Drogprotokollen: Walter Benjamin och haschet
Vad händer med psyket under ett drogrus? I slutet av 1920-talet ville två läkare i Berlin undersöka frågan genom att låta försökspersoner genomgå kontrollerade drogrus. En av de frivilliga var kritikern och författaren Walter Benjamin. Anteckningarna som han skrev under påverkan, hans så kallade drogprotokoll, kan läsas både som medicinska rapporter och som en ny sorts litteratur.
Året var 1927 när den tysk-judiske författaren och kritiker Walter Benjamin fick frågan om han ville bli försöksperson i experiment med hallucinogena droger. Läkaren som frågade hette Ernst Joël, bekant med Benjamin från studietiden. Tillsammans med neurologen Fritz Fränkel utförde han sedan ett par år försök med kontrollerade drogrus. Läkarnas syfte var att genom självupplevda och observerade rus bättre förstå psyket och psykiska sjukdomar. De var nämligen övertygade om att ruset var ett tillstånd identiskt med psykos.
I januari 1928 skriver Benjamin om försöken i ett brev till sin vän filosofen Gershom Scholem.
[Ernst Joël och Fritz Fränkel] har med hjälp av Guds – eller Satans – ledning på ett underbart sätt förvandlats och blivit till karyatider på porten genom vilken jag redan vid två tillfällen beträtt haschets områden. Dessa två läkare utför nämligen försök med narkotika och ville att jag skulle bli deras försöksperson. Jag gick med på det.
Joël och Fränkel hade naturvetenskapliga anspråk och ville att tillstånden som drogen skapade skulle vara ofarliga, övergående och möjliga att upprepa. Därför skapade de en specifik ”försöksanordning”, där den som tog drogen – vilket oftast var en läkare eller en vän till Joël och Fränkel – hela tiden betraktades av en försöksledare.
Samtidigt var tanken att drogen skulle tas i en så naturlig miljö som möjligt. För att komma psyket nära ville man röra sig bortom kliniken och laboratoriesituationen. Försöken utfördes ofta hemma hos någon av läkarna eller hos Benjamin själv, hos flanörförfattaren Franz Hessel eller i fotografen Charlotte Joël-Heinzelmanns lägenhet i Berlin.
Försöken protokollfördes noggrant – både försökspersonen och försöksledaren gjorde detaljerade anteckningar. Benjamin skriver vidare till vännen Scholem:
Anteckningarna som jag gjorde, dels självständigt och dels i anslutning till försöksprotokollen, kan bli ett mycket läsvärt bidrag till mina filosofiska noteringar, till vilka de, och i viss mån till och med under ett rus, har den närmaste kopplingen.
Benjamin planerade att skriva en ”mycket betydelsefull bok om hasch”, och de drogprotokoll som han själv och de läkare och vänner som han samarbetade med förde under drogförsöken kan ses som en materialinsamling till boken. Men planerna förverkligades inte under Benjamins levnad, och Über Haschisch utgavs postumt först 1972.
Trots att Walter Benjamin inte hann färdigställa sin bok är Om hasch ett fenomenalt verk helt i egen rätt. Boken består av protokoll, skisser, fragment och prosatexter i olika versioner och ger en fascinerande inblick i drogförsökens stora betydelse för hans tankevärld och övriga verk.
*
11. Motvilja inför information. Rudiment till ett tillstånd av hänryckning. Stor känslighet för öppna dörrar, högljudda konversationer, musik.
12. Känsla av att förstå Poe mycket bättre. Portarna till det groteskas värld tycks öppnas. Jag ville bara inte gå in.
13. Kaminröret förvandlas till katt. När ordet ”ingefära” uttalas står i stället för skrivbordet plötsligt ett fruktstånd där, som [jag] omedelbart känner igen skrivbordet i. Jag kommer att tänka på ”Tusen och en natt”.
(Ur Walter Benjamin, Om hasch, s 22-23.)
Walter Benjamin föddes 1892 i en judisk familj i Berlin. Före första världskriget drogs han med i den tyska ungdomsrörelsen, men tog vid krigsutbrottet avstånd från den. Under 1910- och det tidiga 1920-talet influerades han av Gershom Scholems judiska mystik och utvecklade i dialog med Scholem en filosofi om språket. Efter studier vid bland annat Universität München disputerade han på avhandlingen Begreppet konstkritik i den tyska romantiken. År 1925 underkände Universität Frankfurt dock hans docentavhandling om det barocka sorgedramat. Benjamin försökte sig därefter på en karriär som författare och översättare, bland annat av den franske poeten Charles Baudelaires verk.
Under 1920-talet tilltog hans marxistiska orientering, och han pendlade mellan vännen Berthold Brecht och Frankfurtskolan. Inslagen av judisk mystik i hans tänkande skavde dock rejält mot de nya vännernas sekulära marxism. Han påverkades också av surrealisternas texter och påbörjade Passagearbetet, en kulturkritisk studie av reklamens och varuhusens Paris.
