar på världen – in i bilden – avgör hur världen eller bilden av den ser ut. Det är vanskligt, som hennes kritik av Burke är avsedd att visa. Men den förment perspektivlösa ”blicken från ingenstans”, blicken som är ingens, är lika förrädisk. Ju längre bort, desto mer normalt ter sig det faktiska och det bestående. Godtyckliga privilegier, rikedomar och makt, legitimeras med argument som man tror är opartiska därför att hierarkier har blivit det normala. De fattiga måste förbli fattiga för att de rika inte ska behöva uppleva ”orättvisan” i att bli av med sitt överflöd och sin känsla av att vara förmer än de vars roll det är att bocka och tacka för allmosor.

Detta är ett ”sminkat substitut” för moral, säger Wollstonecraft. Förlorarna är igen desamma: de som förväntas acceptera sin egen underordning som rättvisans uttryck. Det är inte konstigt om de ”kramar sina bojor”, som hon säger i sin mest berömda bok Till försvar för kvinnans rättigheter, 1792, om de kvinnor som har lärt sig att älska lydnaden.

Det hade varit lätt att säga att Wollstonecraft istället tar underklassens och kvinnornas perspektiv, men hon verkar inte se det så. Det räcker inte att skifta perspektiv, istället måste vi gå djupare, in i bilden, in i erfarenheten. Det är filosofens öga. De fattigas och förtrycktas blick är filosofens blick men den är inte ett perspektiv världen. Den är sanningen om världen, för sanningen ser man bara om man inte har några privilegier att bevaka.

För att kunna vara detta öga måste man blanda sig i trängseln (”mix in the throng”) och känna som människor känner. Den levda erfarenheten; förtrycket och förnedringen som ett tyg tätt inpå kroppen. Revolutionens kvinnor, de som intog gatorna i revoltens början, skrämde Burke mer än något annat. Skrikande, gränslösa kvinnor som inte lydde längre. ”Furier från helvetet”, kallade han dem och han var inte ensam om att se dem som ett hot, inte bara mot det bestående utan mot sans, förfining, civilisation. Även revolutionen hade sin manliga elit och det blev alltså ingen jämlikhet, inget politiskt medborgarskap för kvinnor i den nya republiken. Frihet, jämlikhet och broderskap var bokstavligen det: frihet och jämlikhet för broderskapet.

Ludvig XVI avrättas den 21 januari 1793. Gravyr av Isidore Stanislas Helman. Foto: Bibliothèque nationale de France

Så Wollstonecraft reser till Paris, för att blanda sig i trängseln. Det är december 1792 och våldet håller på att ta över. Men det finns fortfarande en livfull och internationell krets av intellektuella som hon blir en del av. Hon är en känd författare vid det här laget och dörrar öppnas för henne. Hon umgås med samhällstänkarna Thomas Paine och Condorcet och lär känna den amerikanska affärsman, Gilbert Imlay, som skulle bli far till dottern Fanny som hon har med sig på resan till Sverige.

Revolutionen som hon har gjort sig känd för att försvara – de frihetliga principerna och den folkliga resningen mot den absoluta monarkins totala terror – har spårat ur i ett nytt slags förtryck. De nya herrarna utdömer hämnd medelst giljotin. Kort efter ankomsten till Paris skriver hon i ett brev hem till Joseph Johnson att hon såg kungens fångtransport från sitt fönster, den detroniserade monarken på väg till den rättegång där han skulle dömas till döden. Han satt där, med mer värdighet än hon hade väntat sig. Hon ömmar för honom, märker hon, men folkets värdighet berör henne mer. Ingen säger något, inga respektlösa gester, ingen skriker. Så snabbt man kan falla, från så hög höjd.

Den natten vågar hon inte blåsa ut ljuset. Hon sitter ensam i ett övergivet hus (”jag önskar att jag hade haft katten hos mig”). Hon tycker sig se blängande ögon på andra sidan glasdörren, skakande blodiga händer. Vad gör man med de man har tagit sig makten och rätten att fördöma? Vad händer med de som är kvar?

