Romerska självmord

Sett ur ett historiskt perspektiv blir det tydligt att självmord är ett kulturspecifikt fenomen. De har fördömts inom de stora religionerna och i svensk lag var suicid straffbart fram till år 1865. Det romerska samhället erbjuder ett annat perspektiv. Självmord var i låg grad stigmatiserade och ansågs inte olämpliga ur ett religiöst perspektiv. När Seneca redogör för Catos död skriver han att ”gudarna såg på med stor glädje” och när Martialis i ett epigram hyllar en man som valde att ta sitt eget liv i samband med svår sjukdom talar han om självmord som romana mors, en romersk död.

Olika samhällen har olika riskfaktorer som kan försätta människor i till synes utvägslösa situationer. I Rom fanns det en utbredd känsla av att ett liv utan ära inte var värt att leva. Om äran gick förlorad, exempelvis som en konsekvens av en ödesdiger militär förlust, kunde den självvalda döden vara ett sätt att vinna den åter. Att ta sitt liv som ett sätt att rädda sitt ansikte och sin heder kom däremot att få en annan innebörd när Rom gick från att vara en republik till att bli ett kejsardöme. Om den ädla döden tidigare återfanns på slagfältet var nu domstolarna dess nya skådeplats.

Vänder man sig till den romerska lagstiftningen ser man att den faktiskt rymmer incitament till suicid. Om man som dödsdömd tog sitt liv i stället för att avrättas fick ens familj fortfarande ärva och man ägde rätt till en ordentlig begravning. Om man däremot avrättades tillföll ens tillgångar statskassan och ens begravning fick inte högtidlighållas. Det tycks dessutom ha funnits en förhoppning hos många tilltalade att om de bara begick självmord så skulle kejsaren skona deras efterlevande. På så sätt kom suicid att i vissa lägen framstå som ett mer attraktivt alternativ till avrättning. Det gav också den dödsdömda möjligheten att själv regissera sin död och bjuda in vänner och familj som vittnen. Men det här var bara början. Självmord som alternativ till avrättning skulle komma att sättas i system i takt med att kejsardömet växte fram.

En stor del av de dokumenterade självmorden från den här tiden ägde rum i anslutning till rättegångar där de tilltalade stod åtalade för maiestas. Det kan översättas med majestätsbrott eller högförräderi. Maiestas var en elastisk brottsrubricering som rymde alla former av handlingar som kunde hota kejsarfamiljens ställning, allt från mordförsök till att lägga kejsarens horoskop och därmed uppdaga hur lång, eller hur kort, tid han skulle regera. Det var i normalfallet medlemmar ur senaten som drabbades av den här typen av anklagelser och rättegångarna ägde också oftast rum inom den.

Den romerska senaten kom nämligen under kejsartid att fylla funktionen som domstol och prövade fall som involverade senatorer, inklusive deras familjemedlemmar. Det innebar i sin tur att kvinnor nu fick tillträde till den exklusivt manliga senaten, om än i rollen som tilltalad eller vittne. Att stå inför senatorer och kejsaren själv, anklagad för exempelvis högförräderi, gav dem en helt ny möjlighet att tala för sin sak och uttrycka sitt motstånd. Häri ligger också ett erkännande av kvinnors politiska inflytande; bara den som har en politisk position kan anklagas för att på allvar hota makten.

Kejsaren själv var en del av senaten. Han hade rätt att agera domare och på vilket sätt han utnyttjade sin jurisdiktion kom att utgöra en del i berättelsen om de goda och de galna kejsarna. En god regent dömde rättvist, eller överlät rent av dömandet åt senaten, medan en despotisk härskare utsatte befolkningen, och då i synnerhet de övre samhällsskikten, för upprepade högförräderimål och till synes slumpmässiga avrättningar. Kejsarnas eget dilemma var nämligen detta, som Domitianus lär ha sagt, att det enda sättet att bevisa att en konspiration faktiskt fanns var att låta sig bli mördad. Han beskrevs ofta som misstänksam och paranoid och som en konsekvens av det lät han åtala och avrätta ett stort antal personer. Ironiskt nog skulle hans paranoia kosta honom livet; Domitianus avrättades i en palatskupp.

Det framtvingade självmordet var en straffpåföljd som gick ut på att den dömda själv fick välja sätt att dö på.

I spänningsfältet mellan kejsare och senat kom en ny typ av suicid att utvecklas: det framtvingade självmordet. Det var en straffpåföljd som gick ut på att den dömda själv fick välja sätt att dö på, på latin liberum mortis arbitrium. En rättegång kunde nu alltså sluta med att de tilltalade dömdes till att själva få lov att avsluta sina liv snarare än att avrättas. Det kan tyckas vara en hårfin skillnad men poängen var att den som undslapp avrättning och i stället fick dö för egen hand gjorde det med sin heder i behåll, samtidigt som kejsaren undvek att få blod på sina egna händer.

