Bomullssvälten
Under de senaste åren har ord som krig, kris och råvarubrist varit hett nyhetsstoff. Pandemin och Rysslands krig i Ukraina har visat hur sammanlänkade vi är i en global ekonomi. Men redan på 1800-talet, mitt under brinnande inbördeskrig i USA, drabbades världen av sin första globala råvarukris. ”Bomullskrisen” orsakades av en exportblockad av bomull från de amerikanska sydstaterna och påverkade Europas textilindustri i massiv skala. Ekonomihistorikern Malin Nilsson följer blockadens svallvågor ända till Sjuhäradsområdet och svälten som drabbade svenska arbetare.
Året är 1856. Det är sommarens sista månad. En amerikansk filantrop reser från Göteborg mot Sjuhäradsområdet, sydväst om Borås. Redan i början av färden lägger resenären märke till områdets industriella prägel. Hästar går i led, nästan som ett tåg. Alla har en eller två stora bomullsbalar på kärran och rör sig i samma riktning som filantropen. Men resans mål är långt bort. Han måste, liksom hästarna, byta skjutsar flera gånger. Till sist breder en dalgång ut sig. Den är kantad av herrgårdsliknande trähus, helt annorlunda än de kyffen och kojor som annars syntes på den svenska landsbygden. Filantropen svänger in på gårdsplanen till ett av de finare husen. En frisk och rosig man välkomnar honom in.
Filantropen heter Charles Loring Brace och hans observationer av den svenska landsbygdens skiftande karaktär går att läsa i boken The Norse Folk: or, a Visit to the Homes of Norway and Sweden från 1857. Han reser till Sjuhäradsområdet av en anledning. Det är här den svenska bomullsindustrin växer fram under 1800-talets första hälft. Mannen som välkomnar Loring Brace till sitt hem förblir anonym, men var med största sannolikhet Sven Andersson. Andersson var en av de bomullsförläggare som blivit rik på att sälja bomullsgarn och bomullsväv som producerats i områdets industri.
Bomullen var däremot inte lokalt odlad. Den importerades från bomullsplantager i södra USA. Tillgången på bomull plockad av förslavad arbetskraft i den amerikanska södern utgjorde grunden för den samhällsomvälvning som den industriella revolutionen innebar. Den svenska bomullsindustrin var inget undantag.
Förläggare Andersson berättar om sin verksamhet, hur han först förser spånadsarbetare med bomull som de sedan spinner och vävare med garn som de sedan väver. Produkterna av arbetet lämnas sedan till Andersson själv, som säljer dem vidare. Andersson sysselsatte omkring tre tusen personer, hälften vävare, hälften spånadsarbetare. Arbetsplatsen är arbetarnas egna hem. Anderssons arbetare är en del av den massiva arbetsstyrka av hemarbetare som producerade bomullstyg under den här perioden. Ingen vet exakt hur många hemarbetare industrin sysselsatte. Men just detta år produceras 27 miljoner fot bomullsväv av hemarbetarna i Sjuhäradsområdet. Det är både mer än vad som importerades och mer än vad som framställdes i fabriker.
Fabriksindustrin är dock på gång. Dagen efter sitt besök hos Andersson fortsatte Loring Brace till en av de nyetablerade fabrikerna, det mekaniska bomullsspinneriet i Rydal. Det var en annan bomullsförläggare som startat fabriken, men Sven Andersson var en av delägarna. Pengarna från hemindustrin finansierade alltså många av de nya fabrikerna. Spinnerifabriken i Rydal hade knappt två hundra anställda. Majoriteten var ogifta kvinnor och barn. Flera av kvinnorna kom från närliggande socknar, men många kom också från städer och områden några mil bort. I husförhörslängden går det att se att många kom från områden med redan etablerade bomullsfabriker som Alingsås, Lindome eller Göteborg. Flera av barnen ska, enligt vad Loring Brace återberättar, ha plockats upp när de tiggt på vägarna runt omkring.
Både maskinerna och förmännen i Rydal kom från England, Europas industriella föregångsland. Men det som framförallt kopplade fabriken och förlagsindustrin till världsekonomins långa produktionskedja var råvaran: bomullen. Bomullen var den industriella revolutionens viktigast råvara – och huvuddelen av den bomull som nådde de europeiska textilfabrikerna vid 1860-talets början kom från södra USA. Även den som kom till Sjuhärad.
