Beauvoir i Amerika

På våren 1947 reste existentialistfilosofen Simone de Beauvoir till Amerika. På andra sidan Atlanten väntade en lång föreläsningsturné som skulle ta henne från New York till djupaste Södern. Beauvoir förälskade sig i jazzen, spriten och butikerna – men hon avskydde ytligheten och moralismen. Ändå var det mötet med landets svarta befolkning och de orättvisor de mötte som skulle göra störst intryck. Vidden av erfarenheterna blev synliga först flera år senare. Ulrika Björk följer filosofen på resan och ser hur ett djupt politiskt uppvaknande förändrade kursen för hela Beauvoirs författarskap.

Paris novemberhimmel skimrar i grått och svagt gult. Som en halvfärdig målning, där ljuset bryts mot vitputsade fasader, smide och guld, omger den staden. Hon brukar älska att promenera här. Från Place Saint-Germain-des-Prés på den vänstra stranden är det bara några kvarter till Jardin du Luxembourg, där hon tillbringade så mycket tid under uppväxten. På vägen dit passerar hon Saint-Sulpice. På somrarna händer det att hon går in i den stora trädgården för att söka skydd undan värmen. Men nu är det sen höst och hon sitter kvar på sitt kafé, Les Deux Magots. Regnet kommer och går. Molnen formar sig som mjuk marmor.

Kaféet är rofyllt på morgonen. På avstånd hör hon de välbekanta ljuden från gatan. Den lågmälda terrassen är på väg att stänga för vintern. Hennes nagellack har samma färg som soffornas röda läder. Dräkten tar upp det turkosa i takmålningen. Hon kunde vara en av de kinesiska träfigurerna som blickar ut över rummet, likgiltigt beskyddande. För ett ögonblick upplever hon samma känsla av overklighet i Paris som under de första dagarna i New York.

Hon tänker på den otämjda himlen över Manhattan, ett vidsträckt landskap mer än en stad som Paris eller Rom. Att promenera från hotellet vid 48:e gatan och 8:e avenyn via Broadway, Times Square och 42:a gatan var som att gå på botten av en djup flodbädd eller inne i en förhistorisk grotta dit solen inte når. Skyskraporna tycktes övergivna av människor. Och så plötsligt, bortom Washington Square, fick gatorna namn istället för nummer, hörnen rundades av och linjerna kröktes. Tre- och fyravåningshus i rött, ockra och svart frammanade Londons gator och dimma. Lakan på tork längs brandstegarna påminde vagt om sydliga städer. Ändå var allting annorlunda. Själv var hon en gengångare, en skuggvarelse. Ett spöke från det gamla Europa.

Våren 1947 genomförde den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir en föreläsningsturné i USA. Resan bekostades av den franska regeringens avdelning för kulturella relationer. I slutet av januari landade hon i New York med inbjudningar från samtliga kvinnliga college på östkusten, och därtill universitet som Yale och Harvard. I februari reste hon med tåg från New York till Chicago och i mars till Kalifornien där hon färdades med bil längs västkusten, från Los Angeles till San Francisco och Las Vegas. I april gick resan vidare med buss från New Mexico till Texas och slutligen genom Louisiana, Mississippi, Tennessee och Georgia innan hon återvände till New York.

På de platser hon besökte umgicks hon inte bara med akademiker och studenter, utan också med journalister, konstnärer, filmare och författare. ”Jag träffade nästan bara intellektuella, men vilket avstånd från den vita ostsalladen på Vassar till marijuana-cigaretterna jag rökte i ett rum på Plaza tillsammans med bohemer från Greenwich Village!” skriver Beauvoir efteråt. Hon återsåg också vänner. Konstnärs- och författarparet Fernando och Stépha Gerassi från kretsen i Paris hade emigrerat när kriget bröt ut. Det amerikanska författarparet Richard och Ellen Wright var nya vänner som lämnat det segregerade Amerika och funnit en fristad i Paris, men som återbesökte New York samma vår. Genom Södern reste hon med den franska författaren och väninnan Nathalie Sorokine, som gift sig med en amerikan och bosatt sig på västkusten.

Simone de Beauvoir, fotograferad 1950 i ett foto publicerad i den argentinska morgontidningen Clarín. Foto: Public domain.

Medan hon förflyttade sig längs föreläsningsturnén ”fanns det gott om utrymme för slumpen och för att improvisera”, skriver Beauvoir senare i andra delen av sin självbiografi, De bästa åren. Hon gick till fots i New York, såg klipplandskapen i Grand Canyon och besökte öknarna i New Mexico. Hon bemödade sig också om att komma nära det verkliga amerikanska livet. Utanför Santa Fe blev hon och Sorokine guidade i ett reservat för Amerikas ursprungsbefolkning, som hon konstaterar lever inhägnad som på ett zoo, utan medborgarskap och rättigheter. Genom paret Wright fick hon tillträde till Harlems jazzscen och letade sig själv fram till lokala klubbar bortom turiststråken i New Orleans franska kvarter. Tillsammans med författaren Nelson Algren, svenskättling och tredje generationens judisk invandrare från Europa, upplevde hon på nära håll den vita fattigdomen i Chicagos undre värld. Han tog henne till den polska stadsdelens barer, varietéteatrar och ödetomter.

Efter hemkomsten till Frankrike påbörjade Beauvoir sin skildring av resan i en serie artiklar som hon kallade L’Amérique au jour le jour (Amerika dag för dag). De kom ut i bokform under samma namn 1948. Som titeln anger är berättelsen författad som en dagbok som inleds den 27 januari och avslutas den 10 maj. Den är en rekonstruktion av ”anteckningar, brev och minnen”, enligt Beauvoir, men hon sammanför i själva verket texter från flera olika genrer: personliga intryck och erfarenheter blandas med journalistiska reportage, statistik (om utbildning, demografi och så vidare), historisk faktabakgrund, biografi, teoretisk fördjupning och sociokulturell kritik. Det finns också inslag av den litterära teknik som hon använder i sina romaner, där konkreta situationer och händelseförlopp får gestalta filosofiska idéer. Beauvoirs skildring ingår förstås i en tradition av reseskrivande som sedan Homeros Odysséen och den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten har bildat en egen litterär form. Den levde vidare i de kristna pil- grimsberättelserna på medeltiden, Marco Polos och Christofer Columbus upptäcktsresor och så småningom skildringar från bildningsresornas 1700- och 1800-tal. Resenären som närmar sig det nya och främmande är alltså en etablerad litterär figur när Beauvoir skriver sin berättelse. Det är också ett kännetecken att kunskapen reselitteraturen förmedlar bygger på erfarenhet och observation snarare än på auktoriteter. I gränslandet mellan fakta och fiktion bildar reseskildringarna en mosaik av texter som bestäms av författarens bakgrund och intryck. När den moderna turismen bredde ut sig på 1900-talet värnade reselitteraturen om den individuella ”flanören”, som likt Beauvoir gick omvägar och utforskade platser dit turismen inte nådde fram.

Redan under resan inledde Beauvoir också vad som skulle komma att bli en sjutton år lång brevväxling med Nelson Algren, som hon förälskade sig i vid sitt första besök i Chicago i februari 1947. Hon återvände från Paris redan i september samma år och de semestrade tillsammans i Mexico sommaren därpå. I oktober 1947 skriver hon till honom och berättar om sina dagar i Paris:

Jag stiger upp mellan åtta och nio, anländer till Café Les Deux Magots en halvtimme senare och dricker te med en liten kaka. Efter att ha läst tidningen skriver jag på min bok hela förmiddagen. Jag äter ofta lunch med min ryska eller judiska väninna eller med någon annan eller hemma hos min mor. Sedan träffar jag Sartre och vi diskuterar eller träffar andra (vi har möten om radioprogrammen eller om politik) och mot slutet av dagen arbetar vi två eller tre timmar hemma hos den gamla damen. Därefter tillbringar vi kvällen tillsammans, ensamma eller med några trevliga vänner, och vid midnatt sover jag. På det här sättet växer boken [om Amerika] fram ganska snabbt.

Algren besökte också Frankrike vid ett par tillfällen men vantrivdes i de författar- och journalistkretsar som sedan krigsåren blivit Beauvoirs ”familj”. Denna utgjordes av Jean-Paul Sartre, som hon levde i ett okonventionellt förhållande med och vars intellektuella liv för alltid skulle komma att höra samman med hennes, även när deras filosofiska och politiska engagemang tog skilda riktningar, kretsen kring tidskriften Les Temps Modernes och ytterligare några vänner. När Algren slutligen bröt 1953 var Beauvoir författaren till Det andra könet och det äktenskapliga liv han såg framför sig åt dem hade hon för länge sedan avsagt sig för att kunna vara författare. Villkoret för Beauvoirs skrivande var Paris och på så sätt liknade hennes och Algrens författarliv varandra, skriver hon i en återblick:

Vid första påseendet erinrade min situation om hans. Även om Sartre inte hade funnits, skulle jag inte ha kunnat stanna i Chicago. Och även om jag hade försökt, skulle jag inte ha härdat ut i mer än ett år eller två i en landsflykt som berövade mig all anledning och alla möjligheter att skriva. Algren å sin sida kunde inte bosätta sig i Paris ens för ett halvår, trots att jag ofta föreslagit det. För att skriva måste han stanna i sitt land och i sin stad, där han hade sina rötter, i den miljö han skapat åt sig. Våra liv var redan formade, det gick inte att flytta på oss.

Lästa sida vid sida speglar artikelserien från resan och den transatlantiska brevväxlingen varandra som en yttre och en inre berättelse. I den yttre berättelsen är Beauvoir en europeisk upptäcktsresande. Hon är en existentialistisk antropolog som betraktar den amerikanska karaktären, livsstilen, stadsplaneringen och geografin. Med författarens uppmärksamhet beskriver hon också ögonblick, tecknar personporträtt och diskuterar de intellektuellas villkor. I breven, som inte publicerades förrän efter hennes död, skriver hon bara för en läsare. Genom dem förmedlas en berättelse där Beauvoir till skillnad från i reseberättelsen inte i första hand iscensätter sig själv inför en publik. I försöket att göra sig och sin franska vardag förstådd för en på en gång nära och främmande betraktare framträder hon som en annan också inför sig själv.

Beauvoir återvände till Frankrike från Amerika den 20 maj 1947. Sommaren tillbringade hon omväxlande i Paris och i ett hus på landet för att få ro att skriva om upplevelserna på andra sidan Atlanten. I augusti skriver hon till Algren från ”hans förfäders land”, Sverige. Hon och Sartre är bjudna till Stockholm. Redan 1944 spelades Sartres pjäs Flugorna på Kungliga Dramatiska Teatern och Göteborgs Stadsteater satte upp Döda utan gravar 1946. Samma år kom Beauvoirs roman Andras blod i svensk översättning. På vägen stannar de i Köpenhamn och tar tåget till Helsingör för att se slottet, ”Hamlets slott”. Beauvoir är måttligt imponerad: ”[D]et är ett renässansslott, mycket vackert med sitt gröna tak och grå sten, men det har inget med Shakespeare att göra”, skriver hon i ett brev. Därefter tar de färja till Helsingborg och reser via Göteborg till Stockholm. De bor på ett hotell i Gamla stan. Beauvoir går promenader och återupptar arbetet med resedagboken. Hon tycker om arkitekturen och skriver till Algren att Stockholm är ”den bästa moderna staden hon någonsin sett”. De välmenande svenskarna uppfattar hon däremot som långsamma och tråkiga, och hon erkänner att hon föredrar avskildheten på hotellet och en resa upp till polcirkeln. Där skriver hon från turiststationen i Abisko.

