Lyssna

Linné i Lappland

Carl von Linné (1707-1778) är mest känd för sitt systematiska sätt att klassificera och namnge naturen. Men intresset för flora och fauna drev Linné ut på många äventyrliga resor, vilka han dokumenterade i sina resedagböcker. I maj 1732 reste Linné till Sápmi, eller det område som han kallar Lappland. Uppdraget var att studera naturen och att bistå staten med kunskap om de samiska markerna. Men mötet med samerna skulle komma att förändra Linnés hela världsbild. SIMON SORGENFREI läser en ovanligt inspirerad resedagbok och finner civilisationskritiska stråk.

De första dagboksanteckningarna ger uttryck för ren eufori. Carl von Linné var ung, fri och i början av sitt livs största äventyr när han en morgon i maj år 1732 red ut ur Uppsala. Han skulle utforska Lappland, det mytiska och mystiska landskapet längst uppe i norr, och inhämta kunskaper som skulle komma både kronan och vetenskapen till dels. Och, inte minst, sätta fart på hans egen karriär.

Så här tre hundra år senare har Linnés resa värderats och omvärderats många gånger. Att det var en strapats och en vetenskaplig bedrift är de flesta överens om. Men det var också en expedition som bidrog till vår kunskap inte bara om Lapplands flora och fauna, utan också till den svenska statens kolonisering av samiska marker. Var Linné medveten om det? Sannolikt. Samtyckte han? Det är inte lika säkert. Resan till Lappland resulterade i en rad olika skrifter av Linnés hand och de antyder att han ändrade uppfattning under resans gång. Det kan vi ana redan i den ovan nämnda resedagboken. Låt oss återvända till den.

Det var fredag förmiddag och dagen därpå skulle Linné fylla 25 år. För ett ögonblick smälte han samman med den vår som kvittrade och spratt runt omkring honom. Linné fick ta antikens myter och barockens idiom till hjälp att samla sina känslor i skrift: ”Nu begynte hela marken fägna sig och le, nu kommer sköna Flora och sover hos Febus”.

Björkarna bar skirt gröna musöron och lerjorden låg bar utanför stadsportarna där hästar ändå redan gick i bet. Ivrigt antecknade Linné allt han såg längs vägen: snölav och gula gässlingar, maskros, gråfibbla, nagelört och förgätmigej, åkerviol och ängsviol, penningört och sminkrot, vårstarr, knippfryle och sälg, gullvivor och kabbelekor. Och sedan hörde han den där sånglärkan. Den svenska litteraturens mest kända sånglärka. ”Lärkan sjungde hela vägen för oss, darrande i luften.”

Dagboksanteckningarna har en direkthet som suger läsaren rakt in i texten. Likt Bellmans epistlar har Linnés resejournaler en annars oöverträffad förmåga att levandegöra 1700-talet. Men medan Bellman rör sig i huvudstaden, är det livet ute i landet som Linné bjuder in oss till.

Samtidigt bär dagboken från Lapplandsresan drag av litterär produkt, och som så mycket annat när det kommer till Linné har forskningen tvistat om hur texten ska läsas. Vissa menar att det rör sig om ett autentiskt dokument i den bemärkelsen att det är i stunden nedkastade rader, andra att texten är sammanskriven eller i alla fall redigerad efter hemkomsten. Kanske är de minutiösa iakttagelserna av floran utanför Uppsala skrivna i stunden medan den konstfulla inledningen är en senare skrivbordsprodukt?

När det begav sig stod en bildad ung man som Linné närmare den antika litteraturen än vi gör idag. Flora och Febus, eller Apollon som fler känner honom, kunde man liksom hänvisa till lite i förbifarten. Därefter kastade han ner några rader på latin som i översättning lyder: ”Allt är fullt av kraft, allt står i blom i vårens tid / hela jorden sjuder och glöder av Venus tjusande behag”. Det rör sig om en text från en illustration av den flamländske konstnären Joris Hoefnagel (1542–1600). Kanske hade Linné den i ett billigt tryck på studentrummet? Citaten kan mycket väl ha funnits i hans omvittnat goda minne.

