Lyssna

Midnattsdansen

Stormaktstiden beskrivs ofta som en expansiv men mörk period i svensk historia. Missväxt, hungersnöd och kyla präglade det långa 1600-talet. I skuggan av tidens alla krig slet folket i byarna för överlevnad under ständiga hot om straff. Men rymmer denna dystra bild av stormaktstiden hela sanningen? Historikern Annika Sandén går till arkiven och hittar misstänkt många ljusglimtar i ett sekel med oförtjänt mörkt rykte.

Det var natt i den lilla byn Hesse i Dalarna, omkring påsken år 1683. Byn låg stilla, höljd i mörker och tystnad. I en av stugorna rådde emellertid full aktivitet. Där dansade pigorna Anita, Anna och Britta med soldaterna Bücko och Svarten så att kjolarna flög. De dansade ”om annan”, som det hette, där de höll i och om varandra på det där nymodiga och utmanande sättet som man gjorde i Tyskland och Polen. Pigorna hade dessutom lösgjort sina flätor, och låtit håret flyga fritt när de med flängande fart och i hastiga språng for över stuggolvet. Utsläppt hår var det bara kyska brudar som hade. I alla andra sammanhang, som det här, signalerade det osedlighet. Pigornas och soldaternas ystra lek skulle nu inte stanna vid sprången och det virvlande håret. Vid någon tidpunkt växlade de upp alltsammans och bytte kläder med varandra. ”Trenne pigor hade klätt sig i manfolkskläder”, får vi veta. Anita, Britta och Anna hade ”manfolksrockar och hattar” på sig. Och soldaterna Bücko och Svarten ”hava klätt sig i kvinnfolkskläder”.

Ungdomarna i Hesse tog uppenbarligen ut svängarna ordentligt, i både bildlig och bokstavlig mening. Nog är det ett uppsluppet och livsbejakande ögonblick som springer fram ur de gamla protokollshandlingarna. Och allt detta i Dalarna, där de fasansfulla trolldomsrättegångarna ägt rum bara några år tidigare.

Rimligen har människor lekt och roat sig i alla tider, och därför helt säkert också på 1600-talet. Men seklet har av historiker gärna framställts som synnerligen bistert och svårt. Obestridligen var det tiden för de otaliga krigen, för de långa, kalla vintrarna, de blöta vårarna och de alltför korta somrarna med erbarmliga skördar och hungersnöden som följd. Lika obestridligt var det då som centralmakten växte fram och en tid då kyrkan avkrävde lydnad hos folket under hot om utanförskap och drakoniska straff. Bilden av seklet har antagligen också präglats av att de källor som bevarats för eftervärlden i hög utsträckning springer ur konflikter, våldsdrabbningar, nöd och missförhållanden. När livet gick sin gilla gång skrevs knappast några inlagor till häradsrätter eller domkapitel, kan man tänka.

Möjligen har denna dystra men välbekanta bild av 1600-talet förstärkts genom de efterföljande århundradenas många framsteg. I takt med upplysningens ideal, nya politiska debattformer, tryckfrihetsförordning, sekularisering och naturvetenskapliga landvinningar skulle levnadsvillkoren förbättras avsevärt för många människor och bilda en dramatisk kontrast till det våldsamma, krigshärjade och svältdrabbade 1600-talet. Redan under 1700-talet uppmärksammades det tidigare seklets jämmerliga levnadsförhållanden. Den franske 1700-talsfilosofen Voltaire förfasades av seklets ohyggliga krig och återkommande missväxtår, samt de sjukdomar som obönhörligt svepte fram över jorden. Eftervärldens bild av denna tid har inte varit ljus.

Ungdomarna i Hesse for emellertid fram över stuggolvet som fanns det inga bekymmer i världen. Kan händelsen säga oss något om den tid som var deras?

