Descartes och snöflingorna

Meteorerna är långt ifrån något slags modern meteorologi. Det är också en av Descartes minst kommenterade skrifter. Men vi har all anledning att läsa den med nya ögon. Inte minst i tider av klimatkris, där de nordliga breddgraderna omvandlas snabbare än andra delar av klotet. Vår samtid är fixerad vid sol och värme, vilket i sig bidrar till klimatkrisen genom den stora solturismen. Men solsken intresserar inte Descartes. För honom är vädrets egna mirakler snö och väta. Descartes beskriver den stora skönheten i is, kyla och snö, förundras och njuter av dess stora variationer. Det är i det nordiska klimatet som Descartes finner ”det mest beundransvärda på jorden”, alltså vädrets fantastiska förvandlingar. Det nordiska vädret ställer oss inför naturens största gåtor, som snö, regn, hagel och vindar, men också regnbågar och vädersolar. Idag känns upplevelsen av snö i Amsterdam allt mer avlägsen.

På många sätt kan man läsa Meteorerna som ett vittnesmål om ett annat klimat, i en annan tid. Det är en av anledningarna till att Descartes skrift blir så drabbande och angelägen för vår egen tid. Men det är också en skrift som är ovanligt intressant som en ingång till Descartes tänkande. Här kommer filosofens visuella fantasi till sin rätt, mer än någon annanstans i hans övriga skrifter. Descartes har blivit känd som en kroppsfientlig filosof, fixerad vid förnuftet. Av samtiden har han ofta utpekats som en av filosofihistoriens mest dogmatiska tänkare — genom att sära kropp och själ anses han ha givit fritt spelrum åt en vetenskap som i slutändan också gör våld på naturen. Men Meteorerna är ett av de många verk som ger en annan bild.  I Meteorerna belyser han förnuftets gränser, och sinnenas betydelse för den mänskliga kunskapen.

Foto: Helene Schmitz.

Allt detta blir särskilt tydligt i Descartes användning av bilder. Han använder bilder för att skapa hypoteser om det han inte direkt kan observera. Det behöver inte vara några exakta bilder. Här möter vetenskapen också skönheten: det som ska förklaras är fantastiskt, och det som förklarar görs estetiskt njutbart. Descartes naturfilosofi har fått mer uppmärksamhet under senare år, men bilderna är en allt för lite kommenterad del av hans naturfilosofi. Den visuella och sinnliga kraften i hans verk är okänd. Men för Descartes var bilderna helt centrala, inte bara för att skapa inbjudande och pedagogiska böcker. Det handlade också om att förstå naturens beståndsdelar. För Descartes själv var målet med Meteorerna att beskriva vädrets mirakler och att förklara dem. Men han såg också gränsen för vetenskapen i just vädrets förvandlingar. Även om vi kan spekulera om de små byggstenar som sätter samman atmosfären, kan vetenskapen för Descartes aldrig lära oss att förutspå vädret: det utmanar förnuftets gränser. Vi finner oss utkastade i snön, sönderslitna av vinden, eller dyngvåta efter regnet: vi är alltid utsatta för väder på något sätt. Och det är i denna utsatthet som vi finner vädrets under, inte i solsken och värme.

Ur René Descartes, ”Les Meteores” (1667), digitaliserad av University of Ottawa, tillgänglig via archive.org.

