Biblioteksrevolutionen

Med konfiskationerna följde även en mängd lösöre, däribland kloster- och kyrkobibliotek. De förklarades vara nationella tillgångar, biens nationaux. En särskild kommitté bildades för att utreda hur dessa resurser skulle komma till störst nytta. Frågan var om de skulle avyttras för att täcka hålen i statskassan eller om de skulle ställas till allmänhetens förfogande till gagn för folkupplysningen. På våren 1791 uppmärksammade kommittén en skrift av en abbé Jean-Charles François Tuet, kanik i katedralen i Sens och en av de upplysta kyrkans män som omfamnade den pågående samhällsrevolutionen. I skriften framställdes ett konkret förslag.

Tuet menade att det under rådande omständigheter var omöjligt att sälja den stora mängden böcker med rimlig förtjänst. Bäst nytta gjorde därför böckerna om de ställdes i folkets tjänst. I Paris fanns redan fyra publika bibliotek och huvudstaden var mycket riktigt ett centrum för all vetenskap och andlig odling, konstaterade han. I provinsstäderna saknade invånarna däremot all bildningstörst ‒ men härtill var de offer, inte orsak.

Nu fanns en unik möjlighet att råda bot på folkets obildning, deklarerade Tuet ivrigt. Hans förslag var att inrätta bibliotek i varje departement, antingen i centralorten eller i läroverksstäderna, där sådana fanns. I dessa samhällen skulle biblioteken rentav göra större nytta än i huvudstaden där författarna så lätt sögs upp i sällskaps- och nöjeslivets virvlar. Tuet definierade aldrig målgruppen närmare, men redan tanken på ett rikstäckande system med avgiftsfria folkbibliotek var banbrytande.

Tuets entusiasm inför projektet motsvarades av hans obekymrade inställning till de praktiska problemen: ”Böckernas anskaffning är redan avklarad. Det finns inget departement som inte redan disponerar ett flertal bibliotek inom sina gränser.” Dessa borde sammanfogas till ett gemensamt regionbibliotek och dubbletterna säljas tillsammans med de oanvändbara volymerna. Överskottet kunde förräntas och tjäna till bibliotekens långsiktiga underhåll, trodde Tuet, glömsk av det ringa marknadsvärde han just tillskrivit dessa böcker.

Att skaffa rum åt biblioteken var heller inget problem: ”Lokaler är inte svåra att finna: hela mödan består i att bland de religiösa byggnaderna utvälja dem, som är bäst lämpade att omvandlas till mötesplats för lärt folk. Jag förordar den plats i staden som har bäst luftväxling, är gladast och lugnast.” Om det råkade vara i stadens utkant, desto bättre. Då kunde de lärda övningarna kombineras med en hälsofrämjande promenad!

Men hur katalogiserar man miljontals böcker spridda över hela landet och utan hjälp av professionella bibliotekarier?

Mitt i all sorglöshet identifierade Tuet dock en kritisk punkt som var helt avgörande för projektets framgång. När biblioteket var väl furnerat och väl placerat var det viktigt att kröna verket med en kapabel föreståndare. De nödvändiga egenskaperna reducerade han till fyra: föreståndaren skulle vara tillbakadragen, boksynt, tillmötesgående och ordningsam. Men detta var helt centralt! För Tuet var bibliotekarien själva ”nyckeln till valvet” – utan honom reducerades biblioteket till ett oanvändbart boklager. Man kunde inte på förhand kräva encyklopediska kunskaper av bibliotekarien, men han behövde åtminstone ha en rudimentär överblick över många kunskapsområden och han förväntades nyttja de böcker som omgav honom till att fortlöpande förkovra sig själv. Därför måste han både älska sitt arbete och ha ett temperament som tillät att han avbröts tjugo gånger om dagen för att bistå bibliotekets brukare. Tuet nämnde inte kataloger med ett ord, utan föreställde sig föreståndaren som ett levande register med total överblick över samlingar och utlån, en vid tiden inte ovanlig romantisk bild av den lärde bibliotekarien.

