Libertinerna
Ordet ”libertin” används oftast om personer som söker njutning och sexuell utsvävning. Få känner till att ordet historiskt sett också är ett namn på en som tänker fritt och bortom konventionerna. Libertinismen är i båda dessa fall utpräglat manlig. Finns det alls kvinnliga libertiner? Har de funnits? Litteraturhistorikern Carin Franzén vänder sig till renässansen och läser fyra kvinnor som både tänkte och levde på tvärs mot sin tid. Dessa kvinnor bröt inte bara mot normer för hur kvinnor skulle bete sig utan ifrågasatte även dåtidens rådande filosofiska tankegångar. De kvinnliga libertinerna utmanar vår bild av historien och tycks särskilt aktuella att lyssna till idag.
Bland historiens många anekdoter om den svenska drottningen Kristina berättas att hon ett par år efter abdikationen 1654 besökte den ökända franska libertinen Ninon de Lenclos. Lenclos vistades i ett kloster, där hon inspärrats på grund av sitt osedliga leverne. Vad gjorde Kristina där? Anekdoten berättar att drottningen, efter ett samtal som varade i två timmar, bad Ninon att ta av sig sina kläder, vilket hon skulle ha gjort på ett långsamt och utstuderat sätt. Beskrivningen finns i en samtida källa och vittnar om hur de två kvinnorna skandaliserade sin omgivning.
Ninon de Lenclos brukar alltså kallas libertin. Detta var en benämning som även användes om drottning Kristina. Ordet var ursprungligen nedvärderande och beskriver ett vällustigt leverne, med sexuell utlevelse och andra i tiden chockerande sysslor. Dessa innebörder gjorde att termen i regel var förbehållen män, inte kvinnor. Men det finns undantag som vittnar både om kvinnors handlingsutrymme i en mansdominerad tid och om den tvetydighet som ordet libertin rymmer. Historiskt sett är nämligen libertinism synonymt med att vara en radikal person i en fritänkande bemärkelse. Kvinnor som Ninon de Lenclos och Kristina var radikala både i sitt sätt att leva och i sina tankar.
Efter frisläppandet ur klostret våren 1657 öppnade Ninon de Lenclos en salong i sitt hem vid Rue des Tournelles i Paris. Där odlade hon fram till sin död 1705 friheten och lusten att tala, tänka och umgås. Salongen utgjorde en fristad för tidens fritänkare, och den lär ha lockat även mer konventionellt lagda besökare. Som drottning av Sverige hade Kristina gjort sig känd för att bjuda in tidens skarpaste tänkare till Norden. Efter abdikationen skulle hon i sin nya hemstad Rom ägna sin tid åt att initiera kulturella sammankomster och snart grunda en ”kunglig akademi”.
Mötet mellan de båda kvinnorna är legendariskt och klosteranekdoten spreds nog redan i samtiden främst för att väcka ekivoka fantasier. Men bakom den framträder två kvinnors strävan att tänka och leva fritt i en tid då detta egentligen inte var möjligt. Intressant nog var Lenclos och Kristina inte helt ensamma om att vara fritänkande, radikala kvinnor i sin tid. Det kvinnliga fritänkandet under den tidigmoderna perioden diskuteras sällan. Men den som följer dessa kvinnors liv och vindlande intellektuella resor får en annan bild av historien. Kanske kan dessa kvinnors liv och tankar rentav revidera uppfattningar om den humanistiska traditionen som vi fortfarande återberättar.
Vad innebär det att tänka fritt? Det finns nog inget uttömmande svar på den frågan. Vad svaret blir beror säkert på personliga intressen och läggning, men kring själva ordet fritänkare avtecknar sig något tydligare konturer. I Svenska Akademiens ordbok sägs det vara en ”person som tänker fördomsfritt och framför allt i sitt tänkande icke är bunden av det hävdvunna”. Med det hävdvunna avsågs tidigare vanligtvis religion. Idag kan det handla om andra uppfattningar, konventioner och normer, men det är alltså inget nytt fenomen och som alla ord med historia bär det på glömska.