Meteorerna använder bilder för att frambringa för ögat det vi inte kan se. Därmed skapar Descartes också en meteorologins “ikonografi”: bilderna av snöflingor känner vi igen, idag hör de till de mest ikoniska bilderna vi har för vinter. Det är inte omöjligt att Descartes var en av de första att faktiskt återge i detalj snöflingans många variationer. Liksom vind och andra meteorologiska fenomen tecknas de genom komplexa partiklar. Bilderna är inte bara illustrationer av det som beskrivs i texten. De är inte heller avbildningar av fakta, eller något slags tecknade översättningar av hur världen ser ut. De är snarare hypoteser om en vattenburen värld, gjord av dimmor, moln, is, snö och hagel; helt konstruerad av vatten i olika former. Denna värld är bara delvis synlig för ögat. Vädret utgörs av osynliga partiklar som ständigt ändrar form och rörelsebanor. Det är just därför som det drar oss till gränsen för det vi kan omfatta med förnuftet. Vi kan aldrig helt lära oss att förebåda vädret. Och vi kan inte heller riktigt föreställa oss hur det kommer att se ut. Det visar sig ju på nya sätt hela tiden. Det nordiska klimatet erinrar oss om det. Moln och dimmor, skriver Descartes,  är ju i sig objekt för poeter och konstnärer. Moln kan erinra om mjölk, kött och blod, och till och med skapa “små djur”. Därför ser vi också regn av järn, blod och gräshoppor, slår han fast.

Det går alltså inte att ta miste på Descartes stora förtjusning över vinterns spännande och variationsrika väder: över den skönhet som öppnar sig i minsta snöflinga, och den friska känsla som infinner sig när isen krasar under fötterna. Det var verkligen kallt på Descartes tid; han levde under den lilla istiden. Det kan också ha bidragit till hans stora fascination för snö. Han behövde inte åka till Stockholm för att uppleva kyla. Det räckte att gå omkring på Amsterdams gator. Han ger också uttryck för en fascination som genomsyrade kulturen i hans egen tid i stort: som i de detaljerade målningarna av vinterlandskap av samtida holländska målare Hendrick Avercamp och Jan Steen, eller Peter Brueghel den äldres målningar, som gjordes tidigare men fortfarande var populära. Vintern fanns också i scenkonsten, som i Shakespeares A Winters Tale, och fascinationen levde kvar långt senare i barockoperor som Henry Purcells King Arthur och Jean Philippe Rameaus Les Boréades, och musik som Antonio Vivaldis Årstiderna. Karl X:s tåg över isarna över Stora Bält möjliggjordes just av den stränga vintern och blev i sig motiv för målningar, kartor och medaljer.

Descartes egen förtjusning i vinter kan verka förvånande. Filosofen är berömd för myten som säger att han avskydde kylan i Stockholm, och tillbringade dagarna vid en ugn. Samma myt säger att han dog efter att frysande fått släpa sig till slottet tidigt varje morgon för att undervisa drottning Kristina i filosofi. Kanske är det också så att Descartes inte älskade klimatet i Stockholm. Men för den eftervärld som låg närmare i tiden var det inte någon entydig bild att Descartes inte ville stanna i Skandinavien.  Efter hans död gick ryktet att Descartes egentligen aldrig dog i Stockholm. Han försvann istället upp till samerna, för att lära sig spela ceremonitrumma.

Något som också var typiskt för tiden — nordiskt väder och nordisk kultur drog till sig hela Europas intresse. Man kan ju spekulera i varför bilden att Descartes skydde Stockholm uppstod. Kanske var han inte så intresserad av att vara underställd någon monark helt enkelt. Det var ingen tvekan om att Descartes helt och hållet levde för den fria vetenskapen och tanken, utanför hov och akademier, och han försökte dra sig ur Drottning Kristinas försök att värva honom som ledare för en vetenskaplig akademi.

*

Descartes är ett av ursprungen till den moderna vetenskapen. Den cartesianska metoden går ut på att åtskilja vår förmåga att säkra vetenskaplig resultat från den sinnliga iakttagelsen av en natur som är stadd i ständig förvandling. Den Cartesianska dualism – eller det som har uppfattas som en dualism – som åtskiljer själ och kropp och som tvivlar på vår förmåga att nå kunskap via sinnena hör till en av de mest kritiserade teorierna i samtida filosofi.