Litografi ur Sveriges industriella etablissementer (Stockholm 1870). Public domain.
Förläggare Andersson berättar för Loring Brace att han importerade sin bomull från Mobile och New Orleans, och la till att han ansåg amerikanerna vara det mest intelligenta folk som fanns. Men det fanns en sak han inte kunde förstå: hur kunde en sådan framstående nation upprätthålla det förkastliga slaveriet? Sven Andersson var säker på att det snart skulle försvinna. Loring Brace ignorerade frågan och fortsatte diskutera frihandel, utbildning och politik. Efter en stunds samtal tackade Loring Brace för gästfriheten och fortsatte sin resa. Men Anderssons kommentarer om slaveriet är anmärkningsvärda. Det här var en man som byggt hela sin verksamhet och förmögenhet på bomull som plockats av förslavad arbetskraft. Ändå var han snabb att fördöma slaveriet i samtalet med sin amerikanska gäst.
Just det här året, 1856, stod den industriella revolutionen vid sin höjdpunkt, både i Sverige och i övriga Europa. Textilindustrin hade aldrig innan, och skulle aldrig efter, vara så dominerande som industri. År 1856 dånade vävstolar och spinnmaskiner högre än någonsin förr. Aldrig tidigare hade så många spindlar spunnit garn på fabriker, aldrig hade så mycket bomullstyg producerats i Sverige. Sannolikt var det då omöjligt att föreställa sig att alla nya blänkande maskiner skulle stängas av, att de handvävstolar som rytmiskt packat väften under decennier skulle stanna. Att bomullsindustrin i hela Europa bara fem år senare skulle tystna.
I mitten av april 1861 bröt det amerikanska inbördeskriget ut. En vecka senare inledde nordstaterna en blockad för att stoppa inflödet av resurser till sydstaternas krigskassa. I praktiken innebär det en blockad av bomull, eftersom det var sydstaternas stora inkomst. Blockaden kom snabbt att omfatta alla större hamnar i sydstaterna och upphörde först vid krigsslutet 1865. Med blockaden slutade bomullen komma till Europa. Det innebar slutet för den industriella revolutionen i Europa och markerar början för den verkliga industrialismens tidsålder.
På svenska kallas den råvarubrist som blockaden orsakade för bomullskrisen. På engelska omnämns den oftast ”the cotton famine”, bomullssvälten. ”Famine” anspelar på bristen på bomull, men också på de tusentals människor som svalt till följd av att mista sin försörjning i bomullsindustrin. Bomullsblockaden år 1861 orsakade den första råvarukrisen i den industriella kapitalismens historia. Effekterna av den blev enorma och svallvågorna spred sig över hela världen, ända till den svenska landsbygden.
Under första delen av 1800-talet expanderade USA bomullsexporten så till den grad att landet tog över som världsledande bomullsproducent. Rensning av bomull hade tidigare varit en tröskel i produktionen av bomullstextil men tack vare uppfinningen ”The cotton gin” mekaniserades rensningen från slutet av 1790-talet.
Men vem skulle plocka all bomull? Plantageägarnas svar var förslavad arbetskraft. Utbudsökningen gjorde att priset på bomull sjönk och fortsatte sjunka under i stort sett hela första halvan av 1800-talet. Parallellt intensifierades slavekonomin och exploateringen av den förslavade arbetskraften, vilket ökade utbudet av bomull ännu mer.
Handeln med bomull var central i både nord- och sydstaternas strategier för att vinna det amerikanska inbördeskriget. För nordstaterna var bomullen avgörande i ”The Anaconda plan”. Denna plan gick ut på att ”kväva” sydstaterna ekonomiskt genom att blockera alla deras stora hamnar och sätta trupper längs hela Mississippifloden. Även Sydstaterna lutade sig på bomullen i sin krigsstrategi. Deras ”King Cotton Diplomacy” eller Bomullskungsdiplomatin hade myntats redan innan kriget. Sydstaterna hade utgått ifrån att européerna, som var beroende av deras bomull, skulle alliera sig med sydstaterna om bomullen slutade komma. De hade redan vid krigets början själva hotat att stoppa bomullsexporten till Europa om Storbritannien inte stöttade dem i kriget. I april år 1861 är det precis detta som händer. Men tvärtemot sydstaternas förmodan ställde sig varken Storbritannien eller andra europeiska länder på deras sida.