Historiskt sett brukar ordet fritänkare kopplas till en specifik litterär och filosofisk strömning inom den så kallade renässanshumanismen. Det rör sig om författare som började ifrågasätta den kristna religionens auktoritet genom återupptäckten av antikens filosofer, särskilt Epikuros och hans romerska uttolkare Lucretius. Enligt historikern Stephen Greenblatt kan man vara så specifik som att renässansens återupptäckt av Lucretius lärodikt Om tingens natur innebar startskottet på det moderna tänkandets framväxt och det självständiga, förnuftiga subjektets etablering. En gängse definition av frihet som tar avstamp i denna tid är just människans förmåga att använda sitt förnuft.
Ser man närmare på fritänkandets första yttringar under den tidigmoderna perioden präglas det likväl lika ofta av förnuftstvivel som av förnuftstro, vilket vittnar om att den humanistiska traditionen har flera spår som rentav motsäger varandra. Å ena sidan finner man där ett framhållande av människans exceptionella roll – att hon står över allt levande just i kraft av sitt förnuft. Detta får sitt tydliga uttryck i René Descartes Avhandling om metoden från 1637, där han skriver att vi kan göra oss till ”naturens herrar och ägare” bara vi använder kunskap på rätt sätt.
Å andra sidan finner man en mer skeptisk strömning som tar ett avstamp i Michel de Montaignes Essayer från slutet av 1500-talet. Han läser också Lucretius, men tolkar honom annorlunda. Montaigne kritiserar den ”högmodiga fantasi” som gör att människan ”tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig och avlägsnar sig från massan av andra varelser”.
Den humanistiska traditionen rymmer alltså en spänning i synen på det mänskliga förnuftets roll. Ändå framställs ofta den här traditionen som en mer eller mindre enhetlig huvudlinje som löper från renässansen fram till modernitetens självförståelse. Men ser man till den fritänkande strömningen kan man hävda att humanismen alltid har rymt tvivel på det mänskliga förnuftets funktion. Den ekar av röster som ifrågasätter att människan är sina tankar mer än sin kropp, eller att människan i kraft av sitt förnuft ska härska över naturen.
I Frankrike var fritänkandet en attack på kyrkan och det framväxande enväldet. Fritänkarna vände sig mot den tidigmoderna tidens normer och dogmer. Här finner man filosofer och författare som Pierre Charron, François de La Mothe Le Vayer eller Cyrano de Bergerac, vilka i sina skrifter på olika vis underminerar såväl den kristna läran som den rådande moralen. Och de gör detta genom att utveckla metoder baserade på materialistiska synsätt som bryter med hävdvunna dualistiska idéer om kropp och själ.
Det är signifikativt att fritänkare under den tidigmoderna perioden kallades för libertiner av kristna apologeter och att deras skrifter i vissa fall kunde leda till dödsstraff eller bannlysning. Detta drabbade till exempel den italienske filosofen Lucilo Vanini som efter att ha fått tungan avskuren brändes på bål, och författaren Théophile de Viau som under pådrivning från den jesuitiske teologen François Garasse först dömdes till döden men sedan benådades och istället landsförvisades för sina skrifter.
De fritänkare som Garasse och andra väktare av moral och ordning kallar för libertiner använder inte den termen själva. Men även om ordet ursprungligen var nedvärderande, har forskare idag börjat återbruka det för att framhålla det tidigmoderna fritänkandet som en egen filosofisk och litterär strömning. Det gör till exempel den franske filosofen Michel Onfray som framhåller att fritänkarna i stil och praktik sätter fragmentet eller essän framför det systematiska tänkandet samt en levnadskonst mot pedanteri och abstrakt lärdom.
Historiskt sett är fritänkande och libertinism mer eller mindre synonyma termer även om den senare från början alltså hade en mer negativ klang. En av de första att bruka ordet libertin på ett fördömande sätt var reformatorn Jean Calvin. I en pamflett från 1540-talet använder Calvin uttrycket ”andliga libertiner” för att aktivt ta avstånd från ett tänkande som han ansåg avvek från den rätta kristna läran. Själva termen libertin härrör från det latinska ordet för frigiven slav – libertinus – och förekom redan under medeltiden. Under renässansen började den användas mer specifikt för personer som ansågs avvika från kristen religion och moral, och som dessutom anslöt sig till en äldre kunskapstradition av materialistiskt snitt. Under 1600-talet tenderar termen att falla isär för att beteckna dels en så kallad ”lärd libertinism”, det vill säga filosofer och intellektuella som ofta slöt sig samman i fristående akademier, dels hedonism och sexuella gränsöverskridanden av olika slag, vilket man menade att dekadenta aristokrater ägnade sig åt.
