Döden på stranden
Sandstranden kan vara ett paradis, en semesterdröm – men också helvetet på jorden. Genom historien har stranden varit en spelplats för mötet mellan havets obönhörliga kraft och människans litenhet. Med flyktingkrisen har strandens långa historia som ett dödens och sorgens landskap blivit fasansfullt aktuell. Historikern Per Högselius utforskar strandens mörka historia och hur den gestaltats genom kulturhistorien.
På en välsorterad loppmarknad i den engelska kuststaden Whitby, dit jag ibland haft vägarna förbi, gjorde jag för några år sedan ett oväntat fynd. Det var en DVD-film: Caravaggio, hette den kort och gott. Regissör var en för mig okänd italienare, Angelo Longoni, som efter vad jag kunde utröna hade spelat in filmen för italiensk teves räkning. Hur ett exemplar av detta konstnärsdrama förirrat sig hit, till en engelsk avkrok som Whitby, vet jag inte, men nu låg det i alla fall där framför mig, i en halvt fuktskadad karibisk banankartong. Det avskräckande omslaget – det föreställde Caravaggios avhuggna huvud, så som han själv målat det på en berömd tavla – hindrade mig inte från att införskaffa den lilla skivan. Senare samma kväll matade jag in den i DVD-spelaren på mitt hotellrum. Medan en av vinterns första stormar drev in från Nordsjön och svepte in Whitby i isande sälta följde jag sedan Caravaggio på hans väg genom livet.
Så här i efterhand minns jag särskilt slutet. Det utspelar sig på Medelhavets strand. Caravaggios krafter tryter. Sjuk och febrig kravlar han sig fram i en stinkande sörja av ruttnande tång, till synes omedveten om sin omgivning. Stranden ligger öde. Julisolen gassar obarmhärtigt. För sitt inre ser han fragment av sina egna tavlor flimra förbi: Goliats avhuggna men ännu levande huvud, det som egentligen är ett självporträtt, och den stora väggmålningen i malteserriddarnas kapell i Valetta, föreställande Johannes Döparen, som likaledes fått huvudet avhugget och från vars hals blodet nu forsar.
Till sist lyckas han resa sig. Då ser han den svarta hingsten, i vars sadel en svartklädd ryttare sitter. Ryttaren har inget ansikte. Djuret stegrar sig och sparkar vilt i den glödheta sanden. Det gnäggar ursinnigt och börjar galoppera i riktning mot Caravaggio. Han försöker göra sig kvitt hallucinationen. Men ryttaren närmar sig obönhörligt. Caravaggio tar några desperata språng, halkar i tången, förlorar balansen och faller till marken. Han förblir liggande. Hingsten når fram till den livlösa kroppen, betraktar den, gnäggar åter – och vänder om.
Jag låg vaken länge den natten, oförmögen att somna. Utanför fönstret rasade Nordsjöstormen. Den ryckte och slet i Whitby, som om den ville dra den lilla staden med sig ned i de salta djupen. Hotellfönstren dallrade oroväckande, och när jag tittade ut såg jag stora vågkammar blixtra i skenet från hamnens strålkastare. Jag kände mig inte alldeles väl till mods. Jag bäddade ned mig i sängen, lyssnade till vinden och vågorna, tänkte på livet och begrundade Caravaggios grymma öde.
Jag tyckte mig ha läst någonstans att Caravaggios död var föremål för debatt bland konsthistorikerna, att man i själva verket visste ytterst litet om hans sista dagar i livet – och om hur dessa slutligen gått till ända. En mängd teorier och rykten florerade. Somliga trodde sig veta att han blivit mördad, kanske förgiftad. Andra var förvissade om att han insjuknat i malaria. Det senaste inlägget i debatten bestod om jag mindes rätt av en DNA-analys som sades bevisa att Caravaggio låg begravd i en kyrka i staden Porto Ercole. Men hur och när de hamnat där förblev likväl en gåta.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att filmmakarna träffat helt rätt genom att låta Caravaggio möta döden på en soldränkt Medelhavsstrand. Särskilt när jag drog mig till minnes min egen läsning om människans förhållande till havet under gångna sekler tedde sig Longonis tolkning allt annat än långsökt. För det rådde ingen tvekan om att Caravaggio levt i en tid då havsstranden i regel uppfattats som just detta: som ett dödens landskap. Den hade då varit ett territorium som väckt fruktan och avsky, en kuslig och olycksbådande zon som signalerat fara – och som man därmed helst undvikit. Särskilt i de högre samhällsklasserna hade denna uppfattning varit utbredd.
