Folkbildaren som försvann
På 60-talet kryllade det av humanistiska akademiker i tv-husets korridorer. De kom direkt från universiteten och blev experter i frågeprogrammen – men också programledare, scriptor, redaktörer, scenografer och nöjeschefer. Hur kom det sig att lärda akademiker blev ansvariga för tv-underhållning? Och vad var det egentligen som hände sen? Historikern Johan Östling stiftar bekantskap med akademikerna bakom kulisserna under televisionens första guldålder.
Han var expert på säckpipor i Dalarna, folklivsforskaren Mats Rehnberg. Men det var bara ett av alla ämnen som sysselsatte honom. Under 1940-talet inledde han en ofantlig dokumentation av svenska arbetares minnen som skulle pågå under lång tid och länge sakna motstycke internationellt. År 1965 disputerade han på en avhandling om den katolska seden att tända ljus på anhörigas gravar. 1969 erövrade han en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning.
Och då har vi inte ens nämnt det allra mest anmärkningsvärda med Mats Rehnberg – att han parallellt med sin forskning var chef för nöjesutbudet på tv. Under 1960-talet ledde denne Stockholmsakademiker public service-televisionens dynamiska kulturavdelning samtidigt som han behöll sina kontakter i den vetenskapliga sfären. Mats Rehnberg var inget mindre än mannen som vitaliserade den svenska folkbildningstraditionen och förde in den i tv-åldern.
I dag låter det egendomligt. Hur kunde en beläst och excentrisk akademisk humanist verka som kraftfull och nytänkande kulturchef under televisionens första guldålder? Men faktum är att Mats Rehnberg var långtifrån ensam. Det kryllade av akademiska humanister i tv-korridorerna.
Under televisionens pionjärtid i slutet av 1950-talet drogs folkbildningsprogrammen med flera grundläggande problem. Ett av dem, hävdade kritikerna, var att de var modellerade på radions folkbildningstradition och inte drog nytta av det nya mediets fulla potential. En återkommande scen i många program var professorn som höll ett lärt anförande från en talarstol. De visuella effekterna inskränkte sig till stillbilder av historiskt källmaterial och enstaka filmiska utflykter till slott och herresäten. Jämte denna typ av filmade katederföreläsningar hörde exkursioner, personporträtt och kulturhistoriska rapsodier till de vanligaste genrerna under televisionens första år.
Snart skulle dock nya vindar blåsa in. Under det tidiga 1960-talet utmanades en äldre, hierarkisk förmedlingstradition av nya, mer levande kunskapsformer med ett annat format och tilltal. Människor sattes i centrum, närvaro och nerv manades fram, fakta fick sällskap av underhållning. Bakom denna folkbildningens förnyelse på bästa sändningstid stod akademiska humanister av Rehnbergs snitt som kombinerade en stark vetenskapliga förankring med en känsla för televisionens möjligheter.
Svensk folkbildningstradition har långa anor. Från sent 1800-tal kom akademiker alltmer att involveras i olika former av utåtriktad kunskapsförmedling. Under denna tid öppnade sig den lärda världen gradvis mot omvärlden. Liberaler och socialister, men även studenter i föreningar som Verdandi och Heimdal, var övertygade om att de akademiska institutionerna måste bidra till att upplysa medborgarna om vetenskapens framsteg. Universiteten borde följaktligen ta aktiv del i folkbildningen.
Populärvetenskaplig utgivning blev del i ett större demokratiskt upplysningsprojekt – och själva förutsättningen var att just de skolade vetenskapsmännen delade med sig av sina specialkunskaper. Risken var annars att rönen skulle förflackas. Dessa folkbildningens företrädare hade olika hemvist och publiker: somliga var förankrade i arbetarrörelsen eller någon av de andra folkrörelserna, andra hörde hemma i borgerliga kretsar.
I mitten av 1920-talet förändrades emellertid förutsättningarna för denna typ av verksamhet. Visserligen fortsatte föreläsningar att hållas, småskrifter att utkomma och studiecirklar att anordnas, men när radion introducerades blev villkoren för folkbildning i grunden andra. Under 1930- och 1940-talen närdes drömmar om radion som ett gigantiskt folkuniversitet och professorer och docenter tog tidigt plats vid mikrofonerna i ”Sveriges största hörsal”.
