Poeten i tunnelbanan
Poesin har alltid haft ett särskilt förhållande till underjorden. Vid början av 1900-talet fick plötsligt tunnelbanan axla det underjordiska arvet, när modernistiska poeter började skriva dikter från plattformar och tunnlar. Tunnelbanedikten har sedan dess vuxit till en lika oväntad som tongivande lyrisk genre, med rötterna djupt rotade i den litteraturhistoriska underjorden. Litteraturvetaren Emma Eldelin tar tunnelbanan genom 1900-talets lyrik.
nder en vistelse i Paris klev den amerikanske poeten Ezra Pound ut ur ett tunnelbanetåg och fick i tumultet syn på ett ansikte som urskilde sig från mängden. ”Ett vackert ansikte”, mindes han i en essä några år senare – ”och sedan ett till och ännu ett, och därpå ett vackert barnansikte, och sedan ännu en vacker kvinna”. Den starka minnesbilden av alla ansikten i strömmen av resenärer följde honom länge, men det tog tid att finna ett konstnärligt uttryck för den känslofyllda upplevelsen. Enligt poeten själv skrev och förkastade han flera dikter som var betydligt längre än den kondenserade haikuliknande tvårading som blev resultatet, publicerad i tidskriften Poetry 1913:
The apparition of these faces in the crowd:
Petals on a wet, black bough.
Uppenbarelsen av dessa ansikten i mängden:
Kronblad på en våt, svart gren.
Ezra Pounds ”In a Station of the Metro” är en av den modernistiska litteraturens mest ikoniska dikter. Men den är inte bara en modern litterär klassiker, den är också ett viktigt exempel på en oväntad men inte desto mindre tongivande lyrisk genre – tunnelbanedikten.
Tunnelbanan har sedan länge varit en plats som laddats med skiftande betydelser och motstridiga känslor. Den har gestaltats i allt från litteratur, konst och film till pressmaterial, reklamaffischer och skämtserier – och den har förknippats med vardagspendling och med hemlöshet, med kriminalitet och terrordåd, med subversiv graffiti och offentlig konst.
Litteraturen har längre intresserat sig för tunnelbanan som ett både verkligt och metaforiskt fenomen. Liksom järnvägen före den utmanade tunnelbanan invanda föreställningar om tid och rum och stimulerade till nya konstnärliga uttryck. Tunnelbanan har i litteraturen fungerat som en symbol för kapitalismens och den moderna teknikens brutala omstöpning av storstaden, men den har också skildrats som en underjordisk mardrömsvärld. Tunnelbanan har fått representera både modernitetens tilltro till rationalism och effektivitet och de känslor av alienation och klaustrofobi som följde med urbaniseringen.
Poesin tycks ändå ha en särskilt intim relation till tunnelbanan. Ezra Pound var bara en av många modernistiska poeter som gjorde den till ämne för sin dikt. Vad är det med tunnelbanan som gör den så attraktiv för poeter och för poesin? Ett möjligt svar är att poesin sedan mycket länge har haft ett särskilt förhållande till underjorden.
Att ta rulltrappan ned till perrongen, kliva på tåget, resa mellan olika knutpunkter och så småningom ta sig upp till marknivå igen – det har i litteraturen blivit en modern version av nedstigningen i mytens och religionens dödsriken. Tunnelbanefärden förvandlas till en högteknologisk variant av de många resor i underjorden eller dödsriket som under årtusenden har förmedlats genom berättelser om underjordsfarare från Gilgamesh till Orfeus, Vergilius Aeneas och Dante i Den gudomliga komedin.
Gamla diagramknappar från Metron i Paris. © Jorge Royan / http://www.royan.com.ar (CC BY-SA 3.0)
Det farofyllda nedstigandet i underjorden som litterär genre har till och med en särskild term: katabasis. I myt och äldre litteratur har färden ned i underjorden haft varierande syften: att söka kunskap eller lära känna sig själv, att återfinna någon eller något som gått förlorat, att utkämpa en kamp eller erövra övernaturliga krafter. Det är inte alltid som återvändandet är lyckosamt eller triumferande; Orfeus återfår inte sin Eurydike och de döda har inte alla svar. Men katabasisberättelsen är också i högsta grad en modern genre. Efter Freud tolkas den främst i psykologiska termer som en nedstigning i det egna undermedvetna där sanningen om jaget lokaliseras. Enligt litteraturvetaren Rachel Falconer är det en av de centrala berättelserna om jaget i moderniteten.