Titeln på Descartes traktat, Les Meteores, går tillbaka på Aristoteles traktat med samma namn.  Meteōrologiā är ett grekiskt begrepp som beskriver atmosfäriska fenomen av olika karaktär. Samtidigt beskriver begreppet “saker som faller från himlen”, vilket också är orsaken till att Descartes eget verk behållit en dubbeltydighet, som återspeglats i olika engelska översättningar: Les Meteors är både Meteors och Meteorology. Men för Descartes är detta kanske ingen motsättning: det handlar om atmosfäriska fenomen mer generellt. Också Aristoteles beskriver relationen mellan jord och vatten och beskriver olika tillstånd av väder. Men Descartes skiljer sig tydligt från Aristoteles: han erbjuder oss en materialistisk vision av naturens minsta byggstenar, hypoteser om hur världen är uppbyggd.

Man kan såklart kalla Descartes materialist, atomist, och så vidare. Men som alltid med Descartes är det själva metoden som är intressant; förmågan att observera, resonera och deducera. Meteorer publicerades tillsammans med Avhandling om metoden 1637. Meteorer skulle ha inkluderats i ett verk om modern kosmologi och teknik som skrevs under tidigt 1630-tal: Le Monde, Världen. Men av rädsla drog Descartes tillbaka sin kosmologi och publicerade istället Meteorer tillsammans med sitt traktat om ljus och syn, Dioptriques, Optiken, och Geometri tillsammans med den text om metoden som är långt mer läst än övriga verk.

Avhandlingen om metoden är just det verk som anger startpunkten för en modern vetenskap som använder deduktion för att vinna en säker kunskap, bortom sinnenas bedräglighet.  Många har påpekat att det finns en motsättning i att de naturvetenskapliga essäerna ändå engagerar alla sinnen, för att observera, analysera och visualisera. Descartes använder inte bara bilder för att återskapa de minsta partiklarna i den vattenburna värden. Alla sinnen hjälper till: också smaken, som då han undersöker saltpartiklarnas former genom tungan: de svider och tycks genomtränga tungans porer. Alltså är de, som han förstår, formade som små skarpa nålar, osynliga för ögat.

De naturvetenskapliga verken betraktades som ett slags konstverk i sig själva.

1600-talet var i hög grad en visuell kultur. Descartes är tillsammans med Hobbes den i särklass mest betydande filosof som använt bilder i sina verk. De meteorologiska bilderna har en komplex historia, liksom de fantastiska bilder som återfinns i Descartes verk om den mänskliga kroppen, som utkom efter hans död. En del är kopierade från Descartes egna manuskript — några av dessa kopior fanns hos filosofen Leibniz — och är uppenbarligen skissade av Descartes själv. En del, och till dessa hör merparten av bilderna i  Meteorerna, är resultatet av Descartes personliga samarbete med redaktörer och konstnärer.

Att Descartes var mycket medveten om i vilket skick hans vetenskapliga verk publicerades framgår tydligt. Han lade vikt inte bara vid bilderna, utan också pappret och bindningen. De naturvetenskapliga verken betraktades som ett slags konstverk i sig själva. Det är viktigt att böckerna är vackra, skrev han till vännen och matematikern Mersenne i ett brev.

Descartes samarbetade med sina förläggare då det gällde böckernas utformning. I brevväxlingen med sin vän, astronomen och fysikern Christaan Huygens i synnerhet syns mycket diskussion om böckernas figurer. Det blir tydligt att Descartes gav skisser (figures) till sin förläggare och att han var väldigt noga med hur de skulle placeras, och hur stora de skulle vara. Dessutom hur de skulle repeteras – Descartes tänkte sig läsningen som en dubbel rörelse där bilden var lika central som texten. Därför upprepas, i tidiga utgåvor, samma bilder på flera sidor. Läsaren ska inte behöva bläddra tillbaka, utan iaktta och bearbeta text och bild samtidigt.

Ur René Descartes, ”Les Meteores” (1667), digitaliserad av University of Ottawa, tillgänglig via archive.org.