Under 1930- och 1940-talen närdes drömmar om radion som ett gigantiskt folkuniversitet och professorer och docenter tog tidigt plats vid mikrofonerna.
Den första radiostyrelsen såg som sin uppgift att rekrytera seriösa, allmänbildade medarbetare med ett gediget kulturellt kapital. Till stor del stannade man för akademiker, vilka i nästa led bidrog till att anställa ännu fler akademiker. Resultatet blev att tre fjärdedelar av programpersonalen på radion vid andra världskrigets slut hade akademisk utbildning av något slag. Sverige skilde sig härvidlag inte från andra västeuropeiska länder. Den främsta förebilden, BBC, hade hämtat många av sin medarbetare från Oxford eller Cambridge.
Följaktligen knöts många välmeriterade humanister till radion under pionjärtiden. Carl Anders Dymling hade skrivit en licentiatavhandling i litteraturhistoria i Göteborg och var verksam som kritiker innan han rekryterades till radion. Han steg i graderna och var radiochef 1936–1942. Under den tiden verkade även Hjalmar Gullberg som chef för Radioteatern. Den skånske poeten hade studerat latin, grekiska och litteraturhistoria i Lund och blivit filosofie licentiat innan han knöts till Radiotjänst. Gösta Knutsson, sedermera mest känd för sina böcker om Pelle Svanslös, hade läst humaniora i Uppsala innan han enrollerades i radion. Han skulle i slutet av 1930-talet lansera frågesport som radioformat och ofta återkomma i detta sammanhang i sällskap med den allvetande latinisten Ejnar Haglund. Även andra humanister med högre examina hördes i etern under denna tid: klassikern Ivar Harrie bidrog med litteraturkrönikor, historikern Ingvar Andersson var chef för föredragsverksamheten och nordisten Gunnar Helén dök upp i en rad olika program.
I andra världskrigets kölvatten befäste radion sin ställning som centralt medium i det nationella folkbildningsarbetet. Precis som tidigare var den manliga dominansen påtaglig. Ett undantag utgjordes av författaren Ebba Lindqvist. Uppvuxen i Grebbestad hade hon sökt sig till Uppsala och avlagt filosofisk ämbetsexamen i bland annat tyska, franska och nordiska språk. Vid sidan av det egna författarskapet var hon därefter verksam som lärare och kritiker. År 1954 blev Lindqvist en av ledarna för radions litterära program Lyriskt forum, ett uppdrag hon skulle behålla fram till 1967.
”Televisionen är ett nytt masskommunikationsmedel, vars betydelse för information, undervisning, underhållning och förströelse ännu icke kan överblickas”, skrev Radiotjänst i sitt remissvar på utredningen om televisionen i Sverige från 1954. Två år senare ägde de första officiella tv-sändningarna i landet rum. Ledmotivet blev en television i allmännyttans tjänst. Antalet licenser var till en början begränsat men intresset ökade markant inför världsmästerskapet i fotboll 1958. Under det följande decenniet skulle televisionen bli allt populärare och bidra till att omvandla hela mediesystemet.
I begynnelsen dröjde det sig kvar en avoghet mot det nya mediet inom Sveriges politiska och intellektuella etablissemang. I den debatt som föregick premiären i mitten av 1950-talet framhävde makthavarna att televisionen hade ett folkbildande och kulturbärande uppdrag. Medan förpliktelserna på radion mildrades under samma tid stärktes övertygelsen om att tv-mediet borde vara en samhällsspeglande och kulturfrämjande faktor. Inte minst underströks detta budskap av ledande socialdemokrater. Televisionen erbjöd enorma möjligheter, argumenterade de med kommunikationsminister Sven Andersson i spetsen – men då fordrades det att man höll de kommersiella intressena i schack och ställde krav på kulturell och konstnärlig kvalitet. Programmen måste följaktligen hållas på hög nivå och utmärkas av opartiskhet, saklighet och kvalitet.