 

Den nederländske historikern och filosofen Johan Huizinga menar i den numera berömda kulturanalysen Homo Ludens. Den lekande människan från år 1938 att leken ligger nedärvd i människan. Inte bara det, leken är vad som i grunden fått civilisationer att uppstå. Den mänskliga förmågan och benägenheten att leka, menar han, är vad som ligger bakom alla väsentliga kulturyttringar. Egentligen är all organiserad verksamhet sprungen ur leken. Leken kommer först, sedan kulturen. Djuren leker ju, framhåller Huizinga, och ”djuren har inte väntat på människan för att lära sig leka”. Får vi tro Huizinga har människan lekt och roat sig i alla tider, på det ena eller andra sättet.

Att ungdomarna i Hesse dansade så att kjolarna flög är därmed kanske inget mysterium. Kanske var de ungas dans inte heller då något uppseendeväckande i sig, som aktivitet betraktat. De hade bara gått över gränsen för tidens normer om sedesamhet. Någon av byns invånare hade ju sett de unga och upprörts över framfarten, och snart berättat om händelsen för prästen, som i sin tur ansett det vara på sin plats att kyrkorådet i Stora Tuna fick ta del av det inträffade. Det är de efterlämnade protokollen från kyrkorådsmötet i fråga som idag låter upplysa om hur ungdomar kunde roa sig i en liten by i stormaktstidens Sverige. Vad kan den vågade dansen mitt i natten, om vårvintern år 1683, berätta för oss om tillvaron då? Visar den att det trots allt fanns plats för lek och glädje även i denna till synes så dystra tid?

Om man hade kunnat stå där eller i någon annan av byarna i det svenska riket och kika fram bakom en bodsvägg och se människorna gå över gårdsplanen och höra deras röster, vad hade man då hört dem säga till varandra? Hur talade de om dagens göromål, om vad grannarna hade sagt, om den senaste festen eller om den som de kanske alla gick och väntade på? Vad skulle en sådan närhet upplysa om och vad skulle vinsten med svaren kunna vara?

Stormaktstiden sträcker sig över lång tid, faktiskt mer än ett sekel och rymmer oändliga forskningsingångar och perspektiv. Stormaktstiden har dock i regel beskrivits utifrån ett vidvinklat perspektiv, med utgångspunkt i framväxten av den centraliserade stormakten, i ortodoxin och konformismen, i våldsbenägenheten och den stränga strafflagstiftningen. Vad händer om man reducerar skalan på objektivet och zoomar in det förflutnas mikronivå?

Att som forskare aktivt spana efter enskilda historiska personer eller händelser, ja till och med föremål och gå nära inpå dem brukar kallas för mikrohistoria. Perspektivet svarar förstås mot särskilda intressen hos forskaren. Som i mitt fall, där det handlar om att söka de mera existentiella dimensionerna av tillvaron. Genom att koncentrera sig på ett enskilt fall, en särskild händelse, som midnattsdansen i Hesse till exempel, och borra sig ned i detaljerna kring allt som hände i samband med den, kan andra bilder av 1600-talet träda fram än dem vi vant oss vid att se. Anita, Anna och Britta hade bevisligen lösgjort sina flätor och dansat så att kjolarna flög, trots tidens stränga normer om lydnad och sedesamhet. De visar med sitt exempel att det fanns plats i de ungas världar för lustfyllda äventyr även under denna till synes så bistra tid. Så kan deras exempel problematisera eller nyansera den stora, generella alltjämt rådande bilden av den här tiden i historien. Det betyder dock inte att den här bilden skulle vara mer sann än den andra. Snarare talar de med varandra. Bilden eller förståelsen av 1600-talet får flera bottnar, den blir mera mångfacetterad. I bästa fall blir den rikare.

Fast frågan kvarstår om vad händelsen i Hesse egentligen betydde då och hur vi idag ska tolka den. Det vill säga, ska ungdomarnas ystra dans ses som ett undantag, trots allt, eller som ett exempel på en levande praxis?

Att någon just hade dött var en lika bra anledning som någon annan att roa sig.

