Midnattsdansen

Den nederländske historikern och filosofen Johan Huizinga menar i den numera berömda kulturanalysen Homo Ludens. Den lekande människan från år 1938 att leken ligger nedärvd i människan. Inte bara det, leken är vad som i grunden fått civilisationer att uppstå. Den mänskliga förmågan och benägenheten att leka, menar han, är vad som ligger bakom alla väsentliga kulturyttringar. Egentligen är all organiserad verksamhet sprungen ur leken. Leken kommer först, sedan kulturen. Djuren leker ju, framhåller Huizinga, och ”djuren har inte väntat på människan för att lära sig leka”. Får vi tro Huizinga har människan lekt och roat sig i alla tider, på det ena eller andra sättet.

Att ungdomarna i Hesse dansade så att kjolarna flög är därmed kanske inget mysterium. Kanske var de ungas dans inte heller då något uppseendeväckande i sig, som aktivitet betraktat. De hade bara gått över gränsen för tidens normer om sedesamhet. Någon av byns invånare hade ju sett de unga och upprörts över framfarten, och snart berättat om händelsen för prästen, som i sin tur ansett det vara på sin plats att kyrkorådet i Stora Tuna fick ta del av det inträffade. Det är de efterlämnade protokollen från kyrkorådsmötet i fråga som idag låter upplysa om hur ungdomar kunde roa sig i en liten by i stormaktstidens Sverige. Vad kan den vågade dansen mitt i natten, om vårvintern år 1683, berätta för oss om tillvaron då? Visar den att det trots allt fanns plats för lek och glädje även i denna till synes så dystra tid?

Om man hade kunnat stå där eller i någon annan av byarna i det svenska riket och kika fram bakom en bodsvägg och se människorna gå över gårdsplanen och höra deras röster, vad hade man då hört dem säga till varandra? Hur talade de om dagens göromål, om vad grannarna hade sagt, om den senaste festen eller om den som de kanske alla gick och väntade på? Vad skulle en sådan närhet upplysa om och vad skulle vinsten med svaren kunna vara?

Stormaktstiden sträcker sig över lång tid, faktiskt mer än ett sekel och rymmer oändliga forskningsingångar och perspektiv. Stormaktstiden har dock i regel beskrivits utifrån ett vidvinklat perspektiv, med utgångspunkt i framväxten av den centraliserade stormakten, i ortodoxin och konformismen, i våldsbenägenheten och den stränga strafflagstiftningen. Vad händer om man reducerar skalan på objektivet och zoomar in det förflutnas mikronivå?

Att som forskare aktivt spana efter enskilda historiska personer eller händelser, ja till och med föremål och gå nära inpå dem brukar kallas för mikrohistoria. Perspektivet svarar förstås mot särskilda intressen hos forskaren. Som i mitt fall, där det handlar om att söka de mera existentiella dimensionerna av tillvaron. Genom att koncentrera sig på ett enskilt fall, en särskild händelse, som midnattsdansen i Hesse till exempel, och borra sig ned i detaljerna kring allt som hände i samband med den, kan andra bilder av 1600-talet träda fram än dem vi vant oss vid att se. Anita, Anna och Britta hade bevisligen lösgjort sina flätor och dansat så att kjolarna flög, trots tidens stränga normer om lydnad och sedesamhet. De visar med sitt exempel att det fanns plats i de ungas världar för lustfyllda äventyr även under denna till synes så bistra tid. Så kan deras exempel problematisera eller nyansera den stora, generella alltjämt rådande bilden av den här tiden i historien. Det betyder dock inte att den här bilden skulle vara mer sann än den andra. Snarare talar de med varandra. Bilden eller förståelsen av 1600-talet får flera bottnar, den blir mera mångfacetterad. I bästa fall blir den rikare.

Fast frågan kvarstår om vad händelsen i Hesse egentligen betydde då och hur vi idag ska tolka den. Det vill säga, ska ungdomarnas ystra dans ses som ett undantag, trots allt, eller som ett exempel på en levande praxis?

Att någon just hade dött var en lika bra anledning som någon annan att roa sig.

Faktum är att händelsen nog ska ses som en del i en levande ungdomskultur. Från och med 1630-talet tillkom en rad lagar och förordningar i syfte att skärpa sedligheten i riket, som ett svar på kronans och kyrkans gemensamma ambition att centralisera riket och att disciplinera folket till lydiga och gudfruktiga undersåtar. De formella förbuden i sig, liksom de många uppmaningarna från präster runt om på rikets sockenstämmor, vittnar förstås för det första om att kyrka och statsmakt önskade ta ett fastare grepp om de folkliga sedvänjorna. Förbuden och förmaningarna som reglerade vad folk nu inte längre fick göra med varandra, eller vilka situationer och umgängesformer som ansågs vara förenade med risker – ger därmed indirekta men ytterst värdefulla uppgifter om hur det kunde gå till när ungdomar roade sig, eller när folk ställde till med kalas. Som exempelvis hur Anita, Anna och Brita roade sig i den nattliga dansen med soldaterna Bücko och Svarten. Särskilt de unga måsta vaktas.