De storstilade proklamationerna hade måhända inte alltid sin motsvarighet i verkligheten. Tvärtom låg det en grundläggande spänning i uppdraget: å ena sidan ställdes det höga krav på kulturella ambitioner från politiker och myndigheter, å andra sidan måste tv-pionjärerna locka en licensbetalande publik genom att erbjuda ett roande och varierat utbud. För att tillgodose de mångas önskemål – och överhuvudtaget fylla tablån med innehåll – började man sända inköpt amerikansk serieunderhållning. De, inte minst inom folkbildningsrörelsen, som hade närt förhoppningar om att tv:n skulle vitalisera kultur- och kunskapsförmedlingen blev gruvligt besvikna. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Televisionens grundprincip är förflackning och vulgarisering, dundrade belackare åren omkring 1960.
Även för Sveriges Radios chefer stod det klart att tv:s kultur- och vetenskapsprogram måste finna nya former. Den äldre monologiska förmedlingen lockade inte längre tittarna i samma utsträckning, särskilt inte när den fick konkurrens av anglosaxiska serier, svenska och utländska spelfilmer och en rad alltmer engagerade dokumentärfilmer.
Ett program som stod för något nytt när det sändes första gången 1957 var Kvitt eller dubbelt. Tiotusenkronorsfrågan, som det snart kom att kallas, var inspirerat av den amerikanska tv-serien The $64,000 Question och blev under Nils Erik Bæhrendtz ledning snabbt en succé även i Sverige. Framgångarna för frågeprogrammet vilade på att tittarna fick ta del av den spänning som följde på att mer eller mindre vanliga människor kunde vinna en ansenlig summa genom sina beundransvärda specialkunskaper om akvariefiskar, påvedömets historia eller Verdis verk. Tiotusenkronorsfrågan sändes i olika omgångar fram till 1961, men sedan dröjde det fem år innan programmet återkom. I glappet lanserades flera nyskapande program som förenade underhållning med häpnadsväckande vetande. Det nya mediets potential togs plötsligt till vara.
Professor Maths Rehnberg, här inventerande sparbössor. Fotograf: Okänd, Nordiska museet (CC BY-NC-ND).
Mats Rehnberg hade inlett sin folkbildarbana i tv som populär domare i just Kvitt eller dubbelt 1957. Snart var han alltså programchef för hela kulturutbudet – med många andra akademiker vid sin sida. Bland dem som verkade för folkbildning och kulturförmedling i public service-televisionen går det att urskilja fyra typer av kunskapsaktörer.
Den första gruppen var de akademiska humanisterna. De var födda under 1910- eller det tidiga 1920-talet och hade legat vid universitetet strax före eller under andra världskriget. Typiskt sett hade de lagt fram en licentiat- eller doktorsavhandling i ett humanistiskt ämne. Kontakterna med hemuniversiteten kunde vara livliga och deras akademiska identitet var påfallande tydlig. Rehnberg hörde själv till denna grupp, men det gjorde även åtskilliga andra som var med och formade den unga televisionens kultur- och bildningsutbud. Gunnar Ollén hade disputerat på en avhandling om Strindbergs lyrik, Nils Erik Bæhrendtz blivit docent på en undersökning av den norske författaren Alexander Kiellands litterära genombrott, Nils-Olof Franzén författat en avhandling om den franske författaren Émile Zola och Ulf Peder Olrog licentierat på en studie av folkliga visor.
Och det fanns ytterligare andra: Kerstin Anér hade skrivit en avhandling om 1790-talets press- och litteraturklimat i Sverige, Lars Ulvenstam blivit doktor på en bok om den åldrade Selma Lagerlöf och Hans Villius ägnat sin dissertation åt Karl XII:s ryska fälttåg. Efter eller parallellt med sina högre studier tog de steget över i etermedierna, vanligen först radion och sedan televisionen. Under 1960-talet var de chefer, producenter, programledare eller programmakare med inriktning mot kunskapsförmedling och folkbildning.
En andra grupp av kunskapsaktörer bestod av folkhemshumanisterna. Dessa personer, inte sällan män födda omkring 1930, hade sin bakgrund i universitetens studentmiljöer. Majoriteten av dem hade läst humaniora men också ägnat en inte oansenlig del av sin studietid åt spex, teater och musik. Bland dem som snart skulle göra sig ett namn fanns Tage Danielsson, Carl-Uno Sjöblom, Hans ”Hatte” Furuhagen, Jörgen Cederberg, Lasse Holmqvist och Hans Alfredson. De fyra första hade studerat i Uppsala, de två sistnämnda i Lund. I regel rekryterades de till radion eller televisionen av de något äldre akademiska humanisterna, men i motsats till dem saknade de egna vetenskapliga publikationer och aspirationer (undantaget var Furuhagen som var filosofie licentiat i klassisk fornkunskap). De var alla underhållare och nöjesmänniskor som i sin folkbildsinsats utnyttjade andra medel än den traditionellt akademiska repertoaren för kunskapsförmedling.