Vid nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933 kände sig Benjamin tvingad att gå i exil och flydde till Paris. År 1939 internerades han tillsammans med andra flyktingar i ett läger i Nièvre. Efter det reste han till Lourdes och Marseille och hoppades kunna fly till Spanien och, slutligen, till USA. Han lyckades ta sig över till den spanska sidan av Portbou den 25 september 1940, men fick veta att han följande dag skulle återsändas till Frankrike där Gestapo väntade. Han tog då sitt liv med en hög dos morfin. Övriga flyktingar kunde sedan passera fritt, då nya direktiv gavs.
Det är så berättelsen om Walter Benjamin brukar se ut. Hans erfarenheter av att vara försöksperson i litterära självexperiment med droger är en betydligt mindre känd historia. Psyket intresserade Benjamin tidigt, mer specifikt det förvrängda psyket, ett psyke förvrängt av moderniteten, vilket han hoppades kunna utforska genom det psykotiska tillståndet. Redan i sina tidiga språkfilosofiska texter uttryckte han ett intresse för psykosen och vansinnet. Med tanke på Benjamins intellektuella intresseområden och förebilder är det inte förvånande att han också tidigt intresserade sig för drogexperiment
*
23. Man följer tankarnas gamla stigar som förr. Bara det att de tycks vara smyckade med rosor.
(Ur Walter Benjamin, Om hasch, s 24.)
*
Ernst Joël tog sitt liv genom en morfinöverdos 1929. Efter det fortsatte Walter Benjamin att utföra försök tillsammans med Fränkel i Paris. Benjamin skrev också vid några tillfällen ner ”försök” han utförde på egen hand i Marseille och hos konstnären Jean Selz på Ibiza.
Joël och Fränkel hade som nämnt medicinska kunskapsintressen, men såg samtidigt sina försök som litterära. De misstrodde sin samtids ”borgerliga psykologer” och deras kalla och kliniskt distanserade förhållningssätt till patienter, och ville i stället nå ett inifrånperspektiv.
Sådana litterära och medicinska självförsök har en lång historia. Man kan, som vetenskapshistorikern Katrin Soldhju visat, spåra självexperimenten till slutet av 1700-talet. De ingick då i den tyska farmakologiska diskursen, men var också något som romantikens författare och tänkare ägnade sig åt, som en motrörelse mot upplysningen.
Praktiken spreds i Frankrike under 1840-talet, och utövades av gruppen kring Club des Hashischins, där bland andra Charles Baudelaire och författaren Théophile Gautier ingick. De båda delade ett intresse för att undersöka själen med konstens och litteraturens alla medel. I sitt förord till diktsamlingen Les fleurs du mal hyllar Gautier Baudelaires dekadenta stil, som ”flyttar fram språkets gränser” i sina ansträngningar att återge ”de sällsamma hallucinationerna från en besatthet som håller på att förvandlas till vansinne”.
Dessa gränsöverskridande litterära och medicinska försök inspirerade Benjamin och präglade hur han skrev ner rus. Baudelaires drogtexter är ständigt närvarande i Benjamins verk, och han anger själv Baudelaire som en förebild. Utifrån Baudelaires texter utvecklar han tanken om hemlighetsfulla likheter och korrespondenser, ett slags förborgade samband mellan till synes orelaterade ting, något som också sägs vara ett eko från en förhistorisk tid. Förmågan att förnimma dem lever kvar hos den moderna människan bara i form av rester. Korrespondenserna är också ett tema i Benjamins språkmysticistiska essä Goethes ”Valfrändskaperna”.
*
21. Jag ser ett samband mellan skrattet och de extrema humörväxlingarna. Det hänger närmare bestämt samman med den stora avskildheten, bland annat. Vidare är denna osäkerhet, som möjligtvis står på gränsen till affektion, i viss utsträckning en projektion utåt av den inre kittlande känslan.
22. Anmärkningsvärt är hur man utan starkt motstånd talar relativt impulsivt och öppet om upphoven till hämningar som finns i vidskepligheten etc. och som man annars ogärna nämner. I en elegi av Schiller heter det ”Fjärilens tvivelaktiga vinge”. Detta förklarar sambandet mellan att vara försedd med vingar och känslan av tvivel.
(Ur Walter Benjamin, Om hasch, s 24.)
*
När man läser nutida ”tripprapporter” slås man av hur metaforerna som används för att beskriva drogrus ofta hämtas från datorns och internets värld – verkligheten framträder som simulation och saker ser ”pixliga” ut. Det språk vi använder för att beskriva något inre överväldigande måste hämtas från yttre, kulturella uttryck.
Så är det även med Benjamins drogtexter. Han citerar återkommande och refererar implicit och explicit till samtida konst och litteratur liksom till den franska, tyska och amerikanska litterära romantikens texter för att beskriva drogrusen. Den romantiska rörelsen inspirerade Benjamin att träda in i de vansinnigas och primitivas mentala världar, som han föreställde sig stod i motsats till den industriella epokens erfarenhet. För Benjamin var den moderna epoken präglad av splittring och förfrämligande. Han tänkte sig psykosen som en form av alternativ, estetisk erfarenhet.
