Den karibiska ordboken
Den franske missionären Raymond Breton reste i början av 1640-talet till Karibien. Uppdraget att konvertera ursprungsfolket blev inte särskilt lyckosamt. Istället skulle hans resa bli berömd för något helt annat. Under sin tid i Karibien började Breton kartlägga det främmande språk han mötte hos lokalbefolkningen. Arbetet mynnade ut i en fransk-’karibisk’ ordbok, som både blev flitigt använd under hans egen tid och inflytelserik långt efter den. Ordboken förvandlar det karibiska talspråket till den franska maktens skrivna språk. Men var den bara ett led i förtrycket? Eller bär den också spår av röster som bryter upp berättelsen om det franska maktövertagandet? Litteraturvetaren Christina Kullberg läser en ordbok som mellan raderna berättar en annan historia än den gängse om koloniseringen av Karibien.
I januari 1642 reser den franske missionären Raymond Breton från Guadeloupe till Dominica. Bara tio mil skiljer dessa karibiska öar åt, men Dominica, till skillnad från Guadeloupe, har hittills inte bosatts av européer. Här lever ursprungsfolket galiberna. Eller det är så vi tror de kallade sig – litteraturen ger inget entydigt svar utan använder oftast termen kariber. Tiden präglas av våld mellan européer, ursprungsfolk och fria och förslavade svarta. Det handlar om överlevnad, men främst om brutal europeisk exploatering av människor och land. Galiber, britter och fransmän drabbar ständigt samman över tillträde till öarna.
På en karta över Martinique från 1648 löper en gräns från norr till söder som visar att den västra delen tillhör fransmännen medan den östra bebos av sauvages, vildar. Vem som bebor vilka öar ändras ständigt och det är riskfyllt att flytta sig från en plats till en annan. I det här sammanhanget framstår Bretons uppdrag som heroiskt. Han tar en risk när han ensam beger sig iväg för att bo med de som fransmännen ligger i konflikt med. Flera missionärer som försökt sig på samma sak har dött. Dessutom reser han mot de världsliga makternas vilja. Han vill skapa goda relationer till ursprungsfolket i syfte att konvertera dem medan guvernörerna och kolonisatörerna helst vill bli av med dem för att kunna besitta mer mark och tjäna mer pengar.
Mot alla odds skulle Breton komma att bo hos galiberna på Dominica i långa perioder under mer än tio år. Men medan det evangeliska uppdraget gick sisådär – han lyckades bara konvertera tre personer – blev en annan föresats mer lyckosam. Under sin tid på Dominica började Breton skriva på en fransk-”karibisk” ordbok och en ”karibisk” grammatika. Bretons ordbok Dictionnaire Carib-François (1665) kom att bli vida använd av resenärer som skrev om den första perioden av Frankrikes kolonisering av Karibien från 1625 till den så kallade sockerrevolutionen runt 1715. Än idag används den av språkhistoriker som arbetar med att rekonstruera språken som talades på öarna före och efter européernas övertagande.
Arbetet med ordboken var krävande, skriver Breton själv i ett förord som riktas till hans religiösa bröder. Galiberna är tystlåtna. De pratar bara när de är berusade och då tenderar de att bli aggressiva. Breton skriver att han förvandlades till ”en vilde bland dem”. Utlämnad i deras händer återstod bara en metod för att kunna fånga språket, nämligen att ”stjäla ord ur deras munnar”. Breton framställer sig själv som en småtjuv snarare än en maktfullkomlig kolonisatör som tvingar andra folk att ge upp sina rikedomar. Fast maktdimensionen finns ju där i bakgrunden.
Hur ska vi idag läsa ord som stulits ur andras munnar eller rent av diktats upp? Vad säger egentligen detta om förhållandet till andra språk och röster? Är det bara uttryck för exotism och kolonialt förtryck? Eller bär de också på spår av talande människor och av sociala interaktioner? Den franskspråkiga reselitteraturen från 1600-talets Karibien är fylld av glapp, sprickor och mellanrum. Den som studerar dem närmre får en inblick i hur språk tar form genom möten och dynamisk förändring. De kan också inbjuda till att tänka tidigkoloniala relationer i Karibien på ett annorlunda sätt och avtäcka kraften hos de människor som européerna lade under sig under den här perioden.