Den tredje typen som bar upp 1960-talets folkbildning var tv-professorerna. Dessa män – kvinnliga professorer var ännu ytterst sällsynta – hade liksom de akademiska humanisterna ägnat åtskillig tid åt studier men blivit kvar i den lärda världen efter disputation. Universitetet var deras sanna bas; etermedierna erbjöd enbart ett välkommet men tillfälligt påhugg. Somliga av dem satt säkert på sin lärostol, andra var docenter med siktet inställt på en professur. Deras hemvist var företrädesvis den humanistiska fakulteten, men också grundforskningsinriktade naturvetare och medicinare kunde räknas till denna grupp. Sex representativa exemplar av tv-professorn hittar man exempelvis i programmet Fråga Lunds ursprungliga panel från 1960-talet: filologen Gerhard Bendz, fysikern Sten von Friesen, medicinaren David H. Ingvar, entomologen Carl H. Lindroth, folkloristen Jan-Öjvind Swahn och historikern Jörgen Weibull – alla med starka band till det sydsvenska lärosätet.
”Undervisnings-TV” vid Uppsala universitet. Foto: Uppsala-Bild, Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).
Sist och slutligen har vi kunskapens scenarbetare. Det rör sig om dem som sällan hördes i etern eller syntes i rutan utan som verkade i kulisserna: scriptor, biträden, sekreterare, amanuenser, producenter – det vill säga icke-teknisk personal som var involverade i programproduktionen. Om alls någonsin dök deras namn upp i avannonseringar eller eftertexter. Andelen kvinnor var här betydligt högre än inom de tre andra grupperna. En del av dem avancerade så småningom inom Sveriges Radio och kunde med tiden få stort inflytande över programmens utformning. En typisk företrädare för kunskapens scenarbetare var Ursula Richter. Efter språkstudier vid Stockholms högskola blev hon nyhetsuppläsare och scripta innan hon blev den första kvinnliga underhållningsproducenten 1961. Bland annat hade hon under lång tid ansvar för Sommar, På minuten och Svar idag, det sistnämnda ett program dit lyssnare kunde ringa in för att ställa frågor till en grupp ämnesexperter. Ett annat exempel är Maud Reuterswärd. Hon var utbildad lärare men började i unga år vid radion. I mitten av 1950-talet blev hon redaktör på kulturredaktionen och skulle under många år kombinera reportage, intervjuer och krönikor med arbetet som producent. Ytterligare personer som följde en likartad bana var Wiveca Billquist, Monica Boëthius, Elisabeth Husmark och Gunnel Linde.
Kort sagt hade i stort sett alla som arbetade med folkbildning på tv under 1960-talet egna erfarenheter av humanistisk studier på hög nivå. Alla dessa kunskapsaktörer hade olika roller och arbetsbeskrivningar, men de samspelade på ett fruktbart sätt.
En av de lagerkransade humanister som gjorde stora insatser under televisionens pionjärtid var den nämnde litteraturhistorikern Gunnar Ollén. Redan under andra världskriget anställdes han på Radiotjänst, och 1950 blev han chef för Sveriges Radios södra distrikt, en befattning han skulle behålla fram till pensioneringen 1979. Tidigt, redan under början av 1950-talet, inspirerades Ollén av försigkomna danska tv-entreprenörer. Han satte ihop ett program som sändes från Köpenhamn med destination Skåne.
Stockholmaren Ollén var övertygad om Sydsveriges potential. Som chef gick han in för att profilera utbudet mot kvalificerad underhållning och göra den regionala dialekten och traditionen till en tillgång. Under det sena 1950- och tidiga 1960-talet sprang många idéer om nya tv-program ur koncept som ursprungligen hade utvecklats för radion.
