San Quentin

Vi passerar in på fängelset. Vid första grinden visar man hastigt legitimation för vakten. Det andra insläppet är lite strängare: ledsagaren B samlar ihop våra legitimationer, lämnar dem till vakten som jämför med förhandsanmälningarna i datorn. Vi skriver upp oss i en gammaldags pappersliggare, får en besöksbricka att hänga om halsen, vi ges en osynlig stämpel i handleden. När vi lämnar fängelset belyser man stämplarna med ultraviolett ljus. Men ingen kroppsvisitering, colleget har funnits på fängelset i över tjugo år och har fått en ställning, byggd på förtroende. Gruppen släpps igenom en första grind, vi håller upp våra id-kort för en vakt uppe i en glasbur. När han är nöjd öppnar han en andra grind, det är som om låset exploderar när grinden far upp. Passagen in är mörk, sliten, trång – men nu är vi inne på fängelset. Vi passerar kapellet, där bibelkurser erbjuds, går nerför en liten backe utmed fängelsemuren, rundar ett hörn och där öppnar sig fängelsegården, med baseballplan, basketplan, löparslinga. Och fångar, mängder av fångar. Och nu ser vi också de låga byggnader som inrymmer undervisningslokalerna.

Fängelser är komplexa institutioner, som skall fylla olika funktioner för både fångar och personal. Det gäller också San Quentin. Här finns ”death row” med cirka sjuhundra fångar – vi träffar inte dem, de har inte rätt till undervisning. Kalifornien avrättar sedan 2006 inte längre några fångar. Ändå finns själva straffet kvar, men omvandlas i praktiken till livstids fängelse. I övrigt har fängelset fångar med säkerhetsklasserna ett och två: de är vad fängelsemyndigheten ser som ”skötsamma”. Vakterna, i skottsäkra västar, är ändå tungt beväpnade: revolver, den elektriska bedövningspistolen Taser, batong.

 

San Quentin byggdes, åtminstone enligt legenden, ursprungligen av fångar från ett fängelseskepp ankrat utanför stranden. Delar av fängelset är fortfarande präglat av sitt ursprung i 1850-talet, med krenelerade, slottsliknande byggnader. Det är stort, det inrymmer omkring fyra tusen fångar i en rad olika byggnader, sjukhus, verkstäder, men delar är nedgångna, omoderna. Ibland erbjuds rundturer på fängelset, man får besöka de olika avdelningarna, verkstäderna, kapellet, köket, gaskammaren. Men en fånge avråder oss: ”you don’t wanna see how we have to live”. Rundturer på fängelser, eller ”fängelseturism”, är som den amerikanska sociologen Michelle Brown påpekar, i grunden voyeuristiska. De tillåter inga dialogiska möten med de inspärrade. San Quentin är ökänt, och dess historia är präglad av våld och död. Fångar dödar varandra, vakter dödar fångar. 1971 dödades George Jackson, radikal svart aktivist och fånge, av vakterna på San Quentin efter en kedja av katastrofala händelser, som slutade med att han sköts under ett rymningsförsök. Jackson är besjungen av såväl Art Ensemble of Chicago som Bob Dylan och han beskrev själv tillvaron som fånge i Soledad Brother från 1970. Där kan man läsa om hur han arbetade med sig själv, med själv-kontroll för att nå en ”analytisk teknik” att förstå fängelselivet och samhället med. Många menar att Jackson, på grund av sin både radikala och trotsiga hållning, mördades av vakterna på San Quentin.

Så reser sig husväggarna höga, smutsiga, allt är slitet och nedgånget – utom administrationens byggnader och kapellet. Hur var det Johnny Cash sjöng: ”San Quentin, I hate every inch of you”. På filmen från konserten på fängelset ser man bara vita fångar. Men San Quentins befolkning är blandad: vita, svarta, latinos, asiater, ursprungsamerikaner… En dag möter jag en rabbin från San Francisco på gården. Det visar sig att en konferens pågår, där representanter från olika trosinriktningar diskuterar fängelsearbetet. Liksom amerikanska fängelser i allmänhet och samhället i stort, har San Quentin präglats av rasmotsättningar, ”vit makt”-fångar har terroriserat fångar av annan hudfärg. När jag första gången möter den grupp studenter som jag skall arbeta med, sitter svarta på ena sidan av rummet, de övriga på andra sidan. Men stämningen är god, man pratar och skämtar med varandra, och jag märker inte av några motsättningar. På basketplanen dominerar svarta, men där är också vita spelare.

 

George Jacksons Soledad Brother är stark läsning. Jag läser även Albert Woodfox berättelse om 43 år i isoleringscell, om än inte på San Quentin. Hans Solitary, 2019, är en skakande skildring av systematiska övergrepp. Och de som svarar för övergreppen är i första hand delstaten Louisianas myndigheter, som gång på gång överklagar frikännanden och ser till att hålla Woodfox inte bara fängslad, utan isolerad, med rätt att vistas utanför cellen bara en timme om dagen. Anklagad för att ha mördat en fångvaktare, döms Woodfox till livstids fängelse. Under hela sin fängelsetid vidhåller han sin oskuld, och allt tyder på att han var oskyldig: bevis manipulerades, helvita juryer dömde honom. Samma öde vederfors två andra fångar och tillsammans blev de ”the Angola Three”. ”Angola” eftersom Louisiana State Penitentiary ligger på en plats där tidigare en slavmarknad, kallad Angola, låg.