Faktum är att händelsen nog ska ses som en del i en levande ungdomskultur. Från och med 1630-talet tillkom en rad lagar och förordningar i syfte att skärpa sedligheten i riket, som ett svar på kronans och kyrkans gemensamma ambition att centralisera riket och att disciplinera folket till lydiga och gudfruktiga undersåtar. De formella förbuden i sig, liksom de många uppmaningarna från präster runt om på rikets sockenstämmor, vittnar förstås för det första om att kyrka och statsmakt önskade ta ett fastare grepp om de folkliga sedvänjorna. Förbuden och förmaningarna som reglerade vad folk nu inte längre fick göra med varandra, eller vilka situationer och umgängesformer som ansågs vara förenade med risker – ger därmed indirekta men ytterst värdefulla uppgifter om hur det kunde gå till när ungdomar roade sig, eller när folk ställde till med kalas. Som exempelvis hur Anita, Anna och Brita roade sig i den nattliga dansen med soldaterna Bücko och Svarten. Särskilt de unga måsta vaktas.

I Mora hette det exempelvis på 1640-talet att de unga inemot söndagarna måste sluta ”ränna omkring i socknen på frieri”. Här syftade prästen på den gamla nattfrieriseden, i vilken ungdomarna låg bredvid varandra om nätterna, på höskullen eller i något uthus. Enligt reglerna för denna sed skulle de vara helt påklädda och inte röra vid varandra. Denna sed ser intressant nog ut att ha varit etablerad i stora delar av Sverige sedan århundraden tillbaka, som en form av sluss mellan å ena sidan stränga normer av avhållsamhet och intimitet och parbildning å den andra. Kyrkan skulle framåt 1600-talets mitt komma att anse seden vara riskfylld. (Och visst hände det att de unga gjorde annat än att småprata med varandra.)  I Mora hade prästen vänt sig emot ungdomarnas nattfriande, i alla fall nätterna in mot söndagarna. De borde prioritera sina gudstjänstbesök, menade han, som blev lidande av nattlekarna. Tiotalet år därefter gjordes nya upprop mot oskicket ”att drängarna med pigor begynna sitt frieri uti fähuset på hjällan [loftet]”. Seden att nattfria var med andra ord högst levande.

Dans och musik var på 1600-talet självklara delar av alla slags festliga och glädjefyllda sammankomster. Det dansades på julkalasen och runt majstången, på bröllop, på dopkalas, på marknader, efter sådden, efter slåttern och skörden, faktiskt var och när som helst det var uppsluppet och glatt. Det fanns vid tiden därtill många sätt att dansa. Dels fanns de många härmdanserna, såsom den ännu idag kända ”Räven raskar över isen”. Dels var det ihopparningsdanserna, pantlekarna eller friarlekarna, som exempelvis ”bro, bro breja”.

De allra flesta av dessa lekar handlade om att bilda par. Lekarna talade sannolikt därför särskilt till de unga, även om alla byns invånare verkar ha anslutit till ringdanserna vid julkalasen eller midsommarfesterna. Sällskapslekarna erbjöd emellertid en legitim form inom vilken de unga kunde mötas, visa tycke och signalera intresse. De unga verkar ha tagit varje chans att mötas och iordningställde danser även utanför de hävdvunna festtillfällena som vid jul, midsommar och mickelsmäss – inte sällan till kyrkoledningens stora förtret. Särskilt oroande skulle kyrkan finna ungdomsvanorna bli inemot mitten av seklet 1600. Då hade polskan kommit till Sverige, det slags dans där de unga stod mitt emot varandra, alldeles nära och höll i eller om varandra, eller ”om annan” som det hette att pigorna i Hesse hade dansat. Och så snurrade de fram över golven i flygande fläng som i kyrkans ögon var ett opassande och högst illavarslande sätt att roa sig på.

Dansen utgjorde grundkomponenten i tidens alla fester och glädjefyllda tillställningar. Särskilt för unga människor som önskade kurtisera och uppvakta varandra var dansen den självklara formen för möten. Några dansbanor fanns dock inga. Ungdomarna såg därför till att finna sina platser. De möttes upp vid julkalasen, på bröllopen, runt midsommarstängerna, vid ett backkrön om lördagskvällarna, på en loge, på en av de blommande ängarna eller där någon låg lik. Faktum är att det hade varit just vid en likvaka – eller ”vakstuga”, som det oftare hette – då Anna, Britta och Anita hade bytt kläder med soldaterna och tumlat om över golven. Att någon just hade dött var uppenbarligen en lika god anledning som någon annan att komma samman och roa sig. Ungdomar verkar rent av ha nosat rätt på var någonstans i trakterna som någon låg lik för att bege sig dit och dansa, oavsett om de själva var bekanta eller inte med den som just hade dött.