Varken Breton eller någon annan resenär berättar hur det egentligen var. Vissa aspekter tystas ner, andra förvanskas. Breton säger att han reser ensam fast han i själva verket hade en tolk vid sin sida. Han ger alltså sken av att ha en direkt relation till språket och talarna medan kommunikationen egentligen skedde med hjälp av mellanhänder. Vidare finns det förstås skäl att ifrågasätta det objektiva värdet av att skriva en grammatik utifrån fyllesvammel. Ordboken säger heller inte mycket om vare sig uttal eller det problematiska i att alfabetisera ett talat språk. Den säger knappt något om språkpåverkan fast den tydligt visar på att vissa ord är lånade från spanskan och att det är svårt för européerna att skilja de olika språken åt, såväl ursprungliga som de blandspråk, kreoler, som snabbt uppstod i Karibien. Vi har att göra med en form av fiktionalisering av resan och mötena med galiberna, men också av röster och språk.
Mellan raderna i Bretons förord framkommer också hur representationen av samspelet mellan människor i det tidigkoloniala Karibien är tilltrasslad i formella koder och otydliga omständigheter. Här finns ett större sammanhang både i situationen som beskrivs – Bretons behov av en tolk och hur detta redogörs för i ordboken – och i mottagandet. Bilden av de amerikanska ursprungsfolken som tystlåtna var utbredd i Frankrike vid den här tiden vilket tyder på att Breton tillfredsställer läsarens förväntan när han nämner deras ordkarga sida.
Förordet pekar dessutom indirekt mot de ambivalenta maktförhållanden som dikterar utbytet. Breton stjäl ord ur deras munnar på samma sätt som fransmännen stjäl mark och exploaterar natur och människor. Men på Dominica är det missionären som står i underläge. Hans förhållande till ursprungsfolket är ofrånkomligen präglat av rädsla och självbevarelsedrift – Breton anlände till Karibien 1635 med fem andra missionärer. Han var den enda som överlevde. Samtidigt kan vi ana ett visst aktivt motstånd från galibernas sida att ge missionären deras språk så att han kan förvandla det till skrift. Utan tvekan interagerade de med Breton på sina egna villkor. Men när allt kommer omkring är texten skriven av en fransman och subjekten bakom rösterna förblir flyktiga. Gränserna för agens i det tidigkoloniala sammanhanget var onekligen komplexa.
Berättelsen om Breton bland människorna på Dominica och hans sätt att iscensätta sitt arbete ringar alltså in den utmaning som reselitteratur till Karibien från 1600-talet ställer oss inför idag. Det finns inga direkta vittnesmål vare sig från ursprungsfolk eller från förslavade människor deporterade från Afrika. Reselitteraturen må inkludera lokala ord för växter och kulturella praktiker, och citera galiber och slavar, ibland direkt och ibland indirekt, ibland på de lokala språken, som sedan översätts till förenklad eller korrekt franska, ibland på blandspråk. Det är ändå bara representationer, skapade av européer som Breton, som på ett eller annat sätt var inblandade i den tidiga koloniseringen. Men om vi ska få ett hum om hur dessa människor levde och tänkte, hur de påverkade européerna, måste vi trots det vända oss till dessa representationer.
Historikern Marisa Fuentes tar upp dilemmat i sin bok om förslavade kvinnor, Dispossessed Lives (2016). Här frågar hon sig hur man i efterhand kan hantera de flyktiga glimtar av förslavade människors erfarenheter som ibland sipprar fram ur arkiven. Fuentes är ute efter strategier för att tränga igenom lagren i koloniala texter för att inte upprepa eurocentrismen i representationerna när vi läser dem idag. Frågan är hur vi kan lyssna till skärvor av andras röster i texter skrivna i syfte att kontrollera dem. Begreppet röst är användbart men problematiskt i det här sammanhanget. Å ena sidan hjälper det oss att fånga närvaron av andra även i texter som var avsedda att förtrycka just dessa röster. Å andra sidan är begreppet röst förknippat med ett identifierbart subjekt som yttrar sig. Så är inte fallet i tidigmoderna reseberättelser. Att ”citera den andre”, för att tala med historikern Michel de Certeau, är inte att ge dem agens eller vilja. Tvärtom är rösterna begravda i berättarstrukturer och styrs av resenärens berättarröst. Men, säger de Certeau, de kan ”hemsöka” skildringarna.