Hur överlever man 43 år i isolering? Woodfox blev en Svart Panter, han svor att leva sitt liv efter de principer som formulerades av Black Panther Party: ”Jag var inte någon brottsling längre. Jag såg mig som politisk fånge”. Så han stavar landets namn som ”Amerikkka”, där de tre K:na är initialerna i Ku Klux Klan. Och han kan i sin isolering ägna sig åt läsning: ”Läsning blev min räddning”. Woodfox berättar hur han, när myndigheterna till sist tvingats frige honom, måste lära sig använda sina händer på nytt: till att sätta på sig säkerhetsbältet, använda mobiltelefonen, stänga dörrar bakom sig, trycka på hissknappar… Världen förändras medan Woodfox hålls i fångenskap. Och till sist, efter att ha varit frisläppt bara i tre år, tar covid honom.

Fängelset som institution har en historia. Fångar och fångenskap har kanske alltid funnits, men fängelser i vår tids mening har en relativt kort historia: en artonhundratalshistoria. För svensk del sammanfattas ”inspärrningshistorien” av kriminologen Hanns von Hofer:

År 1841 fattade riksdagen beslutet att låta bygga cellfängelser – i första hand avsedda för häktade och korttidsfångar för att separera dem från fångar med långa strafftider. Fängelsesystemet förefaller slutligen fullt etablerat med 1857 års fängelselag och strafflagens ikraftträdande 1865. Fram till 1881 byggdes 44 nya cellfängelser till en totalkostnad av närmare 5 milj riksdaler.

Innan cellfängelset hade Sverige haft en historia av kroppsstraff, arbetsstraff och dödsstraff, vilka förvisso innebar frihetsberövanden. Också fängelser fanns, men som historikern Roddy Nilsson påpekar var de ”obetydliga och dåligt underhållna”, och inhysta i slott eller rådhus. Hans avhandling heter En välbyggd maskin, en mardröm för själen. Den talande titeln är ett citat från H C Andersens Resa i Sverige med dess beskrivning av fängelset i Mariestad. Det nya fängelsesystemet byggde mindre på strafftänkande och mer på idéer om att fostran, disciplinering och moralisk upplysning skulle skapa goda individer. Frihetsberövandet framstår än idag som en del i en disciplinär teknologi, vad von Hofer om artonhundratalet kallar just en ”teknik för social kontroll”. Det är, som von Hofer också påpekar, ingen slump att riksdagen samma år, 1841, beslutade både om cellfängelser och införandet av den allmänna folkskolan: pedagogisering, psykologisering och disciplinering av individen kräver en kraftfull institutionalisering och en utvidgad administrativ kontrollapparat.

Införandet av cellfängelser i Sverige var uppenbarligen en del av en mer generell utveckling i Europa och USA. Viktiga reformatorer fanns, den klassiska triaden består av Cesare Beccaria, John Howard och Jeremy Bentham. Men lika viktigt var ett exempel på ett existerande cellfängelse, Eastern State Penitentiary i Philadelphia, USA, och öppnat 1829. I tiden uppfattades det till intentionen, men bara till intentionen, som ”progressivt” och humant. Idag kan det framstå som obegripligt hur kväkarna, som skapade fängelset, kunde se det som humant. Jag blir fängelseturist och besöker vad som nu är ett museum, men likafullt skrämmande, allt från den dystert mörka och borgliknande ingången, tänkt att verka avskräckande, till de celler man kan gå in i. Men numera är fängelset också genom sin souvenirbutik inlemmat i konsumtionssamhället, och lättad kan jag lämna det med några inköp i handen.

Fängelset var byggt som en sjuarmad bläckfisk, med en central utsiktspunkt från vilken sju korridorer sträckte sig ut och där cellerna fanns. Det är alltså en version av Benthams berömda panoptikonmodell. Principen var ensamhet och isolering, en isolering som i längden var tortyrliknande. Man kan fortfarande höra väggarna skrika.

Tanken bakom isoleringen (i dagens svenska fängelsejargong heter det ”avskildhet”) var att fången (”den intagne”) skulle kontemplera vad han gjort. Men egentligen hade det en annan innebörd, som Michel Foucault skriver i sin banbrytande Övervakning och straff: ”Isoleringen lämnar den fångne ensam med en makt som utövas över honom”. Det är trångt, klaustrofobiskt, smutsigt och dammigt – utom i de renoverade delarna. På valda ställen kan man stanna till och lyssna till fångars och fångvaktares berättelser om livet på fängelset. När man går dessa korridorer, kantade av små celler, är det lätt att instämma med Charles Dickens, som besökte fängelset 1842. Hans slutsats var att inspärrningen och isoleringen var både grym och felaktig. Och han tillade, som sin bestämda åsikt, att ”de som undergått denna bestraffning MÅSTE komma tillbaka till samhället moraliskt osunda och sjukliga”.

