Bilder av Tom
Harriet Beecher Stowes slaverikritiska roman Onkel Toms stuga (1852) blev en av 1800-talets stora globala boksuccéer. Romanen var banbrytande i sitt sätt att gestalta slaveriets grymhet, inte minst genom bokens många illustrationer. Men med nya utgåvor följde nya illustrationer, som blev alltmer stereotypa. Det vita samhällets illustratörer dämpade romanens progressiva bild av svarta. Konst- och mediehistorikern Åsa Bharathi Larsson följer bildkulturen i romanens kölvatten – och ser ett 1800-tal med både radikala och rasistiska bilder av afrikanamerikaner.
En man sitter på en ångbåt med en bok i sitt knä. Bredvid honom står en ung flicka och lutar sig fram mot honom. De ser på varandra med förtrolig blick. Flickan har långt utsläppt hår som når henne ner över axlarna. Hon bär en långklänning med täckta armar och har lagt sin hatt på fraktgodslådan som hon lutar sig emot. Mannen är klädd i byxor och skjorta, bär en uppknäppt jacka och en hatt på huvudet. Han vänder sig mot flickan som för att lyssna eller säga något till henne.”Hvad heter min lilla fröken?”, säger han.
Flickan heter Eva, och mannen heter Tom. Scenen är hämtad från Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga från 1852. Det är inte vilken scen som helst. Mötet på båten är det första mellan romanens huvudpersoner, den förslavade afrikanamerikanen Tom och den unga flickan Eva. Mötet är också en av litteraturhistoriens mest laddade scener. Varför? Det enkla svaret är att det skildrar en svart man och en vit flicka i nära samspråk. I den samtida litteraturen och populärkulturen var sådana möten närmast otänkbara. Det är för oss idag svårt att begripa hur banbrytande Onkel Toms stuga var på den här punkten.
När Harriet Beecher Stowes slaverikritiska berättelse ”Uncle Tom’s Cabin. Life Among the Lowly” i juni 1851 började publiceras som följetong i den abolitionistiska tidskriften The National Era, var det sannolikt ingen som kunde förutse vilken enorm, global framgång berättelsen skulle bli. Redan innan följetongens sista del var publicerad beslutade sig förläggaren John P. Jewett att ge ut berättelsen i bokform. Romanen publicerades i mars 1852, och redan den första veckan såldes den i 10 000 exemplar. Innan året var slut hade den sålts i 300 000 exemplar. I den amerikanska pressen kunde man läsa hur tryckpressarna var i gång dygnet runt för att möta den stora efterfrågan. Det dröjde inte länge innan den också blev en succé i Storbritannien och i andra delar av Europa. Romanens tema om slaveriets grymhet var inte enbart en regional angelägenhet utan en global. Den abolitionistiska rörelsen var internationell. Slaveriet bekämpades på båda sidor om Atlanten.
När originalupplagan såg dagens ljus skilde den sig från Beecher Stowes tidigare böcker på ett avgörande sätt. Den var redan i sin första upplaga illustrerad med bilder. Illustrationerna till boken var inte något påhäng i senare upplagor – de var från första stund ett helt centralt element i romanens gestaltning. När läsaren tog del av Toms och Evas möte på båten var det alltså inte bara en återberättad scen. Den visualiserades framför läsarens ögon.
Illustrationerna mildrade inte romanens radikalitet. Tvärtom. Att faktiskt se en vit flicka tillsammans med en svart man var ytterst ovanligt i 1800-talets bildkultur. Med romanen följde därför bilder som också blev banbrytande i egen rätt. Med varje ny upplaga och internationella översättningar tillkom dessutom nya bilder av nya illustratörer. I spåren efter Beecher Stowes roman uppstår alltså en egen bildkultur. Den kan säga åtskilligt inte bara om romanens betydelse, utan också om hur svarta framställs i 1800-talets bildkultur mer generellt.