Hur som helst tar Linné alltså tidigare läsefrukter till hjälp för att både fånga och förmedla det lyckorus som resan innebar för honom. Som litteraturhistorikern och Linné-kännaren Knut Hagberg påpekade redan på 1930-talet var det en ung man som visste att han – om han överlevde strapatserna – skulle återvända till en lysande framtid. Hans mest betydande bidrag till vetenskapshistorien, Systema naturae, låg redan färdigt i ett första utkast när han gav sig av och Linné var förvissad om att det skulle komma att revolutionera botaniken. Han skulle komma hem i triumf. Lapplandsresan är, skriver Hagberg, ett dokument om Linnés lycka. ”En ljusare sinnesfröjd än den som Iter lapponicum speglar, känner icke den svenska litteraturen.”

 

Men det var alltså ingen nöjesresa Linné gav sig ut på. Efter Karl XII:s krig var den svenska ekonomin ett moras och det var inte minst i ekonomiskt syfte Linné reste. Han skulle utforska den lappländska provinsens tre riken, ja visst, men kunskapen om Lapplands växter, djur och mineraler hade ett vidare värde för staten än det rent vetenskapliga. Sedan hundra år levde drömmen om Lappland som Sveriges Västindien, en plats av outtömliga rikedomar, främst i form av värdefulla mineraler. Kunde marken också bosättas och odlas upp så att kronan dessutom kunde öka sina skatteintäkter? Kanske fanns djur och grödor att växla in i reda pengar? Om Linné kunde notera jordbruks- och hantverkskunskaper som skulle komma hela kungariket till vinning vore det mycket värt. Bredvid de naturhistoriska notiserna kryllar Linnés dagbok av etnografiska och etnobotaniska skildringar vilka har lästs med stort intresse såväl då som idag.

Nybyggarnas och nomadernas liv var nästan lika spännande och främmande för Linné som den subarktiska naturen. Samtidigt var varken Lappland eller dess invånare okända för vetenskapssamhället när Linné red ut från Uppsala den där majmorgonen och det är inte minst spänningen mellan tidigare kunskaper och de helt nya han förvärvar som gör resedagboken fascinerande. För samtidigt som vi kan notera hur Linné varvar de direkta sinnesintrycken med såväl litterära förlagor som i tiden populära nidbilder kan man se en sorts progression i hans resejournal. Han gav sig av med mer eller mindre mytologiska föreställningar om Lappland i bagaget, men i takt med att han fick egna erfarenheter av landet och samerna förändrades bilden. En ny berättelse växte fram.

 

Karta över Skandinavien, J. B. Homann, (beskuren). Ur Major Atlas Scholasticus (ca. 1750). Foto: Geographicus Rare Antique Maps.

Den svenska koloniseringen av Lappland hade pågått i 500 år när Linné gav sig av på sin resa och den hade bidragit med både kunskap och myter. Och svek. Som Mats Jonsson skildrat i den självbiografiska När vi var samer från 2020 har nationen Sverige genom historien tillskansat sig mer och mer av samernas marker, inte genom erövringskrig eller militär invasion, utan genom löften och garantier som med tiden naggats i kanterna, svikits, glömts eller blandats bort. Och inte bara löften och kontrakt har glömts, utan även mycket av den samiska kulturen och identiteten.

Men koloniseringen av Lappland innebar också långvariga kontakter mellan svenskar och samer, kontakter som utöver glömska också genererade olika former av kunskap. Den första svenska framställningen av Lappland och dess invånare finner vi redan hos Olaus Magnus från mitten av 1500-talet. År 1673 hade Johannes Schefferus publicerat sin stora skildring av landet vilken byggde på ett rikt material samlat av fogdar och missionärer. Själv hade han aldrig varit på plats. Det hade däremot Linnés lärare och välgörare Olof Rudbeck d.y. som sammanställde ett stort arbete om Lappland, ett verk som gick om intet i den stora branden i Uppsala 1702. Endast minnet och bitterheten levde kvar och i en av sina självbiografiska skrifter har Linné skildrat hur Rudbeck ofta talat med honom om sin Lapplandsresa och väckt en ”oförliknelig håg” hos lärjungen att själv resa dit.