I det bevarade källmaterialet går det att urskilja ytterligare en typ av suicid i samband med rättsprocesser: de som valde att ta sitt liv enkom vid blotta tanken om att misstankar kunde riktas mot dem. Om enda sättet för kejsaren att bevisa att en konspiration var verklig var att låta sig mördas så tycks enda sättet för en åtalad att fria sig själv vara att begå självmord. Man kan rent av tala om ett romersk moment 22: jag måste döda mig själv i självförsvar, så att inte kejsaren dödar mig i självförsvar. Jämför vi med Cato så framträder en viktig skillnad. I hans fall stod valet mellan en ärofylld död eller ett liv i förnedring, medan människor nu enbart valde mellan att dö på ett ärofyllt eller förnedrande sätt.

När man läser de antika källorna får man känslan av en stad där stämningen blir alltmer paranoid, där viskningar sprider sig och varje ord som yttras kan vara illavarslande. Plutarchos skriver exempelvis hur en man vid namn Fulvius, som var god vän med Augustus, hade hört hur kejsaren beklagade sig över sin familj och hur han hade tvingats uppta sin styvson Tiberius som arvinge. Fulvius berättade om vad han hört för sin fru, som i sin tur talade med Augustus hustru Livia, som förde det vidare till sin make. När Fulvius nästa morgon hälsade på kejsaren svarade han kort och gott ”farväl, Fulvius.” Fulvius gick då omedelbart hem och tog sitt liv tillsammans med sin hustru. Suetonius å sin sida redogör för hur Caligula hade för vana att nedteckna namn på dödsdömda i två olika anteckningsböcker som han kallade för Gladius (Svärdet) och Pugio (Dolken). De här berättelserna ska inte nödvändigtvis betraktas som sanna, utan snarare som sätt att illustrera hur korrupt kejsarmakten ansågs ha hade blivit och på vilket sätt den kunde kontrollera, stundtals terrorisera, senatsfamiljerna.

Den som briljerar i genren är historikern Tacitus. I hans verk fyller självmord en viktig funktion när han kritiserar de första kejsarna. Hans texter är inte helt enkla för en modern historiker att arbeta med. Vi får sällan veta vad som föregick ett självmord och de flesta detaljer från eventuella rättegångar är utelämnade. Det är samtidigt djupt fascinerande läsning. Även om självmord ofta framställs som det mest lovvärda man kunde göra i en korrupt politisk kultur, så finns det spår av ogillande. En möjlig förklaring är att författare som just Tacitus och hans vän Plinius den yngre själva steg i graderna under Domitianus som de båda beskriver som despotisk. Många av deras vänner och bekanta valde, eller tvingades, begå självmord under hans styre, men själva klarade de sig och gjorde rent av framgångsrika karriärer. Kanske är det därför Tacitus ibland framställer suicid som meningslöst. Vad vann de egentligen på sitt motstånd, om de samtidigt miste livet? Den överlevandes dåliga samvete går att ana mellan raderna.

Om vi återvänder till Prisca och hennes man, Gaius Fufius Geminus, så ser vi ytterligare ett exempel på de olika känslor som politiska självmord kunde ge upphov till. I deras fall är det Dio Cassius som målar upp en mindre smickrande bild av Fufius. Hela processen tycks ha inletts med att han åtalades för högförräderi. I ett desperat försök att rentvå sig tog Fufius med sig sitt testamente till senatens sammanträde och läste upp det för att visa att han tänkte efterlämna hälften av sin förmögenhet till sina barn och hälften till kejsaren, vilket fick till följd att han därefter kallades för både en förrädare och en ynkrygg. När han senare mottog beskedet att han dömts till döden tog han sitt liv och skickade en sista hälsning med budbäraren att han hade dött som en man. Därefter klev Prisca in i curian och begick självmord framför senaten vilket onekligen fick Fufius att framstå som fegare än sin hustru.

Det finns flera anledningar till att de romerska författarna skriver så mycket om självmord. De utgjorde som sagt en viktig del av en moraliserande historieskrivning, men de var också menade att minnas och omskrivas. Att ta sitt liv var, som så mycket annat i Rom, något i grunden publikt och som förväntades äga rum med vittnen närvarande. I vissa fall är de performativa aspekterna av suicid extra slående, såsom Priscas självmord framför senaten. Genom att ta sitt liv i curian såg hon till att hennes död skulle bli så omtalad som möjligt och utgöra ett tydligt inlägg i den politiska debatten.