Mötet mellan Tom och Eva var epokgörande, men de visuella gestaltningarna av deras möte gav också plats för mer traditionella och rasistiska framställningar. Karaktären Tom blev en projektionsyta för en mängd olika föreställningar om svarta män i 1800-talets västerländska kultur. Den som följer dessa bilder i spåren får en rik bild av 1800-talets både progressiva och rasistiska framställningar av svarta. Det är en historia som, lite oväntat, leder oss ända till den svenska konstnären Jenny Nyström, som ett fascinerande exempel på romanens räckvidd.
Slaveriet hör till de mörkaste delarna av Nordamerikas historia. Handel med förslavade människor till Nordamerika påbörjades redan under 1500-talet. Det var en del av den koloniala, transatlantiska slavhandeln mellan Europa, Afrika och Syd- och Nordamerika. Den tidigaste dokumentationen av förslavade människor från Afrika till Nordamerika sker 1513 i det spanska Florida. År 1619 finns dokumentation om förslavade afrikaner i Virginia och från 1640-talet befästs afrikanamerikaners status som förslavade till nästkommande generationer. Slaveriet fanns innan USA blev en självständig stat och utgjorde en betydande ekonomisk tillgång både för sydstaterna och nordstaterna. Slaveriet hade alltså funnits under en mycket lång tid innan Beecher Stowe skrev romanen som kritiserade dess brutala, omänskliga system. Slavhandel pågick i Storbritannien och USA fram till avskaffandet 1807, men slaveriet fortsatte alltjämt. I USA avskaffades det först 1863, mitt under brinnande inbördeskrig.
Onkel Toms stuga följer två människoöden från samma plantage i Kentucky i USA. Slaven Tom säljs till södern, medan den förslavade unga kvinnan Eliza flyr med sin son Harry mot norr för att nå Kanada och bli fri. På deras vägar möter de alla sorters människor. Brutala slavägare och slavjägare, men också andra förslavade afrikanamerikaner, politiker, kväkare och abolitionister, alltså vita motståndare till slaveriet.
Berättelsen rör sig således i två geografiska riktningar – en mot söder, en mot norr. Södern står för grymhet och död, medan norr står för hopp och liv. Men en utmärkande sak för Beecher Stowes roman är hur den skriver in slaveriet också i nordstaternas historia. Det var inte endast sydstaterna som var skyldiga till slaveriet, menade Beecher Stowe och andra abolitionister. Exempelvis är romanens mest brutala karaktär, slavägaren Simon Legree, just en nordstatare. Nordstaterna var högst delaktiga i upprätthållandet och legitimeringen av slaveriet, och till avhumaniseringen av afrikanamerikaner.
Harriet Beecher Stowe skrev romanen som ett direkt inlägg i den pågående debatten om den så kallade Fugitive slave law. Det var en lag som implementerades 1850 och som krävde att nordstaterna skulle bistå med hjälp att fånga förrymda förslavade människor, om de korsade delstatsgränserna. Lagen var egentligen en förstärkning av en tidigare lag från 1793. Sydstaterna ville ha en lag som var tydligare i implementering och med den nya lagen fick de nya befogenheter att få hjälp att fånga förrymda slavar som nått fria stater. I praktiken innebar lagen att afrikanamerikaner inte längre kunde vara fria i någon av de nordamerikanska staterna.
De möjligheter som fanns var att antingen fly norrut till Kanada, som Eliza försöker göra, eller – som också blir ett alternativ i Onkel Toms stuga – att återvända till Afrika och Liberia. Det är vad Eliza, Harry och hennes man George gör på slutet. Liberia grundades 1821 som en koloni av befriade slavar och blev en självständig stat 1847. Frihet på amerikansk mark för afrikanamerikaner var obefintlig.
Den fiktiva berättelsen om Onkel Tom hade sin förlaga i slavberättelser, så kallade slave narratives, där tidigare förslavade beskrev sina upplevelser. En av de allra första och mest omskrivna är slavberättelsen av Olaudah Equiano från 1789, men de flesta började cirkulera senare, från 1840-talet och framåt. Några av de mest kända i sin samtid var Fredrick Douglas och Josiah Hensons berättelser, som också Beecher Stowe nämnt som särskilt betydelsefulla i skapandet av hennes egen huvudperson Tom.