Så tänkte nu nödvändigtvis inte endast de unga. Sedan århundraden tillbaka var föreställningen den att när någon gått bort var onda och goda makter genast på plats för att kämpa om den avlidnes själ. Sorg och klagan skulle undvikas, som kunde få den döde att senare ligga obekvämt i jorden och i värsta fall börja gå igen. De närstående måste vakta och vårda med böner och psalmsång samt nu även med skratt, dans och glädje för att föra den dödes själ säkert över till andra sidan. Enligt traditionen skulle prästen vaka vid den döde under minst en natts tid. Till vakan anslöt grannar och vänner med mat och dryck för att göra natten mindre lång. Dansen, leken och glädjen var därmed ett sätt att värna den dödes själ. Men säkerligen också ett välkommet avbrott i vardagens knog. Anita, Anna och Britta i Hesse hade sannolikt antagit både det ena och det andra skälet för att ses på vakstugan den aktuella natten. I alla händelser hade de dansat av hjärtats fröjd och lust, uppenbarligen långt efter det att de andra gått hem.

 

Mikroperspektivet på livet i byn kan som sagt öppna upp för vad som hände på mer vardaglig basis. Det dagliga arbetet pågick från morgon till kväll. Arbetet med jorden utförde byns invånare som regel gemensamt, liksom andra större arbetsinsatser såsom storkoken, byken, slakten och många andra av de otaliga moment i det ständigt pågående arbetet. Intressant nog syns snart sagt vartenda avklarat arbetsmoment ha avfirats med mat och dryck, spel och dans – som när jorden bearbetats inför säsongen, vid hässjningen, vid sådden, slåttern, bärgningen. Samma uppsluppna tillställningar anställdes när någon skulle flytta. Då bistod byalaget med hästar och sin hjälp för att när arbetet var avklarat hålla flyttöl. När grannarna kört hem timmer och ved från skogen vankades timmerölet. Alla i byn pytsade in vad de kunde, vilket sannolikt är anledningen till att det var möjligt att ordna så många fester över året. Hustrurna och pigorna i byteslaget gick ihop och beredde maten som vid dessa fester bestod av vit gröt och pannkakor, lutfisk samt ”vid vart mål, öl och brännvin”. Sedan klagade sockenstämmorna på att folket inte orkade upp ur sina sängar om söndagsmorgnarna. En Per Andersson hade ”med en stor del av socknens ungdom natten förut hållit lek- och vakstuga”. Per Andersson var helt slut när morgonen kom, bakfull antagligen, och hade därför om ”midsommardagen under gudstjänsten sovit i kyrkan och inte låtit väcka sig”.

När söndagsmorgonen kom hade inte ens prästerna kommit till kyrkan.

I Hedemora i Dalarna hade det vid mickelsmäss år 1629 hållits hela fyra olika bröllop i församlingen. När söndagsmorgonen kom hade ingen kommit till kyrkan, inte heller två av de förrättande prästerna. En skandal, menade biskopen, som dömde prästerna och de respektive gästabudslagen till böter.

Festen och leken tycks helt enkelt ha varit invävd i vardagen. Inte sällan tycks de ha tangerat det tillåtnas gräns och blivit ett ärende vid någon rättslig instans – som alltså idag låter oss ta del av vad som kunde pågå i byarna. Så kan vi se hur några flickor i tio- till tolvårsåldern lekte bröllop inne i en kyrka, hur några andra gick omkring och sjöng en snuskig visa de själva komponerat, hur andra diktade ihop visor om traktens folk så att åhörare slog sig på knäna av skratt. Andra kastade käglor, spelade musik och dansade, spelade boll, red i kapp eller ägnade sig åt kämpalekarna med namn som ”bända kyrka”, ”nappa stek”, ”Markus vill du ha dask”.