I den franske historikern Alain Corbins bok Le territoire du vide (Tomhetens territorium, 1988) hade jag läst om hur en ”slöja av frånstötande bilder” – hämtade från Bibeln i synnerhet – gjort det så gott som omöjligt för 1500- och 1600-talens européer att närma sig havsstranden med någon större vällust. Skräcken hade gjort sig gällande redan i den judisk-kristna skapelseberättelsen och dess vision om ett hisnande ”djup” – ett mörkt, ogästvänligt vatten över vilken Guds ande svävat i begynnelsen. Världshavet, hade tidens teologer menat, var ingenting annat än återstoden av denna avgrund. Dess funktion hade varit att påminna de kristna om världen sådan den tett sig innan skapelsen – en fasansfull plats – och om att skapelsen i sig var ofullbordad. I Jobs bok stod det skrivet att Herren, likt en modern vattenbyggnadsingenjör, satt ”dörrar för havet” och åt det utstakat sin ”gräns”. Gränsen var stranden. ”Härintill skall du komma, men ej vidare!” hade Han sagt till havet. ”Här skola dina stolta böljor lägga sig!” Havet hade symboliserat det ändlösa och det ogripbara – så till den grad att det gränsat till det hädiska att överhuvudtaget blicka ut mot den fria horisonten. Lena Lenček, en annan läsvärd strandhistoriker, hade menat att havet allmänt uppfattats som en förbannad värld i vars mörker groteska varelser slukade varandra och helvetets krafter regerade utan motstånd. Nere i djupen rörde sig måhända olyckliga själar, sådana som aldrig fått komma till ro efter döden. Inte för inte påminde den symboliska topografin i Dantes Inferno mest av allt om en malström. I Edens lustgård däremot fanns inget hav och heller inga stränder.
Den värsta av alla bibliska berättelser var den om Syndafloden, i vilken Gud använt sig av havet för att bestraffa människorna och utplåna allt liv på Jorden – så när som på Noa och de utvalda som fått gå ombord på Arken. Den som en gång fått höra denna kusliga historia uppfylldes knappast av någon längtan ned till havsstranden – för det var ju där kataklysmen börjat den gången. En vanlig uppfattning bland tidens naturforskare var att kustlandskapet, med dess vidsträckta sandstränder, rasslande klapperstensfält, underliga klippformationer och dramatiska klintkuster omöjligen kunde förklaras annat än som en direkt följd av denna bibliska tragedi. Vad man tyckte sig se i kustlandet var ett ödeläggelsens rike, som med all önskvärd tydlighet vittnade om vad som utspelat sig den gången. Havsstranden var ett katastrofens och oordningens territorium – och i det barocka Europas ögon därmed också ett fult och oestetiskt landskap.
Dessutom antydde stormarna som havet med jämna mellanrum piskade upp att ytterligare syndafloder var att vänta. Somliga levde sig in i denna föreställning med hull och hår, så till den grad att blotta åsynen av havet kunde få dem att bryta ihop av ångest inför den stundande världskollapsen. I Uppenbarelseboken stod det visserligen skrivet att apokalypsen skulle komma genom eld snarare än vatten – men en vanlig föreställning var att undergången skulle föregås av att havet löpte amok: vattenmassorna skulle översvämma bergen och fiskar och havsmonster komma upp till ytan, utstötande ohyggliga läten i det att skyarna antändes.
