Bremer i England
Fredrika Bremer (1801-1865) var romanförfattare, feministisk föregångare och samhällsreformator. Med tiden blev hon också världsresenär, något som inte var helt självklart för den tidens kvinnor. Hennes populära reseskildringar nådde en enorm publik både i Sverige och utomlands. Men sina resor i England sammanfattade Bremer istället i en radikal följetong i Aftonbladet. Med skarp blick bevittnade hon alltifrån koleraepidemin, fattigskolor och barnarbete i Manchesters fabriker till Londons herrklubbar och drottning Victorias nya hundkojor. Hon följde kommunismens framväxt – och hennes försvar för kvinnosaken och arbetarrörelsen blev bara starkare. Carina Burman följer i Bremers fotspår och ser en politisk skribent ta form.
id 1800-talets mitt stod Fredrika Bremer på höjden av sin karriär. Hennes realistiska romaner hade gjort henne till en av sin tids mest kända författare, inom och utom Sverige. De översattes så fort de kom ut och den anglosaxiska världen var hennes största marknad. När hon 1849 kom till USA hälsades hon som en rockstjärna. Folk trängde sig in på hennes hotell för att skaka hand och få autografer.
För Bremer själv skulle Amerikaresan bli en vändpunkt. Den blev början på en ny livsfas, som resenär i nya och gamla världen – något som knappast var helt självklart för den tidens kvinnor. När Bremer 1849 begav sig ut på sin långa resa hade hon drygt sexton år kvar att leva. Hälften skulle tillbringas på resande fot. Det var inte minst förvånande eftersom hon länge avskydde att resa och ofta poängterade svårigheten för en yngre, ensamstående kvinna att bege sig på längre färder. Framåt femtio gick det lättare, och världen öppnade sig för henne. Hon vann all den respekt som tillkom en mogen kvinna, och som kändis fick hon extra gott mottagande. Hennes resor öppnade upp världen för läsare i både Sverige och utomlands – hon skrev flera tjocka skildringar från sina resor genom världen, alltifrån New York till Konstantinopel.
Första volymen av Bremers Amerikaskildring Hemmen i den nya verlden (1853-54) inleds med resan från England, där författaren tillbringat några dagar. I England kände sig själen ”liksom på sträckbänk” skrev hon – men besöket var nödvändigt:
Ty jag måste se litet af England, och isynnerhet af London, innan jag såg Amerika och New York. Jag ville ej bli för mycket förbluffad af New York. Jag ville lära känna modren innan jag gjorde bekantskap med dottren, för att ha jemförelsepunkter och ett rättesnöre, hvarefter jag kunde rätt fatta typen.
Bremer behövde vänja sig vid den stora världen lite pö om pö, helt enkelt. Också på tillbakavägen tänkte hon sig till England, den här gången nog mindre för gradvis återanpassning än för ”att få ett bestämdare intryck, en slutmening deraf innan jag kommer hem”. Också England skulle få sin reseskildring, men den blev kortare och fränare än Amerikaboken.
Dessutom var det inte utan att Bremer hade dåligt samvete för att hon dröjt sig kvar i utriket medan den sjuka systern låg och längtade. Den stora människovännen och filantropen hade varit egoistisk, och det fick kvinnor inte vara. Inte blev det bättre av att systern på dödsbädden ropat: ”Jag känner att Fredrika kommer!” Och som om inte detta räckte upptäckte Bremer att familjeförmögenheten försvunnit. Hon hade alltid varit välbärgad, och de icke föraktliga summor hon tjänade på sitt författarskap hade hon använt till välgörenhet.
Delar av förmögenheten hade hennes bror förstört på okloka investeringar i brännvinsaktier, men resten gick åt ganska snabbt. Moderns bristande sinne för ekonomi är en förklaring, men Bremers kostnader för drygt två års resa bidrog säkert till den allmänna förlusten. Nu återstod att sälja Årsta slott, som hon älskade så högt och som den barnrika och välbärgade familjen haft som sommarställe.