Jag är ju inte den förste svenska fängelseturisten som besöker detta fängelse. Så var Fredrika Bremer där under sin amerikanska resa. I Hemmen i den nya verlden från 1853 berättar hon om sitt besök. Bland annat skriver hon hur hon blir så vänligt mottagen av fängelsets ”warden”, Scattergood, ”en fryntlig äldre herre, med särdeles klokt och humant, humoristiskt utseende”, ett utseende som ”försatte dem [fångarna] i godt lynne”. Det är som om Bremer drabbas av en akut blindhet, vilket hennes slutsats av besöket nog understryker: ”Jag lemnade detta fängelse vida mera uppbyggd än mången gång jag lemnat kyrkan”. Jämförelsen med kyrkan är inte slumpartad. Fängelset drevs av kväkare, och deras ideal om stillhet och tystnad, ensamhet och flit, präglade dess verksamhet – men som Dickens menade: en grym verksamhet.

Eastern State Penitentiary, eller ”Philadelphia” som det blev känt som, framhölls gärna som idealmodell i den svenska diskussionen om inspärrningsinrättningarna. Med cellfängelserna blev modellen verklighet och den infogades även, menar Roddy Nilsson, i en övergripande ”moralisk berättelse” i vilken straffet ”var en nåd som förlänats den brottslige”. I sin avhandling visar Nilsson hur Philadelphia-modellen omsattes i Sverige:

Samtidigt med att användandet av ensamstraffet utsträcktes skärptes också formerna för verkställigheten. Ordningsregler och föreskrifter utökades och preciserades i restriktiv riktning; ansiktsmasker infördes för fångarna, användandet av tobak förbjöds, arbetskraven ökades, kosthållningen stramades upp, fångarnas rättighet att köpa premievaror inskränktes etc.

Det gick så långt att till och med psalmsången under gudstjänsterna förbjöds, eftersom fångarna skulle kunna meddela sig med varandra under skydd av sången. Och Nilsson berättar också hur undervisningen – som var en central del av den moraliska berättelsen – arrangerades med införandet av ”cellskåp”, i vilka fångarna ”placerades en och en vända mot läraren men utan möjlighet att se varandra”. Ansiktsmasker, cellskåp, isolering, tystnad: fångarna fick inte prata med varandra, inte se varandra.

 

Sådana är inte våra villkor på San Quentin. G och H ger en kurs kallad ”Critical Reading and Writing” och det är deras studenter jag skall hjälpa med inlämnings- och examensuppgifter. Poeten Judith Tannenbaum undervisade under flera år poesi på San Quentin, som då var ett ”maximum-security prison”, och hon såg sitt arbete som att ”uppmuntra människor att tala, och då att lyssna till dem så gott jag kunde”. Jag försöker följa den tanken i mitt eget arbete. Jag träffar mina studenter i vad som varit en verkstad, men som gjorts om till undervisningssalar: golvet är ojämnt, fönstren högt upp mot taket till går inte att stänga, ingen värme finns – och det är svinkallt, jag måste röra mig för att inte stelna till helt. Särskilt kallt är det den dag då Mount Tamalpais och de omgivande kullarna på bägge sidor av The Bay plötsligt är snötäckta. Norra Kaliforniens vinter är blöt och kylig, både lärare och studenter har mössor på. En del av byggnaden tjänar som bibliotek, där finns kurslitteratur till många olika kurser, av författare från Aristoteles till Foucault. Colleget avlönar sin administrativa personal, vi lärare är ideellt arbetande, och den grundläggande pappersexercisen, liksom kursbiblioteket, sköts av fångar som anförtrotts uppgiften som ”clerks”. De är vänliga, välkomnande, och hjälper mig till rätta. Studenterna rör sig fritt i undervisningsbyggnaderna, men de måste anmäla sig till vakten. Liksom vi lärare: ännu en liggare att skriva in sig i och rapportera sin hemgång i.

Mina studenter skriver helst om rasism i det amerikanska samhället, om hur ursprungsbefolkningen förnekats och förnekas sitt land, om hur amerikansk idrott exploaterar sina svarta stjärnor. Meningen är att de skall lära sig grundläggande argumentation och hur man använder olika källor. De skriver för hand, på papper, suddar, skriver om. Handstilarna är läsbara utan problem. De refererar till texter i deras kurskompendier, citerar, formar argument med hjälp av lästa texter. M har, när vi börjar arbeta tillsammans, två månader kvar av sitt straff. Han är oerhört fokuserad, han vill lämna fängelset med en examen som gör honom behörig att fortsätta till universitet. Det tänker han inte göra, men han vill visa för sig själv att han kan. N är betydligt yngre, men lika fokuserad. Jag blir förvånad när han en dag råkar undslippa sig att han suttit i fängelse i fjorton år – jag trodde att han var drygt tjugo år gammal. Han berättar att han begärde att bli förflyttad till San Quentin just för att kunna ta del av undervisningen där. J kämpar med sin text men han får inte till det, hans dyslexi är svår och han kan inte besegra den med bara sin vilja, meningarna låter sig inte formas till begripliga påståenden. Colleget lovar att hjälpa och stötta honom, och han försvinner från mitt uppdrag. Kanske gav han upp, jag vet inte. En dag går K förbi, han har en fiol på ryggen. Han berättar att han spelar i en liten klassisk ensemble på fängelset, men också folkmusik. I rummet bredvid arbetar de andra lärarna, än mer intensivt, med studenter som behöver hjälp med matematiska uppgifter.