Kommittén över kyrkans tillgångar gillade principen bakom Tuets förslag, men hade en mer nykter syn på de praktiska komplikationerna. Innan något beslut fattades var det nödvändigt att få överblick över de nyförvärvade litterära tillgångarna. Men hur katalogiserar man miljontals böcker spridda över hela landet och utan hjälp av professionella bibliotekarier? Här fick två av revolutionens nyckelbegrepp egalité och levée en masse, jämlikhet och massmobilisering, en ovanlig och praktisk tillämpning. För att bringa ordning bland nationens bokskatter uppbådade revolutionsregeringen en armé av oskolade bibliotekarier beväpnade med en av tryckindustrins simplaste och mest spridda produkter: spelkort. Vi återkommer snart till dem.

Känslan av vanmakt inför ett växande informationsöverflöd är inget modernt fenomen. Med skrivkonsten kom möjligheten att spara fler texter än vad en enskild individ kunde memorera och snart översteg mängden böcker vad samma person kunde tänkas hinna inhämta under en livstid.

Hippokrates’ välkända aforism om livets korthet i förhållande till konsten syftade på den tid det tar att verkligen bemästra ett hantverk – i hans fall läkekonsten. Frasen är mest känd i Senecas latinska tappning, vitam brevem esse, longam artem, och han omtolkade också dess innebörd: människans liv upplevs som kort för att vi riktar vår uppmärksamhet åt fel saker. Ett överflöd av böcker var en av dessa distraktioner som närde känslan av livets snabba flykt. Hellre läsa långsamt och läsa om ett fåtal böcker var hans råd.

I Rom var läskunnigheten av allt att döma tämligen utbredd ‒ uppskattningar på uppemot tjugo procent av befolkningen förekommer ‒ och åtminstone de välbeställda och människor med fritid kunde läsa av lust. Bland städernas nyttigheter ingick publika bibliotek. Det mest kända av dem alla, biblioteket i Alexandria, skall enligt låt vara osäkra antika källor ha omfattat över 500 000 bokrullar. Samlingarna kunde överblickas genom pinakes, som var en relativt detaljerad samlingskarta men ingen verklig beståndskatalog – för att finna den enskilda bokrullen krävdes personlig hjälp av någon av bibliotekarierna.

Även under medeltiden existerade bibliotek av sådan omfattning att bibliotekarien svårligen kunde hålla placeringen av alla volymer i huvudet. Mer påtagligt blev ändå problemet under renässansen då nya svindlande perspektiv öppnade sig genom kontakter mellan tidigare isolerade världsdelar och genom boktryckarkonsten i Väst. Redan under den så kallade inkunabeltiden, boktryckets spädbarnsår på 1400-talet, trycktes över 30 000 titlar i Europa. Men det var inte mängden verk som var den stora skillnaden, snarare var det att tillgången till dem förbättrades avsevärt. Uppskattningen av hur många böcker som trycktes under samma period varierar stort bland forskarna, från 8 till 20 miljoner exemplar. Vi kan i alla händelser räkna med ett betydande uppsving i produktionen.

Nu om inte förr framträdde en komplikation med Senecas existentiella råd: Hur skulle man välja vad som verkligen var värt att läsa under en människas begränsade levnadstid? En ny sorts litteratur uppstod: bibliografin. I dessa böcker om böcker erhölls sakkunnig vägledning till de nyttigaste böckerna inom olika ämnesområden. Bibliotekshandböcker som gav råd om hur man bäst byggde upp och organiserade en boksamling uppträdde i början på 1600-talet.

Som med så mycket annat går det en brytpunkt mellan ett förmodernt och ett modernt informationsöverflöd under 1700-talets senare del. Långt innan dess hade man förvisso gett upp hoppet om att kunna behärska all kunskap, men man närde alltjämt förhoppningen att kunna sortera den. När de 45 000 volymerna ställdes upp i det nyinrättade universitetsbiblioteket i Wien 1777 rangerades de ännu ämnesvis. Två generationer senare, under tyngden av ett ständigt inflöde av nya böcker, fick denna ordning överges. Från 1825 arrangerades de i stället i accessionsordning, numerus currens, inom ett litet antal huvudkategorier. Därmed hade katalogens och böckernas ordning frikopplats från varandra och den lärde bibliotekariens blick behövdes inte längre för att orientera sig i samlingen. Med detta ändrades också styrkeförhållandet mellan bibliotekets komponenter: om katalogen tidigare ofta hade betraktats som överflödig blev den nu den enda vägen in i boksamlingens labyrinter.