Norrmalmstorg och Hamngatan 1947, samma år som Simone de Beauvoir besökte Stockholm. Ett år tidigare hade boken Andras blod publicerats på svenska. Foto: Lennart af Petersens, Stadsmuseet, Stockholm. Bokomslaget till utgåvan från 1946, Albert Bonniers förlag.

Om Beauvoir vid ankomsten till New York hade svårt att bli verklig i den nya världen kunde hon, väl tillbaka i Paris, inte återvända till den gamla. Hon möts av efterkrigstidens europeiska fattigdom. På resedagbokens sista sida ger hon en ögonblicksbild från flygplatsen. Tulltjänstemännen är underbetalda, ser åldrade ut och inte alls stolta över att vara franska medborgare. Transporten från flygplatsen är inte mindre nedslående:

På den trista avenyn som leder in till Paris är folk illa klädda; kvinnorna har ofärgat hår och är okammade; männen har gråa ansikten och ser förödmjukade ut. Grönsakerna i stånden är stympade, det finns inga taxibilar vid Invalides och på trottoarkanten blir resenärerna irriterade och börjar bråka sinsemellan. Det är grått utomhus. Paris verkar förlamat; gatorna är mörka och dystra, skyltfönstren skrattretande. Där borta är det natt, en vidsträckt kontinent gnistrar. Jag kommer åter igen att behöva lära känna Frankrike och krypa tillbaka in i min egen hud.

Redan i juni är hon vid bättre mod. ”Paris var angenämt idag. På de små torgen kring Saint-Germain des-Prés satt en massa konstnärer och målade av träden, eller kyrkor, målade av de små torgen.” På morgonen den 17 juni rapporterar hon från deras ”existentialistiska kafé” att hon har arbetat i två timmar, beställt en konjak i brist på whisky och snart ska träffa Sartre för att diskutera inledningen på den ”amerikanska dagboken”. Kaféets fönster står öppna och hon ser träden utanför. Sartre har uttryckt sig positivt och hon tycker om att skriva. Men hennes närvaro är fortfarande en hemsökelse från den andra världen. Dagarna förflyter som ett otåligt väntande på Algrens brev. På kvällarna fantiserar hon i sina egna om att dela en vardag tillsammans. Hon saknar Chicago, amerikansk sprit och jazz. Hon vet inte att hon till sist inte ska förmå lämna Paris.

I Frankrike var Beauvoir redan en offentlig intellektuell när hon reste 1947. Efter en universitetsexamen i filosofi 1929, något som fortfarande var ovanligt för en kvinna, hade hon haft ett par anställningar som gymnasielärare ute i landet och i Paris. Men hon hade också tre romaner, en teaterpjäs och ett antal filosofiska essäer bakom sig. Skrifterna ställde frågor som: Hur är det möjligt att leva ett ansvarsfullt liv tillsammans med andra? Hur kan de mest angelägna frågorna om människans villkor och ansvar beskrivas så att de når ut till och var och en?

Tillsammans med Sartre hade hon också grundat Les Temps Modernes, genom vilken de försökte skapa en ny vänster som kritiserade den högerinriktade politiken och samtidigt tog avstånd från kommunismen. Den fick sitt namn efter Charlie Chaplins sista stumfilm från 1936 och dess kritik av den industriella moderniteten. Tidskriften ville ”spegla en epok som längtade efter att lära känna sig själv” och gav dem möjlighet att ”gripa aktualiteten i flykten”, som Beauvoir skriver i sin självbiografi. Sedan 1930-talet hade hon och Sartre sett amerikanska filmer, lyssnat på jazz och läst amerikansk litteratur. På grund av nöden strax efter kriget hände det inte mycket inom konst, litteratur och teater, men vintern 1944–45 gav den schweiziska tidskriften L’Arbalète ut ett par nummer med texter av ”okända amerikanska författare” som Henry Miller, Nathanael West, Damon Runyon och Dorothy Parker – och ”kända” som Ernest Hemingway, Richard Wright och Thomas Wolfe.

Ett par år efter krigsslutet hade ryktet om den franska ”existentialismen” också nått över Atlanten. Både Sartre och Albert Camus hade rest dit som korrespondenter för vänstertidningen Combat. I en artikel för den amerikanska tidskriften France-Amérique, som publicerades veckovis i New York av den franska konservativa dagstidningen Le Figaro, svarar Beauvoir själv på frågan ”Vad är existentialismen?”. Det är först och främst en filosofi som vilar på teoretiska grundsatser och den måste därför förstås utifrån en tradition av tidigare tänkare. Som en levande inställning till vår egen tid svarar den samtidigt på den europeiska individens behov av att finna sin plats i en värld som krigets och de totalitära regimernas förstörelse har skakat om. Existentialismen gestaltar med andra ord en dubbelhet som också kännetecknar den mänskliga tillvaron, enligt Beauvoir. Hon fördjupar idén i en serie artiklar som samlades i skriften För en tvetydighetens moral och kom ut efter hennes hemkomst 1947. ”Den är väldigt fin med ett ljusblått omslag”, skriver hon till Algren den 8 november, och förklarar att texten är en etisk essä om hur moralen och politiken kan närma sig varandra.

Både i den amerikanska artikeln och i den moralfilosofiska skriften citerar Beauvoir den tidigmoderna tänkaren Blaise Pascal (1623–1662), som liknat människan vid ett ”tänkande grässtrå”. Liksom grässtrået omsluts människan av universum, men i sin tanke omsluter hon universum. Människan ”vet att hon är dödlig och att universum har övertaget”, men om detta ”vet universum inget”, skriver Pascal i Tankar, och lyfter fram det klara tänkandet som grunden för all moral. Hos Beauvoir blir människans tvetydiga tillvaro istället moralens grund. I vår oändliga tanke är vi fria, men vi bebor också världen. Genom vår kroppslighet är tillvaron ändlig men genom kroppen är vi också förbundna med andra. Den etiska hållning Beauvoir förordar består i att på en gång acceptera avståndet mellan tankens frihet och världen, och det mänskliga villkoret att friheten förblir abstrakt om den inte förverkligas genom engagemang i egna och andras konkreta projekt och frihetshandlingar. Det inbegriper i sin tur ett ansvar som tingen saknar, eftersom de helt sammanfaller med sig själva och i den meningen är förutbestämda. Människans frihet gör henne till ett föränderligt vara, någon som hela tiden blir till genom de val och handlingar friheten kräver. Flykten från frihetens ansvar kallar Beauvoir, med Sartre, ”ond tro”. Det är ett begrepp som Sartre myntar i sitt existensfilosofiska verk Varat och intet (1943) och som redan hos honom beskrivs som en självbedräglig inställning till tillvaron. Hos Beauvoir blir självbedrägeriet en etisk kategori som tar sig uttryck konkret i olika sätt att förneka ansvar.

Problemet med många moralläror och ideologier, som Beauvoir ser det, är att de inte har erkänt det mänskliga villkorets dubbelhet. I den amerikanska artikeln lyfter hon fram existentialismen som ett alternativ till tidens dominerande tankesystem, kristendomen och marxismen, som båda har uppmärksammat den ena aspekten på bekostnad av den andra. Medan kristendomen har försökt hålla kvar ”tänkandet” eller, i ett vidare perspektiv, det ”inre livet”, har marxismen ensidigt betonat människans materiella tillvaro. Den existentialism Beauvoir företräder vill istället hålla fast vid bägge aspekterna och på så sätt överbrygga motsättningen mellan det andliga och det materiella; det inre subjektiva livet och det yttre objektiva. Individen är upphovet till alla ”betydelser och färger” som framträder i världen, på samma gång som hon bara kan bli verklig genom sitt engagemang i världen.

I en artikel som publicerades 1946 skrev den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som sedan 1941 befann sig i exil i New York, att det var den idealistiske filosofen Friedrich von Schelling (1775–1854) som först använde ordet ”existens” i dess moderna betydelse. Hos honom betecknade existensen den enskildes tillvaro. Med det menar Arendt att den fråga som uppkommer med existensfilosofin inte är vad människan i allmänhet är, utan vad det betyder för den enskilda människan att hon existerar. Medan västerländska filosofer traditionellt sett har intresserat sig för vad människan är i en universell, otidslig och därför förutsägbar mening, försöker existensfilosoferna förmedla själva upplevelsen av verkligheten i dess osäkerhet, obegriplighet och oförutsägbarhet. Den enskilda tillvaron kan med andra ord inte förstås objektivt eller som något rent tänkbart, utan blir bara begriplig utifrån ett subjektivt perspektiv. Tillvaron måste upplevas, och med början i den egna upplevelsen kan vi beskriva vad det är att vara människa.

Som Arendt framhåller innebär denna omständighet en paradox eller motsägelse: vi kan bara förstå filosofins väsentliga frågor genom vår subjektivt levda tillvaro, och de ”sanningar” vi kan nå och som det filosofiska tänkandet i århundraden försökt tillägna sig – sanningen om själens odödlighet, om den mänskliga frihetens natur eller om världens enhet – kan aldrig bli objektiva. De är subjektiva sanningar, men det betyder inte att de är relativa. Den danske författaren och teologen Søren Kierkegaard (1813–1855) lyfte fram sig själv som ett ”exempel” eller ”undantag”, genom vilket vi kan förstå tillvaron på ett allmänt sätt. Här visar sig också en paradox genom att universella sanningar bara blir tillgängliga genom det enskilda exemplet. Det objektiva framträder genom det subjektivt levda.

Trots den bitvis distanserade tonen gör hon inte anspråk på en objektiv skildring. Samtidigt vill hon inte vara för privat och uppfattar reseberättelsen som en litterär text.

Det är mot bakgrund av Kierkegaards idé om undantaget, det enskilda exemplet, som Beauvoirs reseberättelse ska läsas. Trots den bitvis distanserade tonen gör hon inte anspråk på en objektiv skildring. I breven till Algren förklarar hon att hon först ”skriver allting, precis som hon upplevde det” och ”allt hon kommer ihåg” och först därefter gör ett urval. Hon vill samtidigt inte vara för privat och uppfattar reseberättelsen som en litterär text: ”jag måste hitta ett sätt att säga sanningen utan att säga den; det är just vad litteratur är: skickliga lögner som i hemlighet uppenbarar sanningen”. Det är en subjektiv sanning hon vill förmedla. ”[M]ånga författare har gett ut böcker om USA den senaste tiden”, skriver Beauvoir, men medan de ”försöker reducera Amerika till slogans” vill hon förmedla vad hon kände. Som litterär text påminner reseskildringen på det sättet om hennes självbiografi, där ”himlens färg och smaken på en frukt” inte är triviala detaljer, utan ger berättelsen en anstrykning av sanning; genom dem blir ”en människa av kött och blod” närvarande.