Hemkomsten till Sverige blev en chock. Under tiden i England hade Bremers älsklingssyster Agathe dött, och sorgen slog hårt. Bremer ställdes också inför tvånget att försörja sig och modern ”med mina händers arbete”, som hon uttryckte det. Det låter som om hon skurade golv, men det ovana var tvånget att skriva. Hon måste se till att snabbt få fram en Amerikaskildring och förhandla fram ett rejält förskott.
Skrivlusten var dock totalt frånvarande. Hur skulle hon sammanfatta detta enorma ämne – den nya världen, dess människor, kvinnans ställning, fourieristiska falangstärer, slaveriet och kampen mot det, litteratur och religion, klimat och kosthåll, vänlighet och förtryck? Hon sörjde djupt sin syster och var samtidigt tvungen att ta hand om modern. Nyss var hon kosmopolit. Hela världen låg för hennes fötter, kulturpersonligheter svassade för henne, hon talade främmande språk och delade ut dedicerade böcker. Nu var det november, sorg, pengabekymmer. Fattiga på riktigt var givetvis inte Fredrika och hennes mor, men de hade aldrig lärt sig att tänka på pengar.
Då fick hon en beställning. Bremer var skicklig på att skaffa bokkontrakt, men hon skrev mera sällan i dagspressen. Sedan länge hade hon dock en vänlig relation till Aftonbladet, vars grundare Lars Johan Hierta varit hennes förläggare. Från årsskiftet 1852 tog skribenten och språkforskaren C.F. Bergstedt över redaktörskapet, och redan i december 1851 började han leta artikeluppslag. En god början vore förstås en serie bidrag från den kända Fredrika Bremer. Det var allom bekant att hon just återkommit från sin långa resa. Hade hon månne något att komma med? Bergstedt frågade, och även om Bremer uppenbarligen till en början spelade svårfångad tackade hon ja.
Men det var inte Amerika hon ville skriva om – det var England. Så fick Aftonbladet ett dragplåster och Bremer fick visa att hon inte var borträknad som författare – och med största sannolikhet fick hon dessutom bra betalt.
Bremer måste ha påbörjat arbetet med reseskildringen tämligen omgående, ty redan i tidningens första nummer 1852 publicerades dess första avsnitt. Artikeln hade rubriken ”England om hösten år 1851. Ur bref och anteckningar af F.B.” och trycktes under strecket, platsen för följetonger. Under 1852 trycktes den i engelska, danska och tyska tidningar – på engelska definitivt mot arvode. På svenska kom inte reseskildringen i bokform förrän 1922, då litteraturkritikern Klara Johansons gav ut en vacker utgåva med briljant förord.
På hösten 1851 gick 1800-talet in i sin andra hälft och Fredrika Bremer hade just fyllt femtio. I England pågick den första världsutställningen, en tillställning som överskuggade det mesta som hände i öriket det året. För utställningen byggdes Crystal Palace, Kristallpalatset, en ultramodern och drygt 500 meter lång skapelse i stål och glas. Därinne ställde hela världen ut det präktigaste man kunde tänka sig – det var chauvinistiskt och imperialistiskt, men ansatsen var onekligen imponerande. På det knappa halvår som utställningen pågick kom sex miljoner besökare. Det fanns särskilda billighetsdagar för de fattiga, skolklasser från London hade gratis inträde och folk vallfärdade dit från hela världen.
För Fredrika Bremer var världsutställningen ett pittoreskt nöje – hennes egentliga mål med Englandsvistelsen var att studera industrialismen, socialismen och arbetarrörelsen. Dessutom passade hon på att träffa vänner – hon hade vänner överallt och fick ständigt nya. Där fanns två äkta par, hennes översättare Mary och William Howitt och deras vänner Anna Maria och S.C. Hall (författare respektive journalist), radikala präster som James Martineau och Charles Kingsley, författare som Elizabeth Gaskell samt den unga Mary Ann Evans, som ännu inte debuterat men som senare skulle bli känd under pseudonymen George Eliot.
Som alltid under sina resor gjorde Bremer anteckningar om vad hon upplevde. De är inte bevarade, så vi vet inte vad som stod i dem, men de tycks främst ha tillkommit som stöd för minnet. Under arbetet med Amerikaboken insåg Bremer snart att hela skildringen skulle bygga just på breven, särskilt de till systern Agathe. Hon ville ha kvar omedelbarhet, närhet och tilltal, men hon redigerade uppenbarligen ganska kraftigt och ändrade ibland på verkligheten för att göra historien bättre. Fiktiva element lades till och människor klövs itu. Boken gör fortfarande intryck av brevsamling, men man ska inte glömma att hon i första hand var författare.