Kanske inspirerade Prisca andra att följa i hennes fotspår. Några år senare smusslade en tilltalad vid namn Vibullius Agrippa med sig gift till sin rättegång och tog sitt liv under pågående förhandlingar. Båda två visade genom sitt agerande vilken kraftfull protest ett självmord kunde vara. I ett samhälle där härskaren med falsk blygsamhet hävdade att han var den främste bland jämlikar kunde ett självmord blottlägga hur makten egentligen var fördelad. Genom att själv ta sitt liv kunde man underminera den regim som försökte kontrollera sina medborgare genom att hota med dödsstraff. Vad spelade det hotet för roll, om man kunde undkomma det genom att dö för egen hand? Det här intrikata, stundtals absurda, politiska spelet blir extra tydligt när det gäller Agrippa. I hans fall kände sig kejsaren tvingad att kontra, och för att visa vem som hade sista ordet hängdes den redan döda kroppen.

Det var ett spel som fortsatte att pågå. Åren efter Priscas död hittar vi fler exempel på politiskt kodade självmord. Vi har Paxaea som när hennes make åtalades för misskötsel av sitt ämbete som provinsguvernör skar upp sina ådror och blödde till döds tillsammans med honom. De dog innan förhandlingarna inleddes och när de väl var döda skrev Tiberius ett brev till senaten och förklarade att han inte hade haft någon avsikt att skada Paxaea, även om han uppfattade henne som medskyldig. Det var naturligtvis lätt för honom att säga när hon väl var död och man anar här kejsarens balansgång. Det gällde att ta avstånd från vissa självmord, speciellt de som nästan kunde tas för avrättningar. Direkt efter parets död åtalades en man vid namn Mamercus Aemilius Scaurus för högförräderi. Hans hustru Sextia uppmanade honom då att ta sitt liv innan han dömdes, och hon valde att följa honom i döden.

Av exemplen ovan kan man få intryck av att kvinnor främst begick självmord av ren plikttrogenhet gentemot sina makar, även om de själva var oskyldiga. Och visst, om en maka eller make frivilligt valde att dö tillsammans med sin partner så var det naturligtvis en uppvisning i lojalitet bortom kejsarmaktens kontroll, men det stämmer bara i en del av fallen. Under samma period åtalas exempelvis en Aemilia Lepida, gift med en medlem av kejsarfamiljen, för att ha haft en sexuell relation med en slav. Hon valde då att ta sitt liv framför skammen att dömas av en domstol och här tycks de antika källorna inte tveka kring hennes skuld.

Om vi rör oss framåt i tiden till den siste av de julisk-claudiska kejsarna, Nero, och därmed återvänder till Tacitus verk, så ser vi hur slutet av hans styre kantas av självmord. Likheterna med Tiberius sista år vid makten är slående. De tre stora despoterna hos Tacitus är just Tiberius, Nero och senare Domitianus (om Caligula kan vi alltså bara spekulera). De följer alla samma mönster: de drivs av en hunger efter makt men när de väl utövar den skapar det förbittring hos människorna runt dem. Samtidigt blir kejsaren alltmer misstänksam och när misstänksamheten slår över i paranoia åtalas och avrättas oskyldiga medlemmar ur senatsfamiljerna. Det är i sin tur en anledning till att vi hittills enbart har mött personer från Roms övre samhällsskikt eftersom det främst var de som ådrog sig kejsarens uppmärksamhet.

Det finns undantag. År 66 omnämns Epicharis, en frigiven slav, i källorna. Hon har ingått i en förmodad sammansvärjning gentemot Nero men tagits till fånga och torterats för att uppge mer information. Hon höll dock ut hela första dagen och under den andra lyckades hon begå självmord genom att strypa sig själv. Tacitus hyllar henne som ett extra stort föredöme eftersom hon var ”en kvinna och frigiven blott” som under vidriga plågor skyddade personer som hon knappt kände. Samtidigt passar han på att använda Epicharis som ett sätt att kritisera de män, bland dem riddare och senatorer, som utan att ens ha varit i närheten av tortyr förrådde sina nära och kära.

