Selma Lagerlöf och läsarna
Varje dag strömmade breven in. Mer än till någon annan författare i Sverige. De flesta av dem var vädjande och beskrev alla tänkbara sorters problem – ekonomiska knipor, moraliska dilemman, existentiella bryderier. Hur kommer det sig att vanliga människor vågade skriva till Selma Lagerlöf om sina mest privata bekymmer? Varifrån kommer den närhet de uppenbarligen kände till en så berömd författare? Jenny Bergenmar låter brevfloden teckna ett porträtt av författaren Lagerlöf – och av det tidiga 1900-talets Sverige.
I sitt hem hade Selma Lagerlöf en soffa med plats för sju personer. Hon satte sig i den ibland och önskade att hon hade varit sju Selma Lagerlöf, så att hon bättre räckte till för alla sina olika uppgifter och roller. Romanförfattaren på en plats, godsägaren på en annan, den offentliga personen, sina vänners vän, akademiledamoten. Det är Lagerlöfs livskamrat, Valborg Olander, som vittnat om historien. Elin Wägner återger den i sin biografi över Selma Lagerlöf och skriver att soffan även efter författarens död är full av ”Selmor”, full av de olika versioner av henne som existerar i människors minne och medvetande.
En av Selma Lagerlöfs mindre kända roller är den Wägner kallar ”tillbedjarnas och de hjälpsökandes Selma”. Som Nordens mest namnkunniga kvinna mottog Lagerlöf en enorm brevskörd. En inte obetydlig del av dessa brev skrevs med det uttalade syftet att be författaren om hjälp, ekonomiskt likaväl som på andra sätt.
Dessa tillbedjare och hjälpsökare har behandlats med en viss överlägsenhet av såväl författarens egen krets som senare av forskningen. Kanske beror det på att breven har ansetts förutsägbara i sin beundran och sina böner om bistånd. Men breven är också en rik källa till information – om människorna som skrev dem, om bilden av författaren som de skrevs till, men också om tiden som de skrevs i.
Jeanna Oterdahl, lärare från Göteborg och vän med författaren, var en av dem som såg breven som ett intrång i Lagerlöfs författarliv. Hon lärde känna Selma Lagerlöf 1916 då hon inbjöds till Mårbacka för att vila upp sig. Idag skulle det kanske hetat att hon drabbats av utmattning. I en text publicerad 1938, två år före författarens död, skriver hon om sitt sista möte med Lagerlöf . ”Vid förmiddagskaffet kom posten, som alltid var mycket vidlyftig, massor av tidningar och tidskrifter, massor av brev. En stor del av de senare härrörde från supplikanter av alla upptänkliga slag”. Jeanna Oterdahl gör välgärningen att, som hon skriver, ”personligen avböja en del mer eller mindre hänsynslösa vädjanden till hennes goda hjärta och hårt anlitade kassa”.
Lagerlöf skrev brev metodiskt ett par timmar varje dag. Till stor del ägnades dessa dagliga timmar åt att svara på gratulationer, förfrågningar om föredrag eller artiklar samt svar på tiggarbrev. Wägner beskriver också Lagerlöfs strategi. Kort sagt gick den ut på att Lagerlöf svarade på allt och så gott hon kunde sade nej till hjälpsökande. Men de återkom ofta och fick då i regel pengar om de kunde motivera sig. Alla dessa ”värdiga eller ovärdiga hjälpsökande hade en bundsförvant inom Selma själv”, skriver Wägner.
De hjälpsökande hade förstås också sina strategier. Den kanske viktigaste var att berätta om sitt liv. I dessa berättelser tilltalas också olika ”Selmor”, vid sidan av de som nämns av Wägner. Ofta anropas den Selma Lagerlöf som är de svagas beskyddare. Den bilden av henne byggde både på hennes egna texter, som ofta beskriver utsatta människor, och på bilden av henne i media, där hennes generositet mot hjälpsökande då och då omskrevs. 1935 gjorde tidskriften Husmodern sitt i spridningen av berättelserna om Lagerlöfs godhet. Där berättas det om ett ungt, förlovat par som skrev till henne och bad om 5000 kronor som bidrag till en egen bostad. De ville så gärna gifta sig men hade inte råd. Husmodern vågar inte uttala sig om den exakta summa som Lagerlöf skänkte, men uppger att det var omkring 1000 kronor. Just breven om bidrag till bostad är särskilt många, framför allt brev med böner om pengar för att få behålla ett barndomshem. Brevskrivarna använde då det allmänt kända faktum att Lagerlöf själv förlorat sitt barndomshem Mårbacka och långt senare fått möjlighet att köpa tillbaka det.