England om hösten 1851, däremot, skrevs som artiklar för en av landets mest spridda och mest radikala tidningar. Här finns ingen berättarfiktion, inget vänligt prat med mottagaren, inga redogörelser för exotiska födoämnen. Detta är en berättelse, rakt upp och ner, av en betydande författarinna. Bremer själv betraktade skildringen som ett ”förspel” till Amerikaskildringen. Det stämmer i viss mån – artikelserien skrevs ju först, men handlingen utspelar sig senare. Som litterära verk är de båda reseskildringarna också mycket olika. Det handlar inte bara om den personliga, ibland nästan intima tonen i Amerikaboken och den mera distanserade i Englandsboken, det handlar också om Bremers egen inställning. Hemmen i den nya verlden skrevs för att säljas till en kulturintresserad allmänhet, och därför var hon ofta ganska försiktig med att uttala sina åsikter. Det erinrar om hur hon behandlade kvinnosaken i sina tidiga romaner, som männen läste som trevliga familjeskildringar och kvinnorna som emancipatoriska dokument.
I England om hösten år 1851 skrev Bremer för det radikala Aftonbladets publik och kände sig fri att säga sin mening. Kanske bidrog det också till artikelseriens skärpa att den tillkom förhållandevis snabbt, så att författaren inte hann få kalla fötter och redigera bort angreppen. Artikelserien behandlar nämligen åtskilligt som sågs som explosivt i den tidens Sverige: arbetarnas rättigheter, kvinnosak, socialism.
Artikelserien behandlar nämligen åtskilligt som sågs som explosivt i den tidens Sverige: arbetarnas rättigheter, kvinnosak, socialism.
Samtidigt finns andra, mera traditionella inslag, som när Bremer berättar om olika sevärdheter. Allt blandas i denna reseskildring – den värsta misär, den raraste idyll och så lite rojalism på det. Men inte ens drottning Victoria slipper undan när Bremer får veta att drottningen begärt enorma summor från parlamentet till stall och hundkojor vid sina slott:
Vad? 119,000 £ till stall och hundkojor, till underhållande av präktiga hästar och hundar – och det på en tid då Irland svälter eller vandrar ut i djupaste nöd, då inom själva England så oändligt mycket återstår att göra för människor – så onämnbart mycket kunde befordras till allmänt väl med dessa summor?!
Uppvuxen som hon var i en konservativ societetsmiljö var Bremer lite förtjust i kungligheter, och när hon väl fick se drottningen blev hon charmad av henne. Samtidigt var författarinnan fascinerad av revolutioner, och nu undrade hon hur det egentligen skulle gå för drottningen, som inte tvekade att nyttja undersåtarnas pengar till lyx. ”Dylika anslag brukar eljest vara farliga för konungamakten. Dylika anslag undergrävde Ludvig Filips tron, ha undergrävt många troner.” Vänner försäkrade henne att i England var sådant inte något problem, ty alla älskade verkligen drottningen, som utgjorde ett föredöme för alla. Bremer var inte övertygad. Hon tyckte ändå att drottningen dansade alltför nära avgrunden med sin fot, ”en allrakäraste liten fot lär det vara”.
Bremers hela författarskap ligger någonstans mellan idyll och manifest, och samma sak gäller Englandsboken. Den har en i stort sett kronologisk prägel, där vi följer hennes resa från ankomst till avfärd. Första artikeln inleds med besöket 1849. Man förstår nu varför Bremer kände sig så pressad. Hösten 1849 härjade nämligen koleran i London:
En tung, tjock luft vilade över städerna, som ett åskdigert moln. Likvagnarna rasslade genom gatorna. Städerna voro folktomma, ty koleran var där och alla som hade medel flydde ut på landet. De medellösa måste bli kvar.