I underjorden möter resenären sig själv – men också, just som hos Pound, massan av andra människor. Den tyske poeten Durs Grünbein beskriver exempelvis i dikten ”Tunnelbana i Berlin” (2007) pendlarna som ett slags kollektiv av tanklösa djur, med ”[a]nsikten likt itulästa pocketböcker, passfotostumma, / en armé av pendlare, rad på rad som i hönshuset”. I Katarina Frostensons ”Metrons sol” (2008) återkommer djurmetaforiken tillsammans med en klassisk koppling mellan tunnelbanan och den grekiska mytens Styx, den underjordiska floden som markerade gräns mellan liv och död:
det heter vardagsfasa, att ledad som ett djur var dag gå ner i denna flod
i lust att bita i den andres nacke
gripa om veka livet
[…]
känna slaget hänga i luften
den ofattbara tåligheten: att vända sig bort
Dikten formar en spänning mellan antagonism och behärskning: i tunnelbanan tittar man bort, men värre är kanske att all individualitet suddas ut i denna miljö: ”att utplånas i rusning under namnet alsthom” heter det hos Frostenson, med syftning på det franska transportföretag som förser många storstäder med passagerartåg.
Även i den irländske poeten Seamus Heaneys ”District and Circle” (2006) får passagen ner i tunnelbanan färgning av myten, med en gatumusikant som agerar färjkarl över floden. Poetresenären tvekar emellertid och avstår till sist från att ge honom en slant, vilket sedan blir en vånda under resans gång – borde han ha erkänt och uppmuntrat en konstutövande kollega?
Samtliga tre poeter förser tunnelbanan med ett bekant mytiskt raster; hos Grünbein är själva ljudet av tunnelbanan Orfeus röst, även om denne får nöja sig med en ”nödranson av andtäppt luft”. Även om tunnelbanan beskrivs som en utjämnande och dyster miljö har den ännu en lockelse i samtida poesi och kan fortsatt vara ett resonansrum för tankar om individ och kollektiv.
I den modernistiska poesin med tunnelbanemotiv är poetens förhållande till och behov att urskilja sig gentemot massan en återkommande problematik. Litteraturvetaren Andrew Thacker har diskuterat hur denna konflikt tog sig uttryck särskilt i den engelskspråkiga så kallade imagistiska poesin hos poeter som Ezra Pound, Richard Aldington och F. S. Flint. I sina försök att förstå poesins reaktion på nya masstransporter vänder sig Thacker till Walter Benjamin som i sin stora utforskning av Paris hävdade att järnvägen var det första transportmedel som formade massor. På liknande sätt konstaterade Georg Simmel i sin diskussion om urbaniseringens psykiska konsekvenser att moderna masstransporter bidrar till en ny erfarenhet av att behöva betrakta främmande människor under lång tid utan att förväntas tala med dem.
Med tunnelbanan ställdes allt detta på sin spets. Skillnaderna gentemot de andra blev exempelvis mer påtagliga än i tidigare transporter; tunnelbanan skulle vara ett färdmedel för alla och här fick man lära sig att samsas med människor av annat kön, annan klass eller hudfärg. Tågresandet hade historiskt ofta varit mer skiktat, med särskilda kupéer för kvinnor eller för arbetarklassen. Tunnelbanan var också annorlunda som rumslig och sensorisk miljö. Tunnelbaneresenären hade inte samma möjligheter att blicka ut över ett förbipasserande landskap som den som färdades med mer långväga transporter via järnväg. Under de sträckor då resan gick under jord fanns det inte mycket annat att fästa blicken på än andra resenärer eller de annonser som successivt började dyka upp i vagnar eller på stationer. Samtidigt utvecklades en etikett om att det var ofint att stirra på sina medpassagerare.
Poeten som ville försöka förstå den nya underjordiska världen behövde kringgå denna oskrivna regel om att inte söka upp medpassagerares blickar. Det gick förstås att uppöva en skicklighet i att betrakta andra utan att bli upptäckt, att undgå att andra ser att man ser. I den imagistiska poesin utvecklas en föreställning om att poeten höjer sig över massan och formar sin individualitet just genom att vara den enda som ser och reflekterar. I dikterna iscensätts det ofta just i form av ett blickarnas möte i tunnelbanan.