Beauvoir väckte uppmärksamhet dit hon kom, fascinerade många och ogillades av andra. Till de senare hörde Arendt och författaren Mary McCarthy. I en artikel om fransk existentialism för den progressiva amerikanska tidskriften The Nation 1946 uttrycker Arendt en viss uppskattning för Sartres och Camus romaner men beskriver existentialismen som ”ett genuint intellektuellt uppror” utan verklig politisk kraft. Hon nämner inte Beauvoir. McCarthy däremot, som efter sin död 1989 utnämndes till ”den amerikanska Simone de Beauvoir” av nyhetstidningen Le Quotidien de Paris, recenserade Beauvoirs amerikanska resedagbok för tidskriften The Reporter 1951.

”Mademoiselle Gulliver i Amerika” pratar obegripligt och har inte förstått sig på det land hon besöker, skriver McCarthy. Hennes skildring vill vara en ögonblicksskildring men bekräftar i själva verket de fördomar hon hade redan innan hon klev av på La Guardia-flygplatsen. De representerar en europeisk vänster som samtidigt skräms och lockas av den amerikanska konsumtionsekonomin. Att läsa Beauvoirs berättelse är för en amerikan som om en invånare i Lilleput eller Brobdingnag skulle hitta ett exemplar av Gullivers resor och läsa om sitt lands lokala seder på ett annat språk av någon som verkar tillhöra en annan art. ”Allt är på en gång välbekant och förvanskat.” 8:e avenyn, Broadway, Hollywood, Grand Canyon, Harvard, Yale, drugstores, jukeboxar, bussar och trafikljus – allt finns där men är felaktigt, schematiskt och rationaliserat. Med den resande existentialistens ögon upptäcker den inhemske läsaren att hans land har blivit en framtid som redan är förfluten.

Foto: Arthur Rothstein (1915-1985). Källa: Library of Congress.

I själva verket har USA aldrig intagit en särskilt central plats i den franska intelligentians mentala landskap, skriver minneshistorikern Pierre Nora i en artikel från 1978, trettio år efter att förlaget Gallimard gav ut Beauvoirs reseskildring. Och Amerika var aldrig mer frånvarande från Europa än under dess militära och ekonomiska närvaro strax efter befrielsen 1945. Befrielsens trauma, menar Nora, ledde till att befriarna bannlystes: inte vid något historiskt ögonblick har fransmännens stereotypa föreställningar om Amerika vittnat om en så djupt känd antiamerikanism som 1947. Frankrike var utfattigt, dåligt rustat att återta sin ställning och tilldelad rollen som Marshallplanens otacksamma tiggare.

Hur isolerade de intellektuella än var uttryckte även deras antiamerikanism en sårad nationalism och vad man förlorat politiskt återerövrades kulturellt: ”Europa är fortfarande den världsledande kulturen” och ”det finns ingen amerikansk kultur som inte är en europeisk uppfinning”, kunde till exempel författaren och senare kulturministern André Malraux säga i ett tal 1948. Som Nora skriver var budskapet uppenbart: ”Amerika existerar bara i sin masskultur – filmerna, deckarna – och i William Faulkners romaner – det vill säga i folklore, i kriminalitet och i Södern.” Samtidigt upptäcktes de tyska filosoferna G. W. F. Hegel och Martin Heidegger i Frankrike, och Karl Marx gavs ut på franska, vilket knappast uppmuntrade intresset för amerikansk kultur. ”Vi satt på terrassen till ett kafé på Boulevard Montparnasse och talade om Hegel som vi studerar tillsammans just nu och som är en väldigt svår filosof”, bekräftar Beauvoir i ett brev till Algren i slutet av september 1947.

Den franska intellektuella antiamerikanismen strax efter kriget finner inte oväntat sin motsvarighet hos den tyska traditionens arvtagare. Exilfilosofen Theodor W. Adorno, som anlände till Amerika 1938, några år före Arendt, på flykt undan nazismen, chockerades över kommersialismen, vulgariteten och den teoretiska eftersläpningen. ”Det står omisskännligt klart för den utländske intellektuella”, skriver han i en senare essä, ”att han kommer att behöva sudda ut sig själv och sin autonomi om han vill åstadkomma något.” Han upplevde ett släktskap mellan det tyska språket och filosofin, särskilt dess ”spekulativa och dialektiska ögonblick”, och återvände till Tyskland 1953. Amerikanerna, å sin sida, fann honom arrogant, snobbig och obegriplig och framhöll det paradoxala i att som självutsedd vänsterintellektuell förakta folklig smak och demokratiska värden. Bakom den modernistiska fasaden, menade en skribent, finns en längtan tillbaka till den gamla europeiska borgerlighetens livsstil.

Om den kulturella och politiska skiljelinjen hos de tyska exiltänkarna i första hand gick mellan Europa och USA, gick den i Frankrike mellan stalinistisk marxism-leninism och humanistisk existentialism, konstaterar Nora. Den atlantiska gränsen förblev intellektuellt stängd. Den sovjetiska avstaliniseringen på 1950-talet, president Charles de Gaulles framgångsrika ekonomiska politik och Algerietkrigets nedtonade antiamerikanism bidrog till den franska kommunismens intellektuella ”upptining”. Men avståndet till USA handlade ändå inte i grunden om Sovjet eller marxismen, om vi följer Nora, utan om de två ländernas skilda förhållningssätt till revolutionen. I USA lade revolutionen grunden till konstitutionen. I Frankrike störtade revolutionen monarkin och fransmännen identifierar sig med dess regimkritiska och omstörtande kraft.

Kanske beskrivs Beauvoirs relation till Amerika bäst som en sorts hatkärlek. Åtminstone förmedlar reseberättelsen motstridiga känslor. Här finns en tydlig europeisk antiamerikanism. Beauvoir avskyr ”amerikansk kapitalism, rasism och puritansk moralism”. Hennes antiamerikanism tar sig ofta uttryck i konkreta betraktelser om stadsplanering, konsumism och den amerikanska karaktären, betraktelser som föregriper sociologiska analyser:

Man hade ännu inte börjat tala om the organisational man, åtminstone inte så vitt jag vet, men det var honom jag beskrev i mina reportage med nästan samma ord som de amerikanska sociologerna senare använde; de karaktäriserade honom först och främst som utåtvänd, och jag frapperades av den totala bristen på inre motivation till och med hos de mycket unga. De var ur stånd att tänka, hitta på, fantisera, välja och besluta något på egen hand, deras likriktning var en yttring av denna oförmåga. Eftersom de inte hade några egna värderingar att falla tillbaka på, använde de i alla sammanhang den abstrakta måttstocken pengar.

Här finns inslag av Theodor W. Adornos och Max Horkheimers kritik av ”kulturindustrin” som de presenterade i Upplysningens dialektik 1947. Med det menar de den populärkulturella fabrik som producerar standardiserade filmer, radioprogram, tidskrifter och annan ”lätt” kultur och som skapar medgörliga och innehållslösa medborgare, oavsett hur svår deras ekonomiska situation är. Kulturindustrin producerar ett beroende genom att odla psykologiska begär som bara kan tillgodoses av kapitalismens varor. Mot den massproducerade populärkulturen hävdar Adorno och Horkheimer den mer svårtillgängliga och krävande finkulturen. Men Beauvoir instämmer bara delvis.

Efter en middag med redaktionen på den amerikanska tidskriften The Partisan Review på en spansk restaurang i ”the Village” i februari, där samtalet i ett ömsesidigt försök att undvika politiska meningsskiljaktigheter kommit att handla om amerikansk litteratur, konstaterar Beauvoir att ”amerikansk litteratur”, lika lite som Amerika, inte är en homogen sluten monolit, ”som vi tenderar att tro på avstånd”, utan ”en levande och föränderlig verklighet genomkorsad av ett otal strömningar som ofta kolliderar”.

Hennes kritik av den amerikanska moderniteten är inte heller i första hand marxistiskt grundad, utan utgår från hennes egen författartillvaro och från den etik hon utarbetar, som vill vara ett alternativ till marxistisk ideologi. Den amerikanska kulturen gynnar inte ett intellektuellt liv, som enligt Beauvoir förutsätter platser där det är möjligt att mötas. För hennes spanska konstnärsvänner är Amerika exilens land, inte ett land de hade valt. De saknar bohemlivet i Berlin, Madrid eller Paris, som genom vänskapens tjänster och gentjänster gjorde det möjligt att leva på gränsen till fattigdom. Här saknar staden kaféer och salonger, vilket gör det svårt att upprätthålla vänskaper. Även om de nu uppnått en viss materiell standard lever de och andra konstnärer åtskilda från varandra.

Efter en kväll med Algren och två unga amerikanska författare i New York i april, varav den ena, Calder Willingham, just har blivit stämd för en roman som behandlar homosexualitet och skoningslöst kritiserar den amerikanska militärhögskolan, reflekterar Beauvoir återigen över de amerikanska intellektuellas knapphändiga villkor. De amerikanska författarvännerna har alla hem, ofta med bekvämligheter som badrum och kylskåp, men för att klara sig arbetar de dubbelt som expediter, försäljare och lärare. Mat och kläder är lätt att få tag i men att äga en bil kommer inte på fråga, middagar på restauranger är dyra och de har sällan råd att resa utanför sina städer. ”Jag är bättre förtrogen med det amerikanska landskapet än någon av mina vänner”, konstaterar hon. Många har skrivmaskiner och vissa lyxen att äga en grammofon. För konstnärerna och de intellektuella, spekulerar Beauvoir, fyller jazzen samma funktion som det europeiska kafé-livet: den innebär ett avbrott och avkoppling från den dagliga rutinens upprepning och isolering.

Vi lyssnar till en del gammal jazz: Louis Armstrong från hans bästa period, några låtar av Bessie Smith, den svarta sångerskan som dog efter en trafikolycka därför att man vägrade ta emot henne vid ett vitt sjukhus. Vi lyssnar också till folkmusik som är äldre än jazzen: begravningssånger sjungna i New Orleans, arbetssånger reciterade av slavar på plantagerna.

I brist på kaféer försöker hon en dag i januari förbereda sin föreläsning i hotellets särskilda skrivrum. De dämpade rösterna och kala ytorna ger henne känslan av att vara i ett franskt lågprisvaruhus. Hon överger det nästan omedelbart och beger sig till hotellbarerna kring Central Park, vars inredning istället påminner om tehus för äldre damer. Amerika är specialiseringens land, konstaterar hon: det är ovanligt att arbeta på platser där människor tar en drink. Hon beställer en whisky och skriver sin föreläsning.

I de större städerna liknar hotellen dessutom alla varandra. I Houston äter de middag i hotellets ”röda rum”, som är en exakt replika av Chicagos ”viktorianska rum” och Washingtons ”blå rum”. ”Jag känner mig alltid tillintetgjord av de amerikanska hotellens kusliga överflöd”, förklarar Beauvoir apropå hotellet hon och Nathalie Sorokine tar in på i New Orleans. ”Man kunde leva ett helt liv här utan att någonsin gå ut: blomsterhandlare, godisförsäljare, bokhandlare, frisörer, manikurister, stenografer och skrivmaskinsskriverskor står alla till tjänst. Det finns fyra olika restauranger, barer, kaféer och dansgolv. Det är en neutral zon, som de internationella butikerna i koloniernas huvudstäder.”