Det finns omkring hundrafemtio slavberättelser bevarade från USA och Storbritannien, men forskning pågår och fler lär bli upptäckta. De flesta slavberättelser är skrivna av män. Ibland är det inte huvudpersonen själv som har skrivit utan händelserna har återberättats och skrivits ned av vita män och kvinnor. Några få förslavade kvinnor har publicerat sina livshistorier, exempelvis Harriet Jacobs, Harriet Tubman och Ellen Craft.
1853 tillägnade den före detta slaven Solomon Northup sin egen självbiografi 12 Years a Slave till just Harriet Beecher Stowe, vilket om något visar på romanens genomslag och samhörighet med slavberättelserna.
Det första som skiljer Onkel Toms stuga från slavberättelserna är att den inte är skriven av någon som varit förslavad, utan av en vit kvinna från den amerikanska medelklassen. Harriet Beecher Stowe kom från en mycket känd prästfamilj. Hennes far var en inflytelserik kalvinist vid namn Lyman Beecher. Systern Catherine Beecher drev en skola för unga flickor och flera av hennes bröder var kända abolitionister. Att romanen är skriven av en vit kvinna bidrog sannolikt till dess framgång. Boken riktade sig också tydligt till en vit publik. När den samtida afrikanamerikanska journalisten Martin Delaney kritiserade romanen för att innehålla stereotypa framställningar av svarta, kunde en känd abolitionist som Fredric Douglas svara att romanen inte alls var ämnad för en svart publik utan hade ett annat syfte: att föra fram det abolitionistiska budskapet till en vit läsare.
Det andra som särskiljer romanen från tidigare slavskildringar är att själva berättelsen är klädd i skönlitterär form. Att använda sig av skönlitterära formgrepp gjorde det möjligt att skriva om slaveriet på nya sätt. Inte minst kunde slaveriets brutalitet och avhumanisering gestaltas mer detaljerat. De självbiografiska slavberättelserna kritiserades ibland för att inte tillräckligt tydligt skildra slaveriets våldsamhet och plågor. Beecher Stowe använde sig av melodramatiska stilgrepp, som när Eliza i panik och med såriga, blodiga fötter flyr med sitt barn över den frusna Ohiofloden.
Det kanske mest utmärkande med Beecher Stowes dramatiska gestaltning är hur hon låter huvudpersonen – och i förlängningen det abolitionistiska budskapet – genomsyras av kristen symbolik. Tom lyser genom hela romanen med sin starka kristna tro, så till den grad att han förkroppsligar Jesus Kristus. Det skiner fram genom Toms orubbade lugn, mod, styrka och barmhärtighet, ända fram till hans brutala död, då han piskas ihjäl av slavägaren Simon Legree.
De kraftfulla berättargreppen hjälpte till att förklara vad slaveriet gjorde med de förslavade och att de valde att fly med risk för sitt liv. Berättelsen gav liv åt enskilda människoöden, men inte bara för att visa på lidandet. Den kunde också framställa förslavade människor som tog makt över sina liv, för att skapa en bättre tillvaro för sina barn, fri från slaveriets fjättrande bojor.
Romanen blev inte oväntat framgångsrik också som teaterpjäs. På scen kunde vissa delar av berättelsen förstärkas, som att blodtörstiga hundra följer efter Eliza på hennes väg över den frusna floden. Teaterpjäserna bidrog alltså till att skapa nya berättelser från romanen. Men här fanns också utrymme att befästa och förstärka rasistiska stereotyper. Karaktärer i romanen som Topsy och Chloe ligger till grund för stereotypiska skildringar av svarta som ”Picanniny” och ”Mammy”.
På ett sätt som liknar teaterscenen har romanens illustrationer blivit en plats där romanens såväl nyskapande som stereotypa drag har omförhandlats. Beecher Stowes originaltext har förblivit nästintill intakt genom alla nya upplagor. Men illustrationerna har förändrats på flera avgörande sätt över tid. Konventionerna för romanens visuella gestaltning har gått i konjunkturer och kan fungera som markörer för social och kulturell förändring.