I Mora hette det exempelvis på 1640-talet att de unga inemot söndagarna måste sluta ”ränna omkring i socknen på frieri”. Här syftade prästen på den gamla nattfrieriseden, i vilken ungdomarna låg bredvid varandra om nätterna, på höskullen eller i något uthus. Enligt reglerna för denna sed skulle de vara helt påklädda och inte röra vid varandra. Denna sed ser intressant nog ut att ha varit etablerad i stora delar av Sverige sedan århundraden tillbaka, som en form av sluss mellan å ena sidan stränga normer av avhållsamhet och intimitet och parbildning å den andra. Kyrkan skulle framåt 1600-talets mitt komma att anse seden vara riskfylld. (Och visst hände det att de unga gjorde annat än att småprata med varandra.)  I Mora hade prästen vänt sig emot ungdomarnas nattfriande, i alla fall nätterna in mot söndagarna. De borde prioritera sina gudstjänstbesök, menade han, som blev lidande av nattlekarna. Tiotalet år därefter gjordes nya upprop mot oskicket ”att drängarna med pigor begynna sitt frieri uti fähuset på hjällan [loftet]”. Seden att nattfria var med andra ord högst levande.

Dans och musik var på 1600-talet självklara delar av alla slags festliga och glädjefyllda sammankomster. Det dansades på julkalasen och runt majstången, på bröllop, på dopkalas, på marknader, efter sådden, efter slåttern och skörden, faktiskt var och när som helst det var uppsluppet och glatt. Det fanns vid tiden därtill många sätt att dansa. Dels fanns de många härmdanserna, såsom den ännu idag kända ”Räven raskar över isen”. Dels var det ihopparningsdanserna, pantlekarna eller friarlekarna, som exempelvis ”bro, bro breja”.

De allra flesta av dessa lekar handlade om att bilda par. Lekarna talade sannolikt därför särskilt till de unga, även om alla byns invånare verkar ha anslutit till ringdanserna vid julkalasen eller midsommarfesterna. Sällskapslekarna erbjöd emellertid en legitim form inom vilken de unga kunde mötas, visa tycke och signalera intresse. De unga verkar ha tagit varje chans att mötas och iordningställde danser även utanför de hävdvunna festtillfällena som vid jul, midsommar och mickelsmäss – inte sällan till kyrkoledningens stora förtret. Särskilt oroande skulle kyrkan finna ungdomsvanorna bli inemot mitten av seklet 1600. Då hade polskan kommit till Sverige, det slags dans där de unga stod mitt emot varandra, alldeles nära och höll i eller om varandra, eller ”om annan” som det hette att pigorna i Hesse hade dansat. Och så snurrade de fram över golven i flygande fläng som i kyrkans ögon var ett opassande och högst illavarslande sätt att roa sig på.

Mikroperspektivet på livet i byn kan som sagt öppna upp för vad som hände på mer vardaglig basis. Det dagliga arbetet pågick från morgon till kväll. Arbetet med jorden utförde byns invånare som regel gemensamt, liksom andra större arbetsinsatser såsom storkoken, byken, slakten och många andra av de otaliga moment i det ständigt pågående arbetet. Intressant nog syns snart sagt vartenda avklarat arbetsmoment ha avfirats med mat och dryck, spel och dans – som när jorden bearbetats inför säsongen, vid hässjningen, vid sådden, slåttern, bärgningen. Samma uppsluppna tillställningar anställdes när någon skulle flytta. Då bistod byalaget med hästar och sin hjälp för att när arbetet var avklarat hålla flyttöl. När grannarna kört hem timmer och ved från skogen vankades timmerölet. Alla i byn pytsade in vad de kunde, vilket sannolikt är anledningen till att det var möjligt att ordna så många fester över året. Hustrurna och pigorna i byteslaget gick ihop och beredde maten som vid dessa fester bestod av vit gröt och pannkakor, lutfisk samt ”vid vart mål, öl och brännvin”. Sedan klagade sockenstämmorna på att folket inte orkade upp ur sina sängar om söndagsmorgnarna. En Per Andersson hade ”med en stor del av socknens ungdom natten förut hållit lek- och vakstuga”. Per Andersson var helt slut när morgonen kom, bakfull antagligen, och hade därför om ”midsommardagen under gudstjänsten sovit i kyrkan och inte låtit väcka sig”.

När söndagsmorgonen kom hade inte ens prästerna kommit till kyrkan.

I Hedemora i Dalarna hade det vid mickelsmäss år 1629 hållits hela fyra olika bröllop i församlingen. När söndagsmorgonen kom hade ingen kommit till kyrkan, inte heller två av de förrättande prästerna. En skandal, menade biskopen, som dömde prästerna och de respektive gästabudslagen till böter.

Festen och leken tycks helt enkelt ha varit invävd i vardagen. Inte sällan tycks de ha tangerat det tillåtnas gräns och blivit ett ärende vid någon rättslig instans – som alltså idag låter oss ta del av vad som kunde pågå i byarna. Så kan vi se hur några flickor i tio- till tolvårsåldern lekte bröllop inne i en kyrka, hur några andra gick omkring och sjöng en snuskig visa de själva komponerat, hur andra diktade ihop visor om traktens folk så att åhörare slog sig på knäna av skratt. Andra kastade käglor, spelade musik och dansade, spelade boll, red i kapp eller ägnade sig åt kämpalekarna med namn som ”bända kyrka”, ”nappa stek”, ”Markus vill du ha dask”.