Genom breven befann sig Selma Lagerlöf i mitten av sin samtid. Modernitetens stora teman strömmade mot henne i den dagliga brevfloden: urbanisering, emigration, kvinnoemancipation, 30-talets ekonomiska kris, tuberkulosen och inte minst två världskrig. Hon fungerade som en biktmor för människor i kris liksom senare Astrid Lindgren, vars brevsamling är den enda bland svenska författare som överträffar Lagerlöfs i storlek. Lagerlöf var också en välgörenhetsinrättning för fattiga. Och hon var mentor och mecenat åt unga författare och andra som ville ta sig fram i kulturlivet.
”Selma Lagerlöf” blev en imaginär gestalt, en projektionsduk för önskningar, förhoppningar och begär – ett slags lapptäcke byggd av olika biografem, för att låna kulturteoretikern Roland Barthes begrepp. Det vill säga: en gestalt som byggts av olika fragmentariska spår av en människas biografi. I detta fall medierades de både genom Lagerlöfs egna texter, där hon ofta mytologiserade och fiktionaliserade sig själv, och genom dåtidens kändismedier: bilder, intervjuer, ”hemma hos”-reportage och radioinslag. Hur mycket hon än önskade arbetsro – ett tema som återkommer regelbundet i brev till vänner, särskilt efter Nobelpriset 1909 – kunde hon uppenbarligen inte värja sig från rösterna som talade till henne i breven.
I sitt Nobelpristal talade Lagerlöf om ”sina fordringsägare”. Det var ett sinnrikt sätt att lyfta sina litterära föregångare, den muntliga berättartradition som hon använde i exempelvis Gösta Berlings saga och de historiska händelser som hon byggt vidare på exempelvis i Jerusalem. Men hon stod också i skuld till sina läsare:
Hvad har jag inte allt att tacka dem för: alltifrån den gamle kungen och hans yngste son, som sände mig ut på min gesällvandring till södern, till de små skolbarnen, som klottra ihop ett tack för Nils Holgersson? Hvad skulle det ha blifvit af mig, om man inte hade velat läsa mina böcker?
Visst är den skuld som Lagerlöf berättar om i talet en retorisk figur för att uttrycka ödmjukhet. Men mycket tyder på att hon också upplevde skulden som faktisk och att hennes plikttrogna svar på brev från okända var ett sätt att betala av den. De fattiga och skuldsatta människor som skrev till Lagerlöf kvittade sin materiella skuld mot hennes immateriella.
1907 skriver den då 19-årige, blivande poeten Dan Andersson till Selma Lagerlöf. Hans brev liknar de som många andra unga med författardrömmar skrev till henne. I bästa fall kunde de vara lärare eller arbeta på kontor, i värsta fall statare, arbetare eller fattiga bönder. Dan Andersson var skogsarbetare i Norhyttan, inte långt ifrån Luosaberget som nämns i en av hans mest kända texter, ”Omkring tiggarn från Luossa”. Dan Andersson berättar att han är fattig och ”universitets-salarna är på grund däraf stängda för mig”, men han arbetar mycket på sin ”själfutbildning”. Han har redan fått in några bidrag i tidningar och ”tillfällespublikationer”, men det är omöjligt att få betalt. ”Ni, den firade och uppburna författarinnan, Ni som redan för länge sedan ’brutit Er bana och huggit Er ut’ – vill ni råda mig hur jag skall göra. Skall jag fortsätta att skrifva, förtvivladt, målmedvetet, energiskt? Eller ge allt på båten som otänkbart?”