De bibliska fantasierna förstärktes och bekräftades av européernas starkt subjektiva läsning av gamla grekiska och romerska texter. 1500- och 1600-talets intellektuella bävade inför havet och dess vrede så som den kom till uttryck i exempelvis Odyssén, Aeneiden och många andra verk. Det var i huvudsak denna antika litteratur, snarare än egna erfarenheter, som inspirerade den nya tidens havsnära berättelser – med stormskildringen i Rabelais’ Gargantua och Pantagruel som typexempel. Samtidigt bävade man inför de många faror som, i de klassiska texterna, lurade på själva stranden. Den antika traditionen gjorde gällande att havsstranden var hemvist för fientligt inställda väsen, anförda av klippmonstret Skylla, med dess sex fula hundhuvuden, och den sluga Karybdis, virvelströmmen som slukade och sedan spydde upp sina offer. Dessutom riskerade man att på stranden drabbas av underliga sjukdomar. Intellektuella giganter som Strabon, Seneca och Plinius d.ä. hade på sin tid menat att havet kontinuerligt ”renade” sig genom att stjälpa upp allsköns orenheter på stränderna. Det var därför, trodde man, som många stränder, särskilt Medelhavets, utstötte en sådan ohygglig stank. 1600-talets européer trodde fortfarande att bärnsten var en typ av oceaniskt exkret och att vågornas skum var sältornas svett. Stranden var på det hela taget ett förruttnelsens ohälsosamma rum. Teorin tycktes stämma väl överens med faktiska erfarenheter av havsburna farsoter som – med 1300-talets digerdöd som skräckexempel – från medeltiden och framåt periodvis gjorde det direkt omöjligt att vistas i kustlandet. 1500- och 1600-talens läkare avrådde bestämt sina patienter från att uppsöka stranden. Rykten florerade om att döden i egen hög person vankade av och an där nere. För somliga tog den formen av svarta ryttare. Eller så satt den bland klapperstenarna och bjöd in till ett parti schack, som i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet.
Sålunda undvek européerna att vistas i havets omedelbara närhet. De som nödvändigtvis måste bo vid oceanen byggde sina hus så att de slapp se den; fönstren vette mot land snarare än mot vattnet. Havsstranden var i huvudsak en domän för de fattigaste: för fiskare och saltarbetare, strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna, som utsett mediterandet över livet, världen och Gud till sin livsuppgift. Heliga kvinnor och män slog sig ned vid havets rand, helst på ensliga, brutalt otillgängliga kuster som Atos i Egeiska havet och Orkneyöarna i Nordatlanten – för att i fruktan umgås med sin Skapare. Här, i civilisationens utmarker, med blicken fri ut mot det förfärande, kunde de komma Gud närmre inpå än någon annanstans, samtidigt som de på ensamma vandringar längs stranden kunde studera spåren efter Syndafloden. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister lade sig på spikbäddar eller gick genom eld – det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn. Det fanns ingenting lustfyllt i att närma sig stranden.
Allt detta förändrades, om man skulle tro historiker som Corbin och Lenček, under perioden från 1750 till 1840. Under dessa decennier befriade sig européerna från slöjan av frånstötande bilder – och lärde sig längta till havet. Särskilt nordvästeuropéerna kom att omvärdera sin syn på stranden. Kustlandet förvandlades i grunden då en mängd badorter växte fram. England – med Scarborough och Brighton som särskilt heta destinationer – gick i bräschen. Hit sökte man sig när livet i städerna blev för kvalmigt och kurorterna inåt land inte längre förmådde locka. En ny generation läkare började ordinera strandvistelser för de sjuka, som nu, tvärtemot forna tiders råd, uppmanades att bada i havet, promenera längs stranden och dricka en halv liter havsvatten om dagen. Även de friska lät sig snart lockas. De kom för att insupa den svala havsluften, beundra utsikten, studera naturen, beblanda sig med fiskefolket och umgås med likasinnade. Något senare infann sig romantikerna, som i havets vattenspegel återfann den mänskliga själens djup och med badorterna som bas sökte äventyr längs kusten i Robinson Crusoes anda. Från mitten av 1800-talet, när de första järnvägslinjerna anlades från städerna ned till kusten, fick även de stora massorna möjlighet att uppsöka badorterna. Senast då fanns det inte längre någon återvändo: det moderna strandlivet hade en gång för alla inlemmats i den nya tidens Europa.
John Constable, Chain Pier, Brighton (1826-1827), Foto © Tate
Ja, så skulle den kunna berättas, historien om människan och havsstranden. Men det är något i denna framställning som inte riktigt stämmer. Så har jag i alla fall känt det alltsedan jag den där stormiga natten såg Angelo Longonis Caravaggiofilm. Stranden må numera vara en plats där vi upplever lycka och glädje, där vi kan slappna av och njuta, som ingen annanstans, av livet i dess allra renaste form. Men den har också förblivit en hotfull plats. En plats som andas död, skräck och sorg.