En dag när jag tittar på de böcker fångarna fritt kan ta att läsa stöter jag på Lars Keplers Hypnotisören – ett tummat exemplar, på svenska. Alltså måste en svensk eller svensktalande fånge finnas eller ha funnits på fängelset. Jag hör mig för bland studenterna men ingen känner till någon svensk, det närmaste jag kommer är att en irländsk fånge skall finnas. Fängelsebibliotek är intressanta: vad finns i dem? Och vad finns inte? Anton Nilson, dömd till livstids straffarbete för attentatet mot strejkbrytarfartyget ”Amalthea” 1908, då en person dödades och många skadades, berättar om den tidens fängelsebibliotek. De var helt dominerade av religiös litteratur, medan Strindberg, Fröding och andra av dåtidens viktiga svenska författare helt saknades – dock fanns där bland andaktsböckerna verk av Selma Lagerlöf.

Först när jag skickar en snabböversatt version av den här essän till colleget för faktakontroll får gåtan med den svenske fången som läste Kepler kanske sin lösning. Jag får ett tips: en artikel i tidningen Rolling Stone om den svenske låtskrivaren, producenten och rapparen David Jassy som 2010 i Los Angeles dömdes till livstids fängelse för mord av andra graden (”second degree murder”), men med möjlighet till frigivning efter femton år. Jassy begärde efter några år i olika fängelser att få komma till San Quentin, där villkoren är bättre, och just möjligheter till studier erbjuds. Här lyckades han få tillstånd att ta in ett keyboard till sin cell, och återupptog musiken. Det spred sig, andra fångar engagerade sig, och Jassy började ett arbete som bland annat resulterade i ”San Quentin Mixtape” där fångar rappar om sina liv och sina erfarenheter. Jassy gav dem några begränsningar: de fick inte hylla en kriminell livsstil, inte uttrycka kvinnoförakt, inte svära. Arbetet blev en stor framgång. ”San Quentin Mixtape”, som finns på Spotify, fick mycket uppmärksamhet. David Jassy benådades 2020 och hans arbete med medfångarna på San Quentin var en viktig faktor i benådningen.

Fler svenskar än jag och Jassy har varit på San Quentin. Regissören och skådespelaren Jan Jönson satte upp Samuel Becketts Waiting for Godot här, med fångar i alla rollerna. I sin bok Stunder av verklighet, 1994, berättar han om sina erfarenheter och de stora problem han ideligen mötte. Men hans arbete skedde under andra villkor: ”Det är lätt att dö på San Quentin och det är lätt att bli dödad”. Även om jag kan känna igen detaljer i Jönsons berättelse, så erfar jag inte något hot om våld. Det San Quentin jag besöker är ett annat fängelse, säkrare, tryggare, lugnare.

En dag när vi kommer in på fängelset ser vi att överallt på fängelsegården sitter fångarna ner. Ett larm har gått, och fångarna måste då omedelbart sätta sig ner där de befinner sig. Besökare däremot skall fortsätta gå i lugn takt. Efter en halvtimme avblåses larmet, vi får aldrig veta vad som hänt.

 

Ett fängelse inrymmer många olika människor. Kanske har de egentligen bara en sak gemensamt: de är inspärrade. Jag försöker förstå innebörden av att vara inspärrad, vara i fångenskap, men inser naturligtvis att det kan man bara erfara, inte läsa sig till. Judith Tannenbaums poesi-studenter betonar för henne att deras värld inte är hennes. När hon försöker skriva utifrån fångens perspektiv protesterar studenter, de ifrågasätter hennes rätt att skriva om en värld som inte är hennes. Hon slås också av det underliga i att hon själv, ”radical-vegetarian-poet” ändå känner sig så hemma på fängelset. Jag pratar med mina studenter, men frågar inte ut dem. L berättar om sin tillvaro och det handlar om att få tiden att gå: han studerar, han arbetar i trädgården och lär sig samtidigt om odling, och han arbetar i köket, lagar mat, någon gång tillagar han vad han varit med och odlat. Hans stora intresse är fiske, han befinner sig några meter från de vatten där han brukar fiska – men han får inte, kan inte, närma sig stranden.

Kanske är ett möte, som Judith Tannenbaum skriver, det vi lärare hoppas på. Men också när relationen lärare-student är vänskaplig, skämtsam och frimodig, så bygger den ändå på att en av oss kan gå därifrån, medan den andre låses in.

Många av fångarna är äldre, de har drag av de fångar som August Strindberg beskriver i ”När träsvalan kom i getapeln”, en av hans Sagor, 1903: ”Där var bara gråsten, och gråa människor som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar”. På San Quentin är alla fångar klädda i vita t-shirts och ljusblå jackor, men allt liksom grådaskigt när de burits några år. Och sten är det, fängelset omges av höga murar. De arbetar och det gör också Strindbergs fångar på Långholmen, de muddrar i Riddarfjärden, de lägger ut dyn på ön, de bygger vägar, arbetar i fängelsets smedja. I Strindbergs saga möter hans Stenman en liten flicka, han pratar med henne, hon ger honom vin. På San Quentin ser jag en åldrad fånge böja sig ned över gässen som ligger där, på baseballplanen, och vakar över sina små ungar. Han pratar med dem, säger att de är så fina, berömmer dem. Nästa vecka är gässen kvar – men utan sina ungar. En annan fånge berättar att när planen töms på människor blir gässens ungar ett lätt byte för hökarna och gamarna, det finns inget skydd på fängelseplanen – utom fångarna.