Trots ett visst motstånd mot regionala sändningar blev 1960-talet en gyllene epok för Olléns Malmö-tv. Bialitt hade premiär 1961 och bidrog till programledaren Lasse Holmqvists stigande popularitet. En annan succé var Musikfrågan: Kontrapunkt med start 1964. Den färgstarke, excentriske tonsättaren och musikskribenten Sten Broman ledde denna frågetävling om klassik musik under en följd av år.
Den rörliga bildens möjligheter var på många sätt outnyttjade, särskilt om man ville förena underhållning med levande lärdom.
Det var i denna anda av kreativ expansion i Malmö som Fråga Lund blev till i början av 1960-talet. Ollén var övertygad om att folkbildning på tv inte kunde stanna vid upplästa föreläsningstexter eller panoreringar över den västerländska konsthistoriens mästerverk. Den rörliga bildens möjligheter var på många sätt outnyttjade, särskilt om man ville förena underhållning med levande lärdom. Här kunde inspiration hämtas västerifrån. The Brains Trust, BBC:s populära utfrågningsprogram som började sändas under 1950-talet, torde ha varit ett av dem som stod modell för Fråga Lund.
För att förverkliga idén behövde Ollén en panel med kunniga och underhållande akademiker med olika specialiteter: kort sagt, en uppsättning tv-professorer. Han vände sig till Jan-Öjvind Swahn, som var sällsynt väl förtrogen med det studentikosa och akademiska Lund. Swahn sonderade den lokala terrängen och kallade samman en maskulin sextett. I en kväll i slutet av september 1962 sammanträdde de för första gången. Under ledningen av ciceron Swahn besvarade den mångkunniga panelen allehanda frågor från tre studenter: Finns det folkslag som inte nyttjar berusningsmedel? Varför går klockan medsols? Varifrån kommer svordomarna? Idealet var att frågorna skulle vara kluriga och oväntade, medan svaren skulle vara begripliga, roliga och bjuda på glada överraskningar. Utile dulci, programmets inofficiella motto, hade Swahn lånat från Horatius: ”det nyttiga förenat med det nöjsamma”.
Jan-Öjvind Swahn poserar i Stödekeps. Foto: Norrlandsbild, Sundsvalls museum (CC BY-NC).
Fråga Lund blev under ett antal år ett omåttligt populärt tv-program som förde samman folkbildning och underhållning på ett nydanade sätt. Det skulle med kortare uppehåll sändas kontinuerligt fram till millennieskiftet. Programledare och paneldeltagare byttes ut, men grundidén förblev densamma.
Men redan mot slutet av 60-talet började kritik väckas mot programmet. I huvudstadspressen framställdes det efter en tid som enkelspårigt, pratigt och fyllt med dåliga vitsar. ”Tiden då TV-tittaren var en lika tålmodig och tolerant individ som programskaparen själv är förbi”, skrev Ingvar Orre i Dagens Nyheter. ”Det duger inte att hoppa över regin och lita på de medverkandes charmfullhet och spontanitet skall kompensera producentens försummelser.”
Några år senare, 1967, slungade författaren Bengt Anderberg ut en förbannelse över programmet i en artikel i Expressen. Han dömde ut det som billig underhållning, fnittrigt, putslustigt och befolkat av en servil studiopublik. Anderberg hade inget emot hjärntrusten i sig, särskilt inte Swahn, men längtade ibland efter ”en radikal frifräsare som kunde åstadkomma några virvlar i det akademiska dammet”. För en kulturradikal rabulist som Anderberg förkroppsligade Fråga Lund universitetets förstockelse.
Den kritik mot programmet som växte fram under 1960-talets andra hälft hade två accenter. Å ena sidan beskylldes det för att vara produktionsmässigt undermåligt; det gick på tomgång och hade inte anpassats till den nya tidens krav. Å andra sidan fanns det en politisk tendens i anklagelserna. För en yngre men alltmer röststark grupp av journalister och intellektuella representerade de breda underhållningsprogrammen av Fråga Lunds snitt den nattståndna televisionen. De ville se mer av samhällsengagemang och kritisk granskning. När TV2 inledde sina sändningar i december 1969 fick dessa krafter ett nytt forum.