Skisserna var så tänkta att utarbetas i “taille en bois” (träsnitt) av en konstnär eller konsthantverkare (artisan). Descartes var väldigt noggrann då det gällde valet av konstnär. Han gjorde sig också lustig över sina egna som han tyckte tafatta bilder, i försöket att vara ”konstnär” åt sina egna böcker. För Meteorer engagerade han Frans van Schooten den yngre, som var både konstnär och matematiker – en kombination som Descartes efterfrågade. Då man läser breven till vännen Huygens blir det tydligt att van Schooten skulle förverkliga hans idéer. Jag följer ditt råd om figurerna skriver Descartes till Huygens, och låter återskapa dem i träsnitt och placera dem i förbindelse med texten. Det svåraste är, som du har sett, att ”representera hur vattendropparna fördelas över skyarna/…/ och hur de utvecklas till dimmor som kan orsaka vindar lika starka som en ångmaskin …” Men det är också svårt att förklara hur vattendroppar ”snor runt saltpartiklarna i havet” som är, förklarar han, den senaste bilden han (själv) gjort. Jag hoppas, säger han sedan, att när det gäller att avbilda snöflingorna, kommer vintern att komma till min hjälp.

Det är viktigt, skriver Descartes, att konstnären som skapar bilder till hans naturfilosofi också är kunnig i matematik. Kombinationen av förmågor, matematiska och konstnärliga, önskas också i planerna för en konstakademi som återfinns i Descartes samlade verk — lärarna skulle vara kunniga i konsterna, matematik, och fysik. Descartes stod upprepade gånger bakom idén att de visuella konsterna var nödvändiga för att hans idéer skulle föras vidare, liksom att konstnärer skulle förstå naturvetenskaperna.  För Descartes hade konstnärer, liksom musiker, en särskild slags erfarenhet som gjorde dem särskilt lämpade att visualisera och förstå naturvetenskapliga hypoteser.  Den konstnärliga erfarenheten, i kombination med kunskaper om matematik, ger oss en bättre kunskap om kosmologiska former och musikaliska harmonier än en “en eremits fantasi.” Den särskilda kombinationen av matematik och  bildfantasi är alltså överlägsen skolastiska resonemang. Det är bättre att på detta sätt föra in naturen i filosofin än filosofin i naturen. Jag tror inte att vi kan föreställa oss något som inte finner sin lösning i en linje, skriver han till sin vän Beeckman.

Essäerna om snö, regn och hagel analyserar hur temperaturen faller så dramatiskt att det också orsakar förändringar i storlek, rörelse och organisation på partiklarna. Kausaliteten bakom sådana förändringar kan demonstreras som figurer.

Meteorerna skapar figurer av den norra hemisfärens vattenvärld: hav, regn, is, salt, dimmor, moln, snö och hagel. Det är ett fullt och oändligt universum, ständigt statt i rörelse. Det består av en oändligt varierad mängd av små partiklar som rör sig; sammanblandas och separeras, förvandlas och återställs. Descartes figurer är här lika mycket metaforer som observationer. Föreställ dig, skriver han till sin vän Reneri, “att luften ser ut som ull” då atmosfären skapar små osynliga virvelvindar. Vattnets minsta beståndsdelar ser ut som “små ålar.” Regn kan se ut som perfekt rundade former, men de kan ändra sig beroende på hur luften ter sig och hur tunga dropparna är. Regn kan övergå i dimma och dimma kan då det blir kallt förvandlas till snö och is i olika former. De kan samlas i form av ”smala fibrer” eller så kan de frysa som droppar som formar ”små knutor eller knölar av is” med ytor som är ”sammetslika, eller helt täckta av hår.” Molnens formationer, skiftet mellan vindar, de frostiga landskapen, märskland och kustlinjer — alla dessa pekar ut platsen för osynliga rörelser av partiklar.

Descartes beskriver ingående förvandlingen från vatten till dimma, också genom att använda bilder. Bilderna består ofta av ett slags blandning mellan partiklar och landskap, där de små, annars osynliga partiklarna blåses upp över sin naturliga storlek för att visa hur volymer och former ser ut. En del av bilderna samlar olika sorters osynliga komponenter av atmosfären, i olika delar av bilden. Vindar tecknas på ett visst sätt, dimma på ett annat, regn på ett tredje.