Till en början märktes exportstoppet inte så mycket i Europa. 1860 års skörd hade varit stor och de europeiska bomullslagren kunde dessutom fyllas på av export från andra länder. Men i längden kunde ingen av de andra importkällorna mäta sig med det kraftiga inflödet av bomull från södra USA. Snart sinade bomullen – och krisen var ett faktum.
Mest drabbades de många fabriksarbetarna i de brittiska bomullsdistrikten. Nästan fyra miljoner arbetare var år 1860 beroende av bomullsindustrin. De allra flesta fanns i Lancashire, där de sociala följderna blev dramatiska. Under de första veckorna levde arbetarna på sparpengar, tog små lån och pantsatte det som gick. Många vände sig till den ytterst begränsade fattigvården och lokala välgörenhetsorganisationer för hjälp. Men svälten kom snabbt. En stor del av arbetarna blev undernärda och därmed exponerade för sjukdomar. Undernäringen och trångboddheten skapade en grogrund för en rad infektionssjukdomar. Till exempel skedde flera utbrott av tyfus i befolkningen.
Nutida studier har visat att bomullssvälten orsakade kring 25 000 dödsfall i de brittiska bomullsdistrikten. Många migrerade från dessa områden, som tidigare attraherat mängder av arbetare. Som ofta var det unga vuxna som migrerade snabbast. Allra värst drabbades de äldre arbetarna. De hade begränsade möjligheter till andra inkomster och de var samtidigt fysiskt försvagade av många års hårt slit. För de allra yngsta medlemmarna av bomullsfamiljerna blev effekten av bomullskrisen mer tvådelad. Eftersom många nyblivna mödrar tidigare varit tvungna att snabbt lämna sina barn för att arbeta i fabrikerna så ammades barnen bara under en kort period. Bomullskrisen bidrog till att mödrarna tillbringade mer tid med sina spädbarn, och kunde amma dem längre. Det kan vara en anledning till att man inte ser lika negativa effekter på de yngre barnens hälsa. Samtidigt säger det något om vilket liv familjerna levde innan krisen.
Effekterna av bomullskrisen var allra mest kännbara i England, eftersom bomullsindustrin var störst där. Men krisen slog också hårt mot lokala bomullsdistrikt runt om i Europa. Bara i Frankrike påverkades omkring en och en halv miljon människor direkt eller indirekt av blockaden. Svallvågorna efter blockaden nådde även Sveriges bomullsdistrikt, Sjuhäradsområdet.
Bomullskrisen drabbade Sverige på ett annorlunda sätt än England, eftersom Sverige befann sig i en tidigare fas av industrialiseringsprocessen. Sverige hade, som många andra länder i Europa, långsamt försökt bygga upp en textilindustri lik den i England under 1800-talets första hälft. Man hade precis börjat få igång en mekaniserad textilindustri när blockaden inleddes. Den svenska textilindustrin befann sig alltså i en fas av expansiv nyetablering. Ett exempel på det är de fabriker som öppnades i Viskans dalgång på 1850-talet, likt den i Rydal. Många av de svenska fabriker som drabbades hade relativt nyss gjort stora investeringar i maskiner och lokaler. Många av fabrikerna hade stora lån och var i en utsatt ekonomisk position. En annan stor skillnad är att den svenska textilproduktionen av bomullstyg i stor utsträckning ännu skedde i människors hem. Antalet fot bomullstyg som producerades för en marknad i arbetarnas eget hem var vid tiden för blockaden nästan lika stor som i fabriksindustrin, även om jämvikten var på väg att skifta till fabrikernas fördel. Antalet arbetare i hemindustrin översteg antalet arbetare i bomullsvävsfabrikerna med tusentals.
De stora grenarna inom den svenska bomullsindustrin var spinnerier och väverier. Förutom i Viskadalen fanns de stora fabrikerna i städer som Stockholm, Göteborg och Norrköping. De flesta fabriker tvingades dra ner på produktionen redan under krisens första år. Vissa lyckades upprätthålla en del av produktionen genom gamla lager eller genom att köpa upp dyr bomull från Indien eller Egypten. Men produktionen dök snabbt i hela Sverige. En del fabriker permitterade arbetare i början, många stängde helt.