Strindberg förstår något av vad det är att vara fånge:

Han hade förlorat sitt namn, dopnamn och tillnamn, och hette numro 65. Ett namn som skrevs med siffror i stället för bokstäver. Han var icke mantalsskriven, betalte icke skatt; visste icke hur gammal han var. Han var icke mera människan, icke mera levande; men icke död heller. Han var ingenting.

Samma öde drabbade Edmund Dantès i Alexandre Dumas roman Greven av Montecristo, 1844: han blev nummer 34, samma nummer som den cell han stängdes inne i. Alfred Stern, också dömd till livstid för sin delaktighet i sprängningen av Amalthea, berättar att han på Långholmen blev ”livstidsfången n:r 66”: ”Det namn man burit som fri skall suddas ut, och fängelsemyndigheterna gå därunder så konsekvent till väga att de å de brevpapper fånge får använda, låtit trycka en uppmaning till hans anhöriga, att när de skriva tillbaka, endast skriva fångens angivna nummer!”. – På San Quentin är myndigheterna stolta över att fångarna tilltalas med sina namn. Men de är samtidigt nummer: på närvarolistorna skriver jag studentens namn men också hans fångnummer.

På närvarolistorna skriver jag studentens namn men också hans fångnummer.

Författaren Janne Bergquist var inlåst på Österåker-anstalten, och reagerar när han där benämns ”person”: ”Ett nytt, mjukt, mänskligt sätt att omnämna fångar (’intagna’) har smugit sig in i denna moderna kåk”. Hans reaktion dryper av ironi, och fångenskapen förblir fångenskap: ”Jag ser inte ens andra tjyvar. Tre gånger om dagen öppnas dörren och jag tar in maten. ’Promenerar’ gör jag i en bunker med gallertak, ensam”. Bergquist var en besvärlig fånge, påstridig, krävande. Och hans vara som fånge bekräftade hans erfarenhet att ”samhället var en enda stor anstalt” och han såg den paradox som fängelset vrider sig kring: ”Att hålla människor i fångenskap är en allvarlig historia. När någon annan än samhällsmakten gör det, bedöms det som ett av de svåraste brotten i gällande lag”. Till skillnad från Strindberg satt Bergquist inspärrad, och utsläppt kunde han med sakkunskapens auktoritet debattera fängelsesystemet i tv och radio.

Är fången en person, en människa – eller bara sin fångenskap? Spoon Jackson: ”I have a life / but I don’t have a life”. Problematiken är återkommande i såväl fångars memoarer som skönlitterära gestaltningar. Huvudpersonen i Victor Hugos Les Miserables, 1862, eller Samhällets olycksbarn, som den heter i svensk översättning, lever den problematiken. Jean Valjean har varit galärslav, men är fri från fångenskapen: ”Frigiven, men alls inte fri. Han hade undsluppit fängelset – men inte straffet”. Straffet kan vara att ständigt bli påmind om sin fångenskap, att ständigt finna sin identitet reducerad till ”galärslav”. Eller som en domare i romanen säger till Brevet, en annan före detta straffånge: ”ni saknar medborgerliga rättigheter och får därför inte vittna”. Och liksom Bergquist reagerar Valjean, men utan ironi, på hur han tilltalas, i hans fall av biskopen: ”Är det möjligt? Får jag stanna kvar? En straffånge? Och ni kallar mig ’min herre’?”. Och varför inte? Kanske är, som Janne Bergquist skriver, fången ändå Herre: ”man klistrar etiketten brottsling på dig. Du svarar med att uppträda som statsöverhuvud. Det är nämligen vad du är. Du är själv din stat. Någon annan finns inte”. Omsatt i praktiken torde den hållningen bäst beskrivas av Albert Woodfoxs skildring av tillvaron i isoleringscellen:

Jag använde detta rum till att undervisa mig själv, jag använde rummet till att forma en stark moralisk karaktär, jag använde rummet till att utveckla principer och en uppförandekod, jag använde rummet till allt annat än vad det var avsett för.

Kanske kunde fångar, som Albert Woodfox, upprätta sitt eget rike i fängelset. Samtidigt innebär fängelset att fången och fångenskapen undandras från offentligheten: det rike, den stat, som var isoleringscellen blev aldrig erkänt av omvärlden. Före cellfängelset var bestraffningen ofta en offentlig handling: kroppsstraffet genomfördes inför publik. Så inleder Michel Foucault Övervakning och straff med en skildring av hur Damiens, som försökt döda Ludvig XV, avrättas, ja, torteras och slits i stycken. Det är en oerhört grym scen. Också i Sverige var kroppsstraff offentliga handlingar. Fredrik Cederborgh berättar i sin roman Ottar Trallings lefnadsmålning, 1810–1818, om en ung man, 19 år gammal, som efter en andra ”tjyfnad” straffas: ”spöstraff och kyrkoplikt, fängslad med trädblack och kring de obetäckta benen, jernkedjor om lifvet och hårdt tillskrufvade handklåfvar, nästan naken och i sjukligt tillstånd till V-köpings Slott och fastsmiddes der som en grof missdådare, jemte andra brottslingar”. När bestraffningen med cellfängelset doldes för omvärlden blev det ”allt svårare att rymma […] också svårare att komma in i fängelset”, som Roddy Nilsson skriver. Det tidigare så kallade gemensamhetsfängelset var öppnare, fångarna arbetade ofta utanför murarna, sprit och tobak var länge tillåtna, arbetsplikten inte lika hård, besök var tillåtna, men med cellfängelsets också moraliska projekt förbjöds fångarna ”att sjunga, spela och leka, i stället skulle kontemplation, läsning av religiösa skrifter och arbete uppta tiden”. Också idag är det svårt att besöka fängelser, den besökande kontrolleras noga, tillstånd skall utfärdas, och fängelserna ligger ofta geografiskt illa till för besökare, de kräver resor.