Historiskt sett är fritänkande och libertinism mer eller mindre synonyma termer.
Överhuvudtaget tycks libertinism under den här tiden användas för att tala om olydnad. Lexikografen Antoine Furetière skriver i sin ordbok, Dictionnaire universel från 1690 att en ”en skolpojke är libertin när han inte vill lyda sin lärare; en flicka är libertin när hon inte vill lyda sin mor; en kvinna sin man”. Och det exempel han ger på libertinism är signifikativt nog följande: ”Kvinnornas libertinism är stort under detta sekel, det vill säga, deras koketteri. Man ska inte lyssna på tal som luktar libertinism”. Det är så att säga en moraliserande beskrivning av libertinism som går från allmän olydnad till normöverskridande beteende och förförelse.
Beskrivningen säger något om att libertinismen redan under slutet av 1600-talet börjar lösgöra sig från fritänkandet, vilket bekräftas av det följande seklets sentimentala romaner där aristokratisk dekadens ställs mot borgerliga dygder. Den franske författaren Markis de Sade får för övrigt ofta inkarnera libertinismen som en promiskuös och amoralisk strömning. Det är intressant att termen från vår samtida horisont närmast uteslutande förknippas med vissa former av normbrytande sexuellt beteende och, särskilt efter metoo-vågen, med straffbara sexuella övergrepp som våldtäkt och pedofili.
Men den moderna bilden av libertinism reducerar den komplexa och dynamiska tradition som den vilar på, och den gör det svårare att urskilja de kvinnliga författare som överskred de konventioner och normer som dominerade under den tidigmoderna perioden. I en patriarkalisk och mansdominerad ordning blir ju fritänkandet så att säga kvinnligt av sig självt – när det inte är bundet av det hävdvunna. Det har även hävdats att det inte funnits några kvinnliga författare som förespråkat libertinism före den moderna perioden. I alla fall inte om man med termen menar en jakt på njutning och sexuell frihet som förutsätter makt över andra. Libertinism i den meningen brukar tillskrivas en Casanova, en Don Juan eller just en Markis de Sade.
Ur det perspektivet blir alltså libertinistisk litteratur en manlig företeelse, en parallell till en växande marknad för kvinnliga författare av sentimentala och romantiska romaner om kärlek och äktenskap. Uppdelningen följer ett genusmönster som ter sig rätt förutsägbart: män förför, kvinnor är offer för förförelsen när de inte kan omvandla männens sexuella drift till varaktig kärlek. Det är ett synsätt som förutsätter att kärlekens arena är bestämd av en manligt dominerad och heteronormativ maktstruktur där kvinnligt begär tycks dömt att fungera som katalysator för manlig sublimering – med reproduktion och familjebildning som begärets mål.
Detta synsätt kan förklara varför libertinism fortfarande förknippas med män i maktpositioner som utnyttjar kvinnor. Men just den libertinistiska strömningen inom den humanistiska traditionen bryter upp den kanoniserade litteraturens mönster av manlig maktdominans och dominerad kvinnlighet. Vi ska titta närmre på fyra tidigmoderna kvinnor som i sin samtid kopplats till den fritänkande strömmingen och även betecknats som libertiner. Drottning Kristina och Ninon de Lenclos finns bland dem, men de hade en föregångare i renässansdrottningen och författaren Margareta av Navarra. Och bland Paris fritänkande salongsdamer utmärker sig även poeten Antoinette Deshoulières.
Margareta av Navarra är mest känd för att ha skrivit novellsamlingen Heptameron. Uttrycket libertin förekommer inte i hennes verk, men de flesta av novellerna är skrivna under 1545–1546, då Calvin använder ordet i sin religiösa stridsskrift. I alla händelser hade Margareta vid sitt hov i staden Nérac i närheten av de franska Pyrenéerna då givit sitt beskydd åt ett antal poeter och humanistiska författare som Calvin ansåg gått för långt i sin reformationsiver. Heptameron har också setts som ett svar på hans angrepp på dessa ”andliga libertiner”.