Syftet med de nya principerna var alltigenom praktiskt. En systematiskt ordnad boksamling måste arrangeras så att där finns utrymme för framtida tillväxt. En allt mer finfördelad ämnesklassificering kräver dessutom luft inom varje kategori, vilket multiplicerar antalet outnyttjade hyllmeter. Alternativet är regelbunden gallring: en bok in, en ut. Med en ständigt växande bokutgivning inom allt fler kunskapsarter blev situationen ohållbar.

Men om katalogerna ordnade boksamlingen och inte tvärtom behövde även dessa en ny struktur. En katalog förd i liggare lider av samma problem som den ämnesordnade boksamlingen: utrymme måste reserveras för accessionen. Hur löser man detta problem om man inte vet vilka böcker man förfogar över ens för stunden?

Det var här den franska revolutionsregimen ställdes inför flera till synes olösliga problem. Hur omfattande tillgångar hade konfiskeringen av kyrkans egendom egentligen inbringat åt revolutionens barn? Hur reservera utrymme i en nationell samkatalog över en boksamling vars omfattning var helt obekant? Hur sammanföra uppgifter i ett standardiserat format från en okänd mängd bibliotek i alla 83 nya departement? Hur säkerställa kataloguppgifternas kvalitet när de sammanställdes av medhjälpare utan adekvata kunskaper och passande utbildning? Och hur sortera och sammanställa alla dessa uppgifter när de väl nått Paris? Det är dags att återvända till spelkorten.

Första gången som en lappkatalog veterligen användes i registreringen av en boksamling var vid det kejserliga biblioteket i Wien. Från sommaren 1780 och två år framåt katalogiserade en stab av medarbetare 55 000 titlar på 300 000 lappar som rymdes i 205 kapslar. Detta var bara ett mellansteg på vägen mot en tryckt fullständig beskrivning av det kejserliga bokbeståndet, men någon sådan kom aldrig till stånd. Den viktiga skillnaden mot vad den franska revolutionsregimen gav sig på ett decennium senare var emellertid att det kejserliga bokbeståndet var mer eller mindre definierat på förhand. Man visste redan eller kunde ungefärligen uppskatta vilka bokmängder det rörde sig om. I Frankrike hade man ingen aning om hur många böcker som nu blivit statlig egendom och att klargöra detta var den primära uppgiften.

Revolutionskommitténs inledande försök att skaffa sig överblick över det nationella bokbeståndet var nedslående. Försöken med att distrikten själva inrapporterade de lokala bokbestånden föll inte väl ut. Ett frågeformulär sändes ut till alla 83 departement, men bara femton återkom korrekt ifyllda. De flesta svarade inte alls. Tre lärda män fick då i uppdrag att upprätta en beståndskatalog över biblioteken i Paris, vilken skulle fungera som förebild för övriga landet. Arbetet beräknades ta tre månader, vilket snart visade sig överoptimistiskt. För skyndsamhets vinnande beslutades att arbetet i stället skulle bedrivas parallellt i samtliga departement med vadhelst personal som kunde uppbringas. För att denna oskolade värnpliktsarmé av biblioteksassistenter skulle kunna fullgöra sin uppgift krävdes mycket tydliga instruktioner, men också standardiserade hjälpmedel. Att använda lösa lappar som medium var som framgått inte okänt, men alla sådana tillämpningar hade varit lokala och man hade kunnat skära till papperet i exakt det önskade formatet. Efter de svårigheter man redan upplevt i departementens rapportering föreföll det osannolikt att de skulle klara av att leverera lappar enligt standardiserade måttangivelser. Frågan var om de ens teoretiskt hade kapacitet att göra det givet bristen på nationella enhetsmått – det metersystem som nyss initierats var ännu under framtagning och blev inte nationellt påbjudet förrän 1801. Dessutom skulle de sladdriga papperslapparna bli svårhanterliga i den mängd det nu var frågan om.