Samtidigt är det mycket av det Beauvoir uppfattar som amerikanskt som befriar och förför henne. Särskilt förtjust är hon i de amerikanska ”apoteken” (drugstores). Frukosten på apoteket i hörnet närmast hotellet på Manhattan är en fest:

Apelsinjuice, toast, café au lait – en oförfalskad njutning. När jag sitter på min roterande stol deltar jag i ett ögonblick av amerikanskt liv. Min ensamhet isolerar mig inte från mina grannar, som också äter ensamma.

För henne är apoteken essensen av den amerikanska exotismen. I själva verket, upplyser hon, är apoteken ättlingar till de gamla koloniala lanthandlarna i vilda västern, där det förgångnas nybyggare kunde få tag i ”universalmedel, salvor och verktyg” – livets nödvändigheter. Deras amerikanska poesi kommer sig av att de på en gång är primitiva och moderna. Alla varor verkar dessutom förbundna med samma erbjudanden, samma anspråkslösa lättsamhet; de glänsande pocketböckerna, tandkrämstuberna och askarna med choklad har samma färger och man tror att ”böckerna ska smaka sött och sötsakerna bjuda på berättelser”. Hon uppskattar hederligheten i den bortglömda lyxen – sedan kriget får man förmoda – att ”krämerna är krämiga och tvålen löddrar”. Värre är det med kläderna i de populära affärerna; ”handväskor och skor är ganska fula och en fransyska skulle ha svårt att hitta något som inte förolämpade hennes smak i överflödet av klänningar, blusar, kjolar och kappor”, skriver Beauvoir. Och man upptäcker snart, reflekterar hon vidare, att ”innanför de färgglada pappersinslagningarna har all choklad samma jordnötssmak och alla bästsäljarna berättar samma historia. Så varför välja en tandkräm framför en annan?” Det finns tusen möjligheter men de är alla en och samma, tusen val men de är alla likvärdiga. ”På det här sättet kan den amerikanska medborgaren slösa sin obligatoriska frihet utan att känna att detta liv i sig inte är fritt.”

Berättaren i Beauvoirs amerikanska dagbok förblir ett dubbelväsen, en gengångare i gränslandet mellan två efterkrigstidskulturer. Det är det gamla Europas spöke som inte kan komma till ro i den nya världen, som betraktar det amerikanska med europeisk blick. Den amerikanska ”lättheten hos mänskliga relationer är charmerande”, skriver Beauvoir den 8 februari, och äger en omedelbar värme och generositet som de franska saknar: ”Jag uttryckte en önskan att höra jazz och här är jag nu på väg till en konsert med Louis Armstrong i Carnegie Hall.” Trots det är franska relationer sannolikt ”fastare och djupare”.

Och den 3 mars: ”San Francisco är en chockerande envis abstraktion, ett geometriskt delirium.” Gatornas rutmönster tycks planlagda utan hänsyn till landskapet, förklarar hon, till skillnad från i Marseille, Lissabon eller Neapel, där gatorna viger sig med landskapet och klättrar i spiraler längs kullarna, så att havet syns från alla håll. Här jagar gatorna rakt upp och rakt ned, så att havet plötsligt försvinner och lika plötsligt dyker upp igen. Santa Fe, den lilla spanska staden i New Mexico, upplever Beauvoir som den första ”riktiga staden” där man kan flanera. Valvgångar och passager omger torget, som i Madrid eller Ávila.

Iakttagelsen för tankarna till litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamin, som var verksam under samma tid. I det omfattande Passagearbetet återskapade han en förfluten europeisk kultur genom minnesbilder och fragment från 1800-talets Paris. På Benjamins intellektuella karta är Paris det borgerliga ursprunget till den politiska revolutionen. Det postrevolutionära Moskva, som han skildrade under en resa han gjorde 1926–27, markerar slutet på samma borgerlighet. Barndomsstaden Berlin är platsen för hans personliga ursprung och Neapel den västerländska civilisationens mytomspunna barndom. Tillsammans med den ryska revolutionären och regissören Asja Lācis skriver Benjamin i ett resereportage från Neapel 1925 att staden ännu inte är ordnad enligt den moderna kapitalismens indelningar i offentligt och privat, arbete och fritid, personligt och gemensamt. ”Liksom vardagsrummet återuppstår på gatan … flyttar gatan in i vardagsrummet” och ”det finns ingen föreskriven tid för att sova och äta, och inte heller någon given plats”.

Beauvoirs antiamerikanism behöver samtidigt sättas i kontexten av ännu ett krigs förödelse. På en resa till Italien 1945 besöker också hon och Sartre den romerska antikens Neapel:

Vi vistades två dagar i Neapel. Staden var svårt härjad. Det enda öppna hotellet var fallfärdigt, taken gapade mot himlen, det låg grus i trapporna, av porten och dess infattning återstod bara spillror. På brännheta gator virvlade vinden upp damm från ruinerna. Museet var stängt. Capri var oskadat, där återfann jag mitt förflutna. Vi stannade ännu några dagar, på Hôtel della Cittá i Rom, utan att träffa någon.

I breven till Algren märks en längtan efter att återfinna det förflutna. Beauvoir skriver att de kunde ”resa genom det gamla Europa tillsammans” och besöka Anvers, Amsterdam och Köpenhamn. Till och med Paris är en ”död metropol, som Prag och Wien var för tio år sedan”. En promenad i oktober längs Seine, där höstlöven redan flyter, inger en sorgesam och märklig känsla som flera av hennes vänner säger att de delar: Paris har blivit en stad bland andra. Om de tidigare hade upplevelsen att existera för sig själva ”händer nu allting i Ryssland och Amerika”. De moderna krigen har ritat om kartan.

Upplevelsen av att som vit röra sig i historiskt svarta områden inleder en politisk vändning i Beauvoirs författarskap.

”Beauvoirs gengångare” talar inte bara från det förflutna, utan även från framtiden. Under resan fördjupas förståelsen för de svartas situation alltmer hos Beauvoir. ”Bakom alla dessa undfallande ansikten”, skriver hon i april från en bussfärd genom Amerikas segregerade södra delstater, ”är revolutionen nära förestående, och de vita vet det.” Upplevelsen av att som vit röra sig i historiskt svarta områden, och försöket att förstå den amerikanska rasismens drivkrafter, inleder rentav en politisk vändning i Beauvoirs författarskap.

I sina skrifter fram till Det andra könet 1949 framstår hon som blind för eller i varje fall ointresserad av den europeiska rasismen. Det är märkligt, eftersom den fransk-karibiska négrituderörelsen sedan ett tjugotal år var en filosofiskt och politiskt livaktig kultur i Paris. Med tongivande gestalter som poeten Aimé Césaire från Martinique och författaren Léopold Sédar Senghor från Senegal skapade négritude en positiv svart diasporakultur i kritik mot den europeiska kolonialismens rasism.

Under det tidiga 1920-talet hade afrikanamerikanska författare inom den motsvarande Harlemrenässansen börjat återupprätta ett afrikanskt förflutet och skapat en ny symbolisk hierarki som utmanade den vita amerikanska kulturen. I den kretsen ingick musiker som Duke Ellington och Billie Holiday, dansaren Josephine Baker och, som en av de första författarna, Richard Wright. Många har framhållit att det var genom honom som Beauvoir först fick upp ögonen för rasförtrycket.

När Beauvoir själv besöker Harlem 1947 upplever hon en irrationell rädsla så fort hon passerar gränsen till stadsdelen och tolkar den som en inverterad skuld: ”Harlem tynger vitas samvete som arvsynden tynger de kristnas”, skriver hon den 3 februari. Hon föredrar att promenera framför att ta tunnelbanan, som hon i jämförelse med Paris métro finner anonym, klaustrofobisk och ödslig eftersom den saknar biljettpersonal. Harlem, noterar ”demografen” Beauvoir, är inte den enda svarta stadsdelen i New York; även delar av Bronx och Queens har kvarter med en övervägande svart befolkning. Historiskt var Harlem ursprungligen ett vitt kvarter, men eftersom man hade svårt att locka vita invånare så långt österut och transporterna var dåliga erbjöds kvarteret kring 134:e gatan till stadens svarta invånare. I takt med att en svart kultur började växa fram flyttade de vita och Harlem växte märkbart efter 1914.

Det är vid 125:e gatan som gränsen går och rädslan plötsligt infinner sig; den är inte hennes egen utan rädslan hos ”alla vita som aldrig tar risken att besöka Harlem, som känner närvaron av ett vidsträckt område i stadens norra del där de förvandlas till fienden”. Kvarteret liknar de på 42:a eller 14:e gatan med biografer, drugstores, butiker, barer och restauranger. Men stämningen är en annan. Hon har passerat en osynlig linje. Det finns inget att vara rädd för i det uppsluppna kvarteret och ändå finns rädslan där. Att korsa den 125:e gatan ”är som att korsa lager på lager av rädsla: rädslan finns i skolbarnens oskyldiga blickar, i de obekymrade kvinnornas och i männens med sina lediga kostymer”. Hon går längs avenyerna och längs de små sidogatorna.

Gatuscen från Harlem 1943. Foto: Gordon Parks (1912–2006). Källa: Farm Security Administration – Office of War Information photograph collection, Library of Congress.

Hon övertygar sig om att inget kan hända, att det är naturligt för en rik människa att vara rädd i ett kvarter där människor går hungriga. Men Harlem är ett helt samhälle ”med sin borgerlighet och sitt proletariat”. Invånarna förenas inte av en revolutionär handling. De vill vara en del av Amerika. Harlem är inte ett framtida hot, varseblir Beauvoir, utan ”ett sår i nuet”. Om de vita amerikanerna inte vill röra sig här beror det på att de inte vill möta sig själva i gathörnen; rädslan är ett inverterat hat och en förbannelse. ”Och eftersom jag är vit vilar denna förbannelse även över mig, oavsett vad jag tänker och gör. Jag vågar inte le mot barnen på torgen; jag känner inte att jag har rätt att flanera på gator där färgen på mina ögon betyder orättvisa, arrogans och hat.” Harlem vänder blicken mot henne själv.

Beauvoir beskriver lättnaden över att i sällskap med Richard Wright och hans fru Ellen Wright besöka dansrestaurangen Savoy i Harlem samma kväll. Savoy ligger inte särskilt långt österut, men bortsett från ett par ”hängivna anhängare till jazzen” och några utländska turister är Beauvoir och Ellen Wright de enda vita gästerna. Ellen Wrights upplevelse av Greenwich Village där paret bor är parallell med Beauvoirs: rasismen möter henne dagligen när hon går genom den vita stadsdelen med parets gemensamma dotter.

Från 1880-talet, efter att slaveriet hade avskaffats, till 1960-talet gav lagstiftningen vissa stater rätten att straffa umgänge mellan raser, i synnerhet äktenskap, och företag och offentliga institutioner uppmanades att segregera svarta och vita. Segregationslagarna kom att kallas Jim Crow, troligen från den populära sången Jump Jim Crow ur en underhållningsshow från 1828, som hånade afrikanamerikaner. 1964 undertecknade president Lyndon B. Johnson Civil Rights Act, som enligt lag avslutade segregeringen.