De välbärgades flykt från storstädernas smittohärdar tycks vara ett allmänt fenomen under pandemier, från Boccaccios tid till vår. I London mötte Bremer ”den bleka nödens” misär, som var vida värre än allt hon sett i Stockholm:
Jag såg gestalter smyga omkring på gatorna, svartklädda, skugglika, mera lika vålnader än varelser med kött och blod. Aldrig hade jag förr sett mänskligt elände i en sådan skepnad.
På resan norrut for Bremer genom det hon kallar ”manufakturdistrikterna”. ”Manufaktur” är ett gammalt ord för ”fabrik” och avser egentligen mindre anläggningar än det industriella Englands. Kanske visar detta något på Bremers egen förankring i en äldre nordisk brukskultur. Vid första besöket passerade hon bara fabrikerna:
Men jag hörde barnens klagande rop från faktorierna, ropen som den offentliga rösten låtit utgå i världen, ropen från barnen, dessa små som föräldrars och fabrikanters vinningslystnad tvingade att offra liv och glädje och hälsa i maskinernas verkstäder … barnen som jäktades och slogos tills de sjönko ned medvetslösa i döden eller i fånighet – den levande döden.
Hon kallar fabrikerna ”Molokstempel, där Englands mammonsdyrkare offrade även barnen i avgudens glödande armar, barnen, jordens hopp och ljuvaste, skönaste glädje!”
På återresan från Amerika ankom Bremer till Liverpool med ångaren Atlantic. Hon märkte genast att stämningen i England var annorlunda än två år tidigare. September var kall och blåsig, men ”i den andliga atmosfären rådde en annan anda. Den … var Vårens”. För denna blomstring stod handelsfriheten (omhuldad i det viktorianska England) och världsutställningen, som förde dit turister och befrämjade ekonomin. Där Bremer förut sett sjukdom såg hon ”nytt, friskt liv”. Människor höll på att få det bättre.
Något förvånande valde hon att inleda sin vistelse hösten 1851 med besök i ”manufakturdistrikterna” i Liverpool, Manchester och Birmingham. Här besökte hon fattigskolor (så kallade ragged schools), arbetarbostäder, nykteristloger och fabriker. I Amerika hade hon ofta klagat på utmattning och krasslighet, men nu tycktes hon outtröttlig. Skolorna fyllde henne med glädje – ”There’s sunlight in such!” skrev hon till sin engelska översättare – och barnarbetet hade också minskat.
På många sätt var Bremer en föregångsgestalt, men hon var ingen modern människa. Trots att hon i så starka ordalag vände sig mot barnarbetet i fabrikerna var hon inte negativ till att barn arbetade. Det gjorde de också i Sverige, både på landet och i Stockholm. Skillnaden var dock stor mellan å ena sidan hushållets lillpigor och smådrängar och å den andra industrins utnyttjande av billig, minderårig arbetskraft. Bremer betonade att ”missbruket och misshandlingen” av småbarn upphört under de två år som gått sedan förra besöket. Barn över tio år fick fortfarande arbeta i fabriker, men måste gå i skolan halva dagen. ”Varje större faktori hade nu vanligen sin stora och lönade en skollärare för barnen.” Det var varken stat eller stad som ordnade detta, utan fabriksledningen. Barnens bästa var alltså avhängigt av fabrikörens välvilja.
Under dessa dagar hann Bremer se många fabriker. En stålpennefabrik i Birmingham kommenterar hon:
Jag såg i stora, ljusa salar 400 unga flickor sitta var vid sin lilla pennstamp – ett behändigt och lätt arbete, särdeles passande för kvinnor. Alla voro välklädda, syntes friska och glada, många voro vackra – på det hela en syn av välstånd och trevlighet, som överträffade även den av de arbetande flickorna (the operatives) i Lowells berömda fabriker, i Norra Amerika.
Fabriksstaden Lowell var känd för sina kooperativ och sin omsorg om arbetarna. Bremer hade läst in sig på staden för sin senaste roman, Syskonlif (1848), som handlade om uppkomsten av falangstären Nya Birka – dock snarare grundad på Geijers liberalism än Fouriers socialism.