Ansvaret för att utforma instruktionerna föll på de bägge bibliotekarierna Gaspard-Michel Leblond och Barthélemy Mercier. ”Katalogerna som det är nödvändigt att upprätta, har inget annat ändamål än att tillhandahålla en exakt kännedom om alla böcker, såväl tryckta som handskrivna, som existerar i de bibliotek i samtliga departement, vilka bildar de nationella tillgångarna”, inleddes texten. Den centrala uppordningen i Paris av underlag från åtskilliga hundra leverantörer förutsatte en standardisering som ännu inte fanns. Det förväntades visserligen att de som utförde arbetet hade någon form av bildning och åtminstone behärskade latin, men allra viktigast var att de anskaffade – kortlekar.

Framför allt krävdes det att de försåg sig med en mängd spelkort som var tillräcklig för att skriva ned samtliga titlar och för att tillverka kortremsor [fichets]; dessa kortremsor, vars användning förklaras längre ned, tillverkas genom att skära ett spelkort på längden i två eller tre delar.

Den förste att använda spelkort som standardiserat medium kan ha varit botanikern abbé François Rozier. Han nyttjade dem som ett mellanled när han i början av 1770-talet tog sig för att upprätta ett register över mer än hundra årgångar av den franska vetenskapsakademins handlingar. På varje kort antecknades indexord och sidhänvisningar; dessa kunde sedan sorteras i rätt ordning innan de fördes in i det som skulle bli det tryckta registret.

I Frankrike och många andra länder var spelkort och andra nöjesartiklar belagda med skatt. Detta tillsammans med en allmän konservatism bland spelarna skapade en enhetlighet som gjorde att samma typ av spelkort användes från enklaste källarkrog upp till hovet. Standardformatet var cirka 8,3 × 5,5 centimeter. Motiven fanns i sju lokala varianter, men det viktiga var att den andra sidan överallt var vit. Först en bit in på 1800-talet började spelkorten få mönstrade baksidor.

Skrivverktyg och mängder av spelkort var de enda verktyg som krävdes för att genomföra den nationella katalogiseringen, hoppades Leblond och Mercier. Deras femtonsidiga manual gick steg för steg igenom varje moment i arbetet, inklusive schematiska bilder på katalogkort och exempel på hur bibliografiskt knepiga fall skulle hanteras. Ingen skulle avskräckas av den oordning som kunde råda i de lokala biblioteken: ”allt kommer att gå bra, om man exakt följer den beskrivna metoden”, försäkrades det.

Leblond och Mercier hade naturligtvis ingen kunskap om utseendet på de tusentals olika biblioteksrum som fanns runtom i landet, men arbetet borde alltid inledas vid hyllan eller bokskåpet närmast till vänster om dörren och utföras medsols genom rummet – detta var den naturliga ordningen eftersom vi läser från vänster till höger. Siffran 1 skrevs på en tillskuren kortremsa som infogades i den första volymen på så sätt att en liten bit stack upp väl synlig; rörde det sig om ett flerbandsverk försågs bara första volymen med en remsa. På detta sätt fortsattes arbetet tills alla verk fått ett nummer.

Nästa steg var att överföra varje nummer till övre högre hörnet på ett spelkort – det var mycket viktigt att korten ordnades stående. Därefter antecknades bokens titel, författarens namn, tryckort, tryckare, tryckår samt format. Kort med endast lite tryck, såsom ess och tvåor, borde läggas undan och sparas åt böcker med långa titlar, som vid behov kunde fortsättas på kortets figursida. Författarens namn måste ovillkorligen strykas under. Saknades namngiven författare markerades i stället det ord som bäst beskrev innehållet. ”Är det en bok om arkitektur drar man ett streck under det ordet; är det en bok om patriotism, skall ordet patriotism strykas under; är det en bibel, understryker man ordet bibel.” Även bokens fysiska karakteristika måste antecknas, förutom format även sådant som illustrationer, breda marginaler, inramad satsyta, pergamentblad och om den var tryckt med frakturstil. Exklusiva inbindningar noterades särskilt. Slutligen borde eventuella defekter anges, exempelvis om det saknades sidor i en bok eller volymer i en svit.