Denna kunskapsproduktion till trots fanns alltså vita fält på kartan och det var dessa Linné framhöll när han sökte stöd för sin resa från Vetenskapssocieteten. Han listade inte mindre än 18 skäl till att de skulle bekosta hans expedition.

Besatt samerna kunskaper om Lapplands resurser som kunde komma kungariket till del?

För det första var detta en trakt som såväl poeter som naturalhistoriker länge beundrat. Detta argument skulle ha ett svagt värde i en samtida forskningsansökan. Det andra argumentet däremot skulle kanske kunna gå hem även idag: ”Och nu sedermera, sedan hela Europa, ja nästan hela världen uti Historia naturali är genomletad, ligger detta ännu liksom i det grymmaste barbarie involverat.” Med grymmaste barbari ska här förstås okunskap – det var ett outforskat område, sånär som på (argument 4) den expedition som Rudbeck d.y. deltagit i, men vars resultat alltså gått om intet. Där finns såväl många som märkliga fåglar, fyrfota djur, fiskar, insekter och växter att upptäcka och uppteckna (7–11). Dessutom borde undersökas vilka mossor och lavar (13), skatter i form av stenar och mineraler (14) samt surbrunnar (15), sjukdomar (16) och mediciner (18) som där fanns. Vad gäller dessa sista punkter var intresset främst riktat mot samerna och deras ”underliga Diæt och spisordning.” Med diet menas här livsstil i vidare bemärkelse. Alltså: i Lappland fanns det resurser. Besatt samerna kunskaper om dessa som kunde komma kungariket till del?

Linnés argumentation föll i god jord och i maj 1732 gav han sig alltså av från Uppsala. Han hastade raskt norrut och det var först när han lämnade Umeå-trakten som äventyret började på riktigt. Steget ut från staden och inåt landet beskrivs av Linné som ett steg bort från den civiliserade världen, in i Lappland, in bland samerna. Nu blir landskapet vilt och ogästvänligt. Han håller på att förgås och ge upp då han passerar genom den myr utanför Lycksele vilken han döper till Olycksmyren. Därpå träffar han de första samerna. Åter igen får Linné låna ur myternas värld för att få ordning på intrycken och fram träder bilden av en samiska kvinna som får drag av såväl troll som demon:

… jag tror aldrig, att poeten så nätt avbildat en furia, som icke denna bättre henne representerade, att man ej utan orsak måste tro, att hon var kommen från Styx. Hon såg ut helt liten, ansiktet var helt svartbrunt av rök, ögonen bruna, lysandes, ögonen svarta, håret helt becksvart och omkring huvudet nedslaget, härpå satt en röd, platt mössa, kjorteln var grå och i bröstet, som såg ut likt grodoskinn, hängde långa, slankande, bruna pattar, med mässingsmaljor stodo omkring. Omkring sinus (livet) hade hon en gördel, på fötterna känger. Jag blev rädd av hennes första åskådande. Själva furian talade dock till mig med veksamhet och medömkan: ’O du stackars karl, var för en svår ödets villkor har drivit dig hit, dit ingen förr vågat sig, jag har ännu ej sett främmat? Du stackars karl, hur har du kommit hit eller var vill du? Ser du vad för boningar vi havom, ser du med vad för möda vi kunnom komma till kyrkan?’

Idéhistorikern Gunnar Broberg läser skildringen som en litterär text och menar att Linné genom att använda en mytisk ram runt mötet med den samiska kvinnan vill markera att han här passerar gränsen in i en ny och okänd värld. Även Knut Hagberg, som i högre grad än Broberg såg dagboken som ett i stunden nedskrivet dokument, tyckte att denna passage var väl konstfull. Det är lysande berättat, men bär diktens prägel skriver han. ”Lappgumman, som aldrig sett annan trakt, kunde väl i verkligheten icke vara så förfärad över sin hembygds hemska ödslighet. Iter lapponicum är en bok som bör läsas cum grano salis”, med en nypa salt.