Den gamle onkel Tom blev en cementerad framställning och rasstereotyp som visade en försvagad och passiv svart man.
I de tidigaste upplagorna var det vanligt att se bilder där Tom och Eva framställdes som nära vänner. De satt bredvid varandra, ofta tätt intill, ibland rörde de även vid varandra. Men det här var endast till en början. I upplagor mot 1800-talets slut visas oftare en ung vit flicka på avstånd till en äldre svart man. Många gånger kunde man se Tom sittande i en böjd position eller med en käpp som stöd. Den gamle onkel Tom, med grått hår eller inget hår, blev en cementerad framställning och rasstereotyp som hade till syfte att visa en försvagad och passiv svart man.
Under det sena 1800-talet blev Tom också än mer en sinnebild för en svart man som är överdrivet inställsam mot vita. Att ”vara en Onkel Tom” blev ett nedsättande uttryck om de afrikanamerikaner som vid första anblick tycktes visa överdriven välvilja gentemot vita. I den afrikanamerikanska författaren James Baldwins Everybody’s Protest Novel (1949) kritiserar han romanen och dess författare i hårda ordalag. Den negativa synen på Tom intensifierades i 1960-talets medborgarrättsrörelse. Först under 2000-talet har en annan bild skapats, som velat ge romanen upprättelse. Ett flertal forskningspublikationer har visat på bokens nyskapande drag. Men Onkel Toms stuga är fortsatt mycket omdiskuterad, inte minst i afrikanamerikanska sammanhang.
Det kunde vara lätt att tänka att romanens utgivningshistoria i Sverige skulle ligga långt ifrån den nordamerikanska. Men faktum är att den svenska utgivningen både följer snabbt på den amerikanska, och dessutom väcker flera av dessa frågor på ett särskilt intressant sätt. Inte minst gäller det gestaltningen av Tom – och hans möten med Eva.
Onkel Toms stuga publiceras på svenska redan på hösten 1852, alltså samma år som romanen publicerats i original. Den går som följetong i Aftonbladet, men utkommer också snart i bokform på Albert Bonniers förlag. Aftonbladet rapporterar parallellt om romanens oerhörda framgång. I ett förord till följetongen förklaras att avsikten med berättelsen om onkel Tom är att ”väcka varmaste deltagande” för afrikanamerikanerna. Följetongen avslutas den 31 december 1852 och Aftonbladet annonserar då sin nästa följetong, Den hvita slafven, ett ”sidostycke” till Onkel Toms stuga, skriven av den svenske författaren Richard Hildreth. Den hvita slafven är en av de många berättelser som publicerades som anti-slaveri-litteratur. En månad senare följer tidningen upp följetongen med ett längre reportage om Harriet Beecher Stowe och Fredrika Bremers korrespondens med den amerikanska författaren.
Samtidigt som en svensk publik kan läsa Onkel Tom stuga som följetong, sätts det i Sverige upp teaterföreställningar utifrån berättelsen. De svenska tidningsläsarna får följa utvecklingen i USA, och nyheter om afrikanamerikanernas situation får större utrymme efter romanens genombrott i den svenska pressen. Exempelvis diskuteras Fugitive slave law ingående och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning citeras amerikansk press om det nätverk kallat ”underground railroad”, som uppstod i USA för att hjälpa förslavade till frihet i norr.
En svensk läsekrets var alltså väl underrättad om debatterna kring slaveriet i USA. Beecher Stowes roman har stor del i att så var fallet. Intresset för romanen blir heller inte mindre under århundradets gång, snarare intensifieras det under hela 1800-talet. När den stora utvandringen till USA blir alltmer intensiv blir det också än mer angeläget att ta del av nyheter och kulturproduktion från andra sidan Atlanten.
