Lyssna

Bartholomeimassakern

På sensommaren 1572 i Paris inträffade ett av historiens värsta massmord. Med ett kungligt bröllop som förevändning försökte den katolska regimen i Frankrike utplåna stora delar av Europas protestantiska maktelit. Historiker menar att den så kallade Bartholomeimassakern slutgiltigt tog död på renässansens drömmar om frihet, förnuft och tolerans. Men vad vet vi egentligen om vad som hände? Anna Carlstedt återbesöker ett ökänt blodsbröllop.

Frankrike, augusti 1572. Ryktet drar som en nyckfull vind genom landet. Ett rykte som säger att tusentals människor slaktats i Paris, i ett blodbad som fortfarande pågår. Fransmännen är luttrade efter årtionden av inbördeskrig i religionens namn, men en massaker av den här omfattningen har de aldrig hört talas om. Snart bekräftas de fasansfulla ryktena av de få som lyckats fly undan massmorden. Målet verkar vara att lemlästa och döda samtliga protestanter som vistas i huvudstaden.

Hur kunde detta ske? Bara en vecka tidigare hade gäster strömmat till Paris från hela Europa för att få vara med om sin tids största fest. Den stad de anlände till var inte en plats för folkmord utan för glädjeyra. Karnevalsstämning rådde och det franska hovet hade inte sparat på något. Till gästerna hörde ett stort antal protestanter från flera länder. De hade vågat sig till Paris trots den stenhårda katolska regim som rådde och religionskrigen som rasat i decennier.

Frankrike regeras av den 22-årige Karl IX, en sjuklig och mentalt instabil kung som till stora delar tvingats förlita sig på ett par av de mäktigaste katolska familjerna, men även på sin mor, den kraftfulla drottningen Katarina av Medici. De har nu tillsammans lyckats förespegla hela sin omvärld att ett kungligt bröllop skall hållas som en akt av försoning och som ett sätt att få slut på krigen. Såväl katoliker som protestanter hörsammar inbjudan och beger sig till festligheterna som äger rum i Paris i slutet av augusti. De flesta av de reformerta gästerna kommer aldrig hem igen.

Brudgummen Henrik är 19 år gammal, protestant och prins av Navarra. Han har hämtats till Paris för att giftas bort med den katolska prinsessan Margareta – som inte vill ha honom. Men de båda ungdomarna är bara schackpjäser på ett bräde. Hovet rustar till bröllop i ett desperat läge för Frankrike. Det som Henrik VIII lyckats med i England – att förena protestanter och katoliker i den anglikanska kyrkan – har inte lyckats i Frankrike som nu långsamt förblöder sedan många år. En helig allians i form av ett äktenskap skall nu ge landet hoppet tillbaka.

Brudparet förs till Notre Dame-katedralen i hjärtat av staden, och när den fyra timmar långa mässan är över är det dags att fira. Festen är ett välkommet avbrott i parisarnas elände. Krigen har tömt statskassorna, pestepidemier och flera år av missväxt har satt fruktansvärda spår hos befolkningen. Nu finns det plötsligt bröd och skådespel. De flesta av de svältande parisborna kan bara drömma om att delta i de baler och banketter som ges vid hovet, men även ute på gator och torg går det att få del av överflödet för den som vet att hålla sig framme. Fyrverkerierna och tornerspelen är för alla. På Seine-floden flyter gudar och gigantiska havsmonster i papier mâché förbi. Vinfat töms och sötsaker delas ut. Brudens mor, drottning Katarina, kommer från Italien och har gett order om att hela hovet, utvalda invånare i Paris och alla de tusentals tillresta gästerna skall få roa sig ”som i Florens”.

Hela den sargade staden vänder på dygnet i den backantiska yran. Människor sover på dagarna och festar hela nätterna. Om protestanterna till vardags tillämpar de strikta levnadsregler som Kalvin och andra stränga reformerta ledare förordar, tycks de flesta inte ha några problem att göra avsteg från dessa i Paris. Här råder Bacchus’ lagar snarare än Luthers. På ytan tycks sålunda hela tilltaget lyckat. Bröllopet, som beseglar det symboliska avtalet mellan de båda sidorna i konflikten, har föregåtts av andra diplomatiska mått och steg. Protestanternas ledare amiral Gaspard de Coligny har återupptagits vid hovet, och flera viktiga handslag har gjorts.