Det är heller inte helt lätt att utröna vilka språk som talades. Symptomatiskt påpekar Breton själv att hans kunskap om språken på Dominica var långt ifrån fullständig. Det gick flera år från det att han återvände till Frankrike till det att han skrev ordboken. Den bygger således på hågkomster, anteckningar och fragmenterad kunskap. Språken som talades i Karibien hade dessutom genomgått radikala förändringar som en följd av Spaniens invasion, som drev stora delar av den lokala befolkningen på flykt. Vissa lingvister menar att de språk som de franska resenärerna hänvisar till i själva verket var ett blandspråk bestående av flera olika språk, som kalíphuna, karina karib, eyri karib, taino och arawak. Resenärerna själva var oförmögna att skilja språken åt, så även Breton som ändå var relativt insatt. En missionär kallar det helt sonika för ett ”universellt språk som nästan är lika vanligt i Mellanamerika som latin är i Europa”.
Utgångspunkten måste vara att vi faktiskt inte kan hitta tillbaka till någon autentisk röst eller ens kan utröna vilka språk som användes vare sig av galiber eller slavar. Ändå händer det något med den franska texten när andra språk och andras tal genljuder. Det menar historikern och författaren David Diop som har studerat afrikaners röster i reselitteratur skriven av européer som reste till Afrika under 1700-talet. Visserligen förvanskas och förställs afrikanernas tal i citat som inkluderas i skildringarna, skriver Diop. Icke desto mindre bryter dessa människors röster genom i citaten. De berättar till exempel att det inte bara var européerna som satt inne med kunskap.
Man är alltså hänvisad till att läsa mellan raderna och pussla med fragment av information för att få en glimt av galibernas och svartas perspektiv. Allt som oftast förvrängs deras röster och upplevelser på ett närmast perverst sätt. Texterna representerar ursprungsfolk och förslavade människor som skådespelare på en scen: den andres språk dramatiseras eller presenteras som etnografiskt material där beskrivningen runt omkring fungerar som scendekor för att tilltala läsaren och få texten att vibrera. Med tanke på tidens hårda krav på skrivna framställningar kan man nästan säga att resenärerna har ett estetiskt argument för att domesticera andras röster. Inte sällan iscensätter de situationer där en sjuk galib ber på sina bara knän att bli döpt och slippa djävulen som jagar honom. Det hela slutar ofta i högst tvivelaktiga konverteringsscener.
Här stjäl man inte utan lägger ord i deras munnar. Särskilt kontroversiella ämnen som slavhandel och slaveri omgärdas till exempel ofta av anekdoter där författaren låter de förslavade föra fram argument för slaveriet. ”Jag är mycket lyckligare här bland fransmännen i Karibien där jag får mat och fått möta Gud än i Afrika där jag svalt och var förslavad under djävulen”, säger en kvinna som slutkläm i en lång, motsägelsefull utläggning om för- och nackdelar med slaveriet. Hennes ord är också menade att framställa den franska formen av slaveri som mer human än den brittiska där man inte konverterade slavar. På liknande sätt låter många resenärer kritik mot européernas intrång framföras genom att iscensätta en fiktiv galib, oftast en äldre man, som i en lång harang berättar om allt som försvunnit och förstörts sedan européerna kom: ”Vårt folk har nästan blivit som er sedan ni kom hit: och vi har svårt att känna igenom oss själva så annorlunda har vi blivit i förhållande till hur vi var tidigare. Orkanerna är vanligare sedan ni kom och Maboya (det vill säga den onda anden) har försatt oss under fransmännens, engelsmännens och spanjorernas makt.” En galib frågar till och med om européerna hade tänkt sig att ursprungsfolken skulle ”bosätta sig i haven likt fiskar.”
När vi läser de här styckena måste vi alltså vara uppmärksamma på retoriken som omgärdar dem. Till vem vänder sig just det här utdraget? Kyrkan? Kungen? Salongskulturen? Handelsmännen? Framställningen är nästan alltid anpassad till den tilltänkta läsaren – och adressaten kan ändras från ett stycke till ett annat. Vissa passager har flera adressater samtidigt. Men just denna retorik låter oss också förstå eller åtminstone kritiskt tänka kring sociala relationer och interkulturella konflikter under denna turbulenta period innan slaveriet tagit över ö-samhällena och den högkoloniala maktstrukturen befästs. Rösterna och språken i reseberättelserna blottar den tilltrasslade historia som ska leda till det som i många avseenden präglar vårt samhälle än idag: den moderna rasismen grundad i kolonial-kapitalism.