Ett ömsesidigt antipatiskt förhållande mellan poeten och medresenärernas stenansikten.
I Richard Aldingtons dikt ”In the Tube” från 1915 skildras exempelvis ett ömsesidigt antipatiskt förhållande mellan poeten och medresenärernas stenansikten. Poeten har ändå ett övertag eftersom han kan representera och kontrollera de blickar som konfronterar honom. T. S. Eliot skulle några decennier senare, i dikten ”Burnt Norton” (1935), sammanfatta sin erfarenhet av många års resande med tunnelbanan genom att beskriva passagerarnas apatiskt tomma ansikten. ”Distracted from distraction by distraction” är Eliots ofta citerade fras för att omtala den meningsförlust och brist på koncentration som tunnelbaneresandet antas skapa.
Ett sätt att hantera den urbana ångesten som följer på den ökade rumsliga konfrontationen med de andra blir att fixera dem i en estetisk bild eller träffande formulering. Detta var en specialitet hos imagismen, vars namn kommer just från engelskans ”image” och vurmade för exaktheten hos den poetiska bilden. Flera uttolkare av Ezra Pounds ”In a Station of the Metro” har noterat att även om Pound refererar till upplevelsen av att behöva armbåga sig fram i trängseln så präglas hans dikt av en distans och stillhet som ligger långt från tunnelbaneresans realitet, inte minst då den helt ignorerar den kroppsliga erfarenheten och så entydigt fokuserar på synsinnet. Pounds dubbelexponerade bild, där massans ansikten för poeten framträder som kronblad på en våt svart gren, har beskrivits som ett exempel på hur den imagistiska poesin sökte ett bildskapande som frigjordes från tidens och rummets gränser. I det här fallet är det kvinnor och barn som förvandlas till passiva objekt för den manliga poetens estetiserande blick.
Andrew Thacker har tolkat dikten som en genusmässig respons på den moderna storstadens rumsliga och sociala omständigheter. Han ser den som en illustration av hur relationer i rummet alltid genomsyras av maktförhållanden. Thacker uppmärksammar också hur dikten fragmenterar inte bara människor, som reduceras till ansikten, utan också språket. Varje språklig enhet skildrar en sak: uppenbarelsen, ansiktena, massan, knopparna, grenen. I den första publicerade versionen omgavs de till och med av typografiska mellanrum. Diktens själva rumsliga form och dess styckning i enheter förmedlar en ny och fragmenterande rumserfarenhet i moderniteten, framkallad inte minst av nya transportinfrastrukturer och urbanisering.
Det finns dock ett annat sätt att se på de moderna transporternas roll i den här historien. Samtidigt som tunnelbanan atomiserar erfarenheten i en rad disparata intryck kan den också fungera som en sammanhållande struktur. Det menar den amerikanska litteraturforskaren Sunny Stalter-Pace som studerat hur New Yorks tunnelbana har gestaltats i olika litterära genrer under förra hälften av 1900-talet. I en jämförelse mellan just Pounds ”In a Station of the Metro” och Hart Cranes ”The Tunnel” (1930), som skildrar en tunnelbaneresa från Times Square till Brooklyn Heights i New York, konstaterar Stalter-Pace att de bägge poeterna har helt olika sätt att förhålla sig till den splittrande upplevelsen av tunnelbanemiljön.
Även om Pounds dikt kan tyckas fragmenterad med sina disparata bilder kommunicerar dikten en tydlig helhet. Från titeln och på varje följande rad formulerar Pound en relation mellan det specifika och det generella, mellan en station och det större transportsystemet, mellan ansiktena och massan, mellan knopparna och grenen och (mer implicit) mellan det bokstavliga och det symboliska. Cranes ”The Tunnel” presenterar i stället impressioner, känslor och små stycken av samtal som aldrig sammanfogas till en helhet. Stalter-Pace beskriver dikten som ett slags frankensteinskt monster vars sömmar och stygn tydligt syns. Om Pound strävar efter samstämmighet och ordning använder Crane snarare miljön för att skapa förvirring och förlitar sig inte i samma grad på synsinnet utan förmedlar både ljud- och känselintryck.