1895 – fyrtio år efter att den först utkommit på svenska – utkommer Onkel Toms stuga på nytt i en svensk översättning, på Torsten Hedlunds förlag. Att romanen gavs ut på nytt var inte märkligt, utan en direkt följd av vad som hänt i USA. Beecher Stowes skönlitterära inlägg i debatten om slaveri fick nämligen nytt liv under 1880-talet och speciellt under 1890-talet. Den så kallade rekonstruktionen, tiden efter inbördeskriget då sydstaterna styrdes av den federala regeringen, var en tid av optimism. Stora framsteg gjordes i att inkludera den svarta befolkningen i det amerikanska samhället, befriade slavar hade till exempel viss rösträtt. Men detta förändrades runt 1890. Då övergick optimismen i oro. Arvet efter slaveriet var ännu påtagligt och spänningarna som fanns före och under inbördeskriget gjorde sig alltjämt påminda. Den vita befolkningen ville inte ge upp sina privilegier eller maktpositioner. De så kallade black codes och Jim Crow-lagarna infördes därför, vilket innebar att segregationen ökade och att afrikanamerikaners rättigheter inskränktes hårt. Lagarna kontrollerade var svarta fick vara och röra sig. I det sena 1800-talet blev systematiska rasistiska attacker och lynchningar allt vanligare. En betydligt hårdare tillvaro blev verklighet. I kölvattnet av allt detta uppstod ett nytt intresse för Onkel Toms stuga.
Uppdraget att illustrera den nya svenska översättningen gick till konstnären och illustratören Jenny Nyström. Hennes konstnärskap är knappast mest känt för dessa bilder. De är hennes många barnillustrationer och bilder av tomtar och påskharar som de flesta känner till. Men Jenny Nyström illustrerade flera verk av Beecher Stowe, och de mest kända är hennes anti-slaveriberättelser. Förutom Onkel Toms stuga bildsatte även Jenny Nyström romanen Dred (1857) som kom ut igen 1897.
Jenny Nyströms illustrationer ingick i ett internationellt, transatlantiskt utbyte av bilder. Hennes illustrationer bidrar till den bildkultur som växer fram i romanens kölvatten. Det sker inte bara inom Sverige. Nyströms illustrationer spreds först i Norden, och senare tillbaka till USA, i utgåvor både för svensk-amerikaner och i engelska upplagor. Jenny Nyström bildsätter Onkel Toms stuga för flera olika förlag och i versioner som riktar sig till både vuxna och barn.
I Torsten Hedlunds annonser för nyupplagan informerade man tidigt om att det var de amerikanska originalillustrationerna som var förlagan till Nyströms arbeten. Ibland specificeras det till att röra den första illustratören Hammatt Billings och de sju illustrationerna till den första upplagan 1852. Vid en närmare granskning av illustrationerna ser man att Nyström troligtvis använt sig även av andra förlagor, exempelvis av den brittiske illustratören George Cruikshank som var illustratör till en av de mest spridda utgåvorna.
Nyströms gestaltningar präglades av en realism med utrymme för humoristiska situationsbilder. Även den samtida pressen understryker att Jenny Nyströms öga för det humoristiska i Onkel Toms stuga gör sig mycket väl i illustrationerna, inte minst i framställningen av barn. Dagspressen är inte sen med att beskriva att bilderna är viktiga i framställningen av slaveriet, men också fyller funktionen att underhålla.
Men det mest intressanta med Jenny Nyströms illustrationer är inte humorn, utan hur de bryter mot tendensen att göra Toms gestalt mindre radikal. Jenny Nyströms illustrationer av Tom publicerades i en tid då bilder av en åldrad Tom sedan ett par decennier var helt dominerande. Men Nyström framställer Tom på det ursprungliga sättet: som ung, stark och självständig.
Det syns framför allt i bilderna på Tom med slavägaren Legree, när Tom lyssnar på musik och när han har ett barn i sin famn. Men det syns också i bilden där Tom och Eva läser tillsammans. Nyströms bilder behåller därför också den banbrytande aspekten i mötet mellan Tom och Eva.