 

Snart börjar ändå parisarna ana att något inte riktigt stämmer. I ett av palatsen iscensätts under firandet ett mysteriespel, enligt medeltida modell. Brudgummen Henrik och hans följe tvingas i pjäsen axla roller som kringirrande riddare. Efter döden bultar de på paradisets portar, men de blir inte insläppta. De himmelska härskarorna – anförda av den unge kung Karl IX själv och hans bröder – upplyser de stackars riddarvålnaderna om att de inte är välkomna, eftersom de är kätterska (reformerta) syndare. Som om detta inte räcker arrangeras sedan ett tornerspel på Louvrens borggård. Här kläs kungen och hans bröder ut till gudar ur grekisk-romersk mytologi, medan prins Henriks kostym skall föra tankarna till ”en otrogen turk”. Protestanterna finner sig förödmjukade. Samtidigt tycker katolikerna att deras ledare gjort alltför stora eftergifter, som låtit ”den orena fienden” strömma till Paris i tusental.

Den 22 augusti, när Henrik och prinsessan Margot redan är gifta och bröllopsfestligheterna pågått i fyra dagar, inträffar något som tydligt vittnar om att saker och ting inte står rätt till. En lönnmördare – oklart på vems uppdrag – har fattat posto med en musköt i ett gallerförsett fönster i närheten av huset på rue de Béthisy som hyser protestanternas ledare amiral de Coligny. När amiralen lämnar sin bostad avfyras musköten.

Mordförsöket misslyckas, kulan träffar bara Coligny i armen. Mördaren undkommer genom en bakdörr, där en häst lägligt väntar. Under ett par dygn råder en obehaglig stämning i Paris. Det viskas om fler mord, som själva kungahuset sanktionerat. De flesta av stadens invånare vet inte vad som faktiskt har hänt, och vad som bara är rykten. Dessutom är det många som helt enkelt inte bryr sig, utan sorglöst fortsätter det hejdlösa festandet på kungahusets bekostnad. Men bara två dagar senare, på helgonet Bartolomeis dag den 24 augusti 1572, finns plötsligt ingen återvändo. På det kungliga slottet Louvren sliter en milis amiralens viktigaste män ur sina sängar; avväpnar dem, släpar ut dem på borggården och skär halsarna av dem, efter att schweiziska och franska garden stuckit sina lansar i offren.

Ryttare ur livgardet anländer, med order att söka upp amiral Coligny. Den protestantiske ledaren har flyttats till slottet efter mordförsöket och är sängliggande i sårfeber. Men han reser sig snabbt när soldater börjar välla in i hans rum. Det kungliga livgarde som skulle skydda amiralen vänder sig nu istället emot honom. För ett ögonblick hejdar de sig: alla, oavsett falang, har respekt för amiralen som alltid visat sig vara en modig och rättskaffens man. Det blir en berusad soldat som får den otacksamma uppgiften att sticka svärdet i den obeväpnade, sårade Coligny.

När amiralen är död slängs liket ut genom fönstret, ner på gatan, och hamnar framför fötterna på hertig Henrik av Guise, katolikernas hjälte och kungens förtrogne. Han stampar på det sargade liket. Det är Henrik av Guise som har lett milisen till amiralen. Denne hertig, jämnårig med kungen, har rykte om sig att vara en osedvanligt grym fanatiker. Hans far var en stor befälhavare, och redan vid 17 års ålder gick sonen i faderns fotspår och utmärkte sig i inbördeskrigen. Historier går om hans gränslöshet i strid. Sättet varmed han behandlar den djupt aktade amiralens lik är typiskt för honom, och visar samtidigt att situationen i Paris börjar spåra ur. Men vem beordrade egentligen mordet?

Efter Colignys död brakar helvetet löst. Slakten fortsätter urskillningslöst, över hela Paris. Det finns flera ögonvittnesskildringar bevarade från tiden. En av de mest gripande är nedskriven av en reformert köpman från Strasbourg. Han hade inte kommit till Paris för bröllopet, utan för att göra affärer. Vi vet dock att han var god vän med hertig Philippe-Louis de Hanau, en framstående protestantisk parisare, eftersom köpmannen skriver att han var inhyst i de Hanaus privatpalats.