Om hur det är att ha anhöriga i fängelse skriver Susanna Alakoski starkt (”Nu har du intagningsnummer 227. Besöksbokning måndagar och onsdagar klockan tio till tolv. Det går att göra en dubbelbokning om man kommer långväga”) liksom Katarina Frostenson (”Jag blir insläppt, jag visar passet vid inpasseringen och lägger mina saker i skåpet, som jag sen låser. Har du tömt fickorna? Frågar vakten. Ja, det har jag. Säger jag. Inget alls där? Nej, inget”). Det är som om också de anhöriga spärras inne i ett nät av väntan, byråkrati, vakters godtycke – men deras dom är dock villkorlig. På San Quentin kan fångars anhöriga vända sig till fängelsets ”ombudsman” (ja, funktionen heter så också på engelska) med klagomål och frågor.

Friedrich Nietzsche hade en lite avvikande bild av fängelsets funktion. I Till moralens genealogi från 1887 menar han att nu ”blir förbrytaren […] försiktigt tagen i försvar och skyddad av samhället mot denna vrede, i synnerhet mot den som härrör från den omedelbart förorättade”. Men är ett livstidsstraff verkligen att bli ”beskyddad”? I USA deltar ofta de ”omedelbart förorättade” brottsoffren i rättegångarna, de konsulteras vid nådeansökningar och tidigare frigivning, och överallt offentliggörs namnen på de grövre brottslingarna. Bilder av dem trycks i tidningar och hängs ut på nätet till allmän beskådan: bestraffningen fortsätter.

 

Arbete blir med tiden den centrala aktiviteten i cellfängelset. Generaldirektören i Fångvårdsstyrelsen Torsten Eriksson tillskrivs gärna några ofta citerade ord: ”Först bygger vi en fabrik, sedan lägger vi fängelset intill fabriken”. Roddy Nilsson redovisar i sin bok om Växjöfängelsets historia vad arbetet kunde resultera i: ”Under ett enda år på 1930-talet tillverkades exempelvis 90 000 persedlar, fördelade på 28 500 handdukar, 12 000 lakan, 11 000 skjortor, 9000 örngottsvar, 11 500 strumpor och en rad andra produkter”. Arbetet var med andra ord inkomstbringande: fången fick en (liten) lön – idag uppgår den till 13 kronor per timme – men också fängelseinstitutionen gjorde en vinst. Arbetet sågs som moraliskt danande, och tränade fången för ett liv på arbetsmarknaden. Och som Erikssons ord antyder blev arbetet på fängelserna betydande, och bland kunderna hos de svenska fängelserna hittar man både Ikea och alla de stora dagstidningarna.

Också arbete och finanser har en fängelsehistoria. Fängelser är och har varit ett klassamhälle. Michelle Alexander ser det amerikanska fängelsesystemet, med dess massinspärrningar av särskilt svarta och latinos, som en fortsättning på slaveriet men med andra medel. Det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen, i vilket slaveriet avskaffades, tillåter att fångar döms till straffarbete, vilket öppnade för en våg av arresteringar av människor som begick brott av typen ”lösdriveri”, som var bostads- och/eller arbetslösa. Slaveriet fick en fortsättning i dessa ”Jim Crow”-lagar: fängelser kunde sälja fångar som arbetskraft, för plantageägarna var de billigare i inköp än slavarna. Men slavhandlarna protesterade mot den orättvisa konkurrensen. Än idag fortgår exploateringen av fångars arbete, innanför och utanför murarna. På västeuropeiska fängelser betalade fångarna för sig: mat, bädd, ved. Överklassfångar kunde sålunda bo förhållandevis bekvämt, till skillnad från de fattigaste fångarna som gärna inhystes tillsammans med råttorna i de mörka källarvåningarna. Arbete förekom också när cellfängelsets isoleringspolitik var som striktast, och som Roddy Nilsson påpekar var nog arbetets viktigaste funktion då att ”hjälpa fångarna att uthärda isoleringen i ensamhet”.

Men arbetet i fängelsefabriken har också en annan, vidare funktion. Fången görs till ”en maskindel som fungerar fullkomligt regelbundet”, som Foucault skriver. Om detta är en del av den normaliseringsprocess som straffet skall innebära för fången, så säger det något om vilket samhälle som väntar utanför murarna. Normalisering har länge varit ett ledord i det svenska fängelsesystemet, eller som det uttrycks på Kriminalvårdens hemsida, kallad ”Krim:Vård”: ”Den tid du sitter på anstalt ska vara så normal som möjligt. Du har en sysselsättning, till exempel arbete, studier eller behandling. Du har också fritid då du kan motionera, spela spel och umgås med andra intagna”. Men ytterst är poängen med arbetet i fängelserna, menar Foucault, ”upprättandet av ett maktförhållande” – också det säger något om hur samhällelig makt generellt fungerar.