Även om många av fabriksarbetarna tycktes prydliga och nöjda blev Bremer inte riktigt övertygad av den storskaliga produktionens inverkan på människan. Om en spinnfabrik i Manchester skrev hon att ”den ansträngda uppmärksamhet, med vilken dessa kvinnor arbetade, syntes mig plågsam”. Den industriella världen var långt från Bremers egen verklighet. Hon var inte van vid storskalig tillverkning. Här saknade hon ett patriarkalt förhållande mellan fabrikens ägare och de anställda. ”Husbonden vet icke av arbetsfolket”, skrev hon. På Årsta kände familjen sina anställda och tog hand om dem, medan relationen mellan fabrikörer och anställda var fullkomligt opersonlig. Arbetsledarna lejde sina underordnade, och var och en bodde hemma hos sig. ”Herren och tjänaren stå med varandra, rättare mot varandra, på grund av stel nödvändighet och veta ej av varandra utom genom arbetsbehovet.” Den lantliga gemenskapen, som Bremer också såg i ”fabrikerna på landet”, var annorlunda. Där hörde alla, hög och låg, till samma gemenskap och samma lokalmiljö. Där kände man också en lojalitet med sitt arbete, som inte förekom i fabrikerna. Förvånad får hon veta att den manliga fabriksarbetaren ofta strävade efter att tjäna ihop nog mycket pengar för att flytta ut på landet:
Och kommen dit ser han på den sorlande, strävande hopen, den han nyss kommit utur, som något som – angår honom ej, som han är glad att ha kommit helskinnad ifrån.
Arbetarnas boendeförhållanden engagerade också Bremer. Hon besökte de mest eländiga bostäder och förfasade sig över det utbredda supandet – också på söndag förmiddag – och hon såg små nätta bostäder med strävsamma mödrar. ”Det lilla fattiga hemmet var ej utan sin rikedom”, konstaterade hon om ett av den senare sorten. I London besökte hon slummen:
Och jag såg det, såg i S:t Giles och i synnerhet i en del av Westminster hela kvarter, gator och gränder, med usla, halvt förstörda hus, fönster tillstoppade med trasor, trasor hängande, flämtande i vinden utom husen såsom dess fanor, allt trasigt, smutsigt, uselt!
Hon såg hyresrum som gjorde henne äcklad över människors utnyttjande av sina utsatta bröder och systrar. Med stor glädje såg hon dock de modellhus som byggts för att Londons fattiga skulle få bra bostäder, boardinghouses för ensamstående män, de s.k. Thanksgiving Buildings för ensamstående kvinnor, familjebostäder och även gemensamma tvättstugor, där kvinnorna kunde hyra en alkov för stortvätt.
”London, stora, ståtliga, underliga London”, säger Bremer till sig själv när hon vandrar genom staden, genom dess vidsträckta gröna parker och husgytter. Mycket förundrade henne, somt fann hon beundransvärt och somt mest värt förakt. Till det positiva hörde Englands nya, moderna polisväsende, som hon lovsjunger i alla tonarter. På intet sätt liknar de välklädda, artiga och effektiva engelska poliserna de svenska polisbetjänterna. Själv kallar hon dem helst ”polisherrar” och förtjuses av den aktning de möter, ”dessa ordningsmän i vita handskar, utan bricka, utan käppar”. För Bremer, som under två års tid rest ensam genom Amerika, framstod Englands poliser som medhjälpare i kvinnofrigörelsen: ”Denna förträffliga polis gör att England är det land i världen där ett fruntimmer lättast kan resa allena.” Kvinnosaken kräver också kvinnofrid.
I London ville Bremer besöka allt av intresse och se allt hon hade möjlighet till. Hon undvek inte det obehagliga:
Ty överallt söker jag att se det bästa och det sämsta av tingen, tillvarelsens himmel och helvete i alla sfärer av livet. Jag ville se det även i Londons liv. Och jag såg det.
Hon såg till och med sådant, som kvinnor sällan fick se. Hon besökte gentlemännens klubbar, ”palatslika hus… där allt vad staden har mest utsökt i mat och dryck och alla livets lyxartiklar står herrarna till buds”. Trots att Bremer själv kom från en samhällsklass, vars män hörde till sådana klubbar, ser hon dem som föraktliga sammanslutningar, ”fostrare av själviskheten och njutningslustan”. Bremer trodde på människans ansvar, på plikt och arbete. Att klubbarna var enkönade bidrog säkert också till hennes avoghet. När hon senare besökte ett modernt men frugalt härbärge för fattiga kvinnor dyker de åter upp i berättelsen:
Jag måste tänka på de präktig klubbarna. Icke ville jag ha sådana för kvinnorna, men – någon liten trevnad och bekvämlighet, ja, till och med litet skönhet i omgivningar, det är en rättvisa som jag ville fodra för dessa ensamma!