Allt detta utesluter inte att Nyström i vissa illustrationer också gör sig skyldig till stereotypiska framställningar. Ibland ryms det radikala och det stereotypa i samma bild. Tom behåller sin individualitet men bifigurerna förblir i de flesta fall stereotyper av afrikanamerikaner.
En av de första graveringarna ”Lilla Eva läser Bibeln för Onkel Tom i trädgården” är enligt historikern James F.O. Gorman en av de viktigaste bilderna i den första upplagan av Billings. Till skillnad från kända motiv såsom den hotade slavfamiljen eller den knäböjande bedjande slaven så fanns det ingen visuell förlaga till skildringen av en vuxen svart man i nära samspråk med en ung vit flicka i ett naturlandskap. Det är en ny sorts bild. I de tidiga utgåvorna illustreras alltså ett nära förhållande mellan Tom och Eva, som framställs som jämlika. Utanför sin kontext kunde det vara en uppseendeväckande syn. Gorman menar att 1800-talets publik inte kunde missa den intimitet som framställdes mellan Tom och Eva. Bilden blev en av de mest kända framställningarna från romanen och inspirerade till sånger, målningar, efemära tryck och vykort. Det är alltså dessa dimensioner av mötet mellan Eva och Tom som Nyströms illustrationer återknyter till. Hennes gestaltningar av närhet, förtrogenhet och vänskap bryter mot normerna i sin egen samtids bildkultur.
Att radikaliteten i mötet mellan den unge svarte mannen och den unga vita flickan aktiveras på nytt i Nyströms illustrationer har inte bara med Toms ungdomlighet och mötets intimitet att göra. Det finns ytterligare en förklaring till att scenen kunde uppfattas som så provocerande – och som Nyström tog fasta på. Det är boken som ligger i Toms knä.
Före Black Codes och Jim Crow-lagarna fanns det så kallade Slave Codes. I dessa lagar fanns restriktioner för hur och var man kunde röra sig och även hur svarta skulle bete sig tillsammans med vita. Bland annat fick man inte möta varandras blickar. Afrikanamerikaner tvingades bära resebrev där den vita slavägaren intygar att hen får vara på resande fot. Att utbilda afrikanamerikaner var också olagligt. Lagarna förbjöd afrikanamerikaner att lära sig läsa och skriva. De vita slavägarna var rädda för att slavarna skulle skaffa sig kunskap, lära sig att ifrågasätta slavsystemet och kräva sina rättigheter genom uppror (särskilt efter slavupproret som leddes av Nat Turner 1831).
Att bli påkommen med en bok i handen var för en svart man eller kvinna därmed förenat med livsfara. De förslavade som upptäcktes blev hårt straffade och även mördade. När Beecher Stowe gjorde Tom till en ung, svart, stark och dessutom läsande man provocerar hon inte endast de vita slavägarna. Den rasistiska synen på afrikanamerikaner fanns hos andra vita samhällsklasser både i söder och i norr.
Bildbruket tonas ned under det sena 1800-talet som tidigare nämnts. Och därför blir det återigen banbrytande när Jenny Nyström återanvänder bilden. Inte bara för att Tom är en ung, atletisk och stark man utan också för att han har en bok i famnen. Bilden av en läsande man associerar till intellektuellt arbete och rubbar synen på människan som en ägodel.
Illustrationerna var centrala i upplevelsen av läsningen av Onkel Toms stuga när den kom ut 1852 och den fortsatte att provocera många vita läsare i det sena 1800-talet genom att framställa afrikanamerikaner som fria, starka, självständiga och tänkande människor. Jenny Nyström återupplivar allt detta när hon gestaltar Tom på samma sätt mot seklets slut. Tom och Eva utväxlar förtroliga blickar på en ångbåt. Tom är varken gammal eller hukad. Och han har en bok i sitt knä.
ÅSA BHARATHI LARSSON är konst- och mediehistoriker vid Södertörns högskola och disputerade 2016 på avhandlingen Colonizing Fever: Race and Media Cultures in Late Nineteenth-Century Sweden.