I vår tids kriminalromaner är stranddöden allestädes närvarande. Det är ingen slump att hjältarna i denna litteratur så ofta huserar i kustnära miljöer. Henning Mankells kommissarie Wallander är ju baserad i Ystad, Mari Jungstedts Anders Knutas i Visby, Maria Adolfssons Karen Eiken Hornby i det fiktiva Doggerlands övärld och så vidare. Dragningen till stranden är tydlig även utanför det deckarbesatta Sverige: tyske Klaus Peter Wolfs kommissarie Ann Kathrin Klaasen hör hemma i den lilla staden Norden på Tysklands Nordsjökust, Elly Griffiths rättsarkeolog Ruth Galloway bor i en strandstuga i Norfolk, Nike M. Chillemis Sanctuary Point-serie utspelar sig på Long Islands sydkust i USA – ja, listan kan göras lång. För deckarförfattarna är havsstranden allt annat än en vänlig och trivsam plats. Istället blir den till ett djupt olycksbådande landskap där mord begås och lik spolas upp.
Liken påträffas oftast längs ödsliga stränder i ensliga, folktomma trakter och gärna under någon av de kyligare årstiderna. Vandraren som gör det makabra fyndet är vanligen ensam. Hon betraktar det livlösa byltet, försöker förstå vad det är hon ser. Sedan höjer hon blicken och låter den svepa över havet. Luften fylls av sjöfåglars skrän. Vågorna fortsätter häva sig i land som om ingenting hänt, dovt mullrande. Vandraren vill skrika, och så skriker hon – men vem hör henne? Hon grips av fasa och svindel. Hon känner sig liten, oändligt liten, inför den molnbelamrade himlen, inför de ändlösa, upprörda vattenmassorna. Hon betraktar åter liket där det ligger på stranden, halvt täckt av snäckskal, sjögräs, saltindränkt sand. Och hon känner resonansen: mellan den vilda, råa naturen och det primitiva våld vi människor, om och om igen, visat oss kapabla till.
*
Sjöfararna är en annan grupp som genom historien fruktat stränderna – i litteraturen likaväl som i det verkligt levda livet. På det litterära området dominerade fram till mitten av 1700-talet Robinson Crusoe-inspirerade berättelser i vilka en skeppsbruten sjöfarare skildrar hur fartyget han (det var nästan alltid en han) färdats på gått i kvav, hur han mirakulöst nog överlevt och hur han till slut, gärna efter en längre tids bortavaro, lyckats återvända hem. Men från slutet av 1700-talet, det vill säga parallellt med att européerna uppfann det moderna strandlivet, stötte ”robinsonaderna” på oväntad konkurrens. Ett alternativt perspektiv växte fram, kännetecknat av att berättaren inte längre befinner sig ute till havs, så som traditionen bjudit alltsedan Odysseus’ irrfärder och aposteln Paulus’ förlisning på Maltas kust. Istället står han tryggt på stranden och bevittnar katastrofen. Han åser hur ett fartyg i nöd driver in mot kusten. Han följer besättningens kamp för att undvika farliga sandbankar och klipprev. Från sin trygga utsiktsplats lever han sig in i situationen ombord, lyssnar till de ombordvarandes förtvivlade skrik, ser hur de i desperation kastar sig ut i brottsjöarna – bara för att drunkna eller krossas mot klipporna. Han är förfärad men också mystiskt uppeggad av sin upplevelse, av havet och dess skoningslösa våld. Vi kan ta del av sådana skeppsbrottsskildringar i böcker som Charles Maturins Melmoth the Wanderer (1820), Mary Shelleys Transformation (1831) och Bernardin de Saint-Pierres franska klassiker Paul et Virginie (1788).
Trafiken på haven växte i baxnande takt under decennierna kring 1800, men sjösäkerheten var usel och antalet dödsolyckor ökade därför närmast okontrollerat.
Litteraturen hämtade mycket av sitt stoff från verkliga händelser. Under årtiondena kring 1800 omkom tusentals människor varje år i strandningar av just det slag som Maturin, Shelley och Saint-Pierre spann sina berättelser kring. I sjöfarande länder som England, Frankrike, Holland och Sverige förblev få familjer förskonade; så gott som alla hade någon i släkten som mött sjöfarardöden på stranden. Orsaken var först och främst den snabba tillväxten i världshandeln och resandet under dessa år. Trafiken på haven växte i baxnande takt under decennierna kring 1800, men sjösäkerheten var usel och antalet dödsolyckor ökade därför närmast okontrollerat. Merparten inträffade längs en eller annan kust; antalet förlisningar ute på öppet vatten var försumbart i jämförelse. På Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 förlisningar per år bara på den engelska sidan, det vill säga i genomsnitt en dödsolycka per dag! Varje år omkom i genomsnitt femtusen engelsmän i dessa strandningar. Situationen var snarlik på den franska sidan.