Även om segregeringen är närvarande i New York blir den på ett helt annat sätt uppenbar och kännbar i de södra delstaterna. ”Äntligen lämnar vi öknen och kör in i Södern”, skriver Beauvoir den 27 mars. Hon och väninnan Nathalie Sorokine reser med Greyhoundbuss från Los Angeles mot Houston och passerar gränsen till Texas mitt i natten. Det finns smörgåsar och Coca-Cola till försäljning. I skymningen tänder alla små läslampor som i ett flygplan. På morgonen ser de enstaka människor på de förbipasserande bomullsfälten. Landskapet har ändrat karaktär och framträder med alla sina kontraster. De färdas förbi palmer, kaktusar, magnoliaträd och azaleor, blommande städer, romantiska villor med prydliga trädgårdar, tropiska skogar med tät vegetation – kommer de att få se krokodiler? Genom bussfönstret slår fattigdomen emot dem, den som John Steinbeck och Erskine Caldwell skildrat i sina romaner. Beauvoir läser James Agees Let Us Now Praise Famous Men från 1941 om arrendatorer på bomullsplantagerna efter den stora depressionen. Boken är illustrerad med Walker Evans fotografier som visar utmärglade ansikten; ”till och med barnen ser gamla ut”. Hon undrar om boken kommer att förklara landskapet eller om landskapet bara illustrerar boken.

Let Us Now Praise Famous Men skildrar uteslutande vita invånare men den stora majoriteten bomullsarbetare är svarta och de underordnas ”ett system som är ett arv från slaveriet”. Att den paternalistiska ekonomin har kunnat överleva mitt i ett modernt kapitalistiskt samhälle är enligt Beauvoir en paradox och en skandal. ”I inget europeiskt land utgör jordbruksarbetarna en så omfattande och fördömd hord; bara i kolonierna finner man sådana villkor. Här är kolonin inom själva de Förenta staterna. Det gör inte situationen mer chockerande, men mer slående, mer paradoxal och mer komplex.” Hela dagen förföljer dem Söderns tragedi som en besatthet. Vart de än kliver är hatet påtagligt; de vitas arroganta hat och de svartas tysta hat. ”På bensinstationerna stirrar illa klädda vita kvinnor med ilsken avundsjuka på de vackra flickorna i färgglada bomullsklänningar och de vita männen harmas av de unga svarta männen i lätta kostymer.”

På resan mot Savannah i Georgia, som sker med expressbuss genom Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida, trotsar de ett av Jim Crow-förbuden och hjälper en svart kvinna som svimmar under resan. De svarta passagerarna tränger förödmjukade ihop sig på bussens bakre säten. Kvinnan som svimmar är med barn. Hennes huvud slår emot fönsterrutan vid varje sväng. ”Den svarta kvinnan är galen!” utropar en uppskrämd kvinnlig collegestudent. Chauffören stannar för att se vad som hänt men kör strax vidare. Beauvoir och Sorokine vågar inte erbjuda henne sina platser längst fram i bussen, eftersom det skulle försätta henne i fara. Någon skakar liv i henne men när de stannar i nästa stad har hon svimmat igen. De vita passagerarna går iväg och köper Coca-Cola utan att bry sig om henne. Bara en äldre vit amerikansk passagerare stannar kvar med Beauvoir och Sorokine för att ta hand om den avsvimmade kvinnan.

Beauvoirs franska värd på Rice University i Houston, där hon föreläst innan resan mot New Orleans, har låtit henne förstå att situationen är mer spänd än någonsin. De svarta kräver erkännande för sina insatser under kriget och de vita befarar att de kommer att hävda vissa privilegier och behandlar dem av det skälet ännu mer arrogant än tidigare, varpå de svarta tar varje tillfälle att hämnas förolämpningarna:

Om en vit person anställer en svart kock eller en extra hjälp vid en middagsbjudning avlägger den svarta personalen formella löften och dyker sedan inte upp – och det bara råkar vara så att det inte går att hitta någon ersättare; alla kockar och hjälpredor är redan upptagna den kvällen. Sedan de kommit tillbaka från armén har de svarta uppvisat en känsla av rassolidaritet och en vilja till revolt.

Hennes värd berättar också om ett besök vid ett närliggande svart universitet för något år sedan. Som fransman mottogs han väl av de svarta professorerna men när det blev dags att äta lunch förde de honom till ett särskilt litet rum där de hade placerat ett bord. ”Du kan inte äta tillsammans med oss”, sa professorerna urskuldande. ”Vi skulle hamna i stora svårigheter om det blev känt att vi tillåtit en vit man att sitta vid vårt bord”.

Det var i Montgomery i Alabama, norr om New Orleans och halvvägs till Savannah, som Rosa Parks den 1 december 1955 klev på en buss och satte sig på en plats som var avsedd för vita passagerare längst fram i bussen. Hennes vägran att flytta sig inledde inte bara en omfattande bussbojkott, utan satte igång en av de största sociala medborgarrättsrörelserna i USA:s historia. Bussbojkotten avslutades i november 1956 då distriktsdomstolen förklarade att rassegregationen på bussarna strider mot den amerikanska konstitutionen. Segregationen på Grey- houndbussarnas mellanstatliga linjer, som i Södern åberopade delstaternas lagstiftning, upphörde inte förrän 1961, närmare femton år efter Beauvoirs och Sorokines resa.

I Memphis hade läraren och aktivisten Ida B. Wells-Barnett redan 1884 stämt ett tågbolag för att ha blivit avkastad från en förstaklassvagn avsedd för vita, trots att hon hade biljett. Under efterkrigstiden drev de återvändande afrikanamerikanska före detta soldaterna i Montgomery det som senare skulle bli medborgarrättsrörelsens krav: rätten att rösta och delta i politiken, att röra sig fritt på offentliga platser och segregationens upphörande. Martin Luther King Jr, som ledde medborgarrättsrörelsen från 1955 fram till 1968, då han blev mördad, var pastor i Dexter Avenue Baptist Church i centrala Montgomery.

Parks var fem år yngre än Beauvoir men i jämförelse framstår hennes liv som en negativ spegelbild. Hon växte upp på landsbygden i Alabama, i det lilla samhället Pine Level. Hon gick i rassegregerade skolor och skrev in sig vid Alabamas nuvarande statliga universitet, som då var ett svart college som utbildade lärare. Hon lämnade skolan 1929 – samma år som Beauvoir tog sin examen vid Sorbonne – för att ta hand om sin sjuka mormor. Hon återvände aldrig till studierna utan fick anställning på en skjortfabrik i Montgomery. Hon och hennes man, frisören Robert Parks, var båda aktiva i medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks blev så småningom vald till sekreterare i Montgomerys lokala avdelning av National Association for the Advancement of Colored People (NAACP). Paret flyttade slutligen till Detroit.

Några år före bussbojkotten skildrade den Martiniquefödde läkaren och filosofen Frantz Fanon ett rasistiskt ögonblick på ett franskt tåg i Svart hud, vita masker (1952). Ett barn på sätet mitt emot bokens ”jag” uttrycker rädsla och ropar n-ordet. Den plötsliga medvetenheten om hudfärgen, att han inför det vita barnet och de övriga vita passagerarna i första hand är svart, förändrar upplevelsen av den egna kroppsliga närvaron i rummet. Eftersom ingen vill sätta sig bredvid honom upptar han ”två platser snarare än en” på tåget. Fanons skildring kastar ljus över en annan episod på Greyhound-bussen. När alla platser är upptagna sätter sig Sorokine på sätet bredvid en ung svart student, som först är misstänksam. När han förstår att hon gärna sitter kvar trots att det blir ledigt i den främre delen av bussen börjar de samtala. Han anförtror henne att han deltog som frivillig i kriget för att kunna studera till advokat vid ett svart universitet och så småningom verka för de svartas medborgerliga rättigheter.

I den avsomnade staden Savannah i Georgia, med sina bronsstatyer av slavägande generaler och hjältar från revolutionen eller inbördeskriget, känner Beauvoir sig förflyttad till landets koloniala början, samtidigt som stadens utkanter, där barnbarnen till slavar lever i fattigdom och hat, påminner om att samma era bara har inletts. Hatet hon upplever på en av promenaderna i dessa utkanter får Harlem att framstå som harmlöst. Rädslan växer för varje steg; röster tystnar, leenden dör ut och folk stannar upp där Beauvoir och Sorokine går. En äldre kvinna stirrar på dem och spottar. En skräckslagen flicka skriker: ”Fienden! Fienden!”

Över en middag första kvällen i New York hade Beauvoir fått rådet av en fransman att inte skriva om den svarta frågan, som han uttryckte det: ”Du kommer ändå inte att förstå något efter bara tre månader.” I anteckningarna från april instämmer hon förvisso. Hennes erfarenhet är begränsad. Att inte skriva om det som möter henne och är så avgörande för amerikanskt liv – ”det genomsyrar hela samhällsstrukturen” – vore samtidigt onaturligt, resonerar hon.

För att i efterhand förstå sina ögonblicksintryck från resan tar hon Gunnar Myrdals studie An American Dilemma till hjälp, ett tvåbandsverk på över tusen sidor som hade kommit ut 1944. På uppdrag av Carnegie-stiftelsen fick Myrdal uppdraget att utreda ”det svarta problemet” i Amerika. Myrdal, ”den berömda ekonomen från Stockholms universitet”, var vid den här tiden både riksdagsledamot och rådgivare åt den svenska regeringen. Att han själv inte var amerikan skulle garantera studiens opartiskhet. Från 1938 till 1942 undersökte han och en omfattande grupp ekonomer och sociologer olika aspekter av frågan.

Omslaget till Gunnar Myrdals An American Dilemma (1944), publicerad i två volymer.

Beauvoir inleder sin analys av den vita amerikanska rasismen med Myrdals kanske mest berömda påstående – ett påstående hon senare skulle komma att upprepa i Det andra könet: Det svarta problemet är först och främst ett vitt problem. Och det är där varje försök att förstå frågan måste börja. Det var de vita som förde svarta slavar till Amerika; enligt Myrdals statistik tvångsförflyttades över 400 000 människor fram till 1808, då slavhandel förbjöds enligt amerikansk lag, och lika många mellan 1808 och 1860, då den hade blivit olaglig. (Idag uppskattas 12,5 miljoner människor ha förts som slavar från Afrika från mitten av 1500-talet till mitten av 1800-talet, och på 1820-talet sattes 80 000 män, kvinnor och barn om året på slavskepp från Afrika.) Det var vita som förde inbördeskrig om huruvida slaveriet skulle upphöra eller inte, och det är ännu på 1900-talet vita som tilldelar de svarta sina platser. Amerikas svarta befolkning uppgår till 13 miljoner, skriver Beauvoir 1947, och de äger bara en liten del av landets ekonomiska rikedom och har knappt något politiskt inflytande: ”deras levnadssätt är en reaktion på den situation som den vita majoriteten skapat”. Inte minst är det ett vitt problem i det uppenbara avseendet att det gör sig påmint i varje amerikans innersta; ur de vita amerikanernas perspektiv är det ”här som raskonflikten är som mest kännbar och som det väsentliga slaget utkämpas”. Oavsett om de vita undviker frågan av rädsla eller bär på en vag känsla av enskild eller kollektiv skuld, väcker frågan deras obehag: ”Och amerikanen är inte cynisk; han hatar att ha dåligt samvete. Således, det ’amerikanska dilemmat’.”