Hemindustrins krisförlopp såg något annorlunda ut än fabrikernas. Under krisens första år ökade till och med produktionen av bomullsväv i hemmen. År 1863 tillverkades det mer bomullstextil av hemvävare än i fabriksindustrin. Men bomullen tog slut även för förläggarna i hemindustrin. Mellan 1864 och 1865 produceras knappt en femtedel av vad som gjorts innan krisen. Hemarbetarna var såklart direkt involverade i bomullsindustrin, men många andra försörjdes av den. Tänk bara på alla hästskjutsar Loring Brace såg på vägen under sin resa. Bara förläggare Sven Andersson betalade för transport av cirka 2000 bomullsbalar från Göteborg till Kinna det året. Ett annat exempel är färgaren Anders Larsson Fagerlind som köpt ett litet Färgeri i Viskadalen i Sjuhäradsområdet i början av 1850-talet. Han färgade bomullsgarn tillsammans med tre anställda. När bomullen uteblev tvingades han avskeda sina anställda och försökte hålla igång produktionen själv något år. Men intäkterna räckte inte och färgeriet gick i konkurs.
När bomullslagren började tömmas kom svälten snabbt.
Anledningen till att hemindustrin kunde hålla igång under längre tid än fabrikerna låg sannolikt i produktionens struktur. De enorma stordriftsfördelarna med fabriksproduktion förutsätter just stordrift – på halvfart blev det snabbt olönsamt. Kostnaden för maskiner och lokaler behövde slås ut på ett stort antal producerade enheter. Kostnaden för lokaler, maskiner och personal var nästan lika stora oavsett om man producerade mindre. Så var det inte i hemindustrin. Där låg kostnaden för maskiner och lokaler på arbetarna själva, och det fanns inga fasta kontrakt. I hemindustrin betalade arbetsgivaren bara för det som faktiskt producerats och då spelade det ingen roll hur lite det var. Det, i kombination med relativt stora lager av bomull, bidrog sannolikt till att hemindustrin fortsatte producera längre in i krisen.
När krisen väl var ett faktum fick den stora sociala följder även i Sverige, framförallt i Sjuhäradsområdet. I de urbana miljöerna, Norrköping och Göteborg, är det svårare att följa krisens sociala effekter. Även i städerna förlorade hundratals arbetare sina jobb, men det var också lättare att söka andra och till exempel bli piga. I Norrköping, där en av de största fabrikerna låg, fanns alternativet att börja arbeta i någon av de textilfabriker som producerade ullvaror.
I Sjuhäradsområdet var man, likt i Lancashire, helt beroende av bomullen. Därför blev krisens effekter för hemarbetarna i Sjuhärad mer dramatiska. De flesta av dessa hemarbetare tillhörde det landsbygdsproletariat som vuxit fram under 1800-talet. De var till stor del obsesuttna: torpare, inhyseshjon och backstugusittare. Till skillnad från många av förläggarna som blivit rika på bomullen hade de under decennier pressats under sjunkande ackord med allt lägre löner som följd. Hemvävarna pressades också genom att ersättningen för tyget inte bestämdes förrän tyget levererats. Bedömdes tyget för dåligt uteblev ersättningen, eller omvandlades i värsta fall till en skuld till förläggaren för råvaran som ”förslösats”. Ersättningen utgick ofta som spannmål eller annan natura. Men även de få kontanta inkomster som gjorts på vävnaden behövde ofta användas i den handelsbod som ägdes av förläggaren. Av de som ägde sina torpstugor eller små gårdar själva användes gårdarna som säkerhet för bomullen som lämnats ut. Omvandlades den inte till tillräckligt bra tyg, utmättes gården. Som om det inte varit nog hade Sjuhärad haft missväxt och höga livsmedelspriser under början av 1860-talet. Utgångsläget för de fattiga bomullsarbetarna var med andra ord katastrofalt.
När bomullslagren började tömmas framåt 1863 kom svälten snabbt. Torestorp var en av de fattigaste socknarna, där skogen och bergen gjorde det svårt att odla något alls. Där var bomullen därför en livlina så länge lönerna kom in. I Torestorp dog det trettio procent fler människor under krisåren än åren innan och efter. Barn auktionerades ut på socknen och de unga försökte, precis som i Lancashire, att flytta därifrån och istället bli pigor och drängar någon annanstans. Men för de äldre var det svårare. Med långa arrendekontrakt på torpet kunde man inte flytta, inte heller om man stod i skuld till handelsboden eller förläggaren.