Traktatet om salt publicerades med fyra små figurer som ansågs vara gjorde av Descartes själv. Här ser vi små partiklar som för Descartes är intressanta för att de hjälper till att bryta ljuset på havet, och skapa isens mirakel mitt i sommaren.  Också då det gäller mineralet salt är vädret intressant: hur det interagerar med dimma och regn. Formen på vattenpartiklar och salt har utvecklats över tid, skriver Descartes; vattnet har blivit mjukt, böjligt och flexibelt, vilket påverkar saltpartiklarna, som är hårda som “cylindrar eller käppar”. De kan också förstöras och förvandlas i ett surt vatten. Då får de andra former, spetsigare, som gör ont på tungan, de blir som små nålar.

På många sätt överskrider därför naturfilosofin den väldigt enkla bilden av en filosof som misstrodde sinnena. Bilderna utmanar åtskillnaden mellan res cogitans, subjektet, och res extensa, materiella kroppar. Vi kan få kunskap om vädret, vad som gör det kallt eller varmt, hårt eller mjukt, halt eller metalliskt; vår känsla av detta återskapas i bilderna av de osynliga partiklar som skapar vädret. In Principes de la Philosophie påtalar Descartes också hur sinnlig erfarenhet kan bidra i vetenskapliga undersökningar. Vi behöver använda matematiska och mekaniska lagar för att förstå de ”former, storlekar och rörelser” som de små kroppar som atmosfären utgörs av och som vi inte kan se. Men vi behöver sinnena för att förstå dessa små partiklar. Och det är vad figurerna hjälper oss att göra: vi förstår det vi inte kan se, genom något vi kan se.

Många har diskuterat hur det kan komma sig att Descartes placerade Meteorerna  med sin mångfald av bilder, sina fantasifulla beskrivningar och sin rika sinnliga värld tillsammans med Avhandling om metoden, som ju förespråkar säker kunskap som en grund för den moderna vetenskapen. Men som jag försökt visa — man kan faktiskt tänka sig att det var helt logiskt för Descartes själv. Avhandlingen angav reglerna för hur man ska beräkna rörelser för de partiklar som Meteorerna beskriver som osynliga. Men någonstans måste vi ju också förstå var vi ska söka, var vi ska leta, och hur vi upplever det som vi söker kunskap om. Här gav bilderna en antydan — och mer behövdes inte. Bilderna är en helt nödvändig del av försöket att förstå vädret — och att inte reducera naturens egna uttryck till blotta formler. De är både abstrakt och sinnliga — och väldigt tydliga då de visar hur fantastiskt det nordliga vädret är.

CECILIA SJÖHOLM är professor i estetik vid Södertörns högskola. I sin forskning har hon bland annat sysselsatt sig med den grekiska tragedin, Hannah Arendts estetik och den filosofiska estetikens historia, i synnerhet i relation till politiken. Sjöholm har nyligen lett forskningsprojektet ”Descartes vid skiljevägen. Cartesianska perspektiv på estetik”, finansierat av Vetenskapsrådet.

bibliografi

Baillet, Alain, La Vie de Monsieur Descartes, Paris: 1691.

Damasio, Antonio, Descartes Error: Emotion, Reason and the Human Brain, London: Penguin, 2005.

Dennett, Daniel, Content and consciousness, London: Routledge, 1999.

Descartes. René, Oeuvres de Descartes, red. Charles Adam & Paul Tannery, Paris: Vrin, 1969—

—Discourse on Method, Optics , Geometry and Meteorology, övers. Paul J. Olscamp (Indiana: Hackett Publishing

—The Philosophical Wrtings of Descartes I-II, övers. John Cottingham, Cambridge: Cambridge University Press, 1984.

Garber, Daniel: Descartes’ Metaphysical Physics, Chicago: University of Chicago Press, 1992.

Nordin, Svante, Filosofins historia: det västerländska förnuftets historia från Thales till postmodernismen, (Lund: Studentlitteratur, 2017.

Zittel, Claus, Theatrum Philosophicum Descartes und die Rolle ästhetischer Formen in die Wissenschaft , Berlin: Akademie Verlag, 2009.