Heptameron är ett ofullbordat verk. Det var förläggaren som valde att ge de dryga sjuttiotal noveller som gavs ut tio år efter Margareta av Navarras död 1559 namnet Heptameron. Titeln anspelar på föregångaren Giovanni Boccaccios verk Decamerone, vilken bestod av hundra noveller som skulle berättas under tio dagar. Navarra hann aldrig färdigställa hundra noveller. Hennes dryga sjuttio räckte till sju dagar, vilket titeln Heptameron – med en allusion på grekiskans ord för sju (hepta) – tydliggör. Liksom i Boccaccios verk rör det sig om en grupp personer som bestämmer sig för att berätta historier för varandra för att få tiden att gå, men det är inte en pestepidemi som fört dem samman utan en översvämning efter ett skyfall i Pyrenéerna. Novellerna bygger vidare på en antik och medeltida berättartradition men det som är specifikt är att de följs av en utförlig diskussion där olika åsikter och tolkningar förs fram bland berättarna. Redan i prologen framhåller författaren vikten av att ”mångfalden av uppfattningar” får komma till tals. Och det sker framför allt i replikskiftena efter novellerna som karaktäriseras av lika mycket oenighet som munterhet.
Margaretas fritänkande ligger i den dialogiska struktur som skapas genom att berättarrösterna får vara just olika och motsägelsefulla. Heptameron kan överhuvudtaget läsas som en drift med dogmatiskt tänkande genom sin betoning på leken och mångfalden av uppfattningar, inte minst på kärlekens område. Den sociala harmoni som finns mellan berättarna i Boccaccios verk problematiseras vidare i Heptameron av de motsättningar som präglar personernas relationer, inte bara mellan könen eller den sociala hierarkin inom gruppen. I Margaretas verk är berättarna fem män och fem kvinnor som inte bara har olika ålder och hovkulturell status, de uttrycker också motstridiga förhållningssätt till kärlek och religion – och de kommer sällan överens. Mer precist är det kroppens relation till det andliga som utgör dynamiken i Heptameron. Och det är Margaretas dialogiska sätt att iscensätta den spänningen genom öppenhet snarare än moralisk konsensus som präglar hennes fritänkande.
Drottning Kristina hyste, i likhet med Margareta av Navarra, ett antal lärda libertiner vid sitt hov i Stockholm. Bland dem fanns bibliotekarien Gabriel Naudé och läkaren Pierre Michon Bourdelot. Kristina hade tidigare kallat till sig Descartes och den holländske filologen Isaac Vossius. Vossius undervisade henne i grekiska och införskaffade en mängd värdefulla handskrifter till hennes bibliotek, som filosofen och Descartes-motståndaren Pierre Gassendis skrifter om Epikuros materialistiska lära. Kristinas närhet till de fritänkande filosoferna märks i hennes litterära maximer, de aforismer som hon lät samla under 1680-talet men som troligen tillkommit under en längre tid. I dessa korta tänkespråk finns ofta en spänning mellan å ena sidan en mer konventionell, stoisk och cartesiansk hållning till kropp och passioner och å den andra ett kroppsbejakande och skeptiskt ideal. Sannolikt var det något som Kristina plockade upp i sina intellektuella utbyten. Motsättningen mellan dessa två – och i sig sammansatta – förhållningssätt präglade hursomhelst tidens humanistiska diskussioner. Och Kristina hanterar dem lekfullt när hon på ett osystematiskt vis ställer dessa olika uppfattningarna om människan och hennes passioner mot varandra i sina maximer.
Kortformen var en genre som de tidigmoderna fritänkarna odlade flitigt. Den författare som gjorde att just maximer blev på modet under denna tid var François de La Rochefoucauld. Kristina läste La Rochefoucauld med pennan i hand, att döma av de volymer hon hade i sitt bibliotek. Man brukar framhålla att Kristina skiljer sig från sin föregångares pessimistiska och rentav cyniska analyser av människans beskaffenhet. Men om den förre på subtila och kvicka sätt underminerar hävdvunna uppfattningar om människan, kommer Kristinas fritänkande till uttryck genom maximernas själva rörlighet och motsägelsefullhet.