Max Horkheimer och Theodor W. Adorno menar i sin klassiska Upplysningens dialektik att fången, ”straffången”, är ”prototypen för den borgerliga människa han i verkligheten ännu inte lyckats bli”. Fången är den som ännu inte lärt sig att respektera privategendomen. Men fången är samtidigt också den egendomslöse arbetaren, ”proletären”, tvingad att överlämna resultatet av sitt arbete till Makten. Fortsättningen på deras resonemang tycks mig helt rimligt: ”Fängelset är en bild av den borgerliga arbetsvärlden i dess yttersta konsekvens, en bild som människorna i sin avsky för vad de måst göra sig till håller upp till allmän varnagel”. Horkheimer och Adorno skriver under en tid där fascismen innehar makten i flera länder, och då det nazistiska Tyskland bekrigar allt och alla och sätter förintelselägren i drift: ”Jämfört med koncentrationslägret framstår fängelset som ett idylliskt minne från svunna tider […] Frihetsstraffet förbleknar bredvid den samhälleliga realiteten”. Där är vi inte idag – men starka krafter vill åtminstone dra oss i den riktningen, även i Sverige.

Också idag intar arbete en central plats i det som kallas ”fångvård”. Anne Kaun och Fredrik Stiernstedt diskuterar i sin forskning hur fångar och fängelser blivit viktiga för den moderna medieindustrin: övervakningsteknologier, som den elektroniska fotbojan, förfinades på fängelser. Fångars telefonsamtal spelades in och användes for röstidentifieringsprogram – men också triviala vardagsföremål som de tidningsställ där kvällstidningarna skyltas i livsmedelsaffärerna kan vara tillverkade på fängelset i Hall. Digitala hjälpmedel för fångvaktarna utvecklas, med den lite paradoxala effekten att också personalen därmed kan övervakas. Den svenska appen ”Utsikt”, utvecklad av Kriminalvården, skall stödja fången efter frisläppandet genom andningsövningar för stressiga situationer såväl som telefonnummer till akut hjälp. Den innefattar, berättar Kaun och Stiernstedt, en dagboksfunktion där ”klienten” kan följa sina humörsvängningar, liksom olika scenarier med problemlösningar. ”Utsikt” är tänkt att förhindra återfall i brottslighet.

Arbete på fängelser har olika innebörder. Också San Quentin har en souvenirbutik, där fångar ska kunna sälja saker de själva tillverkat. Men butiken är sedan pandemin stängd, ingen släpps in. Frågan är då vilken innebörd arbetet har för fången. Ett svar ger Leo Carmona, inspärrad i sexton år för anstiftan till mord, och Cyril Hellman, journalist och författare, i deras halvt fiktiva, halvt dokumentära bok om Carmonas karriär: ”Jobbet var som fabriksjobb, fett tråkigt. På de flesta hade fabriksjobbet motsatt effekt, det påminde oss om hur ett riktigt kneg var. Det fick folk att INTE vilja knega”. Dyjuan Tatro berättar i en artikel hur han arbetar för tio cent i timmen på fängelset, men den lönen räcker inte till att köpa ens det nödvändigaste i fängelsebutiken. Enligt Tatro är det bara (högre) utbildning som kan hjälpa fången tillbaka till samhället, inte meningslöst arbete.

 

En dag när vi kommer till fängelsets besöksparkering är där fullt med folk: journalister, fotografer, filmare. Kaliforniens guvernör, demokraten Gavin Newsome, skall hålla en presskonferens inne på fängelset: han vill göra om San Quentin från ett inspärrningsfängelse till ett ”rehabilitationscentrum”, med särskilt norska förebilder. Journalister och fotografer vimlar runt kring våra undervisningsbyggnader, intervjuar fångar – det är ett märkligt spektakel. San Quentin har dessutom sina egna medier, producerade av fångar, och man passar på att göra reklam för dem: nättidningen San Quentin News och podcasten Ear Hustle. Jag undrar stilla hur det ska gå till, varifrån pengarna till reformerna ska tas. Men att något måste göras tycks uppenbart: fängelset förfaller, och trots den låga säkerhetsklassningen dras fängelset med återkommande skandaler. Det tycks ibland som om det amerikanska fängelsesystemet, med dess massinspärrningar, har kommit till vägs ände: inspärrning fungerar inte, strafftänkandet och bestraffningspraktikerna hindrar ingen brottslighet, isoleringsstraff tvärtom skapar och förstärker brottslighet, profitintressen har fått för stort inflytande. Och Newsome är inte ensam om sina reformtankar: på svtplay kan man följa ett redan påbörjat försök med mer av rehabilitering och mindre av bestraffning på fängelset i Chester, utanför Philadelphia. Norska och svenska fängelser och deras verksamhet är förebilder.