Samma år som Epicharis ströp sig till döds begick två andra kvinnor ett gemensamt självmord. En av dem var Antistia Pollitta och var änka efter Rubellius Plautus och den andra, Sextia, var hennes mormor. Eftersom Rubellius Plautus var släkt med kejsar Augustus i lika hög grad som Nero betraktades han som en riskfaktor och avrättades på kejsarens order. Det här är ett symptom på ett av de problem som Augustus hade lämnat i arv. Förutom det otydligt definierade förhållandet mellan kejsarmakten och senaten så fanns det inte heller någon konstitutionell tronskiftesrutin vilket gav upphov till intriger, rykten och i vissa fall även inbördeskrig. På pappret var Rom fortfarande en republik och inte ett arvkungadöme.

Till skillnad från de monarkier som skulle växa fram i Europa så var äldste sonen i romersk lag in den ende, eller ens viktigaste, arvtagaren. Det är ytterligare en anledning till att övergången från en kejsare till en annan inte var helt okomplicerad. Lägg där till att Livia och Augustus inte fick några gemensamma barn, i stället tog Livia med sig sönerna Tiberius och Drusus in i äktenskapet, medan Augustus sedan tidigare hade dottern Julia. Han tillhörde den juliska familjen och Livia den claudiska, och på så vis skapades den julisk-claudiska dynastin.

Inom den första kejsardynastin var det således flera som kunde, och ville, göra anspråk på tronen. Det i sin tur orsakade paranoia hos den som för tillfället var kejsare. För Neros del räckte det inte med att avrätta sin släkting Rubellius Plautus, även Pollittas far anklagades för högförräderi. Hon reste då till Neapel för att träffa kejsaren och be om benådning, men förgäves. Nero höll fast vid sin anklagelse och hon fick återvända till sin far och förklara att allt hopp var ute. Tacitus beskriver hur Pollitta, hennes mormor och hennes far

Öppnade sina ådror, i samma sovrum, med samma vapen och fördes snabbt, klädda i varsitt plagg för anständighetens skull, till badrummet: fadern riktade sina blickar på dottern, mormodern sina mot dotterdottern, denna såg på dem båda, och de bad ivrigt om ett snabbt slut på sina bortrinnande liv och få dö först, i förvissning om att de andra snart skulle följa efter. (Översättning Bertil Cavallin)

Fortuna hörde bön och de dog i snabb följd. Även om bara fadern hade blivit formellt åtalad så dömdes de alla tre postumt till döden, enligt Tacitus ytterligare ett tecken på hur den romerska politiken hade utvecklats till en skräckartad fars.

Det finns tydliga paralleller mellan Pollitta och mitt sista exempel: rättegången mot Marcia Servilia Sorana. Även hon var ung, men redan änka eftersom Nero hade låtit avrätta även hennes make. När sedan Servilias far, Barae Soranus, åtalades för majestätsbrott så ingrep hon aktivt för att försöka rädda honom. Både hennes make och hennes far hade tagit del i en motståndsrörelse mot Nero vilket var anledningen till att Soranus nu stod inför rätta. Under tiden hade Servilia sålt sina smycken och dyrbara kläder för att betala magiker och astrologer för att inte bara få veta hur rättegången skulle sluta utan, tycks det, i viss mån försöka styra den.

Servilia blev dock påkommen och likt sin far åtalad för högförräderi och kallad till rättegång i curian. Väl där höll hon ett tal i vilken hon bedyrade att hon ensam bar ansvar för sina handlingar. Tacitus målar upp en gripande scen där Servilia står på ena sidan om tribunalen och Soranus på den andra. Medan hon talade slängde hon sig på marken och efter att ha gråtit i tystnad grep hon tag i ett altare åt Victoria, segergudinnan, och fortsatte sitt tal. Hennes far föll henne i orden och de närmade sig varandra för att mötas i en omfamning, med den kejserliga livvakten ingrep och skilde dem åt, om något ett tydligt tecken på hur kejsarmakten splittrade och bröt isär familjer. Servilia och Soranus dömdes, likt så många före dem, till att själva välja hur de ville dö.

När kvinnor som Prisca, Albucilla och Servilia ställdes inför rätta var det en möjlighet att uttrycka sitt motstånd gentemot kejsarmakten genom både ord och handlingar.

Att den här scenen äger rum i curian är centralt. Senatsbyggnaden var ett nav i den romerska politiken men också ett monument över kejsarmakten. Namnet curia Julia syftar till den juliska familjen och det faktum att Julius Caesar själv hade tagit initiativ till att låta resa den. Dock fick han aldrig se den färdigställd, utan curian stod klar under Augustus och det var även han som lät ställa dit altaret med Victoria-statyn. Vid det brände senatorerna rökelse, offrade för rikets välgång, svor sina eder och lovade varje ny kejsare sin trohet. Det var också det altare som Servilia höll fast i under sitt tal och Tacitus påminner läsaren om att tänka på hennes öde nästa gång han, eller hon, går in i curian.