Det är allmänt känt att Kristina avvek från tidens genusordning och tidigare forskare har gärna betonat hennes avvisande av rollen som mor och maka. Andra forskare har velat nyansera bilden av Kristinas kyskhet och istället hävdat att hon förmodligen var lesbisk och snarare kritiskt undersöker olika sätt att spela rollen som kvinna. Läser man Kristinas maximer som uttryck för fritänkande framstår svårigheten att finna en entydig hållning till sexualitet, kön och kärlek som just en poäng. Det fragmentariska intryck som maximerrna ger kan generellt uppfattas som ett odogmatiskt prövande av olika filosofiska hållningar till det mänskliga.
När Kristina två år efter abdikationen besökte Frankrike ansågs hon vara ”född libertin” av författaren Madame de Motteville. Påståendet som står att läsa i hennes memoarer är således nedsättande men vittnar även om en fascination inför ett beteende som avvek från det som förväntades av en kvinna av Kristinas rang. Det är talande att hon själv inte heller lär ha uppskattat det kvinnliga umgänget i det franska hovsamhället – förutom libertinen Anne de Lenclos, eller Ninon som hon kallades.
Under året 1656 satt Anne de Lenclos inspärrad i Madelonnette i Paris. Det var ett så kallat Magdalenahem eller tukthus för rehabilitering av vad man ansåg vara osedliga eller prostituerade kvinnor. Lenclos beskyddare hade dock sett till att hon flyttats till ett kloster utanför Paris där hon också fick lov att ta emot besök, bland annat av just Kristina. Det omvittnade och mytomspunna mötet i klostret säger i alla fall något om Kristinas intresse för den fritänkande traditionen i Frankrike.
Simone de Beauvoir har hävdat att Anne de Lenclos förde ”friheten så långt som det över huvud taget var möjligt för en kvinna” i 1600-talets Europa. Hon har även framhållits som ”seklets kurtisan”. Hennes libertinism handlar inte desto mindre om en intellektuell frihet som söker omvandla kropp och sexualitet på sätt som går emot tidens genusordning. Det finns mycket skrivet om Lenclos men nästan inget av henne själv förutom en brevväxling mot slutet av hennes liv mellan henne och libertinen Charles de Saint-Évremond. I Lenclos brev kan man urskilja konturerna av en levnadskonst. Lenclos tar sin utgångspunkt i kroppens realitet och pläderar för en levnadskonst som omvandlar njutning och begär till en fråga om stil. Det var en stil som Lenclos utvecklade genom sitt liv som kurtisan men som också odlades inom den salong hon öppnade när hon släpptes ut ur klostret, och som hon sedan med framgång drev under större delen av sitt liv. Lenclos salong omtalas till exempel av Denis Diderot i hans stora Encyclopédie från 1751 som en epikureisk skola för den kulturella eliten i Paris.
En annan berömd salong öppen för libertinism hade Antoinette Deshoulières. Hon var en framstående poet bland det mondäna folket i Paris och en samlingsvolym med hennes dikter publicerades 1688. I olika poetiska genrer vidareför hon mer eller mindre öppet en epikureisk, det vill säga en materialistisk, kroppslig syn på människan, vilket var ovanligt för en kvinna under denna tid.
Det är troligen inte för inte Deshoulières väljer att formulera sitt fritänkande i en till synes oskyldig genre, för det är nämligen och paradoxalt nog i hennes idyller som materialismen och kritiken av människans inbilskhet blir som tydligast. Bland annat omvandlar Deshoulières genrens sköna plats (locus amœnus) – den idealiserade bild av ursprunglig harmoni och lycka som idyllen favoriserat sedan Theokritos och antikens herdediktning – till en bild för mänskliga tillkortakommanden. I stället för drömmar om ett Arkadien fritt från kulturens krav och begränsningar framhåller hon i sina idyller människans underkastelse under förnuftets destruktiva kontroll: ”Alltid maktlöst och strängt, / Vänder det sig mot allt och vinner över inget”. Hennes sätt att ställa djurens naturliga vishet mot människans fåfängliga strävanden fick upplysningsfilosofen Pierre Bayle att i sitt historiskt-kritiska lexikon skriva: ”en av de mest skarpsinniga och intelligenta tänkarna under 1600-talet föredrog fårens villkor framför människans”.