 

Oavsett om man ska värdera Linnés anteckningar som spontana eller som konstfärdigt bearbetade efterhandskonstruktioner kan man se en tendens i hur han porträtterar samerna och Lappland. Som så många andra resenärer och äventyrare levandegör han sina strapatser och sannolikt var detta första möte med Lappland och samerna omvälvande. Det är också skrivet i linje med äldre litteratur som framställer samer i negativ kontrast till svenskar. ”[I]ngenting är mera olikt än en lapp och en svensk”, hade Schefferus fastslagit i sin Lapponica. I Linnés skildring av mötet med kvinnan i Lycksele anar vi samma tendens, men efter hand tonas de negativa dragen ned och senare i dagboken kommer Linné i stället att idealisera Lappland och samerna. Allt eftersom han lär känna sina nya omgivningar ändras beskrivningen av landskapet och dess invånare. Eländet i Olycksmyren blir en vändpunkt, och jublet från inledningen gör sig åter påmint när han nu närmar sig fjällen. Solen skiner dag efter dag, ängarna var en fröjd av blommor inför hans vakna blick och han kände sig åter igen ung och stark. ”Aldrig i mina dagar har jag levat friskare än nu.”

Väl i Lappmarkerna möter Linné också nybyggare och präster och gång på gång kan vi notera hur han uttrycker kritik mot koloniseringen och de som de facto genomförde koloniseringen. Han drar en skarp gräns mellan nybyggare och samer, en gräns som vi idag vet är mindre distinkt. ”Lappland är på många ställen bebott av nybyggare”, skriver han. Dessa odlar upp landet, betalar lite i skatt men är sedan befriade från andra avgifter. Dessutom tog de sig otillbörliga friheter gentemot urbefolkningen, noterar Linné inte utan motvilja. Ett exempel är när han mötte en grupp fiskare som rest från Umetrakten till inlandet. Där hade de fiskat i sex veckor och planerade att stanna i ytterligare två, ”så länge gäddan leker”. I dagboken beklagar sig Linné över hur dessa nybyggare är skattebefriade och inte betalar för sig, vare sig till staten eller till samerna som äger de vatten de fiskar i. Samerna vågar inte fiska själva, fortsätter han, för då förstör nybyggarna deras nät. Inte heller fick de gehör hos häradshövdingen som viftade bort deras klagomål. Men de var säkra på att om självaste kungen fick höra hur de behandlades ”skulle han ej tåla’t.”

Som historikern Gunlög Fur påpekat såg samerna rimligtvis i Linné en representant för överhögheten. Utöver nybyggare var det främst fogdar och präster de mötte. Så att de här talar väl om kungen ska kanske ses i skenet av det. Kanske trodde samerna att de genom Linné kunde nå kungens öra? Men det är ändå tydligt hur Linné tycks ta samernas parti framför nybyggarnas. ”Då han [samen] ej få fisk, måste han antingen svälta till döds eller ock slakta renar om sommaren.” Samtidigt anar Linné att striden snart är överstånden. Nybyggarna får slå sig ner var de vill, skriver han, så det råder inget tvivel om att hela Lappmarken kommer att bli bondbygd.

Lika lite som han tycks sympatisera med nybyggarna har han förståelse för kyrkans missionsiver. Samerna tvingas ta sig till mässorna även när islossning och vårfloder gjorde resorna farliga, annars hotades de med böter. Linné klagar att det är allt för hårt. Trots att Linné kan beskrivas som from, var han ofta kritisk till kyrkan och teologerna i sina skrifter och så även i resedagboken. De enda han där är riktigt elak mot får väl sägas vara de präster han träffar efter att ha tagit sig upp till Jokkmokk, Jonas Högling och Laurentius Malming. När han senare på kvällen beskriver mötet i sin dagbok sprakar det om språket:

Jag admirerade att en så stor högfärd och ambition, så stort oförstånd och gemenhet, så stor envishet och gement resonerande skulle finnas uti en präst, som gemenligen borde vara en studerad man, ja mer, att en över 12 år gammal studiosus ej bättre läst sin bok. Jag förstod ock väl varför dessa bussar voro kastade avsides från folk.