Men strandningarna blev inte bara fler och fler. Åskådarskarorna blev också allt större. Tidigare hade många kuststräckor legat mer eller mindre öde och ett fartygs dödskamp hade därför sällan åsetts av någon större publik; nu däremot kantades de av fashionabla badorter där societeten uppehöll sig stora delar av året. Mer än en gång hände det att middagar, baler och konserter fick avbrytas då bud kom om att ett eller annat skepp gått i kvav. Gästerna gav sig då beredvilligt ut för att med egna ögon ta del av spektaklet. Eller så dröjde de sig kvar på något av strandpromenadens caféer, varifrån de – med teaterkikaren i högsta hugg – kunde följa undergången i realtid. Man led med de dödsdömda. Men många erfor samtidigt en inte oangenäm upphetsning inför skeppsbrottet som drama. Badhotellen var väl medvetna om detta och utnyttjade det oförblommerat i sin marknadsföring; från början av 1800-talet räknades sjöfarardöden på stranden till kustens främsta sevärdheter.
Vid ungefär samma tid började européerna, som en del i den framväxande romantiska rörelsen, känna en underlig längtan: efter att få uppslukas av havet. Romantikerna var inte de första att upptäcka strändernas tjuskraft. Men de såg något i havet som 1700-talets badgäster inte lagt märke till: de såg sig själva i de våta djupen. De gjorde havsstranden till ett laboratorium för utforskandet av det mänskliga jaget. Här, det kände de, kunde de komma den mänskliga existensen, den mänskliga själen, närmare inpå än någon annanstans. ”Jag älskar havet som min själ”, anförtror Heinrich Heine sin dagbok 1826. ”Stundom förefaller det mig rentav som om havet är min själ.” Av fiskefolket i Norderney, där han om kvällarna gärna vandrar längs stranden, har han hört berättas om sjunkna städer där kyrkklockorna fortfarande ringer om söndagarna. På samma sätt, tänker han, ruvar varje människa på en gåtfull, sjunken värld. Den föreställningen kom med tiden att bilda utgångspunkt inte bara för nydanande poesi och filosofi, utan också för den moderna psykoanalysen.
Caspar David Friedrich, Flachlandschaft am Greifswalder Bodden (ca. 1830).
Caspar David Friedrichs målningar förmedlar korrespondensen mellan havet och den mänskliga själen med kuslig precision. Havet ligger öppet, glittrande i månskenet, hemlighetsfullt, silvrigt och dunkelt. Människorna står på stranden och insuper en magisk, besjälad natur, fantiserar kring vad som döljer sig bortom horisonten och nere i de svarta havsdjupen. Men framförallt är de upptagna av utforskandet – och ifrågasättandet – av sig själva. Där vandrar den ensamme munken i dynerna, fylld av ångest, tvivlande på sin Gud, på sin tro, med blicken riktad ut mot det stora blå. Där står de unga vännerna på kritstensklinten, den som stupar brant ned mot stranden, och grubblar över livets mirakel och skörhet. Och på strandstenarna sitter männen och kvinnorna och ser fartygen närma sig ur skymningen – och ser samtidigt sina egna liv passera revy. De ser hur de själva, likt fartygen i fjärran, en dag skall nå fram till sin slutliga hamn.
Romantikerna såg i oceanen en naturkraft som i likhet med dem själva värjde sig mot förnuftet, mot människans försök att logiskt och effektivt organisera sin värld, mot vetenskapens anspråk på att kunna förklara det oförklarliga. Havet uppmanade romantikern att överge det ytligt rationella i sig själv och istället söka i ”djupet” av sin själ, av sin inre ocean – i sitt undermedvetna, som Freud senare skulle kalla det – efter den del av det mänskliga i människan som gått förlorad med civilisationens framväxt. Med ryggen vänd mot den ordnade, civiliserade världen och blicken ut mot de primitiva, oregerliga vattenmassorna, de som vägrade låta sig fogas, gav de efter för lockelsen att dyka ned – bokstavligen och bildligt – i en undre, sannare och mer fruktbar region dit förnuftets förtorkande tentakler omöjligen kunde nå. Där nere fann romantikern, hotad som hon kände sig av den annalkande maskinåldern, av den mekanistiska världsbilden, en fristad. Där kunde hon åter bli den hon verkligen var. Att förlora sig i djupen, låta sig uppslukas, vilja drunkna – det var att nå fram till sig själv.