François Dubois, Le Massacre de la Saint-Barthélemy, utförd mellan cirka 1572 och 1584. Finns idag på Musée cantonal des Beaux-Arts, Lausanne.

Köpmannen nedtecknar sitt vittnesmål på väg hem, när han lyckats ta sig ut ur den franska huvudstaden efter en veckas traumatiska upplevelser. Till sin fasa får han under resan tillbaka till Strasbourg uppleva hur dödandet sprider sig genom landet, med nya massakrer i bland annat Meaux och Châlons sur Marne. Hans skildring börjar den 24 augusti 1572:

Under dagen fortsatte dödandet. Katolikerna kändes igen på att de fäst ett litet kors vid hattbrättet. De var försedda med vapen, medan hugenotterna i de flesta fall var obeväpnade. Man fyllde gatorna och genomsökte alla hus där de visste att ”kättare” var inhysta. Katolikerna drog fram och skrek att de handlade ”i Guds namn”. De släpade ut protestanterna ur husen, slet av deras kläder, dödade dem och stympade dem. Man släpade liken ned till Seine och vräkte kroppar och delar av kroppar i floden. Ingen tog någon notis om mig där jag stod i en port med min hund. Jag trodde att hunden skulle löpa amok, men den satt bara där och tryckte sig mot mina ben, som om den uppfattade det fasansfulla i det hela likaväl som jag. Jag har tänkt att jag inte skall skriva om allt jag sett, men jag inser att jag ändå som kristen människa måste göra det. Om dessa stackars själar dödades på detta sätt, skulle jag då inte ens kunna sätta det på pränt? Det som jag knappt kan förmå mig att skriva är att de inte bara dödade vuxna män utan också kvinnor och barn.

Man hade under natten markerat dörrarna där man visste att det bodde protestanter. De hade kommit för att vara med på bröllopet, och en del hade hustru och barn med sig. Jag har läst i bibeln om hur man högg barn mitt itu, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få se detta med egna ögon. Och att man tar en gravid kvinna, tvingar ned henne på marken och sprättar upp hennes buk, detta trodde jag bara var något som soldater som kommer hem från kriget berättar för att framställa sin fiende som ett odjur. Jag trodde inte att en människa verkligen skulle kunna göra det. Men nu har jag sett det.

 

Frågan ekade genom Paris: vem ligger bakom dessa illdåd?  Katarina, kungens mor? Den ultrakatolska familjen Guise, på egen hand? Hertig Henrik av Anjou, kungens bror? Eller den unge kungen själv, Karl IX? Den senare var vid tiden för mordförsöket på amiral Coligny två dagar tidigare fullt upptagen med att spela ett parti fjäderboll med vännen och intrigmakaren Henrik av Guise i bollhuset i Louvren. Så fort kungen nåddes av nyheten gav han åtminstone sken av att vara bestört, slängde ifrån sig sin racket och begav sig hem till den svårt sårade amiralen. Det var då kungen gav order om att hans eget livgarde skulle beskydda amiralen och att den sårade skulle flyttas till Louvren. Dessutom utlovade han en grundlig utredning av brottet.

Uppgifterna om vad som därefter sker går isär i de samtida källorna. Men fram tonar en bild av att hertig Henrik av Anjou, kungens bror och närmast i tronföljden, slår klorna i den förvirrade och hårt pressade kung Karl. Henrik som fyllt 21 är visserligen ett år yngre än Karl, men är både mer mentalt stabil och mer ambitiös. De samtida källorna vittnar om hur Henrik försöker förmå Karl att ”göra rent hus” med de ”otrogna” och ”orena” protestanterna. Henrik intrigerar dessutom ständigt bakom kulisserna i maskopi med klanen Guise, och kan mycket väl ha fått för sig att gripa tillfället i flykten för att försvara ”den heliga tron”. Forskningen har varit oense om hur stor roll deras mor, Katarina av Medici, har. Hon, som ”importerades” från Florens, har länge haft ett dystert eftermäle i Frankrike. Drottning Katarina har kallats ”en mask från Italiens mörka grav”, en ”vidskeplig häxa” – och givits skulden för massakrerna.

Det var först när hon blev änka 1559 som Katarina fick ett avgörande inflytande vid det franska hovet eftersom hon vid det laget var mera respekterad. Så småningom kom hon att fungera som en stabil kraft när hennes tre mer eller mindre odugliga söner (Frans II, Karl IX och Henrik III) avlöste varandra på tronen. Forskningen idag anser i allt högre utsträckning att hon inte kan har varit den drivande kraften bakom massakern 1572, då minst 3000 människor dog.