Vad kunde prästerna ha sagt för att så reta upp Linné? Jo, de hade menat att himlen var kompakt och ibland skrapade med sig träd och djur från fjällsidorna. Efter sig lämnade den ett sorts slem. När Linné förklarade att det var stormar som välte träden och att deras slem snarare än himmelsavskrap var en alg, hade de skrattat åt honom och menat att Linné som aldrig varit uppe i fjällen borde lyssna på folk som visste vad de talade om. De ifrågasatte att Vetenskapssocieteten skickade ”en student” att undersöka förhållandena i fjällen, i stället för att anlita dem som redan var stationerade där uppe och kunde berätta hur det låg till. Enligt Linnés mening var de, som han skriver i dagboken, ”åsnor vid lyran”. Uttrycket, som Linné skriver på latin, Asinas ad lyram, är ett gammalt ordspråk som letar sig tillbaka till vår tideräknings början. Det anspelar på omdömeslösa personer som överskattar sin kompetens. I Högling och Malming hade Linné funnit två personer på vilka det passade bättre än någonsin.

Morgonen därpå var han lika ivrig att lämna prästerna som han var att bege sig upp i den egentliga fjällvärlden. Han satte av mot Hyttan, dagens Kvikkjokk. Från de mörka skogarna steg han uppåt, mot vida vidder. Snart kunde han se fjälltopparna resa sig vid horisonten. Den 1 juli befann sig Linné på sjön Skalka nära byn Tjåmotis och överväldigades där av den omgivande naturens skönhet och storslagenhet. Så långt han kunde se sträckte sig de snöklädda bergstopparna mot den blå sommarhimlen, ”liksom då vita molntappar stiga upp genom horisonten.” Och efter att han kämpat sig genom den sista björkskogen och upp till bergskammen Vallevare skrev han flämtande ner följande rader:

När jag kom på sidan av fjället Wallavari tycktes jag föras uti en ny värld, jag visste ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna var mig obekanta. Alla rara örter jag sett förr gavs här som miniatyrer. Jag var nu kommen på fjällen.

Har man själv gått i Linnés fotspår kan man konstatera att den plats som var mest främmande för honom är den som är sig mest lik idag. Nybyggena har brett ut sig och byarna har blivit städer, och visst har gruvprojekten lämnat sina ärr – men själva fjällen står som de alltid stått.

Under de få dagarna i den egentliga fjällvärlden gör Linné många och värdefulla observationer av samernas liv och kultur. Svårt sliten av vandringen över Vallevare till samevistet i Darrelouppal förundras Linné i dagboken över att han, 25 år gammal, är så tagen. Hans två ledsagare, varav den ene var dubbelt så gammal som han själv, hade däremot krafter att leka och roa sig. Hur kunde detta komma sig? Med sig i bagaget hade Linné ett frågeformulär från Vetenskapssocieteten. Flera av frågorna rörde samerna och visar hur vag kunskap man ändå hade i akademiska kretsar i södra Sverige. Linné ombads iaktta alltifrån samernas utseende och rörelsemönster till karaktärsdrag. Han skulle också beskriva deras kläder, födoämnen, jakt, slöjd, lekar och spel, sjukdomar. Vetenskapssociteten undrade vad samerna lade i sina stövlar för att inte frysa om fötterna och få skoskav, om deras namn på växter och annat, om hur de tillverkade pilbågar och flätade korgar, om deras hälsokurer, om deras fötter är annorlunda ställda under löpning, om deras dagräkning och om hur ofta de äter. Frågebatteriet visar att man fortfarande kunde befinna sig i ”grymmaste barbarie” vad gällde samerna.

Efter dagarna tillsammans med samerna kom Linné till slutsatsen att samernas friskhet, glädje och till synes harmoniska livsstil berodde av såväl kulturella som naturliga faktorer. ”[O]rsaken”, skriver han, ”är icke en utan många sammanträffande.” De klär sig klokt, äter och dricker klokt, umgås klokt, arbetar och vilar klokt och har dessutom frisk luft och vackra omgivningar. I dessa skildringar av samerna och deras kultur – där de ställs i positiv kontrast till nybyggare och präster – har Linné definitivt lämnat den negativt mytologiserande stilen från mötet med den samiska kvinnan utanför Lycksele. Han har dessutom inte sagt allt han har att säga i saken.