Väsensskilda kunskapsideal hade redan i mitten av 1960-talet samexisterat inom Sveriges Radios sydsvenska distrikt. År 1963 började Obs! Kulturkvarten att sändas och kom snart att få sin bas i Malmö. Det var tänkt som en motsvarighet till tidningarnas kultursidor och utvecklades snart till vad som har beskrivits som radions kanske viktigaste forum för tidens vänsterradikala kultur- och samhällsdebatt. Uppåtstigande akademiker och kulturjournalister fyllde programmet med ideologikritiska inlägg om u-länderna, imperialismen och klassamhället. Härifrån var det långt till Lindroths jordlöpare och Bendz romarcitat.
Oavsett hur man tolkar den historia som här har berättats, om de starka banden mellan den akademiska världen och etermedierna i televisionens ungdom, bidrar den onekligen till att demonstrera hur sällsynta universitetsmänniskor är i dagens public service. Det är sant att vi har upplevt en experternas återkomst under coronapandemin, när virologer, epidemiologer, matematiker och ekonomer har tagit plats i studior och vecklat ut sina resonemang i otaliga direktsändningar. Men de som dominerar i tv- och radiohusen, oavsett om det rör sig om programledare, redaktörer eller chefer, har i hög grad journalistisk bakgrund med svaga förbindelser till den vetenskapliga världen. Det kan förstås ses som ett uttryck för en professionalisering, men det får också konsekvenser för kunskapssynen och förändrar villkoren för kunskapsförmedlingen. Nog är det värt att ägna en tanke, hur dagens tv-utbud skulle kunna se ut med fler humanistiska akademiker i tv-husets korridorer?
Mats Rehnberg då? Jo, han slutade som chef för televisionens kulturavdelning 1969 – men han forsatte sin gärning som lärare och forskare på Nordiska museet och Stockholms universitet. Som professor var Rehnberg med när folklivsforskningen förvandlades till det moderna universitetsämnet etnologi. Hans skrivna arbeten hade även forsättningsvis imponerande spännvidd – från svenska flaggans historia och statarminnen till historiska recept publicerade i Gastronomiska akademiens bibliotek. Mats Rehnberg pensionerades 1982 och dog två år senare under en skogspromenad.
JOHAN ÖSTLING är historiker, Wallenberg Academy Fellow och föreståndare för det nyinrättade Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet. Bland hans nyare publikationer märks böckerna Humboldt and the Modern German University (2018), Circulation of Knowledge (2018), Forms of Knowledge (2020) och Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia (2020). Östling medverkar regelbundet i Svenska Dagbladet och tidskriften Respons. Föreliggande essä springer ur ett pågående forskningsprojekt om humaniora i efterkrigstidens offentlighet.
bibliografi
Anna Edin, Den föreställda publiken: Programpolitik, publikbilder och tilltalsformer i svensk public service-television (Eslöv, 2000).
Anna Edin & Per Vesterlund (red.), Svensk television: En mediehistoria (Stockholm, 2008).
Lars-Åke Engblom, Radio- och TV-folket: Rekryteringen av programmedarbetare till radion och televisionen i Sverige 1925–1995 (Stockholm, 1998).
Birgitta Höijer, Det hörde vi allihop! Etermedierna och publiken under 1900-talet (Stockholm 1998).
Tobias Janson & Malin Wahlberg (red.), TV-pionjärer och fria filmare: En bok om Lennart Ehrenborg (Stockholm, 2008).
Johan Kärnfelt, Mellan nytta och nöje: Ett bidrag till populärvetenskapens historia i Sverige (Eslöv, 2000).
Karin Nordberg, Folkhemmets röst: Radion som folkbildare 1925–1950 (Eslöv, 1998).
Kalle Lind, Hasse Alfredson: En sån där farbror som ritar och berättar (Stockholm, 2019).
Orvar Löfgren, ”Mats E A Rehnberg”, Svenska biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7578
Dag Nordmark, Finrummet och lekstugan: Kultur- och underhållningsprogram i svensk radio och TV (Stockholm, 1999).
David Rynell Åhlén, Samtida konst på bästa sändningstid: Konst i svensk television 1956–1969 (Lund, 2016).
Petra Werner, Ett medialt museum: Lärandets estetik i svensk television 1956–1969 (Höör, 2016).
Johan Östling, ”Publiken: Fråga Lund och folkbildningen”, i Gunnar Broberg & David Dunér (red.), Beredd till bådadera: Lunds universitet och omvärlden (Lund, 2017).