Brev och andra samtida dokument visar snarare hur hon vid flera tillfällen under 1560-talet försökte få slut på inbördeskrigen med hjälp av olika traktat och politiska kompromisser. Hon försökte balansera inflytandet från olika mäktiga ätter som Guise och Condé. Det verkar därför osannolikt att Katarina de Medici, just i samband med det bröllop som skulle gjuta olja på vågorna, skulle ha gett order om att mörda Coligny (och alla andra reformerta ledare). Man skall också komma ihåg att hon beskyddade de protestanter som överlevde massmorden.

Det vi säkert vet är vilken konstellation som på kvällen den 24 augusti samlas hos kungen. Gruppen leds av de båda Henrik – kungens bror och hertigen av Guise – som har den veke kungen i sitt våld. Och här är källorna samstämmiga: de erkänner, som grupp, mordet på Coligny. Kung Karl själv förstår sannolikt inte mycket – han har ju själv umgåtts alltmer med protestantiska ledare under senare tid, och trott att en fredlig lösning varit inom räckhåll. De lyckas övertyga honom om att hugenotterna smitt hemska planer: att de planerat utnyttja sin vistelse i Paris till att utplåna hela kungafamiljen och ta makten, samt att protestanterna bara bidat sin tid medan alla i huvudstaden bokstavligen sänkt garden, avslappnade med hjälp av vin och alla lovande utfästelser om fred. Kungens bror och de katolska ledarna spelar vid det här läget på kungens välkända och totala oförmåga att fatta beslut och leda landet med kraft. De kallar honom helt öppet för feg, och anklagar honom för att största landet i fördärvet med sin undfallenhet. Hertigen av Anjou upprepar för sin bror att det enda sättet att undvika ett nytt religionskrig – minst det åttonde i raden – är att kväsa det protestantiska upproret i sin linda. Henrik hotar med att omedelbart lämna hovet – och ta deras mor med sig – om inte hans bror kungen griper in och redan samma natt ser till att varenda reformert ledare undanröjs. Kung Karl blir helt ifrån sig. Han velar fram och tillbaka, men de andra pressar på. Till slut reser sig Frankrikes kung och vrålar, så högt hans späda kropp tillåter: ”I natt! Döda alla! Alla! Låt INGEN undkomma som kan utkräva hämnd!”

På portarna till de hus där man tror sig veta att det finns protestanter ritas kors med krita.

Henrik av Guises milis står redan beredd. De går samman med hovets milis och med stadsmyndigheterna i Paris. Medan klockan passerar midnatt den 24 augusti drar de runt och väcker alla i de hus där de vet att det bor katoliker, som varnas och uppmanas att beväpna sig och delta efter förmåga. De får också order att förse sig med märkta armbindlar. På portarna till de hus där man tror sig veta att det finns protestanter ritas kors med krita. Milisen delar också ut listor med namn, för att förövarna skall kunna gå systematiskt till väga. De hugenotter som gått och lagt sig, inhysta hos vänner och släktingar, mördas i sina sängar eller på väg ut när de försöker fly, om de hunnit varnas av de förtvivlade ropen och skotten. Ute på gatorna och uppe på taken mejas de flyende ned – av båda kön och i alla åldrar. Liken staplas i högar, som pojkar betalas för att släpa till floden och dumpa i vattnet.

Protestanter som hållit till i utkanten av Paris men som redan nåtts av rykten, kommer roende på Seine för att söka det beskydd som deras kung har lovat dem inför resan. De blir lättade när de får syn på medlemmar av kungens livgarde och försöker ta sig fram till dem. Men istället för att rädda dem skjuter soldaterna rakt mot dem. Kungen själv, som drabbad av vansinne, försöker skjuta prick på sina reformerta undersåtar från fönstren på Louvren som vetter mot floden.