Hon hade för avsikt att publicera en serie brev från Paris, reportage från fronten kan man säga, men så blev det inte. Det blev ett brev, skrivet i februari 1793 några veckor efter avrättningen av den avsatte kungen och publicerat först efter hennes död. Här vill var och en ”göra hö medan solen skiner”, skriver hon i brevet, pompöst betitlat ”Brev om den franska nationens nuvarande karaktär”. Det är nya herrar nu, nya till namnet i alla fall. De passar på, uppfyllda av sin egen rättrådighet men också av den makt de nyss har vunnit och inte vill bli av med igen. Samma maktbegär, nya privilegier att bevaka. Det gamla systemets korruption sipprar in i det nya.

I över två år stannar hon i Frankrike, som nu ligger i krig med halva Europa inklusive hennes eget hemland. Hennes franska vänner fanns bland girondisterna, det revolutionära parti som förlorade striden om revolutionen. De motsatte sig avrättningen av kungen, ville avsluta den revolutionära fasen och bygga vanlig politik i den nya republiken. Det gick inte. 170 år senare skulle filosofen Hannah Arendt skriva just om hur svårt det är att styra över den initiala revolutionära befrielsen i det som är den riktiga revolutionära segern: ett demokratiskt projekt av organiserad politisk frihet. 1793 faller girondisterna för giljotinen, allihop under en blodig dag, de som inte lyckats fly. Wollstonecraft stannar. På revolutionens ruiner och mitt under det krig som följde på den skrev hon en bok om revolutionens upprinnelse och hur den kan förbli rättfärdigad trots allt, trots allt blod. Boken – En historisk och moralisk betraktelse över den Franska revolutionen – kom ut 1794 och ger en insiktsfull analys av vad makt och godtycke gör med ett samhälle och människorna i det. Det är hennes minst lästa bok.

Man måste förstå förtryckets korruption och makthierarkiernas nedbrytande dynamik för att förstå våldet. De gamla förtryckarnas synder kastar långa skuggor. Skulden ligger kvar hos dem men priset betalas även av dem som förlorar den nya tävlingen om makten och förblir underordnade även under de nya herrarna.

Att frigöra sig från förtrycket är en sak, men sen då? Vad ska vi med det politiska samhället till? Vilken moralisk funktion har staten, institutionerna, lagarna? I inledningen till den bok om revolutionen som hon skrev mitt under det krig som följde på den, slår hon fast att den politiska maktens funktion och legitimitet är att motverka ojämlikhet och skydda de svaga. Det har ingen faktisk regering någonsin gjort, inte efter den här revolutionen heller. Så hur kan man tro att historien eller det bestående eller det faktiska innehavet av makt och pengar säger någonting om vad som är rätt? Ojämlikhet är ett faktum, jämlikhet är en norm. Och ojämlikheten vinner, gång efter gång. De rika vinner. Männen vinner. Våldet vinner. Också revolutionen vann de. Wollstonecraft hade trott att detta var tillfället för jämlikhet på riktigt, frihet på riktigt.

Hon var materialist nog till att tro att jämlikhet mellan kvinnor och män hänger ihop med jämlikhet i ägande och makt. Alla hierarkier följer samma logik, samma dynamik. De som har den materiella makten har också makten över sinnet och bilden av det normala. De besuttnas makt inkluderar makten att få sina privilegier att framstå som rättmätiga innehav, som rättvisan kräver att de får behålla; att få de oprivilegierade att se sin egen maktlöshet som given av naturens ordning. Männens makt inkluderar makten att tala om för kvinnor att de egentligen älskar att vara mannens slav, hans leksak (”the toy of man, his rattle”).

Det var detta revolutionen skulle störta, hade hon tänkt. Att avsätta eller avrätta en kung åstadkommer ingenting när nästan allt det gamla finns kvar, under den nya fernissan. En revolution ska kullkasta det hierarkiska sättet att ordna samhället, materiellt och i människors medvetande och bygga en ny ordning på jämlik frihet, materiell och moralisk rättvisa. Det politiska samhället är inte en ”spontan ordning”, som nationalekonomen Adam Smith påstod.