När allt detta var avklarat för samtliga böcker skulle korten arrangeras i bokstavsordning i en särskild procedur som beskrevs i detalj. Det var viktigt att nedre vänstra hörnet på varje kort hade lämnats blankt och markerats med en liten båge. Där perforerades varje kort med en syl och de ordnade högarna häftades ihop med en kraftig sytråd. Denna manöver genomfördes med alla korten från A till Z.

Sedan detta var gjort skulle alla uppgifter åter kopieras till vanliga pappersark. Denna katalogkopia sparades lokalt medan de buntade korten sändes till Paris väl inpackade i lådor klädda utan och innan med vaxat papper. Varje låda märktes på utsidan med departementets nummer och en kod för den religiösa orden från vilka de aktuella böckerna tagits i beslag: Car. för karmeliter, Cap. för kapuciner och så vidare.

Tidigt uppdagades att landets kortlekar inte var så enhetliga som hade antagits. Bredden var överallt ungefär densamma, men höjden varierade.

Handskrifter var en särskild kategori som så långt möjligt borde katalogiseras på samma sätt i en särskild följd. Böckernas fysiska form och utförande behövde ägnas särskild uppmärksamhet i dessa fall. Det var önskvärt att man fann personer som kunde datera handskrifterna, men eftersom detta var en ovanlig färdighet räckte det i de flesta fall att ange om det var ett gammalt eller ett modernt manuskript. Bland handskrifterna var det särskilt vanligt med så kallade kolligat, samlingsvolymer med många olika texter. Alla dessa behövde noteras särskilt. En noggrann beskrivning av handskrifterna krävde ofta mer utrymme och i sådana fall fick större ark av styvt papper nyttjas, vilka sedan veks ned till samma format som spelkorten.

Sedan allt detta var verkställt återstod ännu en uppgift för de lokala biblioteksföreståndarna: att märka hyllplanen vid var hundrade volym för att underlätta lokaliseringen av böcker med hjälp av den numrerade katalogen. Mycket smidigt och ändamålsenligt, särskilt för stora bibliotek, framhölls det, vilket ytterligare underströks med ett par utförliga exempel på hur numreringen kunde användas för att finna en specifik volym.

Ingen krigsplanering överlever den första kontakten med fienden, sade den preussiske fältherren Helmuth von Moltke ett par generationer senare. Observationen kan överföras på Leblonds och Merciers noggranna föreskrifter. En fungerande organisation som tog hand om de inlevererade kortkatalogerna kom visserligen på plats. I slutet av 1793 bestod den av tolv personer: en chef, åtta bibliografer med ansvar för var sin del av alfabetet och tre som hanterade anonyma verk uppdelade efter ämnesområden. Trots denna bemanning drog arbetet ut på tiden. En orsak var att de inte räckte med de inlevererade spelkorten för att sortera uppgifterna i Paris.

Tidigt uppdagades att landets kortlekar inte var så enhetliga som hade antagits. Bredden var överallt ungefär densamma, men höjden varierade mellan cirka 70 och 85 millimeter och eftersom instruktionen var att de skulle arrangeras stående medförde det stora olägenheter i den centrala hanteringen. Alla hade för övrigt inte följt ens denna enkla instruktion, utan i stället fört anteckningarna på bredden. På andra håll räckte spelkorten inte till och för att lösa detta skar man till egna och införde därmed ännu större variation. Ytterligare andra klippte av sparsamhet korten i två eller tre delar, vilket gav mycket små och svårhanterliga storlekar. För att råda bot på denna röra tvingades man skriva av korten ännu en gång på lösa pappersark, som också försågs med beståndsuppgifter.