Vad består dilemmat i? Å ena sidan, förklarar Beauvoir i nära anslutning till Myrdal, är amerikanerna idealister. Skolor, kyrkor, domstolar, dagstidningar och politiska tal, lagtexter och privata samtal i alla regioner och samhällsklasser bekänner sig till det credo som sedan revolutionen står inskrivet i Självständighetsförklaringen och i grundlagens förord. Det hävdar varje människas värdighet, jämlikhet och okränkbara rätt till frihet, rättvisa och konkreta möjligheter till framgång. Med rötter i upplysningen, puritansk kristendom och brittisk lagstiftning ligger denna trosbekännelse så djupt i amerikanerna, även i Södern, skriver hon, att det krävs en hel del ond tro för att å andra sidan acceptera de svartas situation. ”Ingen skulle hävda att deras villkor och möjligheter är jämlika de vitas” och de svartas alltmer högljudda protester mot orättvisorna påminner de vita om självbedrägeriet.

Beauvoirs avfärdande av de vitas påstådda okunnighet om orättvisorna påminner om sättet hon senare kommer att avfärda bortförklaringar av kvinnors underordning i Det andra könet. Lika lite som ojämlikheten mellan könen kan ojämlikheten mellan svarta och vita försvaras på biologiska grunder, hävdar hon, eftersom tidens ”vetenskapliga forskning” visar att de svarta amerikanerna är en högst blandad befolkning. Det finns i själva verket inga biologiskt grundade ”rasskillnader” som skulle rättfärdiggöra förtrycket av den ena eller andra gruppen.

Till dem som i stället avfärdar vetenskapen och betraktar det som ett faktum att svarta är underlägsna ställer hon motfrågan vad det betyder att ”vara”. ”Definierar det en oföränderlig substans, som syre? Eller beskriver det ett ögonblick i en situation som har utvecklats, liksom varje mänsklig situation?” I inledningen till Det andra könet ger Beauvoir begreppet en dynamisk betydelse när hon skriver: ”att vara, det är att ha blivit, det är att ha blivit gjord sådan man framträder.” I reseskildringen citerar hon Thomas Jefferson, en av de amerikanska grundlagsfäderna och USA:s tredje president (1801–09). Som svar på det gamla Europas anklagelser att de vita amerikanerna saknade ett historiskt förflutet och inte heller hade producerat något av värde inom konst och vetenskap svarade Jefferson: ”Vi har ännu inte haft möjlighet. Låt oss först existera; först därefter kan ni be oss berättiga oss själva.”

Anteckningarna från den 3 april bildar en närmare femton sidor lång kritik av de vita amerikanernas självbedrägliga föreställningar om de svarta amerikanerna och av de segregationslagar som drygt ett halvt sekel efter slaveriets avskaffande genom lagstiftning, domstolar och politik i praktiken upprätthåller samma ojämlika samhälle. I marginalen av Myrdals bok noterar Beauvoir att de vitas stereotypa föreställningar om de svarta är ”märkvärdigt universella” och förekommer hos förtryckare om förtryckta i alla kulturer. Hennes egen position är entydig: ”de fel och brister som tillskrivs svarta skapas i själva verket av segregationens och diskrimineringens handikapp; de är inte orsakerna utan effekterna av vitas attityder gentemot de svarta”.

I hierarkin av diskrimineringar befinner sig idén att ”den vita rasen måste bevara sin renhet” allra överst, noterar Beauvoir – Myrdal presenterar den som nyckeln till vitas många sätt att diskriminera de svarta, från de skilda platserna i bussarna, restaurangerna och biograferna till de segregerade skolorna, universiteteten och sjukhusen – och inte minst att landets domstolar håller så olika standard. ”Vi vet att ’jämlikhet i olikheten’ faktiskt alltid innebär ett förnekande av jämlikhet”, skriver hon apropå Jim Crow-lagstiftningen. Materiella intressen är förstås inte obetydliga: ”I Södern, där bomullsarbetarnas ekonomiska situation är som mest sårbar och där fattigdomen är stor, är fientligheten mellan underklassens vita och svarta stark.” Den svarta migrationen från söder efter att slaveriet avskaffats i norr skapar rädsla även hos den nordliga medelklassen.

Det är uppenbart att någonting hände med Beauvoir under resan genom Amerika.

Det är uppenbart att någonting hände med Beauvoir under resan genom Amerika. När hon återvänt till Paris framträder en större politisk medvetenhet, inte bara i frågan om förtrycket av de svarta, utan också kring de europeiska judarnas situation och de franska koloniernas maktutövning. Redan i de avslutande kapitlen av För en tvetydighetens moral från 1947 diskuterar Beauvoir revolten i ett avsnitt om frihetens ömsesidighet och förtryckets brist på ömsesidighet. ”Det är de andra människorna som öppnar framtiden för mig, när de bygger morgondagens värld definierar de min framtid”, skriver hon, ”[m]en om de inte låter mig delta i denna skapande rörelse … då avskär de mig från framtiden och gör mig till ett ting.” Det nordamerikanska slaveriet är här ett exempel på en situation som berättigar revolten, trots att revolten inte vill inlemma sig i världen utan ”explodera mitt i den och spränga sönder dess kontinuitet”. En förutsättning för att revolten alls ska vara möjlig är att den förtrycktes medvetande inte har ”mystifierats” så att hon eller han tror att förtrycket är naturligt: ”Carolinas slavägare hade inte helt fel när de för segrarna visade gamla svarta slavar, fullständigt förvirrade av en frihet som de inte visste vad de skulle göra med och som gråtande begärde att få tillbaka sina forna herrar.” Den förtrycktes okunnighet måste skingras, slår Beauvoir fast, och slaven förses med medel att genom revolt själv överskrida sin situation. Svårigheten är att förtrycket ofta har flera ansikten, påminner hon samtidigt, som då Amerika under andra världskriget ”bad de svarta ledarna att i det allmännas intresse avstå från sina egna krav”. Författarvännen Richard Wright nekade, ”eftersom han ansåg att hans sak måste försvaras även under kriget”.

Beauvoirs kommentarer om antisemitismen från 1930-talet och under kriget är sparsamma, trots att judiska vänner och före detta studenter deporterades och mördades eller gick i landsflykt. 1985, ett år före sin död, skrev hon förordet till bokversionen av Claude Lanzmanns dokumentära film om Förintelsen, Shoah. I essän ”Öga för öga” problematiserar hon hämnden som fenomen i samband med rättegången mot den franska kollaboratören och högerintellektuelle författaren och journalisten Robert Brasillach. Han anklagades för brott mot mänskligheten och avrättades 1945. Beauvoirs reflektion är intressant därför att den går emot biologiska och psykologiska teorier som förstår hämnd i termer av naturliga instinkter. Hämndbegäret är inte primitivt, anser hon, utan uppstår i ett meningsbärande sammanhang och går därför både att begripa och berättiga. Dess omedelbara syfte är att återupprätta mellanmänsklig ömsesidighet och rättvisa. Problemet är att den gör det med hjälp av våld, vilket riskerar att föda mer våld. I jämförelse med de privata hämndaktioner som var vanliga vid krigsslutet föredrar Beauvoir därför den institutionaliserade offentliga bestraffningen, trots att även den misslyckas med att återupprätta rättvisa.

En söndag i oktober 1947 skriver Beauvoir till Algren om ett möte ”om afrikanska problem” som hon gått på i sällskap med bland andra Sartre, Camus och den åldrade författaren André Gide. En fransk-afrikansk författare hade bett om deras hjälp, förklarar hon, ”eftersom de svarta i de franska kolonierna är ännu mer utnyttjade än i Amerika”. Mötet föll tyvärr inte väl ut, därför att värden enligt Beauvoir var en from och konservativ kristen, till skillnad från den inbjudna gruppen vita ateistiska författare som befann sig politiskt till vänster: ”Han talade om Frankrike och frihet på ett artigt sätt och hoppades att de svarta med det franska folkets hjälp skulle bli lyckliga utan någon revolution, utan att röja de vita ur vägen.” Detta upprörde Beauvoir och hennes sällskap, som ansåg att Frankrike hade handlat orätt och att ”alla vita i kolonierna var skurkar”.

Den fransk-afrikanske författaren var förmodligen den Senegalfödde professorn i klassisk litteratur Alioune Diop. Senare samma år grundade han tidskriften Présence Africaine, som kom att bli négrituderörelsens mest framstående röst. Det skulle dröja tio år innan Beauvoir aktivt engagerade sig i de franska koloniernas frigörelse. Genom en artikel i Le Monde i juni 1960 väckte hon opinion mot tortyr och för den algeriska FLN-aktivisten Djamila Boupachas asyl i Frankrike.

Vad som framför allt vittnar om Beauvoirs förändrade politiska medvetenhet efter resan är hennes studie av kvinnans situation i Det andra könet, som hon färdigställde 1949. Men erfarenheten av att resa som vit under Söderns raslagstiftning motiverade också en analys av de vita amerikanernas etiska självbedrägeri. Och mötet med den amerikanska jazzen ger ett nytt politiskt sammanhang åt hennes existentialistiska idé om etisk uppriktighet eller autenticitet.

Beauvoir upphör aldrig att förundras över att jazzlegenderna och orkestrarna från grammofonskivorna hemma i Paris blir levande för henne på de amerikanska scenerna. Kort före avresan lyssnar hon till Don Redmans Orchestra och bläddrar igenom det afrikanamerikanska livsstilsmagasinet Ebony. Ett av reportagen visar bilder på den vita klarinettisten och saxofonisten Milton ”Mezz” Mezzrow i Harlem, som i en nyutkommen bok har skildrat sitt över tjugoåriga liv med jazzen, från uppväxten i Chicago, via New Orleans och slutligen i New York. En kväll i januari stannar Beauvoir och hennes sällskap till hemma hos Mezz, som med kort varsel har ordnat biljetter till ett av Armstrongs sällsynta framträdanden i Carnegie Hall. Omgiven av musiker och författare serverar han ett glas whisky och ger henne ett signerat exemplar av den självbiografiska Really the Blues. Med knät fullt av skivor och böcker känner Beauvoir sig besläktad med dessa jazzälskare.

Armstrong har blivit gammal och spelar helst för kommersiella syften i överdimensionerade orkestrar ”där jazzens intimitet och sanning gått förlorad”, noterar hon efter konserten. Den amerikanska allmänheten älskar jazz men har enligt Beauvoir mer eller mindre mördat den. De visar lika stor entusiasm för första avdelningens ”autentiska jazz – så ren och transcendent” som för storbandets dansmusik i den andra avdelningen.

När Algren kommer på besök i New York de sista dagarna innan Beauvoirs återresa till Frankrike går de på en konsert med trumpetaren Sidney Bechet på 52:a gatan. ”Han är en av de sista musikerna som spelar i ren New Orleans-stil”, skriver Beauvoir den 11 april. Den numera vithårige solisten ackompanjeras av en pianist, men den lilla nattklubben är så gott som tom. Då får hon syn på en mörkhyad satt kvinna med vitt förkläde som då och då dyker upp vid en liten dörr bakom scenen. Det är förmodligen kocken, hon är i 40-årsåldern med ett trött ansikte men med stora, ivriga ögon. Bechet hade inte kunnat drömma om att ha en värdigare publik, konstaterar Beauvoir:

Med händerna vilande över magen lutar hon sig mot musiken med en religiös glöd. Hennes utslitna ansikte förvandlas sakta, kroppen rör sig till en dansrytm; hon dansar stillastående och frid och glädje har nedstigit över henne. Hon har omsorger och har haft bekymmer men omsorgerna och bekymren är bortglömda; hon har glömt diskförklädet, sina barn och sina åkommor. Utan vare sig förflutet eller framtid är hon fullkomligt lycklig: musiken rättfärdigar hennes krävande liv och världen är rättfärdigad för henne. Hon dansar stillastående, med ett leende i sina ögon som aldrig syns i vitas ansikten, där bara munnen uttrycker glädje. Och när vi betraktar henne förstår vi jazzens storhet bättre än när vi lyssnar till Bechet.