En ljusning i Torestorp var att antalet inskrivna barn i skolan ökade kraftigt under krisåren. Det berodde sannolikt på att barnen inte längre behövde arbeta med bomullen. Plötsligt fanns det överskott på arbetskraft och alternativkostnaden för barns arbete sjönk. Barnen behövdes inte längre i hemindustrin, utan kunde istället skickas till skolan.
Effekterna av krisen var inte bara sociala, ekonomiska och industriella, utan även politiska och kulturella. Det mest kända exemplet på det senare är en grupp manliga textilarbetare i Lancashire som efter att ha förlorat sina jobb organiserade sig och förde en aktiv offentlig kamp för stöd. Men det som fick mest uppmärksamhet var att de inte endast talade i egen sak. De gjorde sig samtidigt lojala med de förslavade arbetarna på bomullsplantagerna.
Det mest berömda exemplet på de brittiska arbetarnas solidaritet med de förslavade arbetarna formulerades under nyårsafton 1862. Efter en tids diskussioner och interna strider samlades denna dag textilarbetarna i Manchester och fattade ett gemensamt beslut om att uttrycka sitt stöd för exploaterade arbetare – och mot slaveriet. Mötet resulterade i författandet av ett kollektivt brev till Abraham Lincoln, som svarade med vändande post: ”I know and deeply deplore the sufferings which the working-men of Manchester, and in all Europe, are called to endure in this crisis.”
Lincolns svar stärkte arbetarna i kampen och deras berättelse fortsatte att berättas på en rad olika arenor. Kulturen var under hela krisen en viktig sådan – i sånger, teaterföreställningar och konst uttrycktes såväl de egna umbärandena som solidariteten med de förslavade arbetarna i södra USA. I Lancashires lokaltidningar publicerades hundratals dikter under krisåren som alla behandlar bomullsbristen på olika sätt.
De erfarenheter av kris och organisering som arbetarna gjorde under bomullskrisen i England blev en viktig del i arbetarrörelsens kunskapskanon. En av journalisterna som skrev om bomullskrisen var Karl Marx. I en av hans artiklar, placerad strax över dödsannonserna i New-York Daily Tribune i oktober 1861, skriver Marx om the ”British Cotton Trade”. Texten börjar med en torr beskrivning av bomullsprisernas utveckling under krisen, men avslutas med några meningar som fått spridning långt efter krisåren: ”Så länge som de engelska bomullstillverkarna är beroende av bomull odlad av slavar kan man med rätta påstå att de vilar på ett dubbelt slaveri, den vita mannens indirekta slaveri England och de svarta männens direkta slaveri på andra sidan av Atlanten.”
De manliga industriarbetarnas berättelse om sin kamp spreds som en löpeld i tidningarna och kom att dominera bilden av bomullskrisen i Europa. Senare studier har visat att berättelsen om textilarbetarnas stöd till nordstaterna döljer en mer komplex bild. Berättelsen osynliggör klasskonflikter mellan arbetare och kapitalägare liksom konfliktlinjer inom arbetarkollektivet. Vissa arbetare stödde sydstaterna. Andra ställde sig frågande till en kamp som syftade till att upprätthålla ett lönearbete vilket på många sätt likställdes med de förslavade arbetarnas arbete.
Solidariteten med Lancashires bomullsarbetare och deras kamp var stark, även i Sverige. Men hur kan det komma sig? Den europeiska industrialiseringen byggde på pengar från kolonial handel och bomull plockad av förslavad arbetskraft. Slaveriet bidrog till tillväxt och välstånd på den europeiska kontinenten. Ändå solidariserar sig den allmänna europeiska opinionen inte med sydstaterna utan med nordstaterna, och tar dessutom ställning mot slaveriet. Till och med den rödrosige textilförläggaren Sven Andersson frågar sin amerikanska gäst varför de har kvar slaveriet, trots att hans framgång vilar på samma system.
Utan förslavad arbetskraft kunde sydstaternas bomullsplantager inte konkurrera på världsmarknaden.