Deshoulières hade undervisats i hemmet av libertinen Jean Dehénault, som gjort henne förtrogen med antikens filosofi, som han var väl bevandrad i – bland annat som översättare av Lucretius Om tingens natur. Han invigde henne även i tidens nya filosofi, det vill säga cartesianismen. I sina idyller kritiserar Deshoulières det suveräna förnuft som framträder hos Descartes och hans efterföljare på sätt som kan påminna om vår tids ekologiska tänkande. Idyllen ”Bäcken” skrevs 1685, ungefär samtidigt som den påkostade slottsanläggningen i Versailles byggdes ut med sina vattenparterrer, kaskader och fontäner. Här vänder sig Deshoulières direkt till bäcken och skriver: ”varför vända på naturens ordning och tvinga dig att spruta i luften”. Kritiken mot att människan sätter sig över naturen genom att hänvisa till sitt förnuft är ett grundtema i hennes idyller, och ett karaktäristiskt drag i hennes fritänkande. Det kan även uppfattas som en reaktion på det franska enväldets modernisering som byggde på rationalisering och kontroll. I dag skulle man kunna säga att Deshoulières vänder sig mot en mänsklig rovdrift av naturen.
Gemensamt för Margareta av Navarra, Drottning Kristina, Anne de Lenclos och Antoinette Deshoulières är att de överskrider och undergräver de dominerande kristna och patriarkala konventioner och normer som format vad ett kvinnligt subjekt är sedan antiken. Utifrån egna och andras erfarenheter tar de avstånd från olika former av högmod – inte minst den hävdvunna uppfattningen att människan är satt att styra över allt annat levande, vilket under den tidigmoderna perioden även innebar att män styr över kvinnors kroppar och tänkande. En väg ut ur det tvånget kunde kvinnor finna i det rationalistiska argumentet att själen inte har något kön, men då till priset av att förneka kropp och njutning. Därför är det särskilt intressant att notera hur dessa fyra kvinnliga fritänkare gör den kroppsliga erfarenheten till en grundval i sina texter.
Margareta av Navarra ställer sin dialogiska berättarkonst mot de ”boklärda”. Och i sitt antidogmatiska tänkande för hon vidare en kritisk humanism som inte bara utgör en kur mot högmod utan också ett exempel på vad det innebär att leva utifrån insikten att människan är ofullkomlig. Hon föregriper inte bara Montaigne utan även det kommande seklets fritänkande kvinnor i deras intellektuella och kreativa verksamhet. Såväl Anne de Lenclos som Antoinette Deshoulières verkar inom en kultur som på olika vis varierar den maxim som drottning Kristina formulerar på sitt sätt när hon skriver: ”Att förstå hur man skall leva och hur man skall dö är den egentliga vetenskapen”. Det innebär bland annat att utforska tänkandet genom en praktik som strävar efter att förena kroppen med själen. Vad som följer framstår som inget mindre än ett mer hållbart förhållningssätt till världen än det som baseras på tanken att människan är jordens herre och ägare. Den levnadskonsten bär med sig ett tänkande som inbjuder till en kritisk omprövning av människors relation till sig själva såväl som till andra.
I tidigare forskning har de kvinnliga fritänkarna ofta uppfattats som avvikande i negativ eller förminskande mening. Margareta av Navarras sätt att fläta samman världsligt och andligt i sitt skrivande har kallats för en ”ragu”. Kristina ”skummar på ytan” när hon intresserar sig för filosofi och litteratur, Anne de Lenclos kunskap är ”vild” och Antoinette Deshoulières vet man inte längre vem det är. Deras tankar har med andra ord avfärdats som osammanhängande, ytliga, kaosartade eller intetsägande. Men i just det som föranlett de negativa epiteten framträder ett fritt, kritisk och odogmatiskt tänkande.