Just därför finns det skäl att också vända på perspektiven och inte bara se européernas förtryck och förvridning av röster utan istället spåra andra uttryck i de här djupt ideologiskt drivna och formellt hårt hållna texterna. För trots de tidigkoloniala anspråken blir Bretons ordbok ändå en form av arkivering av andras röster. För att aktualisera ett sådant arkiv gäller det att gräva i skildringar av vardagliga utbyten, utbyten som skriver in sig i en längre historia; det är där andra röster bryter igenom. Det här syns till exempel i en mycket speciell text, Histoire d’un flibustier dans la mer des Antilles (En pirats berättelse från karibiska havet). Den är skriven av en anonym soldat som reste mellan öarna på 1620-talet, på piraten Fleurys skepp, och den ger en unik inblick i ursprungsfolkets syn på språkutbyten, hämtade just från vardagsutbyten. Besättningen led nämligen skeppsbrott på Martinique och överlevde tack vare galiberna. Under månaderna som gick medan fransmännen var strandade lärde de sig av varandra:
De [galiberna] är nyfikna på att lära sig främmande språk och seder. De frågar hela tiden hur vi gör och om vi har samma vanor som de har och för att förstå bättre får de oss att spotta i deras munnar och öron eftersom de tror att detta ska göra det lättare att lära sig franska. De vill veta hur vi benämner varje sak och berättar för hos hur de benämner saker på karib, medan de uppmuntrar oss att lära sig deras språk, och de sade till oss: ”Lär dig vårat språk väl och när du kan det kommer du att gå naken som jag, du kommer att måla dig i rött, du kommer att ha långt hår som jag, du kommer att bli karib och aldrig mer vilja återvända till Frankrike. Och jag, när jag talar som du, kommer jag att ta på mig dina kläder och jag kommer resa till Frankrike till din faders hus och jag kommer kalla mig vid ditt namn och du vid mitt.”
Att lära sig ett främmande språk är att ta över en annan identitet och det sker genom en fysisk och kulturell transfusion. Många dimensioner av utbytena mellan människor undkommer det skrivna. Det kan röra sig om ljud, gester, mimik och känslor. I den anonyme soldatens text suggereras hela detta drama mellan raderna. Det som är särskilt intressant i just den här berättelsen är att besättningen inte hade territoriala anspråk eftersom de var pirater som verkade flera år före Frankrike började kolonisera öarna. Den skildrar inte en total krock mellan två olika språk och kulturer. Tvärtom ser vi hur alla inblandade använder det de har till hands för att göra sig förstådda. De tar till ord från andra språk, de använder gester och ljud. Missförstånd uppstår så klart men de kan också vara kreativa. Vi anar världar som undslipper det skrivna ordet men som ändå har format den värld som beskrivs.
Även missionstexter som alltid var mer eller mindre inblandade i kolonialismen inkluderar mer vardagliga utbyten där andra röster tränger igenom. Jesuiten Biet berättar till exempel om den franske kaptenen Pepora som under en längre tid bjöd in galiber till sitt skepp där han gav dem presenter. Det visade sig dock vara en fälla. När de börjat förlita sig på honom och fler kom till skeppet grep Pepora kariberna, seglade iväg och sålde dem på närliggande öar. Följden av hans ohederliga, tyranniska agerande var att galiberna slutade hjälpa fransmännen. De ville inte ens handla med dem vilket hade ödesdigra konsekvenser eftersom fransmännen var helt beroende av galibernas stöd för att överleva.
Biet försöker övertyga en man att hjälpa dem varpå galiben svarar ”Fransmän är dåliga …” Passagen glider sedan över i indirekt anföring och vi får reda på att han talar genom en tolk som förklarar att han inte kommer att hjälpa fransmännen om han inte själv får tio till tolv fransmän och lika många slavar i utbyte. Scener som denna öppnar en spricka i texten där en röst buren av ett subjekt bryter fram. Resenärens dominans över berättandet vacklar om än för en kort stund; berättelsen om koloniseringen öppnas mot andra perspektiv.