Romantikerna ville drunkna och somliga av dem, som Shelley, gjorde det också. Carl Gustav Jung, den romantiskt inspirerade psykoanalytikern, var i sin ungdom nära att gå samma öde till mötes. Romantikerna drömde sig ut på havet, ut i livet – och att kapsejsa på halva vägen, gå under i (känslo)stormen, var att ha nått fram. Det ideala (livs)verket – från Novalis’ Heinrich von Ofterdingen till Schuberts sista symfoni – var det ofullbordade. Och där de vandrade längs en eller annan strand, över tång och tomma snäckskal, kallade havet på dem. Villigt gav de efter för det hypnotiska, det monotona i dess rytm. De längtade dit ned, till den nedre värld som annars bara drömmarna gav tillträde till. De kände fallandet, sjunkandet inom sig.
Marcus Larson, ”Storm vid bohuslänska kusten” (1857). Foto: Nationalmuseum
Romantikernas längtan efter att drunkna har levt vidare in i vår tid. Den har också breddats till att omfatta en längtan efter att få dö på själva stranden. De är många, människorna som, när de känt att tiden är inne, sökt sig till kontinentens sandiga rand för att där invänta det som måste ske. Vi möter dem i fiktiva verk som Thomas Manns långnovell Döden i Venedig (1912), François Ozons film Tiden som återstår (2005) och Joyce Carol Oates kortroman En fager mö (2010). Men också i verkliga berättelser, som när USA:s 21:a president, James A. Garfield, efter att ha blivit skjuten i Washington, bad om att få resa till badorten Elberon i New Jersey. Där, invid den väldiga Atlanten, tillbringade han sedan sina sista dagar. Sådana berättelser – både de fiktiva och de verkliga – utspelar sig nästan alltid frampå sensommaren, i augusti eller september. Varför just då? Jag antar att det har med stämningen att göra. Med den dalande solen, med sanden som inte längre bränns. Med suset i träden, det som nu förebådar vinterdvalan, och med den tidlösa bränningen som fortsätter att skölja upp. Med allt detta som visar att världen rör sig även människan förutan.
*
Stränderna väcker vår längtan. Men de inger också ångest: en malande oro inför vad som skulle kunna hända här, invid den fasta världens rand. Strändernas skönhet, och lyckan vi kan uppleva där under lata sommardagar, blir lätt hotfull. ”Ty det sköna”, för att tala med Rainer Maria Rilke, ”är blott det förfärandes början”. Vem har inte någon gång drabbats av den där insikten: att det vi i våra lyckligaste stunder upplever är alltför underbart, att det inte kan fortsätta så för alltid, att den lycka vi känner för ögonblicket innebär att något ohyggligt väntar om hörnet, något som förmår återställa den stora, heliga balansen i universum? ”Det här lugnet är inte naturligt”, tänker Tove Janssons filifjonka där hon tvättar sin matta i det glittrande sommarhavet. ”Det betyder att nånting förfärligt kommer att hända.”
Vi möter det förfärande i litterära klassiker som Främlingen (1942) av Albert Camus, i Steven Spielbergs skräckfilm Hajen (1975) och i Alex Garlands kultroman The Beach (1995). Men också på Indiska Oceanens stränder annandag jul 2004. En kvarts miljon människor, bland dessa 543 svenskar, omkom som bekant den gången i den stora annandagstsunamin, flodvågen som på bibliskt vis sköljde in över Indonesien, Thailand, Sri Lanka och många andra kuster, förintande allt i sin väg.
Det förfärande, tänker filifjonkan, är något ”som man inte kan be, inte resonera med, inte förstå och aldrig fråga”, något som ”kommer bakom en svart ruta, långt borta på vägen, långt ute på havet och växer och växer och aldrig syns förrn det är för sent.” Det gror i lugnet, i händelselösheten. Och plötsligt exploderar det, till synes ur intet, ”utan någon egentlig orsak och därför utan krav på förklaring”, som David Malouf uttrycker det. Det ”suger upp alla möjliga fientligheter i sig”. Det inger ångest. Det föder våld, förödelse och död.