Först efter tre år, den 11 germinal år 2 enligt den nyinrättade revolutionära kalendern (31 mars 1794), kunde Henri Grégoire avlägga en första rapport inför Undervisningsutskottet, Le Comité d’instruction publique. Grégoire, reformpräst och konstitutionell biskop, var en framträdande gestalt under revolutionen och inte minst känd för sin kamp för svartas och judars emancipation. Folkbildning låg honom varmt om hjärtat.

Grégoire inledde sin rapport med att konstatera att på grund av dålig kontroll och ogenomtänkta beslut hade en stor mängd böcker sålts till underpris under de närmast föregående åren. Denna sorts antirevolutionära beteende måste stävjas. Han uppskattade likväl att det fanns cirka 10 miljoner nationaliserade böcker i hela Frankrike varav 1,8 miljoner i Parisområdet och 300 000 på det nyinrättade nationalbiblioteket. Dessa 10 miljoner böcker fördelade sig på uppskattningsvis 200 000 unika arbeten av vilka fyra femtedelar antogs finnas i nationalbibliotekets samlingar. Med de ackvisitioner som gjordes varje dag förväntades detta snart kunna räknas till det förnämsta i världen. Så långt allt gott, men därefter övergick Grégoire till att beskriva det pågående katalogiseringsarbetet.

Det förberedande arbetet med den franska bibliografin består i leveransen av kataloger från samtliga bibliotek; tack vare några bildade herrar har några förvaltningar uppfyllt dekretets skrivna instruktioner, men lejonparten har inte genomfört något alls eller genomfört det uselt.

Somliga distrikt vägrade att lämna ut uppgifter på grund av en brottslig ”egoism eller snarare federalism”, förklarade Grégoire. Men ”det nationella tillhör ingen enskild, det tillhör alla”, dundrade han. Andra ville tvärtom bränna alla bibliotek på grund av teologins svärmeri, juridikens förolämpningar, historiens lögner filosofins drömmar eller vetenskapernas ringa nytta. Denna sorts fanatism spelade bara revolutionens fiender i händerna, varnade Grégoire.

Vid sidan av sådana lokala känsloyttringar som ställde sig i vägen för arbetet fanns det ett praktiskt problem med bristen på pålitliga och skickliga medarbetare, fortsatte han. De inte bara saknade bibliografisk kompetens, de stal eller förstörde också rara böcker. I den mån de alls utförde sitt arbete gjorde de det oskickligt och förvrängde titlar och blandade ihop utgåvor. Kanske värst av allt, de envisades med att sända in ”oanvändbara kataloger i skrivhäften, i stället för kataloger på kort, den enda sort som lagen kräver, den enda sort som kan tjäna våra behov”. Grégoire gav ett exempel på hur kataloguppgifterna kunde låta:

”Dessutom, tre eller fyra hundra volymer på engelska, tyska, grekiska, hebreiska eller annan otydbar skrift, gamla och bundna i pergament, som vi inte känt oss behöva numrera och som det vore för omständligt att beskriva, etc.”

Detta var långt från den bibliografiska noggrannhet man hade förväntat sig. I detta skede hade projektet genererat omkring 1,2 miljoner kort som registrerade uppemot tre miljoner volymer. Det var dock mindre än en tredjedel av det uppskattade nationella bokbeståndet.

Grégoires rapport föranledde Nationalkonventet att utfärda flera förordningar som förbjöd plundring och förstörelse av de kulturella tillgångar som nu ägdes av nationen. Detta var, skall man minnas, mitt under revolutionens mest radikala fas – den period som kallas Terrorn – och stora delar av landet var störtat i kaos och inbördeskrigsliknande förhållanden. Men förstörelsen upphörde verkligen och de allmänna biblioteken blev verklighet på många håll, konstaterade biblioteksintendenten Jean-Baptiste Labiche, som försökte reda ut denna historia i slutet av 1800-talet. Efter ett beslut i december 1793 inrättades bara i Paris åtta dépots littérarires, bokdepåer, avsedda för allmänhetens förkovran.