Nu genljuder stormklockorna i hela Paris. Men vid halv fem på morgonen finns det fortfarande delar av Louvren dit nyheterna om det som pågår ännu inte nått. Slottet är redan under denna halva av 1500-talet enormt, med sammanlagt flera kilometer av salar och korridorer. De protestantiska adelsmän som håller till i de inre delarna av slottet har ännu ingen aning om katastrofen. När de hör tumult som närmar sig tror de att deras värdar tänker bjuda på ännu ett nattligt upptåg som en del av firandet. När de får syn på de första knektarna uppfattar vissa de blodiga utstyrslarna som makabra maskeradkostymer. De oförberedda offren sticks ner i sovrum, korridorer, trappor. De som försöker fly genom fönstren och inte slår ihjäl sig direkt av fallet sticks ned med pikar.

När dessa illdåd väl är ett faktum beter sig kungen som om han medvetet inte bara iscensatt alltsammans utan planlagt denna slakt på sina egna undersåtar sedan en längre tid. Karl IX menar att han ”renat” sitt land. Hundratusentals protestanter väljer att lämna Frankrike.

Har den franske kungen beordrat detta? Jag kan inte tro det. Det verkade som om det var blodet som gjorde människorna galna. Floden var röd. Gatorna var röda. Blodet stänkte upp över husens leriga väggar. Människor halkade i blodet. Man brukar säga att någon ”har blod på sina händer”. Jag undrar om de som säger så förstår vad det innebär. Mördarna i Paris hade inte bara blod på sina händer. Och där stod jag med min hund, i en port på rue St Martin, nästan nere vid floden, och såg allt detta framför mina ögon. Jag tänkte att detta skedde på en söndag. Guds dag. Deltog alla katoliker? Nej. Det var en blodtörstig hoper som drog fram. Men jag vet också att många katoliker, som vägrade delta eller som bara var allmänt skräckslagna, försökte fly staden eller helt enkelt gömde sig i sina hem. Många av dem hade dessutom protestanter inhysta hos sig. Drottningen hade ju proklamerat, när hon talade till folket vid Tour St Jacques, att det stundande bröllopet skulle betyda fred mellan katoliker och reformerta. Därför fanns det katoliker som öppnade sina hem för hugenotter de kände. Ofta var de släkt, och de gladdes åt dessa tecken på förbrödring. Vad som hände med dessa människor vet jag inte. Blev de också mördade? Blev deras hem plundrade?

Redan på den första dagens kväll lyckades jag hämta min häst och ta mig till bort till stadsmuren vid Porte Dorée. Mina papper var i ordning, de såg att jag var en köpman från Strasbourg som varit i staden för att leverera broderade tyger till bröllopet, och man lät mig fara. Vakterna frågade mig inte ens om jag var katolik eller inte. Fast jag var lättad kändes det hela märkligt. Jag kunde lämna en stad bakom mig som måste ha liknat Jerusalems förstörelse eller plundringen av Rom, och påbörja resan tillbaka till Strasbourg. Resan tog tre dagar, och under hela den tiden ägnade jag mig åt två saker: att oroa mig för överfall – och att försöka tänka ut hur jag skulle beskriva det jag varit med om för min hustru och mina barn.

Jag blev inte överfallen. Massakern pågick efter vad som sagts i Paris i tre dagar innan plundringen fortsatte på landsbygden runt staden i allt vidare cirklar. Tydligen var det först när det började gå rykten om att en del av protestanterna lyckats ta sig ut ur staden som man lämnade Paris och gav sig av till häst för att söka upp dem och döda dem. När jag väl kommit hem märkte jag i stort sett ingenting av detta i Strasbourg. Man talade inte ens om det från predikstolen i katedralen söndagen därpå. Men å andra sidan, vad skulle man säga?

Jag förstår inte hur det franska kungahuset skall kunna verka efter detta. Frankrike torde vara dömt till undergång. Jag kan inte sluta tänka på den unge prinsen av Navarra som kommit till Paris för att gifta sig med den katolska prinsessa. Lever han? Och om han lever nu, hur skall han överleva vid hovet? Vad skall den stackars mannen ta sig till? Jag har inte tänkt så om någon, men nu tänker jag det, Gud förbjude: Det vore kanske lika bra att han vore död.

Men en av de få protestanter som överlever är just den nygifte prins Henrik. Han har hållit till i bollhuset under kvällen, intet ont anande, men hämtas till kungens rum sedan ordern att döda alla har fällts och milisen gett sig ut på gatorna. Det är oklart hur mycket information prinsen av Navarra hunnit skaffa sig om situationen i Paris, men han kan snabbt konstatera att kungen – hans svåger – är ifrån sina sinnen. Så fort Karl får syn på Henrik tjuter han: ”Mässan eller livet!”.