Om leken och längtan efter glädje är något som finns hos människor, och om även den stormaktstida allmogen ställde till med kalas och festligheter ibland – betyder det att den traditionella bilden av 1600-talet ska slängas över bord? Anita, Britta och Anna på vakstugan i Hesse i Dalarna hade förlorat sig i stunden vid den dödes lik som fanns det ingen morgondag. Eller om det var den de tänkte på, och därför skruvade upp tempot som de gjorde. Leken var kanske nödvändig och förlösande i en tillvaro som annars var svår.

Det ligger ingen motsättning i att festerna skulle vara många i en tid som rent allmänt var bister och tung. Möjligen är det precis tvärtom, nämligen att lidandet krävde sina stunder av glädje, fest och nöjen. Kan man rent allmänt tänka sig att människor som lever en eländig tillvaro har ett ökat behov av avbrott och festliga sammankomster?

Ytterligare skäl till att ställa till med kalas (än att hålla eländet på avstånd) var antagligen för att det var roligt. Förmodligen roade sig människor, liksom pigorna och soldaterna här ovan, för att det gladde dem. Det var roligt att ha kul. Det var lustfyllt att gå på bröllopskalas, det var skoj att klä ut sig. Kanske handlar festande och nöjsamheter inte bara om att stå ut. Möjligheten finns att festerna så att säga ägde kraft i sig själva, där och då, som att lust till glädje och lek är en invävd social och psykologisk komponent i människans väsen.

Genom att zooma in perspektivet på de gamla protokollen kan vi komma åt det som hände i de små bondbyarna i det stormaktstida Sverige. Man ser ungdomar som önskade mötas, men ser åtskilliga fester knutna till årets gång, liksom andra knutna livets. De många festerna låter en långt ljusare bild av tillvaron träda fram än den vi vant oss vid att se. Så talar den stora och den lilla världen mikrohistoriskt till varandra: midnattsdansen berättar någonting om 1600-talet, den fördjupar bilden av den vidvinklade stormaktstiden. Samtidigt låter kunskaperna vi har om tiden i stort fylla händelsen i Hesse med betydelse.

Vad som var det värsta av allt det de unga hade gjort den där natten i Hesse kunde kyrkorådet inte slå fast. Det var illa på så väldigt många punkter. Sedan det nu ändå hade hänt förelåg möjligheten av att göra en pedagogisk poäng av det inträffade, i syfte att varna andra. Pigornas dömdes därtill att under tre söndagar stå i vapenhuset för att där bli betittade av församlingen på vägen in och ut ur kyrkan, ”dem [pigorna] till nesa och androm till varnagel”. Dessutom skulle prästen från predikstolen upplysa församlingen om det förfärliga i vad de hade gjort. Bestraffningen av de två soldaterna skulle fänriken Petter Christersson däremot ta hand om. Även för soldaterna väntade skamstraff. De skulle få ”hänga” på väggen till kyrkohärbret näst kommande söndag, hette det, ”till dess allt folket voro av kyrkan utgånget”.

 


ANNIKA SANDÉN är docent i historia vid Stockholms universitet och forskar om vardagens villkor under det svenska 1500- och 1600-talet. Hennes senaste bok heter Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid (Atlantis bokförlag, 2020).


 

Bibliografi

Ärendet om de dansande ungdomarna i Hesse: Uppsala landsarkiv, Stora Tuna kyrkoarkiv K.IIIa Kyrkorådsprotokoll 1682

Bringéus, Nils-Arvid, Livets högtider, Stockholm 1987

Dencker, Nils, Sveriges sånglekar. Sammanparningslekar och friarlekar, Uppsala 1960

Götlind, Anna & Helena Kåks, Mikrohistoria. En introduktion för uppsatsskrivande studenter, Lund 2014

Huizinga, Johan, Den lekande människan. (Homo ludens), Stockholm 1945

Sandén, Annika, Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen i svensk stormaktstid, Stockholm 2020