Den mest inflytelserika berättelsen i vår egen tid om stranden som dödszon är hämtad ur verkligheten: jag tänker på flyktingpojken Alan Kurdi, som i september 2015 påträffades på en turkisk badstrand efter att familjen misslyckats med att fly till Europa. Alla har sett den fasansfulla bilden av den döde pojken som ligger uppspolad på havsstranden. I vattenbrynet ligger han, med ansiktet i sanden, ännu iklädd sin röda t-shirt och marinblå shorts. På fötterna har han ett par svarta sneakers. Kardborrbandet på den ena skon har gått upp. Hans ögon är slutna. Han rör sig inte. Runt omkring honom fortsätter Medelhavets vågor att rulla in, glittrande i soluppgången.
Bilden väckte allmän bestörtning. ”Det är vår anständighet som ligger livlös på stranden”, skrev någon i ett upprört inlägg. Strax hade den döde pojken förändrat hela flyktingdebatten. Presidenter och ministrar brast i gråt. Insamlingskampanjer fick ett plötsligt genombrott. Finansmän och kändisar öppnade sina plånböcker, bidrog med stora donationer för att få ett slut på lidandet. I Malmö och Stockholm överväldigades järnvägsstationerna från och med nu inte bara av flyktingar, utan även av frivilliga som ville hjälpa.
Det är vår anständighet som ligger livlös på stranden.
Så småningom, i det att flyktingströmmen fortsatte att svälla an, skulle stämningen komma att hårdna, gränser skulle komma att stängas – men under några overkliga veckors tid var det som om bara detta och ingenting annat existerade: den döde pojken på stranden och vår vilja att hjälpa. Det var som om vår empati bara kunde väckas av just en sådan bild. Åsikterna gick isär om vad som egentligen gjorde den så speciell. Somliga pekade på pojkens kläder och skor. ”Miljontals människor världen över har klätt sina barn precis så”, menade någon. ”Identifikationen träffar oss som ett knytnävsslag i magen.” Andra sade sig snarare ha berörts av att pojken såg så levande ut, fastän han var död.
Men det som verkligen fick så många att reagera var att bilden var tagen vid havets rand, att pojken låg död på en sandstrand. Ingen plats kunde ha berört oss mer. Ännu på 2000-talet förblir havsstranden en plats som bättre än någon annan påminner oss om det bräckliga i vår tillvaro, om att allt plötsligt kan gå i kras.
*
På stranden börjar historien, skriver Söderhavsantropologen Greg Dening: ”i gränslandet mellan land och hav, där allting relativiseras en aning, vänds upp och ned, där tradition är något vi inte bara ärver, utan också uppfinner, där ’det andra’ både är en ny upptäckt och ett förhållningssätt till det förflutna.” Bara genom att våga sig ned dit – och vidare ut på havet, bort mot stränderna på andra sidan – kommer kulturerna i beröring med varandra. Utan denna nyfikenhet på vad som döljer sig bortom horisonten, bortom nästa udde, vore världshistorien ett meningslöst begrepp.
Men på stranden tar historien också slut. Det är hit de söker sig: människorna som överlevt världens undergång eller som inväntar den. Vi möter dem i suggestiva berättelser som Nevil Shutes klassiker On the Beach (På stranden, 1957), P.C. Jersilds Efter floden (1982) och Cormac McCarthys The Road (Vägen, 2010). I Andrej Tarkovskijs sista film, Offret (1986), anländer stridsflygplanen till det dissonanta skränet från en fiskmås och vågornas kluckande mot Östersjöstranden. I överljudsfart viner planen över den lila havsytan. Ljudet är öronbedövande. Så har det alltså brutit ut till sist, det som alla fruktat: världskriget. Det tredje och slutgiltiga kriget, det som kommer att förinta all mänsklig civilisation. I den gotländska sommarvillan har man just dukat upp till middag, men vem kan tänka på att äta nu? En bestört tystnad breder ut sig. Chocken är total. De församlade vänder sig in i sig själva. ”Men finns det verkligen ingenting vi kan göra?!” skriker någon till sist i förtvivlan. Utanför huset faller skymningen. Daggen lägger sig över strandgräset. I fjärran, ur dimman i öster, hörs den dova tonen av en mistlur. ”Herre hjälp mig!”, ber Alexander. Förbarma dig, för mina tårars skull. Utifrån havet fortsätter vågorna att rulla in, lätt skummande i skymningsdiset.