Ur Raymond Bretons ”Dictionnaire caraïbe-françois” (1665). Källa: gallica.bnf.fr/ Bibliothèque nationale de France
Arkiven tycks alltså viska tillbaka. Det gäller också förslavade människors röster. Den sista viktiga publikationen från det tidigkoloniala Karibien skrevs av Père Labat, missionär på Martinique i slutet av 1600-talet, det vill säga i övergångsperioden då plantagen och slaveriet tog över. Labat ägde själv förslavade människor och drog sig inte för att berätta detaljerat hur han piskade en man han anklagade för häxeri. 300 piskslag delade Labat ut. Sedan gned han in såren med chili. Smärtan är omöjlig att föreställa sig. Trots den dokumenterade grymheten och nedvärderingen av svarta bryter emellanåt förslavade individers röster fram i Labats långa skildring. Vid ett tillfälle skickar han en av sina slavar som hade blivit biten av en orm till en läkekunnig slav på en närliggande plantage. Labat är själv fruktansvärt rädd för ormar vilket möjligen kan förklara hans empati med den ormbitne mannen. Den medicinskt kunnige lyckas bota den sjuke varpå Labat frågar honom om botemedlet. ”Han vägrade att avslöja sin hemlighet,” skriver Labat, ”Det är min brödföda och om jag avslöjar den kommer jag att förlora de här extrainkomsterna som kan köpa mig fri.” Labat citerar mannen. Man hör tydligt hans röst, hans skäl till att inte dela med sig av sin kunskap och man kan ana hans historia bakom utbytet. Och även om Labat med fysiskt våld hade kunnat tvinga fram ett svar, väljer han att respektera mannens vilja. Han tackar honom och försäkrar sig om att mannen ska bota honom i händelse av att Labat själv skulle bli ormbiten.
Röster tränger också igenom i Bretons Dictionnaire Carib-François. Den liknar en modern ordbok i den bemärkelse att den har en kolumn med ”karib” och en med franska. Men den följer inte fullt ut en alfabetisk ordning utan är också tematiskt strukturerad, exempelvis kring ö-namn. Den innehåller beskrivningar av seder och anekdoter och rymmer metapoetiska kommentarer där Breton uppger hur han arbetat och när han inte ha lyckats få fram den information han önskade. Språken verkar rent av överlappa varandra som om ordboken tar form mellan de språk som cirkulerade i arkipelagen, mellan gester och missförstånd. Mellan raderna av detta språk-kollage framkommer något mer än bilden av ett utdött språk.
Boken speglar helt uppenbart en mångspråkig verklighet som alla är med och formar – européer såväl som ursprungsfolk och förslavade afrikaner. Breton skriver till exempel att genom utbyten med fransmännen använder galiberna ett särskilt ord för stege och trappa. ”De hade aldrig sett [en stege] och de använder sig fortfarande inte av stegar, och de klättrar överallt, och det överraskar mig inte mer än sättet på vilket de klättrar (alla kanske inte gör på det här sättet), för jag har sett dem greppa träd med två händer och med sina fötter gå uppåt, vilket kräver mycket ansträngning.” Han beskriver hur förslavade afrikaner tillagar palmolja, hur man jagar sköldpadda, fiskar, flätar korgar.
Många uttryck pekar mot de sociala relationerna och speglar våldet som följde av koloniseringen: ”Den där är en pirat som fångar kariber och slår dem i järn”; ”Är du den som levt med fransmännen?”; ”Du vänder fransmännen mot oss”. Breton inkluderar också nya ”karibiska” ord som speglar den koloniala verkligheten, som till exempel Cachionna som betyder ett barn med en vit far och en svart mor. Vissa ”karibiska” ord har lånats för att beskriva tillstånd som bara finns i Antillerna. Han ger ordet för leda, ichi, som betyder en viss typ av melankoli och grav depression som drabbar franska kvinnor på öarna. Vissa franska glosor, som till exempel ordet för hungersnöd finns inte på ”karib,” säger Breton. Det beror på att galiberna till skillnad från fransmännen vet hur man lever på öarna. De lever nomadiskt, är simkunniga, vet hur man fiskar och ser till att underhålla små trädgårdar på alla öar där de kan få mat vid nödläge.
Ordboken navigerar mellan språk såsom ett skepp kryssar mellan de karibiska öarna. Och det går inte alltid att hitta fram.