Resedagboken Iter lapponicum är endast en av de böcker som blev resultatet av resan i Lappland. Den mest utförliga produkten blev Flora Lapponica, vilken även den innehåller värdefulla etnologiska skildringar av livet i Lappland. Men det mest märkvärdiga, och minst kända, av de manuskript han arbetade med när han var åter i Uppsala var Diaeta naturalis. Denna text transkriberades och gavs ut av Linnékännaren Arvid Hjalmar Uggla först 1958. Det rör sig om ett utkast, mer än om en färdig bok, där den unge Linné i 131 avsnitt lägger ut riktlinjerna för hur man kan leva ett gott, harmoniskt, friskt och inte minst långt liv.

 

De råd han gav i Diaeta Naturalis var inte okontroversiella. Redan på de första sidorna gjorde han en anmärkning som nog hade fått prästerna i Jokkmokk att hicka till: ”Månge hafwa frågat mig hur man skall lefwa länge, då jag alltid swarat, att den som will länge och sund lefwa han skall wetta dett han är ett diur”. Hemligheten bakom ett långt och lyckligt liv, menar Linné, är att leva så naturligt som möjligt. Det främsta exemplet på en sådan livshållning som han själv fått ta del av och se med egna ögon, var den samiska kulturen på Vallevagge och i Darrelouppal.

Redan i resejournalen, och ännu mer så i Diaeta Naturalis, vänder sig Linné mot negativa stereotyper av de nomadiserade samerna och ersätter dessa med idealiserade skildringar av Lappland och den samiska kulturen. Jag beundrade samernas livsföring, skriver han, och förklarar att han skulle byta allt mot att få leva som en ”fjällapp” om han bara från ung ålder fått vänja sig vid kylan. Samerna ska vara våra lärare – Docentibus Lapponibus – utropar Linné! De har en naturlig disposition, till och med när det kommer till hur de rör på kroppen ”efter Guds och ej dansmästarens instruktioner”.

Genom att göra främst de nomadiserade samerna till ett ideal vänder Linné allt upp-och-ned. En ny hierarki växer fram där den som lever mest naturligt är den främste. Samen, bonden, herremannen. Fjällen, landet, staden. Så ser den ordning ut som Linné tecknar i Diaeta Naturalis. Naturen framför kulturen, och sämst av all kultur var den franska som drivit den onaturliga konvenansen till sin spets, klagar Linné. Adel och borgare går runt i kläder som klämmer och trycker och stramar. Kravatter som stryper, klackskor som spänner. Titta då i stället på samerna, utbrister han. De går i funktionella och bekväma kläder anpassade efter deras livsmiljö. Den svenske adelsmannen förundras över samernas konstiga kläder, och samerna över svenskens. Vem har mest orsak därtill frågar Linné retoriskt och vet själv svar: samen! Genom att prisa samerna, risar Linné européerna. Vi har blivit slavar under vår ambition, skriver han, medan samen lever fri ”som fogeln i luften”.

I resejournalen liksom i Flora Lapponica och i ännu högre grad i Diaeta Naturalis bröt alltså Linné med äldre och negativa skildringar av den samiska kulturen. Samtidigt kan han sägas knyta an till en annan stereotyp tankeströmning som var populär i hans tids Europa.

När Christopher Columbus kom till Amerika 1492 och européerna upptäckte inte bara en ny kontinent utan även ett för dem dittills okänt folk i kontinentens urinvånare förundrades han över deras till synes paradisiska livsstil. I det enda bevarade brev som finns från Columbus till kung Ferdinand och drottning Isabella formulerar han en bild av urinvånarna som ekar i Linnés skildring av samerna. ”Indianerna”, menade Columbus, var frikostiga, fredliga, kärleksfulla och, inte minst, naturliga. Liksom senare Linné drog redan Columbus paralleller till såväl det paradisiska Eden som till antikens guldåldersmyter när han försökte beskriva den idealkultur han tyckte sig ha mött på den för honom tidigare okända kontinenten.

Det var ett tema som skulle bli populärt och livskraftigt. 1672 myntade den engelske författaren John Dryden begreppet den ädle vilden och under 1700-talet fick tanken stort genomslag genom arbeten av Voltaire, Rousseau, Pope och, i Sverige alltså hos Linné.

Men bara för att Linné i sin skildring av samerna anknöt till redan etablerade mönster betyder det inte att han inte ger uttryck för ärligt kända uppfattningar. I resedagboken framträder en ung man som växer med de fysiska utmaningarna och överväldigas av naturens skönhet. Under några få dagar får Linné leva bland samerna och tillfälle att avundas deras till synes enkla liv. Han upplever sig som på besök i paradiset. När han åter hemma skriver Diaeta Naturalis längtar han tillbaka till friheten och de friska dagarna på fjällen.

Manuskriptet kan läsas som en reaktion på livet i de allt större och stökigare städerna, på den borgerliga kulturens alltmer intrikata sällskapsregler, på trånga kläder, dålig luft och ett stillasittande liv. Linné ställde det upplevt samiska mot det svenska, och dömde till samernas fördel.

*

Linné reste till Lappland med ett uppdrag. Hans expedition var ekonomisk likaväl som naturhistorisk. Vetenskapssocieteten och i förlängningen kronan var intresserade av hur man kunde uppodla vildmarken och utvinna Lapplands resurser – inte av att höra att livet i Uppsala och Stockholm var förfelat och förljuget. Professorer, politiker och patricier var inte redo att slänga av sig strumpor och syrtuter för att återvända till naturen och leva som ädla vildar. Det långsiktiga målet var tvärtom Lapplands kolonisering till centralmaktens favör.

I sin primitivistiska och idealiserande skildring av nomadiserade samer har Diaeta naturalis ett civilisationskritiskt anslag och kunde läsas som ett underkännande av kronans ambitioner med Lappland. Kanske var det därför Linné aldrig förfärdigade och lät ge ut texten? Det hade inte varit ett smart karriärsdrag.

I dag, tre hundra år senare, är de teman vi möter i Linnés texter från Lapplandsresan fortfarande aktuella. Svenska kyrkan har bett det samiska folket om ursäkt för de övergrepp man medverkat till och den samiska kulturen får allt större erkännande. Men fortfarande kämpar samer för rätten till markerna och för möjligheten att leva på egna villkor. Och fortfarande tvistas om vilka som är Lapplands främsta resurser, mineralerna i underjorden eller skogen och fjällen där ovan. Tiden får utröna vilka som får rätt och vilka som är åsnor vid lyran.

 


SIMON SORGENFREI är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han forskar om islam i historia och nutid, och är aktuell med boken ”De kommer att vara annorlunda svenskar.” Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts).


 

BIBLIOGRAFI

Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen: en krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm: Norstedts.

Azar, Michael (2015). Amerikas födelse: korset, guldet och svärdet i Nya världen. Stockholm: Leopard akademi.

Broberg, Gunnar (1975). Homo sapiens L: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära. Diss. Uppsala: Uppsala Universitet.

Broberg, Gunnar (2019). Mannen som ordnade naturen: en biografi över Carl von Linné. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur.

Bäärnhielm, Göran (1976). I Norrland hava vi ett Indien: gruvdrift och kolonisation i Lappmarken under 1600-talet. Stockholm: Ordfront.

Fur, Gunlög (2016). ”Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen.” I: De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, band 1. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag; 2016. s. 241–82.

Hagberg, Knut (1939). Carl Linnæus. Stockholm: Natur och kultur.

Jonsson, Mats (2021). När vi var samer. Stockholm: Galago.

Linné, Carl von & Fries, Theodor Magnus (1905). Skrifter af Carl von Linné 1 Flora Lapponica. Upsala: Almqvist & Wiksell.

Linné, Carl von (1913). Skrifter af Carl von Linné 5 Iter Lapponicum. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Linné, Carl von (1958). Caroli Linnæi Diæta naturalis 1733: Linnés tankar om ett naturenligt levnadssätt. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Pålstig, Johan (1963). Myten om Lappland: essayer. Stockholm: Natur och kultur.

Schefferus, Johannes (1956). Lappland. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Sydow, Carl-Otto von (1972/1974) ”Linné och Lappland. Hans uppfattning av landet och dess invånare.” Svenska Linnésällskapets årsskrift. Uppsala: Svenska Linnésällskapet, ss. 22–74.