Henrik behåller lugnet. Ingen rör honom, och han lyckas till och med, tillsammans med sin nyblivna hustru Margot, gömma ett antal hugenotter i sina våningar medan slakten fortgår. Henrik är inte intresserad av martyrdöden utan gör det som förväntas av honom. Religionskrigen har präglat hela hans ungdom och han vet vad som krävs för att överleva. Det han gör för sina trosfränder gör han bakom kulisserna, och i övrigt visar han upp den fasad som förväntas. Så även under det massmord som pågår. Prinsen är helt i klorna på kungafamiljen och den inflytelserika släkten Guise. När dödandet väl är över, flera veckor senare, är han fast i Paris. Och i stort sett alla hans bundsförvanter är mördade.

 

Till slut, efter ett antal dagar, lägger sig lugnet åter över Paris. Överlevande protestanter ges fri lejd efter att den nygifte prins Henrik vädjat till sin svärmor och till kungen som inte är tillräknelig. Ett slags stabilitet infinner sig i riket, men till ett fruktansvärt pris. Det som inletts i Paris sprider sig genom landet och fortsätter i månader. Det är ingen som vet hur många protestanter som mördas. Vissa källor skriver 15 000 totalt i Frankrike inom loppet av några månader, andra skriver upp till 60 000.

Omvärlden reagerar på olika sätt. Filip II i Spanien, en djupt religiös tyrann som vigt sitt liv åt att värna den romersk-katolska kyrkan, sägs ha skrattat högt när han nåddes av nyheterna. Påven själv firar med att låta tillverka en särskild medalj (!) till minne av händelsen och påbjuda att Te Deum skulle sjungas i Peterskyrkan. I länder och städer som styrdes av reformerta reagerar man givetvis med bestörtning. Antoine du Ferrier, den franske ambassadören i Venedig, blir fullständigt bestört och skriver ett brev hem till kungamodern Katarina som kunde ha kostat honom livhanken, där han skarpt kritiserar henne och ställer henne till svars. Michel del Montaigne och många andra fromma katoliker sörjer och tar avstånd från dåden.

Det tar många år för Frankrike att läka efter inbördeskrigen, med Bartolomeimassakern som en kulmen. Den lutherska läran får om möjligt ännu fler anhängare efter massakern. Det finns också förhoppningar om att massmorden och dess efterdyningar skall få tidens ledare att sansa sig. Men lugnet på kontinenten är bedrägligt, och det dröjer inte många år förrän Trettioåriga kriget står för dörren, med vår egen kung Gustav II Adolf som en av förgrundsgestalterna. Han som kallas ”protestantismens försvarare” och ”Lejonet från Norden”. Och med detta krig skall barbariet om möjligt komma att nå ännu högre höjder.

Åren går och den protestantiske Henrik lyckas navigera i den till synes hopplösa situationen. Han konverterar på pappret, biter ihop i sitt arrangerade äktenskap med Margot och lyckas få svärmor Katarina av Medici att tolerera honom. Det är när livet vid hovet – så gott det går – återfår en normalitet som Henrik sägs fälla de bevingade orden ”Paris vaut bien une messe” – Paris är väl värt en mässa. Uttrycket används ofta i Frankrike fortfarande, när svåra kompromisser behövs för att värna demokratin. Det är inte belagt när han säger det, och om han verkligen gör det, men konverterar till katolicismen, det gör han minst två gånger officiellt under sitt liv.

Decennierna går och Henrik bidar sin tid i skuggan av politiken. Han rider, fäktas, dansar, duellerar och jagar. Närmare två decennier efter Bartolomei-massakern blir så Henrik Frankrikes regent 1589, när alla Katarinas egna söner är döda. Han får slut på inbördeskrigen och ställer landet på fötter med hjälp av sin legendariske inrikesminister Sully. Tillsammans utvecklar de en framgångsrik strategi, att bedriva handel med grannländerna istället för att kriga mot dem. Men framför allt blir Henrik den förste att få till stånd ett franskt traktat om religionsfrihet. Han älskas av hela befolkningen, och 500 år senare hålls hans minne fortfarande kärleksfullt levande i Frankrike. När fransmännen firade ett jubileum till hans ära för några år sedan tvekade inte den anrika tidningen Le Monde att sätta rubriken ”Henri IV: plus superstar que jamais” (”Henrik IV: mer superstjärna än någonsin”).