Det verkar nästan som att ordboken navigerar mellan språk såsom ett skepp kryssar mellan de karibiska öarna. Och det går inte alltid att hitta fram. Ibland glider skeppet vind för våg. Breton skriver till och med in sina egna tillkortakommanden i ordboken. Ett exempel: ”coüatic, punkt. Här är ett ord som gett mig huvudvärk.” Svårigheterna gick dessutom i båda riktningar som när ordboken citerar uttrycket ”våra språk är inte lika varandra, våra tal är inte relaterade till varandra”. Även galiberna analyserade uppenbarligen språkliga skillnader. ”Chéoüallayénrou enétapa bómpti timále huéolam càchi enétapa noúbali héolam, du är lika okunnig och dålig på vårt språk som jag är på ditt”. Språkproblem var ömsesidiga. Och när galiberna uttrycker detta, i Bretons språkdräkt och tolkning, kan läsaren ändå ana en galibi-röst som tränger genom den franska texten.
Det är möjligt även i de passager som är särskilt färgade av Bretons eurocentriska perspektiv, som till exempel när han vänder sig direkt till läsaren i sitt förord och ursäktar sig: ”jag kan inte kommunicera allt som vildarna lärt mig: de kunde inte lära mig det de inte känner till och de känner inte igen det som de inte ser och det som de inte kan använda.” Breton vill uppmärksamma att ursprungsfolket inte har termer för abstrakta skeenden – främst avser han det religiösa. Att han inte kan hitta termer för olika religiösa företeelser tolkar Breton som en brist i galibernas språk och inte hos honom själv. Den här bristen menar han och andra, skulle också bevisa ett lägre intellekt och en primitivare form av kultur och social ordning. Men när han ska illustrera den här bristen måste han själv lägga till i texten. Han inkluderar två ord som betyder ”målare/konstnär” och ”författare” samtidigt som han påstår att dessa funktioner inte existerar i det karibiska samhället. Vad han egentligen refererar till är ordet för penna, som de lånat från spanskan pluma, fjäder, som de har sett att européerna använder för att skriva brev och som de själva använder för att måla lergods och kroppar.
Aboulétouti, Abuoletácati, Författare, Målare, Kariberna är varken det ena eller det andra. Vad gäller det förstnämnda kan de inte läsa eller skriva, ändå, eftersom de tror sig kunna måleri och ibland blandar ihop saker, ansåg de att det fanns en stor likhet mellan den ena och den andra och följaktligen använder de ordet fjäder [pluma] för att skriva samma ord som de använder för pensel; de skriver ordet för måleri; när de ska gå på festligheter, tvättar männen sig noggrant och kvinnorna börjar måla sina mönster och linjer från skuldrorna hela vägen ner till skinkorna och fyller ryggen, armarna, bröstet med fantasier som inte är otrevliga att betrakta; ändå är jag mer beundrande inför mannens tålamod, som står stilla i tolv timmar, än inför målningarna; för övrigt tecknar kvinnorna linjer på deras sängar, på deras kallebasser, även om en konstnär skulle ha rätt att ifrågasätta kvaliteten.
Breton börjar med att beskriva hur galiberna tolkar och tar över europeiska vanor och avslutar med en beskrivning av hur kvinnorna målar männens kroppar inför högtider och att denna praktik också används för att måla lergods. Det intressanta är att trots att avsikten är att bevisa avsaknaden av högt stående kultur, visar istället hans beskrivning kreativiteten hos dessa människor och deras förmåga att plocka från andra kulturer och förvandla dem i samstämmighet med existerande praktiker. I viljan att fånga den andres språk är det som att Bretons språk lever sitt eget liv och blir någonting annat. Han ser ner på deras målningar men i samma mening som han uttrycker detta förminskande synsätt visar han ju faktiskt deras skapande. Det lämnas ett spår av galibernas agens och kreativitet och det spåret är öppet för omtolkningar.