Genom den humanistiska traditionen för de kvinnliga fritänkarna fram andra former av subjektivitet än de som generellt framkommer i berättelsen om det självständiga och förnuftiga subjektets etablering. Dessa kvinnor ifrågasätter sin tids ordning och de stämplas därför av sin samtid som libertiner. Men genom att gå emot det givna visar de på en möjlighet att tänka friare, det vill säga att bortom det hävdvunna söka förändra vårt sätt att vara och förhålla oss till andra. Att de fått så ringa plats i en tidigare litteraturhistorieskrivning bekräftar bara radikaliteten i deras libertinism.
Margareta av Navarra är förvisso en kanoniserad författare och forskningen om hennes skrifter är rik, men det är inte ofta man förknippat henne med den fritänkande strömningen under den franska renässansen. Kristina har en grundmurad plats i kulturhistorien, men hon har knappast inordnats bland den tidigmoderna periodens fritänkande författare. Hennes berömmelse vilar snarare på händelser i hennes liv. Likväl visar hennes maximer på ett tänkande som aktivt tar del i tidens litterära och filosofiska diskussioner om det mänskliga. Lenclos berömmelse vilar på hennes verksamhet som kurtisan. När hennes aktivitet som värd för en fritänkande salong uppmärksammats har det varit i termer av en reträtt från libertinismen som då endast förknippas med sexuell aktivitet. Antoinette Deshoulières ansågs under 1600-talet vara en av Frankrikes främsta poeter. Hon lästes ännu under 1700-talet, i Sverige av bland andra Hedvig Charlotta Nordenflycht. Trots detta föll hon ur kanon under 1800- och 1900-talen och är idag i princip bortglömd.
De tidigmoderna libertinerna var inga samhällsomstörtare. De sökte framför allt finna sätt att kringgå hovsamhällets mer rigorösa kontroll av människans kroppar och tankar. Överhuvudtaget karakteriseras de tidigmoderna fritänkarna av en klar insikt om vad det innebär att leva och tänka på tvärs mot den kultur som format även dem. Om de i tidigare forskning avfärdats som omoderna eller otidsenliga är det just för att de gick emot sin tids samhällsordning och inte helt lät sig styras av den.
Dessa fritänkande kvinnor som på olika sätt kritiserade det hävdvunna belyser vad det kan innebära att tänka fritt. Under den tidigmoderna perioden innebar detta ett högt risktagande. Den fritänkande strömningen i den humanistiska traditionen ansågs särskilt opassande för att inte säga omöjlig för en kvinna att ta del av. Trots det har den erbjudit dessa tidigmoderna kvinnor möjligheter att överskrida och undergräva de olika konventioner och normer som inte bara formade kvinnlighet under den tidigmoderna perioden utan överhuvudtaget dogmatiskt tänkande. Idag framstår deras liv och tankar som både radikala och nödvändiga. De skapar en motbild till den ofta återberättade historien om humanismen, där människan framstår som skapelsens krona. Och om det i dag blivit akut att tänka i nya banor där människan inte står i centrum kan en historisk vändning mot den fritänkande strömningen visa vägen mot en annan humanism.
CARIN FRANZÉN är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes forskning spänner från tidigmodern litteratur till samtida teoribildningar om psykoanalys, subjektivitet och genus. Franzén är även verksam som översättare från franska och har publicerat en rad böcker. År 2018 kom När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén (Ariel Förlag) och senare i år utkommer essäsamlingen Fritänkandet. Kvinnliga libertiner och en annan humanism (Glänta produktion), som en del i ett forskningsprojekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond.
Bibliografi
René Descartes, Valda skrifter, red. och övers. Konrad Marc-Wogau, Stockholm: Natur och Kultur, 1998.
Antoinette Deshoulières, Poésies, red. Sophie Tonolo, Paris: Garnier, 2010.
Stephen Greenblatt, The Swerve: How the World Became Modern, New York: Norton, 2011.
Kristina, Maximer, övers. Horace Engdahl, Stockholm: Atlantis, 2019.
Ninon de Lenclos och Charles de Saint-Évremond, Lettres sur la vieillesse, red. René Bonnette. Paris: Ombres, 2001.
Marguerite de Navarre, Heptameron, övers. Holger Petersen Dyggve, Stockholm: Gebers, 1954.
Michel de Montaigne, Essayer, övers. Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis, 2012.
Michel Onfray, Barockens libertiner, övers. Jim Jakobsson, Nora: Nya Doxa, 2010.