När Pound placerar poeten på distans från det han observerar och förvandlar det betraktade till en estetisk händelse ser Crane den urbana perceptionen som något kroppsligt. För Crane handlar det inte om att höja sig över massan utan om att observera som en del av denna, medan Pound tycks mer intresserad av poetens oberoende. Cranes dikt gestaltar snarast ett slags ”subway routine” som Stalter-Pace kallar det; bara genom upprepade resor har resenären en möjlighet att föreställa sig tunnelbanan som ett sammanhängande system, men även då är informationen endast provisorisk och ofullständig.
Så vad gör tunnelbanan med den modernistiska poetrollen? Andrew Thacker menar att imagisterna bejakar positionen som passagerare. Det innebär mer konkret att de underkastar sig andra sociala och rumsliga villkor än den vid tiden ofta favoriserade flanörfiguren, den manliga poeten som rörde sig i storstaden och diktade om sina intryck. Om flanören går dit han vill på eget bevåg kontrollerar passageraren inte sin rörelse utan måste underordna sig en förutbestämd rutt och en förflyttning. Aktören är inte den promenerande kroppen, utan transportsystemet i sig. Passagerarens synfält begränsas av fordonet som också styr takt och tempo.
Just dessa skillnader har uppmärksammats av litteraturhistorikern Ana Parejo Vadillo. I en studie har hon visat hur en grupp kvinnliga poeter från det senviktorianska London med hjälp av olika slags kollektiva färdmedel bejakade poetens nya roll som passagerare. Hos poeter som Amy Levy och Alice Meynell tycks det kollektiva resandet i förlängningen ha format en ny estetik byggd på de impressionistiska intrycken och förflyktigandet av det egna jaget. Kollektivtrafiken gav ökade möjligheter för kvinnor att röra sig i storstaden och korsa gränserna mellan det privata och det offentliga rummet. Promenerandet genom storstaden – det som flanörerna ägnade sig åt – omgärdades med fler restriktioner för kvinnor än för män. Kvinnan på gatan var ett centralt visuellt objekt för flanören, men en komprometterande position för den kvinnliga poeten.
När den poetiska tunnelbanefärden har lästs som en modern underjordsberättelse har den nästan entydigt exemplifierats med manliga poeter.
När den poetiska tunnelbanefärden har lästs som en modern katabasis eller underjordsberättelse har den också nästan entydigt exemplifierats med manliga poeter. Det ligger i linje med Rachel Falconers konstaterande att den klassiska katabasisberättelsen – i synnerhet den västerländska – tänks som den manliga hjältens resa ner i en underjord som redan i sig associeras med det kvinnliga eller förknippas med ett kvinnligt offer (som Orfeus’ Eurydike).
Den amerikanska poeten Alice Notley är en av få som mer systematiskt har utforskat den kvinnliga poetens underjordsresa, i den episka dikten The Descent of Alette (1992). I Notleys tappning inleds underjordsresan i tunnelbanan och letar sig ned i underjordens grottsystem. Alette möter en lång rad medpassagerare, dömda att åka runt i tunnelbanan. I slutändan blir det en uppgörelse inte bara med ett kapitalistiskt och patriarkalt samhälle, utan också med en patriarkal litterär tradition och med en manlig modernistisk poesi som blivit en tvångströja för den kvinnliga poeten. Hos Notley ger tunnelbanan helt andra litterära möjligheter. Möjliggör den kanske också andra slags positioner och roller för den moderna poeten? Pekar tunnelbanans kollektiva mobilitet mot en mindre hierarkisk orientering?
Kanske står samtidens tunnelbanedikt ännu och väger mellan dessa positioner. I den svenska poeten Malte Perssons Underjorden – sextio sonetter om Stockholms tunnelbana från 2011 – finns en oro för att poesin inte betyder något i en samtid där var och en stänger in sig med sina hörlurar och sin egen musik. Men samtidigt gör Persson tunnelbanan till en högst meningsfull miljö där existentiella funderingar får en plats i vardagsrutinen. Det sker med en språklig lekfullhet som oupphörligen ger läsaren något nytt att begrunda:
Och efter varje vecka en ny vecka:
en rad av datum i affärskalendrar
som bara ändrar sånt som inget ändrar.
Man är sig själv och färdas samma sträcka –
igenom hjärnan, vindlad som en snäcka,
från vilken minnet likt trafiken brusar;
och i trafiken, som likt pulsen rusar.