Tre yngre besökare visar passionerat sitt intresse vid ett bord intill. De påminner Beauvoir om konserterna i New Orleans, där den initierade lilla skara som hade letat sig fram till de genuina musikerna lyssnade med samma hängivenhet som andra ber.

Sidney Bechet tillsammans med Bob Wilber, Freddie Moore och Lloyd Phillips på klubben Jimmy Ryan’s i New York, 1947. Foto: William P. Gottlieb. Källa: Library of Congress

Det var under deras första kväll i New Orleans, där de skulle tillbringa fyra dagar. På bussen hade Beauvoir sträckläst Life on the Mississippi, Mark Twains reseskildring ombord på en ångbåt mellan St. Louis och New Orleans och vidare till St. Paul strax före det amerikanska inbördeskriget. I bokens första del berättar Twain flodens historia omväxlande ur europeiska och amerikanska perspektiv, anekdoter från sin tid som lärling ombord på båten och om konsten att navigera på den ständigt föränderliga floden. I den andra delen, som utspelar sig långt senare, varvas berättelser om järnvägarna och de stora moderna städerna – ett intresse Beauvoir delade – med observationer om arkitektur, tragedi och skrönor från livet på floden.

Efter en dag i det franska kvarteret vill Beauvoir och väninnan Sorokine inte missa tillfället att utforska nätternas hemlighet. Beauvoir har fått några namn som hon ringer från en telefonautomat. Inget napp. I New Orleans gamla stadskärna annonseras mexikanska och hawaiianska band, nakendansöser och nattklubbsartister, men vad de söker är ”riktig jazz framförd av svarta musiker”. Finns det alls någon riktig jazz kvar i Amerika? De konsulterar turistguiden och väljer ett ställe på måfå. De visar sig ha tur. Längst ned i restaurangen, som har sjöfartstema, öppnar sig en dunkel veranda där borden gömmer sig bakom träden. Här äter de en kreolsk middag. Diskreta ljus lyser upp borden och i luften ”fladdrar då och då en blå låga av en brinnande konjaksdessert i natten, glassen smälter sakta i ångan från den brända konjaken som smakar körsbär”.

De går till Napoleons hus i franska kvarteret, som enligt legenden förbereddes åt Napoleon Bonaparte efter landsförvisningen 1815. Ägaren uppskattar att de är fransmän men blir dyster när de talar om att de vill höra äkta jazz. ”Situationen mellan svarta och vita har varit väldigt spänd den sista tiden och svarta vill inte längre framträda för vita.” Han föreslår att de ska pröva Absinthe House, där den franskamerikanske piraten och smugglaren Jean Laffite ska ha bott. Tillsammans med sin bror kom han ursprungligen från Bordeaux men flydde till Louisiana från den franska kolonin Saint-Domingue efter den haitiska revolutionen (1791–1804) – historiens första svarta revolution, som genomfördes efter den amerikanska och den franska. Afrikanska slavar och personer av afrikansk härkomst frigjorde sig, avsatte det koloniala styret och etablerade Haiti som den andra självständiga staten på den amerikanska kontinenten efter USA.

De går igenom det första rummets bar och in i det andra rummet, som har bord, stolar och scen där en pianist, gitarrist och basist har inlett ett set. De två väninnorna berörs: ”Den här musiken är ingenting mot Kafésällskapet eller ens musiken i Harlem”, skriver Beauvoir – ”de tre svarta musikerna spelar passionerat, för sig själva. Publiken är liten och inte särskilt elegant … Bandet spelar inte för att tillfredsställa eller förblinda någon; det spelar som det känner för att spela.”

Under konserten dricker Beauvoir och Sorokine zombies, cocktailen som uppfanns i New Orleans och uppkallades efter de ”levande döda” som så ofta förekommer i filmer och deckare från Södern, förklarar Beauvoir. Hon får veta att inte så få ”civiliserade och kultiverade” vuxna i Louisana och Georgia fortfarande tror på dessa plågade spökens existens; ”för att finna evig vila måste liket huggas i bröstet med ett svärd”.

De träffar en ung man, R., med italienskt ursprung och hans spanska sällskap. De två männen sitter längst fram bredvid scenen, lyssnar uppmärksamt och skrattar i samförstånd med musikerna mellan låtarna. De påminner Beauvoir om huvudpersonen i Dorothy Bakers roman Young Man with a Horn, och det visar sig att den ene mannen faktiskt spelar trumpet i en militärorkester i flottan, har studerat musik i Philadelphia och drömmer om att bli musiker. ”Han talar känslomässigt inte bara om jazz, utan också om Stravinskij, Ravel och Béla Bartók. Han har inte läst mycket men hans favoritbok är James Joyces Ulysses. Han är 22 år gammal. Av alla unga människor jag träffat i Amerika är han den första som faktiskt verkar ung.”

Om det hade varit i New York hade han kunnat spela tillsammans med musikerna på scenen. Här är det lika uteslutet som att bjuda dem på en drink vid bordet. ”De ler varmt mot oss för att vi är fransmän. Två av dem har fruar som härstammar från franska Louisiana och talar ålderdomlig franska.” Beauvoir, Sorokine och deras nya vänner småpratar med musikerna från bordet och önskar melodier. När de bryter upp ber musikerna dem att låta mannen med trumpeten och hans vän stanna; ”de uppskattar att spela för människor som verkligen älskar jazz och förstår den”.

Kvällen därpå tar de två unga männen med Beauvoir och Sorokine till ytterligare en bar. En saxofonist och en trumpetare är solister. Återigen försöker Beauvoir sätta ord på vad hon menar med ”autentisk” jazz. För det är här i New Orleans hon möter den, på mindre klubbar med okända artister, snarare än i Carnegie Hall eller till och med Harlems Savoy. Dess syfte är inte främst att underhålla och den är därför befriad från exhibitionism och kommersialism. Jazzen är ”ett sätt att leva och ett skäl till att finnas”, skriver hon. I jämförelse med konst, poesi och tryckt musik har den dessutom privilegiet att kunna kommunicera omedelbart, ”precis som de ögonblick den förvandlar”. Jazzen förmedlar också existensens lidande. Genom musikernas ofta plågade liv finns närheten till döden i bakgrunden, och som publik är det omöjligt att lyssna utan att försjunka med hela sitt jag.

Beauvoirs existentialistiska syn på jazzens autenticitet – som har att göra med det subjektiva uttrycket, förmedlingen av en erfarenhet – skiljer sig från Adornos mer sociologiska inställning till jazzens möjlighet att vara en kritisk röst. För att musik ska vara autonom behöver den enligt honom ha ett ”autentiskt innehåll”, något oväntat som förvandlar oss och på ett förmedlande sätt ifrågasätter det samhälle vi lever i. Genom sin musikteoretiska form måste jazzen kunna bryta med den rådande kulturindustriella ordningen. Om Adorno finner jazzens autentiska innehåll i formen, dess tekniska uppbyggnad och avvikelse, finner Beauvoir det – i likhet med filosofen Jacques Derrida många år senare – i röstens autonomi. På 1990-talet framförde Derrida tillsammans med den amerikanske saxofonisten Ornette Coleman en skenbart improviserad föreläsning på scenen. Derrida läste sin text på franska och Coleman spelade. Föreläsningen byggs kring ett samtal som Derrida fått återberättat för sig mellan Coleman och hans mamma, en före detta slav, som vid ett tillfälle uppmanade honom att aldrig ge musiken ett pris, aldrig sälja det mest värdefulla. Improvisationens sökande efter Colemans mammas röst, ”hans mammas spöke”, skriver Derrida, blir som hos Beauvoir ett sökande efter jazzens egentliga röst.

På sensommaren 1947 går Beauvoir omkring i Saint-Germain-des-Prés i ett par ”vackra blåa sammetsbyxor” och ett par ”fina röda skor”, båda inhandlade i Stockholm för arvodet från en svensk tidskrift som bett henne skriva en artikel om kvinnofrågan. Under arbetet med reseberättelsen har hon också hunnit med att skriva ”en längre essä om kvinnorna” på uppdrag av en tidskrift i New York. Båda texterna ger henne anledning att återuppta arbetet med en bok om kvinnorna, skriver hon i ett brev till Algren. Den 2 december ber hon honom försöka hitta Alva Myrdals Nation and Family i USA. Hon vill att boken om kvinnorna ska bli ”lika betydelsefull som Gunnar Myrdals bok om de svarta”, i synnerhet som Myrdal ser många intressanta likheter mellan de svartas och kvinnornas situation.

Den amerikanska filosofen Margaret Simons menar att Beauvoir genom Richard Wrights ”subjektiva” och Gunnar Myrdals ”objektiva” perspektiv fick metodologiska redskap till sin studie av kvinnan i Det andra könet. I L’Amérique au jour le jour är hänvisningarna till Wright rikliga och hon nämner honom också i Det andra könet. Myrdals analys av strukturellt förtryck är tydligt märkbar. ”Hela kvinnornas historia har skapats av männen”, skriver hon redan i inledningen, och ”på samma sätt som det i USA inte finns någon svart fråga, men däremot en vit, och på samma sätt som ’antisemitismen inte är en judisk fråga, den är vår’, har kvinnofrågan alltid varit en männens fråga.”

Som Beauvoir skriver i Det andra könet utgår hennes betraktelser där från hennes egen erfarenhet och är i den meningen en subjektiv beskrivning av en situation som för henne framstår som asymmetrisk. Hon använder också litterära och självbiografiska texter av andra kvinnor för att komma åt det subjektivt levda. Den fråga hon undersöker i boken är varför kvinnan på alla områden tycks inta en underordnad ställning i förhållande till mannen. Med en berömd formulering skriver hon att ”[m]annen är subjektet, den väsentliga. Kvinnan är den andra.” I självbiografin säger hon att hon därför ”läste allt hon kunde komma över i ämnet”.

På franska kom verket ut i två volymer, Les faits et les mythes (Fakta och myter) och L’expérience vécue (Den levda erfarenheten). På svenska utgör dessa texter två delar av en och samma bok. En viktig slutsats av första delens första kapitel, där Beauvoir diskuterar biologiska utgångspunkter, är att ”kvinnans kropp är ett väsentligt element i den situation hon innehar i denna värld” men att den inte räcker för att definiera henne. Kroppen kan ”endast bli en levd verklighet i den mån den är förmedlad av ett medvetande och genom handlingar som utförs i ett samhälle”. Hon tar sig därför an uppgiften att ”ta reda på hur naturen genom historien har återskapats” hos kvinnan, eller som hon också uttrycker tanken: ”vad mänskligheten har gjort med människohonan”. Efter att på liknande sätt ha avfärdat uppfattningen att kvinnan skulle definieras av ett psykologiskt eller ekonomiskt öde övergår Beauvoir till att undersöka hur ”den kvinnliga verkligheten har uppstått” genom att studera historien, religionerna och de med dem förbundna myterna.