Lustigt nog låter Wollstonecraft aldrig så byråkratisk som när hon skriver om vad revolutionär förändring kräver: systematisk planering, ömsesidigt kompromissande. Det är inte upproret som är revolutionen; det är den grundläggande och långsiktiga förändringen, det fredliga och tålmodiga byggandet av en rättvis ordning som är revolutionen. Ett rättvist arbetsliv där ingen behöver ”krypa under någon annans fötter”, jämlikhet i ägande, jämlik arvsrätt, skola för alla. Den franska revolutionens problem var, på så sätt, att den egentligen aldrig ägde rum.

 *

Juni 1795. När Mary Wollstonecraft tröttnade på att vänta på lotsen som aldrig kom fick hon sjömännen på skeppet att ta henne, dottern och barnflickan i land. Vad gör hon här? Själv säger hon ingenting om det, men vi vet numera att hon reste som Gilbert Imlays agent. Hennes uppgift var att nosa upp ett fartyg som han hade ekonomiska intressen i; fartyget hade ”försvunnit” eller blivit stulet på vägen från Frankrike till Norge.

Relationen är på upphällningen och hon skriver brev till Imlay som osar besvikelse och melankoli i en karg miljö som gjord för naturromantiska svärmerier. Breven redigeras, avpersonifieras och publiceras 1796 som en reseskildring, Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark. Hon är ju professionell författare trots allt och detta skulle komma att bli hennes mest populära bok, snabbt översatt till flera språk, även svenska: upplysningsfilosofen som romantikens förtrupp i ett kallt klimat, en engelsk filosofisk iakttagare på antropologisk resa längs den svenska och norska kusten, genom landsbygd och småstäder. Vart hon än kommer får hon och hennes lilla sällskap husrum, skjuts och svar på alla frågor. Hon ställer frågor som en man, får hon höra. Det är kusttrakter. Folk är vana vid resenärer och många kan tala engelska.

 

Vad ser hennes filosofiska öga här? Det första är lotsbåten, den som aldrig kom. Det blir en analytisk utgångspunkt för denna filosofiska antropolog. Varför kom lotsen inte ut? I Sverige är lotsarna betalda av kronan, en usel lön som gör dem obenägna att ta några risker alls. Hon jämför med England; där får lotsarna betalt av de skepp de bistår. Ju högre risk, desto bättre betalt.

Den stillastående naturen tycks ha tagit över människorna också. Det går långsamt, trögt utan nyfikenhet. Lugnet sopar bort minnet av våldet i Paris, men hon påminns om parisarnas lust till allt nytt. Nyfikenheten och livsglädjen som samexisterar med terrorn och dödandet blir en motpol till det skandinaviska vemodet och till hennes eget. På 1700-talsmanér sätter hon lättsinne i kontrast till den förnuftsbaserade moralen. I fattigdomen och stiltjen i norr ser hon inte mycket aptit på livet, men ingen revolution heller. Ingen hets, inget blod, bara molande vardag. Men tålamod dock, och en uthållighet som inte ger vika.

Hur förändrar man ett samhälle? Kan man förändra ett samhälle i grunden utan våld? Skulle det av någon anledning kunna vara möjligt just här?

När hon åkte till Frankrike hade hon en mission och en föreställning. Missionen var att förstå revolutionen. Föreställningen var om Frankrike och fransmännen, den franska nationen som grej: nationalkaraktären. Hon odlar den och sållar saker genom den. Parisarna dansar på gatorna; det är typiskt franskt. Själv funderar och analyserar hon; det är typiskt engelskt. I brevet från Paris gör hon en poäng av att hålla kvar vid den generella bilden av en nation. Det är en studie i revolutionsdynamik men också i franskhet, och sådant håller bara på avstånd. Det hon ser sållas genom filtret (föreställningen) om ett franskt sätt att leva, det fåfänga och depraverade franska kynnet som inte tar någonting riktigt på allvar. Livslusten, som hon påminns om där på klippan medan minnet av våldet bleknar. Hon kom aldrig Frankrike riktigt nära.

Om Skandinavien har hon ingen föreställning, inget att försvara, inget att lägga till rätta. Det blir en generisk plats, en fond för iakttagelser av liv, av vad miljö och omständigheter gör med människor: vardagens, inte upprorets, filosofi.