Det finns fler exempel. När Breton talar om karibiska andar som Gud, ändrar han sig plötsligt och säger att det snarare rör sig om manifestationer av djävulen. Ibland ger han vindlande definitioner som när han tar upp termen boyé, som förekommer ofta i reseskildringar och refererar till en sorts ond ande. Breton lägger till två andra ord med liknande betydelse, boyáicou och niboyeiri, och ger följande förklaring: ”doktor, de vildas präst, eller för att uttrycka saken bättre, magiker, min läkare, etc.” Den första associationen ”doktor” verkar komma från Bretons egna erfarenheter under tiden på Dominica. Sedan liknar han det vid en präst, men rättar sig snabbt. Här anpassar han sig till det kristna perspektivet och kallar det istället för en magiker. Till slut kommer han tillbaka till det inledande ordet, läkare. Man kan gissa att en boyé både verkade spirituellt och medicinskt, att kroppen kanske uppfattades som andlig.
Exemplen blottar språkutbyten som tvingar till skapande. Orden går inte att föra över från ett språk till ett annat. Varken översättning eller transkribering kan bli komplett; språk interagerar men behåller alltid ogenomträngbara dimensioner. Det här betyder att det finns en reservoar av kunskap som helt enkelt inte nås. Och förståelse tar form i glappen där språken inte möts. Tvekan uppstår vilket osäkrar förhållandet mellan språk och verklighet. Skillnaderna som uppstår i arbetet med att transkribera, översätta och tolka bildar veck i språket. Språken kan inte avgränsas från varandra, de är inte fasta utan skapas genom förhandlingar.
Det här märks även i sättet på vilket Breton använder franskan och mobiliserar flerspråkigheten som ett stil- och översättningsmedel. I förordet skriver han att eftersom ordboken inte har som syfte att fånga franskan, har han använt sig av sitt eget vulgärspråk, en lokal variant av franska från Bourgogne. Dessutom använder han det han kallar ”öarnas språk”, alltså en tidig variant av kreolspråk. Hans första skriftspråk var dock latin och anteckningarna han förde under åren på Dominica var på latin. Det var andra resenärer som fick honom att översätta anteckningarna till franska. Jean-Baptiste Du Tertre, även han missionär och författaren bakom en central krönika över den tidiga koloniseringen, skrev till Breton och sa att latinet inte fångade ursprungsfolkets språk. Det behövdes ett annat modersmål. Du Tertre önskade enligt Breton ”något på vulgärspråk som skulle få läsaren att lära känna det bristfälliga i karibernas språk.” Skälet var delvis hierarkiskt och Breton löste det genom att skriva på ett sätt som liknade barns och kvinnors franska, men det handlar också om att fånga muntlighet. Latinet var främst ett skriftspråk, ”karib” var ett enbart muntligt språk. För den med penna i hand krävdes att fånga det talade, att ge en ljudbild genom det skrivna. Och då passade franskan bättre än latinet.
Vi har sedan 1800-talet och framåt levt med föreställningen om att ett språk går att avgränsa. Att enspråkighet är en norm att eftersträva. Man kan kalla det för enspråkighetens regim. Kanske håller den på att upplösas idag. Det är då viktigt att minnas att enspråkighetens välde är en parentes i historien. Det är också viktigt att se hur den springer ur den globala modernitetens början. Reselitteraturen fångar komplexa språkmöten och språk i blivande. Texterna som skildrar perioden tycks framkalla skillnader som är flytande, som förändras och byts ut. De speglar en tid då franskan standardiserades samtidigt som de är djupt påverkade av språkmötena som skedde på öarna genom utbyten.
Bretons ordbok är inte dikterad av ett ideal om enspråkighet utan visar att den flerspråkiga erfarenheten har en mycket längre historia. I och med att den gör det berättar den om hur makt och rasifiering successivt tar form i det koloniala samhället och hur detta sker genom språket. Allteftersom kolonialismen konsolideras, plantage-samhället etableras och förslavandet av människor ökar i fasansfull takt under slutet av 1600-talet, sker en rörelse mot enspråkighet som norm i Europa. Franskan tar plats som modell för god smak, klarhet i språk och uttryck och centralisering av makten kring monarken. I och med detta börjar uppfattningen om kreolspråk också förändras från att ha varit ett pragmatiskt språk i vars utformning alla tog del, till att uppfattas som en mindre utvecklad variant av europeiska språk. Galibernas språk dog ut och Bretons ordbok föll i glömska till idag då man åter börjat undersöka öarnas ursprungsfolk. Afrikanska språk var man överhuvudtaget inte intresserade av i den karibiska kontexten. Det var som om de deporterade människorna tappade rätten till att ha ett språk i slavskeppets buk. Förminskade till egendom och arbetskraft var det enda erkända språket det som användes för ge order, för att få arbetet att fortgå. I själva verket talade förstås dessa människor sina språk, blandade dem och skapade egna kreolspråk som de vita inte alltid förstod, och som kunde användas som motstånd.