Även jag kommer att söka mig dit ned, till havsstranden, när den stunden kommer. Jag kan se det framför mig: hur jag letar rätt på mina nära och sedan beger mig ned till det väntande havet, för att där tillbringa de sista timmarna. Vi breder ut våra picknickfiltar, korkar upp ett par flaskor champagne och skålar för det oundvikliga. Blicken söker sig bort mot horisonten. Jag föreställer mig att undergången är hastig, men inte ögonblicklig: mina närmaste gör mig uppmärksam på ett underligt ljussken bakom Stora Karlsös mörknande silhuett; det växer efterhand, bildar ett halvklot, en överexponerad regnbåge, som sakta rör sig mot oss. Så ser jag hur släken bleknar, känner hur luften blir svår att andas. Jag sänker blicken för att undvika det bländande ljuset – och ser i en av strandstenarna ett underbart fossil: en urtida sjölilja. Då tänker jag på livet så som det existerat på Jorden i några miljarder år – och som nu, inom några minuter, kommer ha utsläckts för gott.
PER HÖGSELIUS är professor i teknikhistoria vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han är författare till böcker som Red Gas: Russia and the Origins of European Energy Dependence (2013) och den historiska reseskildringen Östersjövägar (2007). Hans essä för Anekdot är baserad på den aktuella essäboken Döden på stranden (Ellerströms).
Kommentarer och bibliografi
Caravaggiofilmen som omtalas i inledningen hade premiär i Italien sommaren 2007. Den skall inte förväxlas med Derek Jarmans klassiska film med samma titel från 1986.
Alain Corbains bok Le territoire du vide gavs ut på förlaget Aubier i Paris 1988. Boken finns tyvärr inte i svensk översättning, men har fått stor internationell spridning tack vare den utmärkta engelskspråkiga upplagan, som har titeln The Lure of the Sea (London: Penguin Books, 1995).
Lena Lenček är en slovensk-amerikansk historiker och författare med breda intressen. Boken som åsyftas här är The Beach: The History of Paradise on Earth (London: Pimlico, 1999).
Rabelais’ Gargantua och Pantagruel består av fem romaner som publicerades mellan 1532 och 1564. Stormskildringen som omnämns här återfinns i den fjärde volymen, daterad 1552.
Den bästa boken (hittills) om seriemördaren på Long Island är Robert Kolkers The Lost Girls: An Unresolved American Mystery (HarperCollins, 2013).
Charles Maturins Melmoth the Wanderer finns sedan hösten 2019 i svensk översättning av K.G. Johansson. Den har fått titeln Melmoth (Vertigo förlag).
Mary Shelleys Transformation publicerades ursprungligen i den litterära årsboken The Keepsake (1831). Den har mig veterligen aldrig översatts till svenska.
Paul et Virginie finns märkligt nog inte heller på svenska, men väl i en fin engelsk översättning signerad John Donovan (Paul & Virginia, London: Peter Owen, 1982).
”Jag älskar havet som min själ”: Heinrich Heine, Reisebilder, red. Walther Vontin (Hamburg: Hoffmann & Campe, 1966).
President Garfields öde skildras ingående av Kennerth D. Ackerman i boken Dark Horse: The Surprise Election and Political Murder of President James A. Garfield (New York: Carroll & Graf Publishers, 2003).
Joyce Carol Oates’ A Fair Maiden finns i en svensk översättning signerad Kerstin Gustafsson: En fager mö (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011).
”Det här lugnet är inte naturligt”: ur Tove Jansson, Det osynliga barnet (Helsingfors: Schildts, 1962).
Steven Spielbergs Hajen (Jaws) hade amerikansk premiär i juni 1975.
Peter Kihlgårds roman Strandmannen gavs ut 1992 på Albert Bonniers förlag.
Alex Garlands The Beach finns också på svenska i översättning av Rikard Svartvik (Beach, Leander Malmsten, 1998).
Malouf-novellen som citeras har titeln ”A Change of Scene”. Den ingår i samlingen Antipodes (London: Chatto & Windus, 1985).
Den bästa svenska översättningen av Camus’ Främlingen är Jan Stolpes (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2009).
”Det är vår anständighet som ligger livlös på stranden”: Mustafa Can, ”Hur länge varar vår medkänsla?”, Svenska Dagbladet, 7 september 2015.
”Miljontals människor världen över har klätt sina barn precis så”: Fredric Karén, ”Att släppa taget om sina barn”, Svenska Dagbladet, 7 september 2015.
”i gränslandet mellan land och hav”: Greg Dening, Mr Bligh’s Bad Language: Passion, Power, and Theatre on the Bounty(Cambridge University Press, 1992).
Tarkovskijs Offret hade premiär den 9 maj 1986.