Hur långt kan enbart längtan tänkas räcka?
Bortom all tid och rum som lagts till rygga
i dessa underjordiska stationer
finns obebodda hjärtan att bebygga;
genom infernos alla taxezoner
ett mänskligt avstånd kvar att överbrygga
med bristfälliga kommunikationer.
EMMA ELDELIN är docent och lektor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon forskar för närvarande om hur olika rum för resande och transporter i samtiden fungerar som litterära miljöer och utmanar traditionella föreställningar om skrivande, författarroller och litteraturens former. Hon har även ett mångårigt intresse för essägenren som 2018 resulterade i boken Att slå dank med virtuositet – Reträtten, sysslolösheten och essän.
bibliografi
Ashford, David, London Underground: A Cultural Geography, Liverpool: Liverpool University Press, 2013.
Bloch, Julia, ”Alice Notley’s Descent: Modernist Genealogies and Gendered Literary Inheritance”, Journal of Modern Literature2012:3, vol. 35, s. 1–24.
Brooks, Michael W., Subway City: Riding the Trains, Reading New York, New Brunswick: Rutgers University Press, 1997.
Crane, Hart, The Collected Poems of Hart Crane, red. Waldo Frank, New York: Liveright Publishing Corporation, 1946.
Eldelin, Emma, ”Tunnelbanans poetik: Rum, plats och intertextualitet i Malte Perssons Underjorden”, Samlaren 2018, årg. 139, s. 178–220.
Eliot, T. S., Four Quartets, London: Faber and Faber 1968 [1943].
Falconer, Rachel, Hell in Contemporary Literature: Western Descent Narratives Since 1945, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2005.
Frostenson, Katarina, Tal och regn, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2008.
Grünbein, Durs, ”Tunnelbana i Berlin”, övers. Per Holmer, Berlin över och under jorden: Alfred Grenander, tunnelbanan och metropolens kultur, utg. Aris Fioretos, Stockholm: Carlssons, 2007.
Heaney, Seamus, District and Circle, London: Faber and Faber, 2006.
Logan, William, ”Pound’s Metro”, The New Criterion2015:8, vol. 33, s. 4–13.
Müller, Dorit, ”Den fascinerande underjorden”,Berlin över och under jorden: Alfred Grenander, tunnelbanan och metropolens kultur, utg. Aris Fioretos, Stockholm: Carlssons, 2007.
Notley, Alice, The Descent of Alette, New York: Penguin Books, 1996 [1992].
Persson, Malte, Underjorden, Stockholm: Bonniers, 2011.
Pike, David L., Metropolis on the Styx: The Underworlds of Modern Urban Culture, 1800-2001, Ithaca: Cornell University Press, 2007.
–, Subterranean Cities: The World Beneath Paris and London, 1800-1945, Ithaca: Cornell University Press, 2005.
Pound, Ezra, Gaudier-Brzeska: A Memoir, Hessle: The Marvell Press, 1960 [1916].
Sharpe, William Chapman, ”From El to Hell: On Stage in the Urban Underworld”, E-rea2010:2, vol. 7, https://journals.openedition.org/erea/1085.
Simmel, Georg, Hur är samhället möjligt? Och andra essäer, övers. Erik af Edholm, Göteborg: Bokförlaget Korpen, 2013.
Stalter, Sunny, ”Subway Ride and Subway System in Hart Crane’s ’The Tunnel’”, Journal of Modern Literature2010:2, vol. 33, s. 70–91.
Stalter-Pace, Sunny, Underground Movements: Modern Culture on the New York City Subway, Amherst: University of Massachusetts Press, 2013.
Thacker, Andrew, Moving Through Modernity: Space and Geography in Modernism, Manchester: Manchester University Press, 2009.
Thacker, Andrew, Modernism, Space and the City: Outsiders and Affect in Paris, Vienna, Berlin and London, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2019.
Thurston, Michael, The Underworld in Twentieth-Century Poetry: From Pound and Eliot to Heaney and Walcott, New York: Palgrave Macmillan, 2009.
Vadillo, Ana Parejo, Women Poets and Urban Aestheticism: Passengers of Modernity, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005.
Welsh, David, Underground Writing: The London Tube from George Gissing to Virginia Woolf, Cambridge: Cambridge University Press, 2012.