Vad ser hon mer här? Vardagens omständigheter. Sängarna är för mjuka i Sverige, man sjunker, det är som att bli begravd. Maten står framme för länge och brödet är sött. Och fattigdomen, de otvättade och ovädrade barnen inrullade i skitigt ylle. I Frankrike hade fattigdomen piskats upp till raseri. Här är fattigdomen som en kvarn, långsamt och tröstlöst mal den.

Tjänstefolk utnyttjas, misshandlas och tjänar för lite. Männen står upp för varandra genom att trampa ner kvinnorna. I de små städerna är sinnena trånga; hon säger att sinnet verkar utvecklas bäst och friast antingen där man omges av väldigt mycket folk – i de stora städerna – eller där man omges av nästan ingen alls, i naturen. ”Evigheten finns i de ögonblicken”, säger hon i ett av breven från Sverig. I den lilla staden växer bara trångsynen.

En av Wollstonecrafts mest solida övertygelser – som hon har kommit fram till på ”observationens raka väg”, som hon uttrycker det – är att inget förstör människan så mycket, inget korrumperar människors sinne så mycket som ojämlikhet. Den lust efter ägande och det förhärligande och romantiserande av makt som ojämlikhet föder, och den förnedring som ojämlikhet lägger på fattigdomens redan tunga ok. De av lag, tradition och fåfänga omhuldade ojämlikheter som bygger hierarkier av monarker, aristokrater, prästerskap och andra herrar kallas av Edmund Burke för naturliga aristokratier som förtjänar respekt och vördnad. Wollstonecraft menar att dessa ojämlikheter gör människan till ”artificiella monster”. Hon tar i: dyrkandet av egendom är roten till allt ont.

Hon reser vidare till Norge. Där, i det danska lydriket, är adel och kungamakt på långt avstånd. Hon gillar Norge. Ingen att buga för. Det är fel förstås, det finns överhet där också, men ändå mer frihet. I Norge ser man friheten som sin rätt, säger hon. I Danmark (som hon inte gillar) ser man den eventuella frihet man åtnjuter som en skänk från regenten, en nådegåva.

Friheten är alltid i grunden materiell för Wollstonecraft. Fria tankar förutsätter fria omständigheter. Människan är egentligen god, säger hon enkelt i sin bok om den franska revolutionen. Ondska, tyranni, översitteri, sånt behöver man lära sig och den främsta läromästaren är ojämlikhet och godtycklig makt. I Norge har borgmästare och domare visserligen mycket att säga till om, men de avkrävs skäl för allt de gör och – får hon veta av en man som hon diskuterar saken med – ”de har inte tid att lära sig att bli tyranner.” Här är fördelningen av egendom mer jämlik än hon har sett någonstans.

Om hon hade rest i Norden innan hon besökte Frankrike hade hon varit mindre hård i sina omdömen om den franska karaktären, säger hon i ett av de sista breven från Skandinavien. Hon verkar mena att hon gjorde fel som föreställde sig att hon studerade revolutionens verkningar i ljuset av en nationalkaraktär. Det finns inget sådant, ingen nationalkaraktär att beskriva, bara omständigheter och förhållanden. Det märkliga är inte att ett folk reser sig och det märkliga är inte att de vill ha hämnd (”en spänd båge slår alltid tillbaka med våldsam kraft när den väl släpps”, som hon skriver i sin bok Till försvar för kvinnans rättigheter. Det märkliga är att det alls finns rättrådighet kvar när allt man har upplevt är förtryck och orättvisa.

Medan Wollstonecraft reser i Sverige och Norge och ställer ”en mans frågor” har det nya revolutionära styret i Frankrike brutit de sista banden med gatan. Det kvinnliga proletariat som bar revolutionen till Versailles 1789 kastas sex år senare ut ur Nationalförsamlingen när de kräver bröd av de parlamentariker som en gång satte sig upp mot den överhet som de nu tycks apa efter. Alla ”vill göra hö medan solen skiner”.