Passager i reselitteratur som inkluderar andras röster är både uttryck för sociala relationer och inlägg i diskussionen kring framväxten av det tidiga koloniala samhället. Vad vi kan konstatera är att oavsett missionärernas bakomliggande motiv så förvandlar närvaron av dessa röster och språk reseberättelserna till polyfona och mångspråkiga texter som blottlägger en viss ”osäkerhet” eller ”instabilitet” i berättelsen om kolonialismen. Studiet av tystnader, röster och andra typer av kunskapskonstruktioner som vänder på bilden kan synliggöra hur de koloniserade också på ett produktivt sätt ingriper i såväl representationen som i det historiska skeendet. Hur teatraliskt det än är och hur många lager av kodad text som än döljer rösterna, är det också så att den som ges röst tillskrivs, om inte agens så åtminstone mänsklighet, vilket var förutsättningen för att upprätta någon form av relation mellan läsare och de människor som beskrivs, mellan författaren och det våldsamma koloniala samhälle som höll på att ta form.
Rösterna blir på samma gång en markör för skillnad mellan kulturer och något som sammanför dessa; en figur genom vilken man kan undersöka gränserna för interkulturell kommunikation i en kolonial kontext. När man spårar röster i lager av komplexa formella strukturer, blir det tydligt att de representationer som möter oss i arkiven och i litteraturen rymmer glipor som gör det möjligt att läsa berättelsen om denna tid annorlunda. Även om vi inte kan hitta autentiska subversiva uttryck av motstånd kan vi skönja glimtar där de anonyma personerna faktiskt verkar representera sig själva. Kanske inte på det ställe eller på det sätt vi väntar oss utan i brotten i texten, i sprickorna av det brutala förtrycket. Så talar de stulna orden tillbaka genom de koloniala arkiven.
CHRISTINA KULLBERG är professor i i franskspråkig litteratur vid Uppsala universitet. Hennes forskning kretsar kring samtida karibisk litteratur och franska reseskildringar från 1600-talet, och har resulterat i flera böcker och artiklar. Den senaste boken heter Points of Entanglement in French Carribean Travel Writing (1620–1722) (Palgrave Macmillan, 2023). Kullberg är även verksam som översättare och har bland annat översatt och introducerat filosofen och poeten Édouard Glissant för en svensk publik.
Bibliografi
Anonym, Un flibustier français dans la mer des Antilles (1618-1620) Relation d’un voyage infortune fait aux Indes occidentales par le capitaine Fleury avec la description de quelques îles qu’on y rencontre, recueillie par l’un de ceux de la compagnie qui fit le voyage. Paris: Petite Bibliothèque Payot, 2002.
Antoine Biet, Voyage de la France equinoxiale en l’isle de la Cayenne. Paris: Le Coulzier, 1664.
Raymond Breton, Dictionnaire Caraïbe-Franҫois. Paris: G. Bouquet, 1665.
Michel de Certeau, L’Écriture de l’histoire. Paris: Bibliothèque des histoires, 1978.
David Diop, Rhétorique nègre au XVIIIe siècle: des récits de voyage à la littérature abolitionniste. Paris: Classiques Garnier, 2018.
Jean-Baptiste Du Tertre, Histoire générale des Antilles habitées par les François. Paris: Joly, 1667-1671.
Marisa Fuentes, Dispossessed Lives: Enslaved Women, Violence, and the Archive. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 2016.
Christina Kullberg, Points of Entanglement in French Caribbean Travel Writing (1620-1722). London: Palgrave, 2023.
Jean-Baptiste Labat, Nouveaux voyages aux Isles de l’Amérique: contenant l’histoire naturelle de ces pays, l’origine, les moeurs, la religion et le gouvernement des habitants anciens et modernes… Paris: C. Cavalier, 1722.
Charles de Rochefort, Histoire naturelle et morales des îles Antilles de l’Amérique: enrichie de plusieurs belles figures de rareté, les plus considérables qui y sont décrites, avec un vocabulaire caraïbe. Rotterdam: Arnould Leers, 1658.