Men man undrar. När man i USA en gång i tiden började inse att Philadelphia-systemet, med dess hårda isolering av varje fånge, inte fungerade, och man började lätta på det stränga reglementet, så gick det svenska systemet i motsatt riktning: cellfängelser byggdes, varje fånge isolerades. Är det likadant nu: det amerikanska systemet reformeras här och var medan det svenska skärps? Det så kallade Tidö-avtalet fortsätter och förstärker den kriminalpolitik som nu länge utvecklats under olika regeringar. Avtalet innehåller tio sidor om att ”utarbeta och genomföra politiska reformer för att bekämpa och förebygga brott samt öka tryggheten”. Det handlar då om en rad straffskärpningar: ”utvisa fler gängkriminella”, ”dubbla straff för gängkriminella” och så vidare. Det som kallas ”gängkriminalitet” är otvivelaktigt ett stort och växande problem – frågan är bara om den alls påverkas av denna typ av politik. Många, både kriminologer och människor som själva varit aktiva i ”gäng”, menar att de inte har någon eller bara marginell betydelse. Risken är att det är en plakatpolitik vad gäller brottsligheten, men reella ingrepp i människors och samhällets liv. Så vill man exempelvis införa vad man kallar ”förvaringsdom”: individer skall kunna fängslas utan att ha begått något brott, bara därför att de bedöms som ”en samhällsfara genom exempelvis hög risk för återfall i grov brottslighet”. Men där står inget om vem som skall göra den bedömningen, inga fler exempel ges, varför man kan undra om inte godtycket hotar. Vidare: ”Rymning från anstalt, häkte och övriga frihetsberövande åtgärder ska kriminaliseras”. Brottsligheten torde inte minska, men däremot kommer antalet fångar att öka, liksom antalet vakter och annan personal på de allt fler fängelserna. För tio år sedan skrev Roddy Nilsson att dagens fängelser ter sig som ”en farligare och mer psykiskt påfrestande plats vad avser våld och hot än de kanske varit på över hundra år”. Det är nog ingen vågad gissning att det kommer att bli värre.

Jag vet inte hur samhället ska få bukt med brottsligheten, jag vet inte hur ett fängelse skall vara organiserat, eller om det alls ska finnas fängelser. Men jag tänker att rymning från omänskliga villkor förmodligen borde vara en mänsklig rättighet. Och sådana kriminaliseras inte.

Så är terminen på fängelsecampuset slut. Vad är det vi har gjort? Har vi putsat lite på fasaden till vad som faktiskt i grunden är ett bestraffningssystem? Bidragit till att det verkar mer mänskligt än vad det faktiskt är? Förmodligen. Man måste ställa sig frågan varför Mount Tamalpais College tillåts verka, och det är noterbart att collegets ordförande, Jody Lewen, har en viktig roll i guvernörens projekt att förvandla inspärrning till rehab. Ja, förmodligen bidrar vi till att putsa på fängelsesystemets skamfilade rykte. Men för de individuella studenterna betyder det något annat: aldrig har jag känt mig så välkommen på en akademisk arbetsplats som på San Quentin. Så att undervisa på fängelset har verkligen varit en ”gratifying experience”, som Bill Keller skriver. Men det är viktigt att komma ihåg att man bidrar till skönmålningen av ett omänskligt system, eller som Steven Czifra, som började studera i fängelset för att sedan, frisläppt, fortsätta på University of California, Berkeley, säger: ”When someone reads a story about someone who made good — the redemption narrative — what that does is that it lets society off the hook. Because we can say, Oh, look, it works! The system isn’t racist”. Men systemet är rasistiskt – och människor som Czifra kan berätta om det.

Systemet har också sina motståndare. Czifra är en av de ”ex-cons” som när han började på UC Berkeley startade Underground Scholars Initiative i syfte att hjälpa fängslade och frisläppta in på college och universitet. Initiativet har spridit sig som ringar på vattnet. Och ju mer jag letar information om amerikanska fängelser, desto mer hittar jag av motstånd, stödgrupper, organisationer. Runt fångenskapen och fångarna finns ett nätverk – en dag kommer ett mail där nätverket runt Folsom Prison utanför Sacramento söker lärare. Men det är för långt bort, jag avstår.

Men så är det ytterligare något mer, något oroande eller åtminstone tankeväckande. Efter varje handledningstillfälle lämnar jag in ett rapportformulär till colleget, där studentens namn, fångnummer, och vad vi arbetat med, noteras. Den svenska fängelseförordningen, SFS 2010:2010, innehåller också som femte paragraf formuleringen ”För varje intagen ska det föras en journal som dokumenterar den intagnes verkställighet”. Fängelser är platser där fångarna rapporteras, studeras, mäts och vägs, undersöks, kategoriseras, klassificeras. Fängelser tillgängliggör och levererar helt enkelt människomaterial för kunskapssökande vetenskaper. Därför kunde också en tänkare som Michel Foucault närmast provokativt fråga om inte de humanistiska vetenskaperna – vilka nog inkluderar också samhällsvetenskaperna – är del av en maktordning som har fängelset som en av sina förutsättningar: ”Fängelsernas nätverk utgör en stomme för en sådan kombination av makt och vetande, som historiskt har gjort de humanistiska vetenskaperna möjliga”. Har han rätt? Jag tror det – och han har rätt också på en mycket enkel, materiell nivå: Anne Kaun och Fredrik Stiernstedt berättar att fångar, inspärrade på Kumla-anstalten, tillverkat ”den hårdvara och infrastruktur som krävs för att arkivera, distribuera, och sprida information, inklusive arkivsystem och hyllor för den svenska välfärdsstaten”.

Välfärdsstatens behov av arkivhyllor är inte samma sak som humanistisk vetenskap, nej. Men fångar tillverkade också de bokhyllor som skulle inrymmas i ett skyddsrum under mitt eget universitet, det i Stockholm. Så vilar humanisters vetande också på fångars arbete, fångar som gjorts tillgängliga för psykologer och sociologer, kriminologer och beteendevetare – och för besökande litteraturforskare.