När kvinnor som Prisca, Albucilla och Servilia klev in genom de tunga bronsdörrarna för att ställas inför rätta innebar det en möjlighet för dem att ta en aktiv del i det politiska livet och att tydligt uttrycka sitt motstånd gentemot kejsarmakten genom både ord och handlingar. Samtidigt visar en närläsning av de antika källorna att kvinnornas handlingskraft stundtals skildras med avståndstagande. Det som tycks vara mest problematiskt är när de visar större mod än sina män, när deras agerande förminskar männens gärningar.

Priscas beslut att ta sitt liv under pågående rättegång framställde hennes man som en ynkrygg, och man kan ana att Plinius hyste viss sympati med Paetus, Arrias man, som även han framstår som fegare än sin hustru. De här dubbla känslorna kommer tydligt fram även i Martialis version. I hans epigram drar Arria dolken ur sin kropp med orden tro mig, den skada som jag har orsakat mig smärtar mig inte, men vad du håller på att göra Paetus, smärtar mig. Är det Paetus förestående självmord som plågar Arria, eller att hon anar att han inte förmår att genomföra det? Det här är ytterligare en utmaning som man som historiker möter, att studera kvinnors handlingar genom mäns ord och att försöka få syn på det outsagda.

Så, hur var det egentligen, tog så här många individer verkligen sina liv? Det är naturligtvis svårt att svara på. Men även om källorna överdriver antalet självmord, och lämnar oss med frustrerande få detaljer, så vittnar de om hur döden ständigt var närvarande i Rom. Det finns en kumulativ kraft hos alla dessa män och kvinnor som dör i den romerska litteraturen, och jag tror att de ska betraktas lika mycket som en helhet som individuella fall. De politiska rättegångarna representerar konflikten mellan kejsarmakten och de gamla senatsfamiljerna dragen till sin spets, och självmord kom att bli ett medel för dem att ta kontroll över sina liv genom att aktivt avsluta dem. Kvinnor, likt män, var tydligt medvetna om kraften i ett väl iscensatt självmord.

De flesta medlemmar ur senatsaristokratin måste antingen ha känt någon som hade begått självmord, eller levde med rädslan att själva tvingas göra det. Historier om suicid var en levande del av den romerska kulturen. Kvinnliga självmord var dessutom invävda i den större berättelsen om imperiet och dess avgörande ögonblick. Enligt traditionen avsattes Roms sista kung efter det att hans son hade våldtagit Lucretia som därefter tog sitt liv. Hennes agerande utlöste en revolt som ledde till att den romerska republiken såg dagens ljus.

I sitt epos besjunger Vergilius hur drottningen av Karthago, Dido, störtar sig på svärdet efter att ha blivit lämnad av Aeneas som därefter beger sig över havet för att grunda Rom. Här finns en tydlig parallell till Vergilius samtid då en annan nordafrikansk drottning, Kleopatra, valde att ta sitt liv framför att visas upp i ett triumftåg, också det ett omtalat självmord. Och det var inte bara Cato som tog sitt liv under inbördeskrigen. Hans dotter, Porcia, var gift med den mest kända av Caesars mördare, Brutus. När han besegrades på slagfältet begick hans hustru  självmord och följde därmed i sin fars fotspår.

Än mer talande för hur närvarande det kvinnliga självmordet var är hur grekiska dramer tolkades vid den här tiden. Karaktärer som Jocasta och Phaedra begår i de grekiska versionerna självmord utanför scen medan de i Rom tar sina liv framför åskådarnas ögon. Det måste onekligen ha varit obekvämt att se i en tid när publiken var väl medveten om hur självmord begicks av kvinnor i deras egen samtid, ofta som en följd av kejsarens politik. Då, liksom nu, väcker de frågor om det finns värden i livet som det är värt att gå i döden för?

När man studerar romersk suicid ligger det nära till hands att dra paralleller till andra typer av politiska självmord såsom tidigkristna martyrer eller våra dagars självmordsbombare. Samtidigt framträder en viktig skillnad: de antika självmorden utfördes inte i hopp om att vinna frälsning efter döden. Tanken på ens eftermäle hägrade däremot, Plinius skriver om hur Arria när hon riktade dolken mot sitt bröst såg framför sig ära och evig ryktbarhet.

De politiska självmordens gemensamma nämnare är snarare idén om människans unika förmåga att offra sitt liv för värden och ideal som hon håller högre än sin egen existens. Genom att hålla fast i dem kan hon manifestera sin frihet, likt hur Prisca gjorde inför den romerska senaten för nästan 2000 år sedan.