En möjlighet är att Sydstaterna underskattade de ideologiska strömningar som funnits länge i Europa. Abolitionismen eller motståndet mot slaveriet var en stor rörelse. Och det faktum att den brittiska ekonomins expansion genom den industriella revolutionen byggde på bomull producerad av förslavad arbetskraft på bomullsfälten hade inte gått obemärkt förbi. Kanske var det allmänna stödet för nordstaterna ett praktiskt sätt för många britter att släta över sin egen koloniala historia. Kanske var det ett sätt för Sven Andersson att göra detsamma? Kanske såg man i Europa motståndet mot slaveriet som en möjlighet att hamna på rätt sida historien.
Ytterligare en möjlighet är att stödet för abolitionismen hade ökat under decennierna innan kriget eftersom beroendet av bomull från södra USA hade minskat. År 1860 markerade starten på en ny fas i Europas industrialiseringsprocess. Järnvägarnas utbredning, ångan och verkstadsindustrins expansion gjorde att textilindustrin inte längre var den enda verkliga industrin i det industrikapitalistiska systemet. De gamla pengar som varit koncentrerade i kolonial handel och textilindustri började konkurreras ut av andra industrigrenar.
Vissa av Europas industrialister var säkerligen också inspirerade av Adam Smiths idéer om slaveriets ineffektivitet. Det var inte ekonomiskt rationellt att använda förslavad arbetskraft, menade Smith. Liberaliseringar av världshandeln samt både jordbrukstekniska och produktionsteknisk utveckling i bomullsindustrin gjorde också att Europa såg andra potentiella och möjligen mer önskvärda källor till bomullsimport.
Detta blev också en av de stora konsekvenserna av bomullskrisen: att världsmarknaden för bomull fullkomligt förändrades. Utan förslavad arbetskraft kunde Sydstaternas bomullsplantager inte konkurrera på världsmarknaden. Från krigets slut 1865 var världskartan för bomullsmarknaden därför helt omritad. Den bomull i europeiska fabriker som tidigare kom från plantager i södra USA, odlades nu av mer eller mindre fria bönder i Indien, Egypten och Brasilien. Efter krisen var även bomullsindustrin en annan. Större och mer kapitalintensiva aktörer tog över de mindre i hela Europa. I Lancashire ledde upplevelserna av arbetslöshet och arbetarnas organisering till omfattande krav på sociala reformer. Dessa reformer ledde på sikt till utformandet av sociala skyddsnät.
Berättelsen om de manliga arbetarna dominerade inte bara bilden av bomullskrisen under krisåren. Den levde vidare många decennier efteråt. Trettio år efter krisens slut kunde Dagens Nyheter publicera rader som: ”Nämn oss då en här af hjeltar, mera beundransvärd än de svältande arbetarnes i Lancashire under the Cotton famine!”
Men berättelsen om arbetarna i Lancashire har bidragit till att överskugga det faktum att majoriteten av bomullsarbetarna var kvinnor och barn. De kvinnliga arbetarnas öden under och efter krisen är betydligt mindre omskrivna. I tidningsartiklarna är arbetarna som med stoiskt lugn uthärdar sitt lidande för en större sak i princip alltid män. Kvinnor syns sällan, och om de gör det är det som offer, sällan som aktivt kämpande, moraliskt överlägsna arbetare. När kvinnors moraliska kamp ges utrymme skildras den ofta som något individuellt. De omskrivs inte som del av en kollektiv politisk kraft.
En återkommande tema var istället att kvinnor som förlorat jobben i krisen kunde bli offer för sedeslöshet. Skulle någon vilja anställa bomullsindustrins förhärdade och moraliskt förfallna kvinnor? undrade exempelvis den frispråkiga tidningen Fäderneslandet i en artikel från 1863 som kommenterar bomullskrisens effekt i Norrköping:
Hundradetals unga flickor, som förut varit anställda vid bomullsfabrikerna, sakna sysselsättning /…/ då båda dessa etalissementer tillfölje af bomullskrisen upphörde med rörelsen. /…/ Att dessa värnlösa flickor, som dels icke lärt något annat än hvad fabriksreglorne föreskriva och dels blifvit fysiskt och moraliskt förstörda, i de flesta fall icke kunna finna en anständig utkomst, utan måste lemna sig till pris åt sedeslösheten, som griper omkring lik ett frätande kräftsår, är naturligt.