Det räckte inte att ha tak över huvudet och mat i magen, för människans lycka krävde Bremer också skönhet.
Vid läsningen av England om hösten år 1851 slås man av författarinnans öppenhet för nya tankar. Det vore lätt att tro att högreståndsmamsellen med sitt slott och sina stora bokinkomster lättare skulle identifiera sig med sina gelikar än med Londons sluminvånare, men så var det inte. Bremer kände en brinnande solidaritet med samhällets utsatta. Samtidigt var hon ett barn av sin tid, och just den stora öppenheten gör att man kanske reagerar starkare när hon tycks fördomsfull, när hon förmodar att lättja leder till laster eller när hon bedömer människor efter deras utseende. Det gäller att inte låta sig luras. Här har vi en föregångskvinna, på alla sätt.
Inte endast människans rätt var viktig, utan också djurens. På London zoo gladdes hon åt alla främmande arter, från Afrika och Australien, men många av dem verkade ändå bra olyckliga. Om lejon och leoparder skrev hon: ”Huru vackra de måtte vara i öknen eller bland tropiska skogar eller i de vilda bergshålorna, de granna, grymma djuren – huru förfärligt sköna!” Örnarnas bur fann hon mycket välkonstruerad och säkert bra för fåglarna, ”ifall de kunna glömma att de äro fångar”. Bremer ansåg djur och människor vara bröder, ty Gud hade skapat dem samma dag. Därför är hon också en föregångare i djurrättsfrågor.
Viktigaste för henne var dock människorna. En av de saker hon fann intressantast i England var framväxten av arbetarnas ”associations”, en term som rymmer både kooperativ och tidiga fackföreningar. I London besökte hon de små kooperativa butikerna som hon ansåg tillkommit ”av en andlig naturnödvändighet” och intervjuade föreståndaren för en av dem. Hon poängterar att han var demokratiskt vald, och intervjun återger hon i frågor och svar. Sömmerskornas kooperativ besökte hon tillsammans med John Frederick Denison Maurice, ledare för de kristna socialisterna. Det var han och författaren Charles Kingsley – mest känd för den radikala barnboken The Water-Babies (1863) – som inspirerat Bremers intresse för kooperationer och arbetarfacklig verksamhet.
Redan under arbetet med Syskonlif hade hon studerat socialismen, men intresset ökade under tiden i Amerika. Till hennes amerikanska vänner hörde Marcus och Rebecca Spring, ett kulturintresserat par med litterära kontakter och starkt politiskt intresse. Marcus Spring grundade två socialistiskt präglade falangstärer, och Bremer besökte den ena, North American Phalanx. Hon var principiellt positiv till dessa kollektivsamhällen och deltog i köksgruppens arbete, även om hon insåg att hon nog var för mycket individualist för att passa in. Hennes besök rapporterades för övrigt i en svensk tidning under rubriken ”En socialistisk mamsell”.
Mötet med engelsmännen Maurice och Kingsley eldade på Bremers intresse för socialismen. Det var uttryckligen den kristna socialismen som engagerade henne, inte den marxistiska varianten. Att hon inte var obekant med den heller framgår av att hon i England om hösten år 1851 alluderar på inledningsorden i Marx och Engels kommunistiska manifest – ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke” och uppmanar läsaren att våga se spöket i vitögat. ”Förnuftiga hjärnor borde ej förskräckas för spöken utan modigt se dem an”, skriver hon, och slår fast att socialismen ”i grunden är var god människa kär”. Människan bör pröva allt och behålla det goda:
Jag tror på den goda jorden även i människonaturen, som skiljer vetet från agnarna, som ”bärer av sig själv först brodd, så ax, så fullmognat vete i axen”.