Och visst bör vi minnas honom. Det mest väsentliga skälet till att Henrik förblivit så hyllad är hans ansatser att skilja på stat och religion och att främja tolerans och politiska kompromisser. När han driver igenom det så kallade Nantes-ediktet om religionsfrihet 1598, lägger han en viktig grund till det som så småningom skall bli ett modernt sekulariserat samhälle. Men han stiftar också en lag som säger att bröd respektive kyckling bara får kosta en viss summa, enligt ett index som räknas upp med tiden. Hans idé är att alla skall ha råd att köpa bröd och en kyckling att lägga i grytan. Det är hans förtjänst att vi fortfarande, även om vi kommer till Paris fattiga som kyrkråttor, kan skaffa oss en baguette och en grillad kyckling.

Henrik hinner uträtta mycket gott under två decennier som kung. Han skipar fred, får lantbruket på fötter och främjar den franska handeln.

Då som nu fanns också helt andra krafter i rörelse, vid sidan av krig, fanatism och förtryck.

Men i maj 1610 hinner den religiösa fanatismen till slut ifatt även honom. En katolik som är beredd att mörda för sin tro lyckas ta sig upp i kungens vagn och sticka sin dolk i honom. Henrik förblöder på Place des Innocents, mitt i staden. Den uppmärksamme parisflanören kan än idag se hans vapensköld infälld i gatan där mordet skedde. Det finns även andra spår av denne populäre kung. Han satte sin prägel på det fantastiska slottet i Fontainebleau-skogen söder om Paris, där bland andra drottning Kristina kom att vistas. Och den som åker som turist till den franska huvudstaden kan se honom stå staty vid Pont Neuf, en av de vackraste broarna, där han med mild uppsyn blickar ut över Seine från hästryggen.

 

Vad skulle Henrik haft för kommentar till de religionskrig som rasar idag, med massakrer som en del av fasorna? Han levde under en mörk tid. Men samtidigt var Henrik ett barn av renässansen – som betyder pånyttfödelse. Henrik fick uppleva många fasor, men även hur humanister och reformivrare ville återuppväcka antikens ideal med människan (och inte Gud) i centrum; djup skönhetsdyrkan; rik kultur; viss frihet och demokrati – samt en stark tilltro till vetenskapen. Renässansforskaren Denis Crouzet menar att den franska drömmen om allt detta dog med just denna massacre de la Saint-Barthélemy, som ju egentligen bestod av ett antal massakrer över tid och som kommit att symbolisera alla periodens värsta avarter och baksidor. Crouzet ser många paralleller mellan vår egen tid och 1500-talet: en intensiv period av tekniska och vetenskapliga framsteg, innovation och blomstrande kultur, men också med alla dess plågor i form av religionskrig, maktgalna tyranner, förföljelser och naturkatastrofer.

En av Crouzets böcker heter Les Guerriers de Dieu – Guds krigare. Det han beskriver i boken har bäring på vilket religionskrig som helst genom historien. Crouzet har särskilt studerat 1500-talets Frankrike, som då styrdes av en regim som hårdhänt motverkade minsta demokratiseringstendens. Men det är lätt att associera till dagens tyranner. Den typ av utveckling som Syriens diktator försökt stoppa sedan 2011, då de första demonstrationerna för religions- och yttrandefrihet hölls, försökte de franska envåldshärskarna stoppa på samma sätt 500 år tidigare. Så påminner de massakrer på civila som genomfördes under andra halvan av 1500-talet i Frankrike starkt om de som utförts i modern tid, i Syrien, Bosnien eller Rwanda. Dessa massmord, under olika väpnade konflikter och sekler, har alla en kärna gemensamt i sina grova brott mot krigets lagar. Ultravåldet, som passerat alla gränser och avhumaniserat människan, och som gör att det som sker till slut inte går att förstå, varken för de som utsätts, eller av omvärlden.