I november 1862 publicerade en lokal tidskrift i Lancashire en dikt med titeln ”The Lancashire Factory Girl”. I femton verser skildras hur en stackars arbetslös arbeterska svälter, förlorar sitt hem, sina småsyskon, sin mor, sin far – allt till följd av bomullsbristen. Men den sentimentala dikten avslutas ändå med en positiv vändning: trots alla motgångar har flickan inte förfallit moraliskt. Dessutom ska allt bli bra, bara bomullen återvänder.
Midst all my trials I have kept
My honest reputation;
This oft to me, when troubles came,
Has been a consolation.
Oh, Father of the fatherless,
List to an orphan’s prayer:-
Help me to keep in virtue’s path,
Shield me from tempter’s snare!
Grant soon that peace may be proclaimed
Among our brethren o’er the sea;
And then our mills will run again,
And happy, happy we shall be!
I många av Sveriges textilfabriker var majoriteten av arbetarna kvinnor. De män som arbetade på textilfabrikerna återfanns oftast i arbetsledande eller tekniska befattningar. Det var kvinnorna som förlorade jobben. Totalt fyrtio procent av de kvinnliga arbetarna i Sverige förlorade arbetet, men bara tio procent av männen.
Knappt ett decennium efter Loring Braces resa i Sjuhäradsområdet svängde en annan person in framför Sven Anderssons stora vita herrgård. En kvinna som besökt gården för att hämta garn i decennier, men som nu gjorde sitt allra sista besök. En person som kanske bättre än någon annan berättar vad bomullskrisen kunde innebära för enskilda människor. Det var hemväverskan Stina Börjesdotter, som hade kommit till gården för att hämta garn en sista gång. Första gången som Stina Börjesdotter gick hit var mangårdsbyggnaden helt ny. Hon var inte ung då, och närmade sig nu sextio. Stina Börjesdotter hade hämtat garn och vävt under bomullens guldålder i Sjuhärad. Under dessa år hade en förläggarelit gjort stora pengar på bomullsproduktionen och använt dem till stora herrgårdsbyggen samt finansierat textilfabriker. Pengarna som förläggarna tjänat på hemarbetarnas arbetskraft skulle också ligga till grund för flera företag som senare blev viktiga för Sveriges vidare industrialisering. För hemarbetarna var utvecklingen inte densamma. Konstant pressade av låga ackord, stora familjer och konkurrensen från fabriksindustrin utgjorde hemarbetarna ett fattigt och utsatt proletariat.
Loring Brace, som besökte förläggare Andersson i Sjuhärad, mötte också dessa arbetare. Men den bild han ger är en helt annan. Loring Brace beskriver ett besök i en liten stuga där fyra kvinnor sitter och väver. Det är trångt men fint och rent i stugan, vita gardiner i fönstren, och en vitkalkad eldstad i rummet. Kvinnorna verkar glada och nöjda, tycker han. Samma sak i nästa stuga, rejäla friska kvinnor som sitter tillsammans i stugan och pratar och väver, en äldre man sitter vid sidan och spinner. Loring Brace tycker kort sagt att det hela framstår som en trevlig miljö – och som en betydligt mer lämplig arbetsplats för svenska kvinnor än de stora fabrikerna, där kvinnorna han mötte inte riktigt tycktes passa in.
Efter bomullskrisen skulle handvävstolarnas rytmiska slag bli färre och färre, medan industrimaskinernas dunkande bara tilltog. För hemindustrin innebar bomullskrisen slutet på en epok då hemvävningen kunde konkurrera med fabriksproduktionen. För kvinnor som Stina Börjesdotter förändras livet radikalt. Stina själv flyttade till en undantagsstuga och skulle aldrig mer hämta garn hos Sven Andersson igen.
Bomullskrisen är ett historiskt första exempel på hur globala produktionskedjor länkats samman i en alltmer integrerad världsekonomi. Hur händelser i en del av kedjan plötsligt fick enorm påverkan på hela maskineriet. Den som studerar bomullskrisen häpnar lätt inför hur hårt och brett en råvarukris kunde drabba människor över hela världen redan vid 1800-talets mitt Men den som tittar närmre ser också en annan sak: att det inte alltid är de som hörs mest som drabbats värst. De erfarenheter som de tusentals hemvävarna i Sjuhärad gjorde under krisen togs inte upp av deras samtid och har inte heller nämnvärt berörts i forskningen efteråt. Stina Börjesdotter och hennes kollegor är bomullskrisens bortglömda förlorare.