Till denna goda, rättvisa jord förtror jag även vad jag här skrivit.
Här tycks Bremers snarare tro på reform än revolution, men hon var inte helt övertygad om att revolutioner kan undvikas. Stor vikt lägger hon i reseskildringen vid arbetarnas egna sammanslutningar och anser att man i dem kan ”hälsa det nyare samhällets vaknande medvetande och – det fjärde ståndets framträdande på samhällets skådeplats, till självstyrelse, till mänsklighetens fulla medvetande och medborgarrätt!”
Människan bör pröva allt och behålla det goda.
Klara Johanson funderar i förordet till sin utgåva av England om hösten år 1851 om Bremer kanske besökte Ermen & Engels bomullsspinneri: ”Då kunde hon möjligen ha råkat en blond ung herre på vilken det alls inte syntes att han var en landsflyktig revolutionshjälte där han tronade likt en förhärdad bourgeois på kontoret”. Denne fabrikör var alltså Friedrich Engels, som tillsammans med Karl Marx författat det Kommunistiska manifestet (1848). Bremer namnger inte de fabriker hon besökte, så det får bli en av historiens små, men icke desto mindre fascinerande gåtor.
Fredrika Bremer talar alltså om allas rätt att delta i politiken, och orden om ”medborgarrätt” avser också allmän rösträtt. Redan tidigt i artikelserien betonar hon att den tid är förbi då överheten kan befalla undersåtarna. ”Folket har kommit till myndighetsålder och skall styra sig självt enligt självvalda lagar.” Vid denna tid fanns inte allmän rösträtt, vare sig i Sverige eller England. Alla män var inte röstberättigade, och inga kvinnor var det. Bremer hade berört kvinnlig rösträtt redan i En dagbok (1841), en av hennes mest bitska och oförtjänt bortglömda romaner, och skulle i Hertha kräva en rad reformer, framför allt kvinnlig myndighet. Under tiden i Amerika hörde hon talas om de ”Women’s rights conventions” som hölls där vid denna tid. Vid den första – i juli 1848 – antogs en resolution, som parafraserade den amerikanska oavhängighetsförklaringen och räknade upp ett stort antal punkter där kvinnor diskriminerades. Avsaknad av rösträtt samt myndighet över sig själv och sin avkomma var två av dem.
Det var alltså knappast förvånande att hon ägnade kvinnan och kvinnosaken stort utrymme i England om hösten år 1851. Vi har redan mött henne då hon besökte kvinnor i slummen och samtalade med dem om praktiska ting, matlagning, tvätt och barnens uppfostran. Hon visade sig intresserad. Bremer tycks ha varit bra på att prata med folk, också sådana som levde under andra villkor än hon själv. Sådana samtal förde hon såväl med amerikanska slavar som med arabiska haremsdamer. Hon nästlade sig in och frågade hur det egentligen var, vad de tänkte på, hur de såg på livet och världen. Under sin palestinaresa mötte hon en dam, som frågade varför Bremer inte var gift. ”Då jag sagt det, genmälte hon att jag ’hade rätt, men att hon icke ville höra sådant mer’. Vad Bremer svarat vet vi däremot inte – men vi kan ju gissa.
En av artiklarna från England blommar ut till en plädering för kvinnans jämställdhet och könens likaberättigande. Utgångspunkten är en konstskola för kvinnor och en diskussion om särskilt kvinnliga konstgrenar. Sedan brakar det loss. Likt en predikant bygger Bremer upp sin argumentation på retoriska frågor. ”Vi fråga blott. Vi erkänna att en djup tro och övertygelse leder våra frågor. Men vi ville bedja tänkande män och kvinnor att besinna saken med oss.”
Bremer har här upphört att vara ”jag” utan talar likt kungar och läroboksförfattare om sig själv som ”vi”. Det betydelsefulla är inte bara arbetet och försörjningen, utan att kvinnor ska känna sitt eget berättigande i samhället. Små flickor ska kunna se fram emot ett yrkesliv, ”en framtid som hon med egen arbetskraft kan bereda sig själv”. För övrigt – konstaterar Bremer – förhindrar ett riktigt arbete kvinnor från att hamna i prostitution. Och prostitution, det var vad alla fasade för.