BIBLIOGRAFI
Dagspress
”Uncle Toms Cabin samtidens märkligaste roman”, Aftonbladet 23/10 1852.
”Stockholm 27 oktober”, Aftonbladet 27/10 1852.
”Mistress Harriet Beecher Stowe”, Aftonbladet 20/11 1852.
”Nyss inkomna musikalier: Till Harriet Beecher Stowe Onkel Tom sympathi-vals för piano…”, Tidning för Wenersborgs stad 21/12 1852.
”Harriet Beecher Stowe”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 21/1 1853.
”Annons”, Aftonbladet 29/1 1853.
”Landsorts-nyheter”, Aftonbladet 17/5 1853.
”Teater”, Norrköpings tidningar 5/11 1853.
”Telegram”, Dagens Nyheter 13/4 1895.
”Litteratur och konst”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 26/3 1895
”Onkel Toms stuga af Harriet Beecher-Stowe”, Aftonbladet, 26/4 1895.
”Både till prydnad och fägnad”. Helsingen 30/4 1895.
”Onkel Toms stuga”, Jönköpingsposten 26/4 1895.
Böcker
Alexander M. Leslie & Rucker,C. Walter, Encyklopedia of African American History: Volume 1, (2010), ABC-Clio, Santa Barbara.
Baldwin, James, En svart mans anteckningar, (2021), Modernista, Stockholm.
Beecher Stowe, Harriet, Onkel Toms stuga: eller lifvet bland negrerna i Nordamerikas slafstater, (1895), Torsten Hedlunds förlag, Göteborg.
Beecher Stowe, Harriet, Dred: en berättelse om det stora olycksträsket, (1897), Torsten Hedlunds förlag, Göteborg.
Berlin, Ira, The Making of African America: The Four Great Migrations (2010), Penguin Books, New York.
Bharathi Larsson, Åsa, Colonizing Fever: Race and Media Cultures in Late Nineteenth-Century Sweden, (2016), Mediehistoriskt arkiv, Lund.
Bharathi Larsson, Åsa, ”Onkel Toms stuga i Sverige: Jenny Nyströms illustrationer till upplagan från 1895”, Bilder av ras i svensk visuell kultur, (2022), KVHAA Konferenser 107, Stockholm.
Björk, Tomas, Bilden av “Orienten.” Exotism i 1800-talets svenska visuella kultur, (2011), Atlantis, Stockholm.
Brown, L.M Nikki. & Stentiford, M. Barry, The Jim Crow Encycklopedia: Volume 1, (2008), Greenwood Press, New York.
Fish, Audrey, The Cambridge Companion to African American Slave Narrative, (2007), Cambridge University Press, Cambridge.
Foner, Eric, Reconstruction: America’s Unfinished Revolution 1863-187, (1988), Harper & Row, New York.
Forsberg Warringer, Gunnel, Jenny Nyström: Livet och konsten, (2008), Ordalaget, Bromma
Hochman, Barbara, Uncle Tom’s Cabin and the Reading Revolution, Race, Literacy, Childhood, and Fiction 1851–1911, (2011), University of Massachusetts Press, Boston.
Hochman, Barbara,”Uncle Tom’s Cabin at the Worlds Columbian Exposition”, Libraries & Culture, Vol. 41. No 1, Winter (2006), pp. 82–108.
Landers, Jane, Black Societies in Spanish Florida, (1999), Urbana, New York.
Manning, Patrick, Slave Trades, 1500–1800: Globalization of Forced Labour, (2016), Routledge, New York.
Morgan, Jo Ann, Uncle Tom’s Cabin As Visual Culture, (2007), University of Missouri Press, Columbia.
Parfait, Claire, The Publishing History of Uncle Tom’s Cabin 1852-2002, (2007), Routledge, New York.
Sonstegard, Adam, Artistic Liberties. American Literary Realism and Graphic Illustration, 1880-1905, (2014), The University of Alabama Press, Alabama.
Werkmäster, Barbro och Bengtsson, Eva-Lena, Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige (2004), Bokförlaget Signum, Lund.