MALIN NILSSON är ekonomihistoriker verksam vid Lunds universitet. Hennes forskning handlar om försörjning, fattigdom och betalt hemindustriarbete samt om hur kön formar förutsättningarna för liv och arbete i historien.
Bibliografi
Ahlberger, Christer. Vävarfolket : hemindustrin i Mark 1790-1850. Skriftserie / Institutet för lokalhistorisk forskning: 1. Institutet för lokalhistorisk forskning, 1988.
Ahlberger, Gunnar. ”1860-talets textilkris i Torestorps socken”. I Från Borås och de sju häraderna, Vol. 1993(41), s. 88–106. Från Borås och de sju häraderna Borås : De sju häradernas kulturhistoriska förening, 1943-, 1993.
Ahlberger, Gunnar. Torestorpabor [1] 1785-1860 : en rekonstruktion av 654 familjer i Torestorps socken, Älvsborgs län. Göteborg: Institutet för lokalhistorisk forskning, 1990.
Ahlberger, Gunnar. Torestorpabor 2 1861-1897 : en rekonstruktion av 609 familjer i Torestorps socken, Älvsborgs län. Göteborg: Institutet för lokalhistorisk forskning, 1992.
Arthi, Vellore, UC Irvine, Brian Beach, W Walker Hanlon, och NYU Stern. ”Recessions, Mortality, and Migration Bias: Evidence from the Lancashire Cotton Famine”, u.å., 73.
Battistini, Matteo. ”Karl Marx and the Global History of the Civil War: The Slave Movement, Working-Class Struggle, and the American State within the World Market”. International Labor and Working-Class History 100 (ed 2021): 158–85. https://doi.org/10.1017/S0147547921000089.
Boyer, George R. ”Poor Relief, Informal Assistance, and Short Time During the Lancashire Cotton Famine”, 01 januari 1997. https://ecommons.cornell.edu/handle/1813/75967.
Boqvist, Agneta. ”Proto-industrins förutsättningar. Bollebygds proto-industri i jämförande belysning [Elektronisk resurs]”. I Bebyggelsehistorisk tidskrift, Vol. 16, 57–64. Bebyggelsehistorisk tidskrift, 1988. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-436376.
Hall, Rosalind. ”A poor cotton weyver: Poverty and the cotton famine in Clitheroe”. Social History 28, nr 2 (01 maj 2003): 227–50. https://doi.org/10.1080/0307102032000082499.
Raman, Alka. ”Indian Cotton Textiles and British Industrialization: Evidence of Comparative Learning in the British Cotton Industry in the Eighteenth and Nineteenth Centuries”. The Economic History Review n/a, nr n/a. Åtkomstdatum 15 mars 2022. https://doi.org/10.1111/ehr.13143.
Rennie, Simon. ”‘This ‘Merikay War’: Poetic Responses in Lancashire to the American Civil War”. Journal of Victorian Culture 25, nr 1 (31 januari 2020): 126–43. https://doi.org/10.1093/jvcult/vcz024.
Scholliers, Peter. ”Grown‐ups, boys and girls in the Ghent cotton industry : The Voortman mills, 1835–1914”. Social History 20, nr 2 (01 maj 1995): 201–18. https://doi.org/10.1080/03071029508567935.
Shapely, Peter. ”Urban Charity, Class Relations and Social Cohesion: Charitable Responses to the Cotton Famine”. Urban History 28, nr 1 (maj 2001): 46–64. https://doi.org/10.1017/S096392680100013X.
Dagstidningar
Fäderneslandet 1863 04 29 sidan 2, ingen författare.
Dagens nyheter 1895-09-24 ”Krigets kostnad och ’krigets kärna’”
Statistik och arkivmaterial
Historisk statistik för Sverige, del 3, Utrikeshandeln 1732–1970, Stockholm 1972
Fabriker och manufakturer (BiSOS D) 1854-1881
Femårsberättelse H Älvsborgs län 1861-1865
Husförhörslängder för Kinna, Torestorp och Seglora församling.
Marx-citatet lyder i engelskt original: ”As long as the English cotton manufacturers depend on slave-grown cotton it could be truthfully aserted that they rested on a twofold slavery, the indirect slavery of the white man in England, and the direct slavery of the black men on the other side of the Atlantic.”