Det andra könet väckte skandal när den kom, trots att den först portionerades ut i artiklar i Les Temps Modernes och i modemagasinet Paris-Match. Det var avsnitten om kvinnlig sexualitet som chockerade. Dessutom anklagades boken för att vara ”individualistisk och vulgär” och ett uttryck för amerikansk masskultur. Antiamerikanismen förenade konservativa katoliker med kommunister och kritiken var inte ogrundad. Beauvoir hade läst den amerikanska Kinsey-rapporten om människans sexuella vanor, vars första del kom 1948, och byggde delar av beskrivningen av kvinnors sexualitet på den tyska psykoanalytikern Karen Horneys fallbeskrivningar. Sedan 1930-talet var Horney bosatt och verksam först i New York och sedan i Chicago.

Det är också via amerikanska feministiska tolkningar på 1950-talet som Det andra könet har återvänt till Europa och blivit en klassiker att förhålla sig till. På båda sidor av Atlanten har den hyllats och kritiserats, inte minst för att Beauvoir inte förde någon dialog med de kvinnliga svarta intellektuella som var verksamma vid samma tid som hon i Frankrike, för att hon jämför olika former av förtryck på ett sätt som låter förtrycken konkurrera med varandra och för att hon trivialiserar historiska former av institutionaliserat slaveri genom att beskriva kvinnor metaforiskt som slavar. Även om Beauvoir står i en politisk filosofisk tradition där slaveriet sedan 1700-talet har varit en metafor för olika former av förtryck är kritiken tveklöst berättigad.

När Beauvoir skildrar ”den amerikanska kvinnans” väg mot fullständiga medborgerliga rättigheter 1919 handlar det om den vita kvinnans emancipation; en militant suffragettrörelse bildades enligt engelsk modell 1913 av den vita kväkaren Alice Paul, och det ”Women’s Party” som tog form i Chicago var de vita kvinnornas parti.

Beauvoirs reseberättelse kan på flera sätt läsas som en mer radikal förstudie till Det andra könet.

Vid upprepade tillfällen betonar Beauvoir att ordet ”kvinna” och ”kvinnlig” inte hänvisar till någon arketyp eller inneboende essens, utan till ”den gemensamma bakgrund mot vilken varje enskild kvinnlig existens framträder”. Men det ”traditionella öde” för kvinnan hon beskriver är trots allt en vit, kristen europeisk kvinnas traditionella öde, inte en judisk europeisk kvinnas traditionella öde, en svart afrikanamerikansk kvinnas traditionella öde eller en algerisk koloniserad kvinnas traditionella öde. Samtidigt behöver en sådan diskussion ta hänsyn till Beauvoirs filosofiska metod, som var inspirerad av 1900-talets fenomenologiska tanketradition. Enligt den utgår hon avsiktligt från sin egen situation och horisont. Hennes uttryckliga syfte är att trotsa ett dogmatiskt tänkande och istället beskriva världen på ett sätt som är mer nyanserat och troget den subjektivt levda erfarenheten: världen såsom den framträder för henne själv.

Beauvoirs reseberättelse kan på flera sätt läsas som en mer radikal förstudie till Det andra könet och delvis svara på kritiken mot verket. För det första gestaltar den enskilda kvinnor som på olika sätt avviker från en vit borgerlighet – en existentialistisk nattklubbsinnehaverska i Chicago, en konservativ kvinnlig journalist i Texas, en svart kvinnlig pianist i New Orleans, den kvinnliga kocken på 52:a avenyns jazzklubb och författarväninnorna från Paris, Nathalie Sorokine och Stépha Gerassi. De är enskilda exempel, ”undantag” i Kierkegaards mening, genom vilka vi kan förstå den amerikanska tillvaron. Genom att berätta om sin personliga upplevelse av vithet i rassegregationens förtryckande system visar Beauvoir inte bara på en medvetenhet om det institutionaliserade slaveriets efterverkningar. Som offentlig intellektuell utnyttjar hon dessutom privilegiet att publicera sig och genom artiklarna i Les Temps Modernes väcka opinion mot den amerikanska Jim Crow-lagstiftningen.

Hur det strukturella amerikanska rasförtrycket öppnade Beauvoirs ögon för det strukturella förtrycket av kvinnorna i Frankrike är också intressant i sig. Kanske kan det tolkas i ljuset av den afrikanamerikanska historikern och medborgarrättsaktivisten W.E.B. Du Bois (1868–1963) lyhörda jämförelse mellan det institutionaliserade slaveriet och Förintelsen. Efter ett besök i ruinerna från Warszawas getto 1947 skriver han i en skildring från sin europeiska resa två år senare att resultatet av besöket inte främst var ”en bättre förståelse av det judiska problemet, utan en verklig och mer fullständig förståelse av de svartas problem”.

Du Bois solidaritet på resan i Europa har blivit ett berömt exempel på hur det kulturella minnet förgrenar sig. Minnet av Warszawas getto konkurrerar inte med minnet av det institutionaliserade slaveriet och suddar inte heller ut dess egenart. Tvärtom belyser de varandra som kulturella minnen av två unika former av förtryck. Beauvoirs föreläsningsturné samma år gjorde det möjligt för henne att finna solidariska kopplingar mellan förtrycket av USA:s svarta befolkning och det hon förstod som förtrycket av kvinnorna i Europa – kopplingar som var framsynta i hennes egen tid.

Resan bestämde också kursen för hennes fortsatta författarskap genom att binda samman två världar, den gamla och den nya. Vid mitten av 1950-talet var Beauvoir en etablerad författare. Les Temps Modernes hade blivit en viktig politisk och intellektuell röst, nu för Algeriets befrielsekamp. I romanen Mandarinerna, som kom ut 1954, blickar hon tillbaka på den omedelbara efterkrigstiden och skildrar en krets intellektuella som försöker hitta sin plats i en förändrad värld. Titeln anspelar på det västerländska ordet för en utdöende klass av bildade ämbetsmän i det kejserliga Kina. Romanen förändrade Beauvoirs liv på ett personligt plan. Mandarinerna belönades med det prestigefyllda Goncourt-priset 1954. Efter skandalen kring Det andra könet gjorde det henne till en litterär celebritet. För prissumman kunde hon köpa en lägenhet åt sig själv och lämna hotellrummen.

Trots att Beauvoir inte ville kalla det en nyckelroman kände många igen existentialisterna vid romanvärldens kafébord, på nattklubbarna och på den fiktiva tidskriften L’Espoire. Under en konferensresa till USA träffar den kvinnliga huvudkaraktären Anne, en vänsterintellektuell psykoanalytiker, den amerikanske författaren Lewis. De inleder ett passionerat förhållande men Anne återvänder till Frankrike. Ett huvudtema i romanen är enligt Beauvoir upprepningen, som filosofen Kierkegaard förstår begreppet: ”För att verkligen äga en skatt måste man ha förlorat den och återfunnit den.” Anne återupptar sina tidigare intellektuella och politiska engagemang och sina avbrutna vänskaper i Paris. Men hon gör det med en ny klarsyn.

ULRIKA BJÖRK är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon disputerade 2009 vid Helsingfors universitet och har forskat och skrivit om bland annat Simone de Beauvoirs tänkande och Hannah Arendts politiska fenomenologi.

Bibliografi

Theodor W. Adorno, ”On Jazz”, övers. Jamie Owen Daniel, Discourse, vol. 12, nr 1, Fall-Winter 1989–90, s. 45–69.

Hannah Arendt, ”What is Existential Philosophy?”, Essays in Understanding 1930–1954: Formation, Exile, and Totalitarianism, Jerome Kohn (red.), New York: Harcourt & Brace, 2005, s. 163–187.

Hannah Arendt, ”French Existentialism”, Essays in Understanding 1930–1954: Formation, Exile, and Totalitarianism, Jerome Kohn (red.), New York: Harcourt & Brace, 2005, s. 188–193.

Simone de Beauvoir, Andras blod, övers. Eva Alexanderson-Lundström, Stockholm: Bonnier, 1946.

Simone de Beauvoir, För en tvetydighetens moral, övers. Mats Rosenberg, Göteborg: Daidalos, 2018.

Simone de Beauvoir, ”What is Existentialism?”, övers. Marybeth Timmermann, Philosophical Writings, Margaret A. Simons (red.), Urbana: Illinois University Press, 2004, s. 323–326.

Simone de Beauvoir, L’Amérique au jour le jour, Paris: Gallimard, 1948.

Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg i samarbete med Eva Gothlin, Stockholm: Norstedts, 2002.

Simone de Beauvoir, Mandarinerna, övers. Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg, Stockholm: Norstedts, 2013.

Simone de Beauvoir, Världen öppnas, övers. Kerstin Hallén, Stockholm: AWE/Geber, 1986.

Simone de Beauvoir, A Transatlantic Love Affair: Letters to Nelson Algren, New York: The New Press, 1998.

Jacques Derrida, ”Play – The First Name 1 July 1997”, övers. Timothy S. Murphy. Genre, vol. 37, nr 2, 2004, s. 331–340.

W. E. B. Du Bois, ”The Negro and the Warsaw Ghetto”, Jewish Life, May 1952, s. 14–15.

Frantz Fanon, Svart hud, vita masker, övers. Stefan Jordebrandt, Malmö: MTM, 2021.

Max Horkheimer och Theodor W. Adorno, Upplysningens dialektik. Filosofiska fragment, övers. Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, Göteborg: Daidalos, 1997.

Peter Hulme och Peter Youngs (red.), The Cambridge Companion to Travel Writing, Cambridge: Cambridge University Press, 2002.

Søren Kierkegaard, Upprepningen. Ett försök i experimentell psykologi av Constantin Constantius, Guldsmedshyttan: Nimrod, 1995.

Mary McCarthy, ”Mlle. Gulliver En Amerique”, The Reporter, January 22, 1952, s. 34–37.

Alva Myrdal, Nation and Family: The Swedish Experiment in Democratic Family and Population Policy, New York: Harper, 1941.

Gunnar Myrdal, An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy, vol. I & I I, New Brunswick & London: Transaction Publishers, 1996.

Pierre Nora, ”America and the French Intellectuals”, Daedalos, vol. 107, nr 1, s. 325–337.

Blaise Pascal, Tankar, övers. Ingar Gadd, Lund: Bakhåll, 2006.

Michael Rothberg, ”Från Gaza till Warszawa: Kartläggning av det mångförgrenade minnet”, övers. Jim Jakobsson, i Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar, Johan Redin och Hans Ruin (red.), Göteborg: Daidalos, 2016, s. 263–289.

Jean-Paul Sartre, Flugorna; Inför lyckta dörrar, övers. Eyvind Johnson, Stockholm: Bonnier, 1944.

Jean-Paul Sartre, Döda utan gravar; Den respektfulla skökan, övers. Eyvind Johnson, Stockholm: Bonnier, 1947.

Margaret A Simons, Beauvoir and The Second Sex: Feminism, Race, and the Origins of Existentialism, Lanham, Md.: Rowman & Littlefield, 1999.