I norr fungerar ändå minnet av franska revolutionen som ett uppvaknande, ett spett in i det förment solida. I ett av de första breven från Sverige säger Wollstonecraft att revolutionen fick underklassen – överallt, inte bara i Frankrike – att förstå att de inte är ett annat slags varelse än herrarna, att förtrycket inte är givet, att det går att förändra. I Norge tycker hon sig märka ett principiellt grundat intresse för republik.

Det har att göra med vilka hon möter så klart. En bit på vägen reser hon med en norsk lots som hade tjänat som soldat i den amerikanska armén under frihetskriget. Plötsligt blir den vindpinade norska kusten en del av världen. Kanske finns det utrymme för en annan revolution här. En långsam, där tankarna hinner med, men långsam också för att plötsliga uppbrott inte ger fundamental förändring. Det är inte revolten som är revolutionen; det är rättvisans seger som är revolutionen.

När är en revolution klar? När det hierarkiska sättet att ordna samhället, materiellt och i människors medvetande, har störtats. När en fri och jämlik ordning har kommit i dess ställe, materiellt och i människors medvetande. För att förstå samhällsförändring måste man förstå människorna i samhället och vad omständigheterna gör med dem. Det kräver planering och ömsesidigt kompromissande. En revolution måste ha tålamod med det tråkiga.

*

Om Wollstonecraft lyckades lokalisera Gilbert Imlays förlorade fartyg är inte klarlagt. Hon reste hem till London igen, genom Danmark och Tyskland, skrev färdigt reseskildringen och påbörjade en roman. Skrivandet gick mödosamt, sägs det. Plötsligt hade allt blivit svårare, segare. Resan i Skandinavien fick henne att tänka på en långsam revolution, lika omvälvande och radikalt förändrande som den plötsliga, men mer vardaglig, slitstark. Hur det skulle ha kunnat påverka hennes filosofiska tänkande på sikt får vi aldrig veta. I september 1797 dör hon, 38 år gammal, mitt i steget, romanen halvfärdig.

Mary Wollstonecrafts filosofiska gärning är ofullbordad; den slutar bokstavligen mitt i en mening. Det är passande på något sätt eftersom en av hennes centrala insikter är att samhället inte är en spontan ordning; det, liksom varje mänskligt liv, är ett tålamodsprövande projekt som aldrig blir klart. Eller som hon skrev i ett av breven från Norge: ”Vilken lång tid det tar för oss att lära känna oss själva”.

 


LENA HALLDENIUS är professor i mänskliga rättigheter och docent i praktisk filosofi. Hon är specialiserad på politisk filosofi och tidigmodern politisk filosofihistoria, med fokus på frihet och rättigheter. 2015 utkom hon med boken ”Mary Wollstonecraft and Feminist Republicanism. Independence, Rights and the Experience of Unfreedom” (Pickering & Chatto, 2015), som även finns i svensk översättning: ”Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar” (Bokförlaget Thales, 2016).


 

bibliografi

Godwin, William. Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman. London: Joseph Johnson, 1798. (Biografi skriven av Wollstonecrafts make, direkt efter hennes död. Finns i flera moderna utgåvor.)

Halldenius, Lena. Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar. Stockholm: Bokförlaget Thales, 2016

Kelly, Gary. Revolutionary Feminism. The Mind and Career of Mary Wollstonecraft, New York: St. Martin’s Press, 1996.

Nyström, Per. Mary Wollstonecraft’s Scandinavian Journey. Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, 1980

Sapiro, Virginia. A Vindication of Political Virtue. The Political Theory of Mary Wollstonecraft. Chicago: The University of Chicago Press, 1992. (Den första boken som undersöker Wollstonecrafts politiska filosofi.)

Todd, Janet. Mary Wollstonecraft: A Revolutionary Life. London: Weidenfeld & Nicolson, 2000.

av mary wollstonecraft:

A Vindication of the Rights of Men, 1790.

A Vindication of the Rights of Woman, 1792 (finns på svenska Till försvar för kvinnans rättigheter, Ordfront förlag, 2017)

An Historical and Moral View of the Origin and Progress of the French Revolution and the Effect it has Produced in Europe, 1794.

Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark, 1796 (översattes till svenska redan 1798 med titeln Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark).