Lidman och ”sam-vettet”

Sara Lidmans författarskap utgör idag ett eget forskningsfält som ständigt expanderar. Flera forskare har intresserat sig för Lidmans svårdefinierade och suggestiva ord ”sam-vett”, samt den tankevärld det tycks förbundet med. Som jag ser det bedriver Lidman ett slags existentiellt och moraliskt filosofiskt arbete i sina texter. I detta arbete fungerar ”sam-vettet” som ett nav, en prisma, eller en idémässig ur-rot till hela författarskapet. Sam-vettet verkar inringa ett existentiellt och moraliskt problemkomplex gällande människans gemenskaps- och förståelsevillkor. Sam-vettet omfattar då inte bara de mellanmänskliga villkoren, utan – som Didrik bävande snuddar vid – även vår plats i den övriga levande världen bland djur och natur. Det befattar sig därmed även med frågan om livets mening. Hur hör vi hemma i denna värld som är vår – men inte bara vår? Vilka fordringar har denna levande värld på oss, och vilka kan vi ha på den? Vad är livets sanna glädje? Vad är livets pris? Och hur kan man egentligen jämka och förstå den där relationen Didrik satte ett febrigt finger på: den mellan samvete och sam-vett?

När visionen om ”sam-vettet” dyker upp för Didrik i fängelset, är det alltså både lockande och frånstötande. Vad som främst verkar skrämma honom är att den gemenskap som sam-vettet erbjuder är en gemenskap bortom orden, bortom språket:

            Att det fanns ett sam-vett?

            Att varje enskild varelse löd en lag som utgick från det hela? Att allt levande höll ihop – genom tusen strider och smekningar

            att människan kunde bli delaktig i detta sam-vett om hon ville leva som ett djur eller ett träd, om hon ville uppöva de sinnens som förnekades från pottans år och genom konfirmation och exercis, vigsel och lagfarter. Det kostade bara orden. Bara modersmålet.

Hur klent samvetet än framstår jämte sam-vettet, kan Didrik inte helt ta sam-vettets parti. Det är just ordlösheten som blir den gräns Didrik varken kan eller vill överträda: ”Didrik måste hålla fast vid språket” för att kunna ”hålla fast vid sin egenhet.”

Även Sara Lidman brottades i sitt författarskap med ordlösheten och det ospråkliga som både hot och eggelse. Hennes verk präglas av en vördnad inför erfarenheter som saknar ord och människans sammanflätning med andra livsformer som inte delar vårt språk. Hur förmedlar man dessa erfarenheter utan att förråda dem? Lidman balanserar genom hela sitt författarskap mellan ambitionen att hitta ”det rätta ordet” för just dessa slags fenomen och upplevelsen av att ”Vissa saker dem gå int tala om – dem kan man bara erfara”, som det heter i Lifsens rot (1996). I detta avseende påminner hennes arbete om Gunnar Ekelöfs skrivande och hans kamp mot ”bokstävlarna” – ett påhittat ord som Lidman i sin tur döper om till ”bokstövlarna”.

Lidman var i flera bemärkelser en estetisk modernist och använder sig ofta av det litterära grepp som den ryska formalisten Viktor Sklovskij kallade ”främmandegöring” (ostranenie på ryska). Sklovskij menade att vardagen och ett slentrianmässigt språkbruk kan lägga sig som en hinna över ting och fenomen i våra liv, så att vi till sist inte längre ser dem. Genom att använda ett oväntat språk, ett konstigt och ”främmande” sätt att beskriva något, kan vi vakna ur denna perceptionsslummer och se dessa ting på nytt, som för första gången. På det viset har orden, ofta de oväntade, en potential att väcka oss, rikta om vår blick och tvinga oss att tänka.

I artikeln ”Sara Lidman och ’sam-vettets’ ekologiska rum” visar litteraturvetaren Annelie Brännström Öhman hur sam-vettet utgör ett slags pulserande hjärta som förbinder olika angelägenheter i Lidmans skapande. Bränström Öhman lyfter där fram en möjlig urscen till författarskapet. Denna scen är hämtad ur klippboken och trädet svarade (1988) och den heter just ”Före ordet”. Där skriver Lidman om hur hon som barn, innan skolåldern, blir alldeles trollbunden av en gran:

            Ju längre jag stod där dess mer visste Granen, dess mer var han villig att inviga mig i

            det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela, vad Alltihopet handlade om

            att det fanns en fråga som i sig rymde svaret

            men det var utan ord, och det var hemligt

            och trots att denna yttersta kännedom var lockande

            var det detta villkor jag skyggade för: ordlösheten. [—]

            Jag hade att välja mellan Granens sam-vett

            att låta mig förträdas

            eller att lära mig alfabetet

och bli som folk

Samvete, ja. Enligt Didrik är det bara ”en hammare på ytan” jämfört med sam-vettet. Enligt Annelie Bränström Öhman är sam-vettet ”en vildsådd, avlägsen kusin till samvetet.” För mig står det klart att samvete och sam-vett är släkt, men hur ser deras gemensamma släktträd egentligen ut?

För att se hur intrikat och skiftande relationen mellan sam-vett och samvete är hos Lidman, låt oss vända oss till ett fall där de är så lika att de närmast är siamesiska tvillingar. Jag tror nämligen att det finns en filosofisk poäng hos Lidman att ha det just så: att likheten och skillnaden mellan samvete och sam-vett inte är något stabilt som man kan vara säker på, på förhand. För en sådan osäkerhet, eller kanske snarare öppenhet, kräver något av oss och gör något med oss som för henne är mycket viktigt.

En ganska extraordinär användning av ordet ”sam-vett” dyker upp i ett försvarstal som Lidman höll vid Stenungsund tingsrätt 22 mars 1988. Lidman hade lagförts efter att ha protesterat mot ett vägbygge som hon menade var en miljöskandal. Åtalet gällde ohörsamhet mot ordningsmakten och hennes försvarstal, som är återgivet i och trädet svarade, inleds på följande sätt:

”Land skola med lag byggas

och ej med våldsgerningar!”

            Så heter det i Upplandslagen som stiftades år 1296. Nuförtiden hör vi oftast bara första ledet i denna grundsats ”Land ska med lag byggas…” och det tas för givet att lagen i sig är rättfärdig. Då Ordningsmakten är Lagens arm förutsätts det också att det är för hela landets bästa som den enskilde medborgaren måste lyda ordningsmakten.

            Åtalad för lagbrott vill jag betyga mitt godkännande av Lagen som något nödvändigt i ett rättssamhälle och min grundläggande plikt att hörsamma ordningsmaktens tillsägelser.

            Men det räcker inte med blind lydnad. Som medborgare är jag också skyldig att pröva lagen mot rätt och samvett. Ty vi vet alla att rader av små lagparagrafer tillsammans kan leda till djupaste orätt. Vi har sett miljömord och folkmord begås med hjälp av lydaktiga människor som aldrig granskat någon orders innehåll.

I denna makalösa passage hittar vi det igen – ”samvett” (här utan bindestreck). Ingen förklaring av vad ordet betyder ges, ingen paus för en snabb definition som kan hjälpa åhörarna att hänga med i vad hon menar. Är detta ändå inte tämligen besynnerligt; att i en rättssal, i ett försvarstal, i ett så allvarligt och strikt sammanhang sätta sin tillit till ett ord man själv har hittat på? Är rättssalen verkligen platsen att ägna sig åt poetiska och litterära innovationer, även om man är författare? Borde hon inte istället försöka vara så enkel och rak som möjligt i sitt språkbruk för att nå och övertyga alla om att hon bör frias?

Å andra sidan: hör vi inte, hör vi inte alla faktiskt omedelbart och genast vad hon säger? Hör vi inte att hon faktiskt menar samvete? Alltså just precis det ord Didrik kontrasterade sam-vettet mot i Järnkronan. Men om Lidman nu menar samvete, varför använder hon inte ordet ”samvete”? Varför krångla till det? Hur ska vi förstå detta ordval?

För att få klarhet i vad Lidman försöker göra i rättssalen genom att använda ordet ”sam-vett”, måste vi stanna upp och betänka Lidmans språksyn. I och trädet svarade finns en annan text där denna språksyn blir väldigt tydlig. I artikeln ”En tundrans minister” särskådar Lidman, likt en svensk George Orwell, det nyspråk som används av storföretagen för att förenkla och dölja kapitalistisk utsugning. Hon skriver:

Att de stora bolagen kallar arbetare för produktionsfaktor, och skog för råvara, och kor för lactoenheter, båsplatser eller grovfoderomvandlare beror naturligtvis på direktörernas avgränsade uppdrag. De ger sig inte ut för att ha fosterland eller livsåskådning. Deras ansvar inskränker sig till aktieägarnas vinstförväntningar, något annat har de inte åtagit sig.

Även om storbolagen inte har utgett sig för att ha vare sig livsåskådning eller fosterland så speglas en särskild människo-, natur-, och livssyn i vokabulären som används menar Lidman. Att kalla en arbetare för ”produktionsfaktor”, en skog som myllrar av liv för ”råvara” och en ko som andas, sover, drömmer, har födslosmärtor, som ömt slickar sin kalv, för en ”lactoenhet”, det är i hennes ögon att försöka styra vår moraliska perception på ett försåtligt vis. Denna vokabulär gör ju sitt bästa för att dölja snarare än uppenbara den verklighet som orden ska inringa. Vi ska vi i dem inte längre ana människans andetag, skogens sus, och kons klagofyllda råmanden – det är liksom själva poängen med detta fikonspråk.

För Lidman är språk och livsåskådning, ordval och moralisk blick, oupplösliga fenomen – de är intimt sammanvävda i våra liv. Val av ord är alltså inte någon neutral fråga som handlar om effektiv kommunikation. Språket är inte en samling döda verktyg som mer eller mindre adekvat kan lyckas kommunicera ett budskap, ett påstående eller ett argument. Språk, för Lidman, för med sig livsvärldar. Ordval förmedlar världsåskådningar; ord kan synliggöra såväl som osynliggöra delar av verkligheten. Formuleringar öppnar upp, stänger ute eller bjuder in till reflektion över de företeelser vi pratar om och tror oss veta saker om. Att det privata näringslivet gör sitt bästa för att stänga sådan reflektion när den kan ställa sig i vägen för effektiv produktion och omsättning, är bara att vänta sig. Men när inte bara det privata näringslivet, utan även statsföretagen går in med ”vinsten som verksamhetens övergripande mål”, vem ska då vara ”talesman för land och folk i vår o-köpeliga bemärkelse?”, undrar Lidman.

Lidman ägnar sig inte bara åt civil olydnad, utan även åt civil ord-olydnad.

Ja, vem? Som jag läser Lidman är hennes svar dubbelt. Å ena sidan är svaret: alla! Det vill säga, alla vi medborgare är skyldiga att pröva det som händer med och i vårt land ”mot rätt och sam-vett”. Vi är därmed alla ansvariga att vara denna talesperson som står upp för land och folk i en o-köpelig bemärkelse. Vi har alla ett ansvar – vi har alla på vårt samvete – att granska både orders och ords innehåll. Ett idisslande av klichéer och alltför invanda termer förslöar vår moraliska blick, söver vårt samvete. Som medborgare har vi ett ansvar att bjuda detta motstånd. Vi borde alltså alla, enligt Lidman, utropa:

”Människovärdet vi fordra tillbaka – och fosterjorden därtill!” när bolagen och deras ministrar matar oss med sitt retoriska grovfoder för att desto snabbare kunna avverka oss med Processorn.

Å andra sidan är svaret mer specifikt: den som är i synnerhet ålagd att föra talan för livets o-köpeliga värdens är: författaren själv. En seriös författare måste enligt Lidman ta på allvar, och erkänna såsom villkorande författaruppdraget, att ord inte är neutrala, att språkbruk för med sig livsvärldar, döljer eller synliggör verkligheten, öppnar upp eller stänger för tänkande. Med andra ord: att axla rollen som taleskvinna för land och folk i denna o-köpeliga, existentiella, bemärkelse är en del av Lidmans kall som författare. Vilket i sin tur för oss åter till rättssalen och frågan varför Lidman väljer att använda ett påhittat ord ingen i rättssalen kan förväntas känna till – sam-vett – istället för det ord att alla känner till, och vars betydelse hon just här verkar vilja åkalla – samvete.

Svaret är att Lidman inte bara ägnar sig åt civil olydnad, utan även åt civil ord-olydnad. Hon saboterar inte bara miljövidriga vägbyggen, hon försöker även sabotera ett konventionellt språk- och tankesätt i rättssalen. Genom att placera en liten besvärlig sten i sitt försvarstal, en liten, liten, sten som heter ”sam-vett” åt åhörarna att snubbla på, försöker hon bryta en tankemässig passivitet och slentrian. Civil olydnad och språklig olydnad hänger här ihop. När den friktionslösa kommunikationen hackar till måste vi stanna upp, gnugga oss i ögonen och tänka till. Detta är precis vad Lidman här gör. Genom att bruka ett i grunden estetiskt litterärt grepp, det formalisten Sklovskij kallade ’främmandegöring’, försöker hon väcka vår etiska perception i rättssalen. Vi tror oss veta vad samvete är, vad det betyder – men gör vi verkligen det? Kanske måste vi faktiskt själva reflektera över detta?

I dokumentären Sara i Missenträsk, frågar Sverker Olofsson vid ett tillfälle om Lidman försöker skriva oprecist. På detta svarar Lidman att hennes mål snarare är att ”på en gång vara så precis som möjligt, utan att bli ute-stängande. Man hoppas att man ska kunna skriva så att man sätter igång läsarens egna erfarenheter och känslor som han kan ställa emot mina utsagor och då bekräfta eller taga avstånd från det jag sagt.” Så öppet tror jag vi också ska förstå sam-vettet hos Lidman: det är ett ord som ska sätta igång våra egna tankar, utifrån våra egna liv. Det ska få oss att själva fundera över vad ett sam-vett och ett samvete kan vara – vad dessa kräver av oss. Och i denna tid, då miljömord och folkmord knappast blivit färre utan om något värre, så bör vi fråga oss vad för slags olydnad vår tid behöver. Vad vore det för oss idag, för var och en av oss, att faktiskt lyssna till sitt sam-vett?