Henri Grégoire uttryckte 1794 tveksamhet över att fortsätta det bibliografiska projektet, men chefen för verksamheten ansåg tvärtom att han kunde avsluta det inom rimlig tid om han bara fick nödvändiga resurser. Utbildningsutskottet beviljade alla hans propåer och mot slutet av 1794 var hela staben av katalogisatörer uppe i 43 personer. Trots det blev resultatet magert för att inte säga obefintligt. När Labiche återupptäckte dessa samlingar på 1870-talet konstaterade han att de fulltecknade spelkorten var värdelösa för alla bibliografiska ändamål. Först 1897, sjutton år efter Labiches död, inleddes arbetet på det som skulle bli Frankrikes nationalbibliografi. Arbetet bedrevs i tre generationer och avslutades 1981. Det hade då avsatt 231 tryckta volymer. Sju år senare ersattes de av den elektroniska databasen BN-OPALE som i dag innehåller 13 miljoner bibliografiska poster, strax över en fjärdedel fler än vad den franska regeringen hoppades kunna sammanställa på några månader för 230 år sedan i revolutionens gryning.

Den revolutionära kalendern slopades 1806 och metersystemet, som varit nationell standard sedan 1801, upphävdes av Napoleon 1812. Dessa rationella nymodigheter hade bidragit till att isolera Frankrike från omvärlden ansågs det. År 1876 publicerade den amerikanske bibliotekarien Melvil Dewey den första versionen av ett nytt och finförgrenat klassificeringssystem byggt på decimaler. Året därpå antog American Library Association ett enhetligt mått på katalogkort: 3 × 5 tum (ca 7,5 × 12,5 cm), vilket motsvarade formatet på amerikanska postkort. Dessa kort var sålunda något större än de franska spelkorten från 1700-talet och de arrangerades på tvären. År 1908 antogs detta som internationell standard av Institut international de bibliographie med säte i Belgien. Frankrike vägrade länge att följa denna norm, som först 1936 accepterades av Bibliothèque nationale och inte infördes på bred front förrän efter kriget.

JONAS NORDIN är historiker och professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han disputerade 2000 på en avhandling om nationella och politiska identiteter i Sverige under stormaktstiden och frihetstiden. Nordin är specialiserad på 1600- och 1700-talen i Sverige och Frankrike, och är även verksam som populärvetenskaplig skribent, bland annat i Svenska Dagbladet.

bibliografi

Alder, Ken, Världens mått: Berättelsen om hur metersystemet förändrade världen (Stockholm: Norstedts, 2002)

Barbier, Frédéric, ”Le catalogue général des livres imprimés de la Bibliothèque nationale”, Bibliothèque de l’École des chartes, 142:1 (1984)

Blair, Ann M., Too much to know: Managing scholarly information before the modern age (New Haven & London: Yale University Press, 2010)

Hopkins, Judith, ”The 1791 French cataloging code and the origins of the card catalog”, Libraries and culture, 27 (1992)

Krajewski, Markus, Paper machines: About cards and catalogs, 1548–1929 (Cambridge, MA: MIT Press, 2011)

Labiche, Jean-Baptiste, Dépôts littéraires et la révolution bibliographique de la fin du dernier siècle (Paris : A. Parent, 1880)

Lerner, Fred, The story of libraries: From the invention of writing to the computer age (New York & London: Continuum, 2009)

Massieu, Jean-Baptiste, Instruction pour procéder à la confection du catalogue de chacune des bibliothèques sur lesquelles les directoires ont dû ou doivent incessamment apposer les scellés (Paris: Imprimerie nationale, 1791)

McKitterick, David, Print, manuscript and the search for order 1450–1830 (Cambridge: Cambridge University Press, 2003)

Meyer, José, ”The Bibliothèque Nationale during the last decade: Fundamental changes and constructive achievement”, The library quarterly: Information, community, policy, 12:4 (1942)

Procès-verbaux du Comité d’instruction publique de la Convention nationale, 4. Publiés et annotés par M. J. Guillaume (Paris : Imprimerie nationale, 1901)

Tuet, Jean-Charles François, Projet sur l’usage que l’on peut faire des livres nationaux (Paris: Née de la Rochelle, 1790)