Bremer fortsätter att hamra in sina åsikter, fortfarande i frågeform:
Vad fruktar man av detta kvinnans oberoende? Fruktar man att hon därav skall bli mindre kvinnlig? Fruktar man att något väsen kan bli – om det får utveckla sig i frihet och sanning – till annat än det som Gud i sin skapelse bestämt?
Fruktar man att kärleken emellan könen kan bliva för fri, för oberoende av världsliga drivfjädrar…?
Fruktar man att kvinnornas arbete skall borttaga arbete från männerna?
Bremer avstår från att besvara sina frågor. Istället tänker hon sig man och kvinnor lika jämställda som de en gång var i Edens lustgård. De ska älska och värdera varandra, som likvärdiga och självständiga varelser:
Är denna syn för skön att en gång bliva sann? Den är för skön att icke bliva sann!
Så sublimt var svaret. Kvinnans frigörelse är gudagiven och måste ske.
Man kan tänka sig hur Bremer med en förtjust suck satte fjäderpennan i bläckhornet och läste igenom de sista raderna. Ja, det blev bra. Guds verk är gott. Och själv har hon då inte legat av sig som författare.
Efter den långa utläggningen om kvinnans ställning återstod inte mycket av Englandsskildringen. Bremer avslutar med att hylla landet, dess folk och dess författare. Här finns ”lag och evangelium”, skriver hon. ”Jag tackar England för ett nytt hopp för Europas framtid, ett nytt och friskare mod.” Ibland ter sig Bremer förvånansvärt modern, men så här i efterdyningarna av Brexit känns den meningen närmast som en snyting.
England om hösten år 1851 rundas av med ett tack till vännerna, som hyst och visat runt henne. Andra vänner skulle dyka upp i Hemmen i den nya verlden, där skildringen av de människor hon träffat och de platser där hon bott är betydligt mer ingående. Somliga blev stötta över hur de skildrades, andra snarast stolta. Från Englandsskildringen gick nu Bremer direkt tillbaka till tiden i Amerika och inledde ett långt och krävande arbete. Under skrivandet längtade hon ibland efter ”a full drought out of the fountains of fiction”, som hon skrev till amerikanska vänner. Det läskande vattnet blev romanen Hertha. Där återkom hon till familjeskildringarna från 1830-talet, men boken är som ett negativ till de tidigare teckningarnas idyll. Fäder är inte goda patriarker utan despoter som stjäl sina döttrars pengar och ung kärlek leder inte till bröllop utan till utomäktenskapliga barn.
I Hertha intar huvudpersonen opium för att kunna sova och vandrar i drömmen genom världen, där hon överallt ser hur kvinnor förtrycks. Kanske är det till och med så, att hettan i hennes indignation tänder på den lilla staden och tvingar fram att en ny värld byggs upp. Bremer kallade Hertha för sitt amerikanska barn, men romanens ton är långt från den försiktighet som präglar Hemmen i den nya verlden. Dess frispråkighet gör den snarare till en släkting till England om hösten år 1851. I båda törs Bremer oförblommerat yttra sina åsikter. Som Hertha säger:
Rädd? nej, jag är icke rädd – nu mera.
CARINA BURMAN är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är specialiserad på äldre nordisk litteratur och författare till bland annat en stor biografi över Fredrika Bremer, Bremer. En biografi (2001, Albert Bonniers förlag).
bibliografi
Åsa Arping. ”The Miss Austen of Sweden. Fredrika Bremer’s Transatlantic Triumph in the Age of Reprint”, i Yvonne Leffler m.fl., Swedish Women’s Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century LIR.skrifter 10 (Kållered, 2019)
Fredrika Bremer. England om hösten år 1851, utgiven och kommenterad av Klara Johanson (Stockholm, 1922)
– , Fredrika Bremers brev III. Samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman III (Stockholm 1917) Också digitalt i Litteraturbanken
– , Brev, Ny följd, tidigare ej samlade och tryckta brev I, utgivna av Carina Burman (Hedemora, 1996)
Carina Burman, Bremer. En biografi (Stockholm, 2001)
Klara Johanson, ”Orientering” i Fredrika Bremer, England om hösten år 1851 (Stockholm, 1922).