Då som nu fanns också helt andra krafter i rörelse, vid sidan av krig, fanatism och förtryck. Renässansens humanister stod upp, med livet som insats, för provocerande tankar om människans rätt att uttrycka, skriva och tro på vad hon ville. De strävade – likt modiga människor idag – efter tolerans, nya upptäckter och revolutionerande, mycket snabbare sätt att kommunicera. I vår tid spelar sociala media en stor roll i kampen för demokrati och religionsfrihet världen över. När den ”arabiska våren” sökte fäste och demonstrationerna för ökad demokrati planerades i Syrien 2011, intog Facebook en nyckelroll. Då, under renässansen, var det boktryckarkonsten som stod för den informationsteknologiska revolutionen. Plötsligt kunde omstörtande budskap spridas snabbt och billigt, till oerhört många. Martin Luther tryckte sina teser på hundratusentals flygblad som distribuerades över hela Europa. Dessutom fanns ett starkt medborgerligt engagemang som inte alltid var direkt kopplat till kyrkan och staten. Ofta uttrycktes detta genom konsten. I diktform och inom måleriet kunde subversiva budskap framföras på ett annat sätt än inom politiken.

Det brukar sägas att vi bör lära av historien. Om 1500-talet i vissa stycken är som en spegelbild av vår egen tid, kanske det inte säger mer än att människan är ungefär som hon alltid har varit – på gott och ont. Samtidigt har det sannolikt aldrig varit viktigare att minnas de krafter som i en tid av kompakt mörker fortsatte att drömma om tolerans, demokrati och religionsfrihet.

 


ANNA CARLSTEDT är fil. dr i franska, författare och översättare. Hon är specialiserad på fransk renässanslitteratur och disputerade 2005 på en avhandling om Nostradamus. Carlstedt är verksam som utbildningsledare på Stockholms universitet och tidigare ordförande för Svenska Röda korset.


 

bibliografi

Bourgeon, Jean-Louis. Charles IX devant la Saint-Barthélemy, Genève: Droz, collection ”Travaux d’histoire éthico-politique”, 1995.

Boucher, Jacqueline. ”La diplomatie de Henri III (1574-1589)” i Cahiers Brantôme no 3, La diplomatie au temps de Brantôme. Pessac: P.U.B, 2007.

Braudel, Fernand. ”Venise”, La Méditerranée. L’espace et l’histoire. Les hommes et l’héritage. Paris: Flammarion, 1986.

Chaudon, Louis Maïeul. Dictionnaire historique, critique et bibliographique […] par une société de gens de lettres, Paris: Ménard & Desenne, 1882.

Crouzet, Denis. 2017. ”Les Guerres de Religion entre fin des temps et théâtre de la cruauté”i Revue des deux mondes, février mars, 87- 102.

Crouzet, Denis. La sagesse et le malheur : Michel de l’Hospital, Chancelier de France. Paris: Camp Vallon, 1998.

Crouzet, Denis. Les Guerriers de Dieu. La violence au temps des troubles de religion vers 1525-vers 1610, Paris: Champ Vallon, collection « Les classiques », 1990/2005.

Crouzet, Denis. « Enquête sur un massacre : la Saint-Barthélemy » (entretien), L’Histoire, n° 175, mars 1994, 94-101.

Garrisson, Janine. 1572, La Saint-Barthélemy, Bruxelles: Complexe,  1987.

Garrisson, Janine. « Le massacre de la Saint-Barthélemy: qui est responsable ? », i L’Histoire, n° 126, octobre 1989.

Kaplan, Benjamin. Divided by faith. Religious Conflict and the Practise of Toleration in Early Modern Europe, Cambridge, MA: Harvard University Press, 2007.

Kristeva, Julia.  ”L’Europe as le temps”, i Le Figaro le 30 janvier 2015.

Recueil des lettres missives de Henri IV. Bibliothèque de Tours, ancien manuscrit des Carmes, coté M, n° 50, dans Lettres historiques, p. 117.

Tallon, Alain.Diplomate et « politique » : Arnaud du Ferrier in Thierry Wanegffelen (dir.). De Michel de L’Hospital à l’Édit de Nantes : être « politique » à la Renaissance. Politique et religion face aux Églises, Clermont-Ferrand: Presses Universitaires Blaise-Pascal, 2002.

Wanegffelen, Thierry (red.) De Michel de L’Hospital à l’Édit de Nantes: être « politique » à la Renaissance. Politique et religion face aux Églises. Clermont-Ferrand: Presses Universitaires Blaise-Pascal, 2002.