*
Jag minns en satanisk fas. Den röda färgen på väggarna blev avgörande för mig. Mitt leende fick sataniska drag även om det mer var ett uttryck för sataniskt vetande, satanisk belåtenhet, satanisk rofylldhet än satanisk, förstörande verkan. De närvarande blev alltmer förankrade i rummet. Rummet blev mer sammetsmjukt, mer flammande, mörkare. Jag uttalade namnet Delacroix.
(Ur Walter Benjamin, Om hasch, s 25.)
*
Utöver Baudelaire och den romantiska rörelsen var den franske 1800-talsmålaren Eugène Delacroix en viktig influens. Delacroix utförde dramatiska och litterärt inspirerade verk, målade med pulserande och flammande färger, ofta med rött i förgrunden, vilket är en färg som präglar Benjamins rus. I texten från opieförsöket på Ibiza, ”Crockanteckningar”, talas det om ruset som ”det rödas laboratorium”. Han anknyter också till den klassiska traditionen och refererar till Dante och Petrarca för att beskriva rus. Walter Benjamin var liksom läkarna intresserad av mentala gränstillstånd, drömmen och ruset. Men medan de ville utvinna psykologisk kunskap, intresserade han sig för drömmen och ruset som medel för en kritisk granskning av kulturen; kapitalismens fantasmagori eller drömtillstånd. Hur erfarenheten artar sig är enligt Benjamin inte naturgivet, utan en effekt av hur samhället ser ut. Flanören och den berusade har enligt honom ett annat sätt att förnimma och erfara genom att de befinner sig i ett gräns- eller tröskeltillstånd, som ger ett utifrånperspektiv på tillvaron.
Benjamins nedskrivning kan alltså delvis placeras i en medicinsk kontext – han var försöksperson. Men samtidigt bör man förstå dessa texter utifrån hans filosofiska projekt som var influerat av både judisk mystik och sekulär marxism. Hans filosofi var centrerad kring språket och språket som problem, vilket på ett intressant sätt aktualiseras i drogförsöken. I hans drogtexter möts det estetiska och psykiatriska intresset för schizofreni, ett intresse han utvecklade redan under 1910-talet. Benjamin skriver att både poeten och den psykiskt sjuke dyker ner i språkets djuphav, den psykiskt sjuke naken och blottad, poeten i konstformens skyddande dykarklocka. Han ville åt den oskyddade erfarenheten av språket, och det är det som driver honom att uppleva drogrusets psykos. Benjamins uppgift som försöksperson var att observera sig själv och skriva ner sina upplevelser så neutralt och exakt som möjligt, men inifrån, med inlevelse – han måste bli det instrument han beskriver. Drogprotokollen, som han själv kallade dem, är intressanta för att de befinner sig i skärningspunkten mellan medicinska protokoll och skönlitterärt eller poetiskt utforskande. Den psykiska erfarenheten i det moderna samhället är enligt Benjamin splittrad och chockartad, och han söker poetiska uttryck som kan gestalta denna erfarenhet. Drogprotokollen kan läsas som ett uttryck för detta.
Idén om att det förvrängda eller sjuka psyket gör en person mer sensibel och mottaglig för estetiska intryck låg i tiden.
Han betonar också hur drogen förstärker hans litterära förmåga, den frammanar en ”stark olust inför att prata om praktiska angelägenheter: framtiden, datum och politik”. Ruset kultiverar förmågan att skriva prosa. Idén om att det förvrängda eller sjuka psyket gör en person mer sensibel och mottaglig för estetiska intryck låg i tiden.
I vår tid har hallucinogenerna kommit att inbegripas i det nyliberala självutvecklingsprojektet; så kallad mikrodosering av hallucinogener vid särskilda tillfällen i syfte att öka kreativiteten förekommer i företagsmiljöer, bland annat i Silicon Valley. Men det finns också andra intentioner. Av tripprapporterna på Flashback att döma finns en stark längtan efter att upplösa det ensamma jaget – en vilja som inte handlar om att nå jagets inre kärna, utan om att vidga individualitetens gränser och ifrågasätta erfarenhetens snäva ramar.
Walter Benjamins drogprotokoll präglas av poetiska allusioner och sinnrika ordlekar. De kan både läsas som litteratur och som en inblick i ett medicinskt och litterärt samarbete som samtidens psykiatri och psykologi skulle kunna ha en del att lära av.
ISABELLE STÅHL är doktorand i idéhistoria vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet, där hon skriver på en avhandling om tyska psykiatrikers experiment med psykedeliska preparat under det sena 1920-talet. Ståhl är också verksam som författare, essäist och kritiker.
Utdragen ur Walter Benjamins Om hasch (Ellerströms, 2019) är översatta av Linnéa Deurell.