Dan Andersson ber alltså inte om pengar utan om hennes respons på en närmast existentiell fråga om livsval. Han ber om ett svar, men bara om svaret är att han ska fortsätta att på sin inslagna bana. Om svaret är att ge upp drömmen vill han hellre inget svar ha. ”Ty jag kan i alla fall inte följa det.”
Detta brev är intressant på flera sätt. Till skillnad från många andra brevskrivare med författardrömmar är det inte rekommendationer eller läsning av texter Andersson ber om. Han vill få en bekräftelse på att det är möjligt att bryta sig en egen bana. Lagerlöf hade ju trots allt gjort det själv. I hans inbäddade citat från Runebergs diktverk Fänrik Ståhls sägner (”brutit Er bana och huggit Er ut”) visar han både sin bildning och pekar mot brevets ärende: är det värt att våga allt trots att kampen förs i underläge, som den femtonårige krigshjälten Wilhelm von Schwerin som skildras hos Runeberg?
”Jag tycker så mycket om till att läsa. Men jag har inga böcker, blott några små skräphäften som jag fått låna af en kamrat.”
Den instängdhet och hopplöshet som låter sig anas bakom Anderssons beslutsamhet ger många brev uttryck för. Den unge sågverksarbetaren J. D. Adolfsson skriver till Lagerlöf från Östersund 1909. Här framgår att den självutbildning som Andersson ägnade sig åt inte var tillgänglig för alla.
Jag har läst i tidningar, som jag kunnat få låna, så mycket om Frökens böcker och Fröken själf. Och önskat mycket att få låna dem och läsa. Men jag hvet ej utaf någon som har dem och själf är jag en fattig föräldralös gosse som försörjer mig med att arbeta på ett sågverk för en liten ringa dagspenning. Så jag har ej råd till att själf köpa dem, ty de äro så dyra i bokhandeln. Nu kommer jag till Fröken själf, och ber ödmjukast om att Fröken måtte vara så innerligt snäll att skicka mig en af sina böcker. Jag tycker så mycket om till att läsa. Men jag har inga böcker, blott några små skräphäften som jag fått låna af en kamrat. Och nu är det snart jul med flera häljdagar och de bliva så långa för en sådan som mig som ej ha råd att köpa tidningar. De jag hyr ett litet rum utaf äro också fattiga så att dem hafva ej heller några.
Trots att Selma Lagerförs böcker utkom i billighetsupplagor var de alltså för dyra för somliga som bara hade råd att läsa det som var tryckt i häften och tidningar, om ens det. Brevet berättar också att skillnaden i social ställning inte hindrade denne unge man från att skriva till författaren. Lagerlöf uppfattades som socialt ansvarstagande och tillhörde inte överklassen. Hon var möjlig att tilltala trots att man inte hade någon position i samhället.
En person som lever under dessa förhållanden står antagligen inte bara på andlig svältkost. Ändå är det litteraturen som beskrivs som en existentiell livlina. Brevskrivaren ber inte heller om något ekonomiskt bistånd, bara om läsning för att överleva julen. Att läsningen har sådan betydelse har kanske också att göra med ett hopp om att genom bildning ta sig ut ur misären
Också kvinnor skrev förstås till Lagerlöf med sina författardrömmar, men då var de vanligen medelklasskvinnor. Arbetarkvinnorna skrev i andra ärenden. Det kunde handla om att inte kunna försörja sina barn, om män som söp och misshandlade, om sjukdom och om graviditet utanför äktenskapet. De skriver att de inte har någon annan att vända sig till, att hon om någon förstår dem och de ber henne om att hålla den information de ger henne hemlig.
Förtrolighet präglar den roll de intar som brevskrivare, men också ödmjukhet eftersom det ofta handlar om att be om något. ”Förlåt mig av godhet och uppfyll min bön, det är för en liten fosterflicka som jag så jerna ville få behålla”, skriver en änka i Mellerud. Barnavårdsnämnden hade beslutat att adoptera bort henne permanent till en annan familj som inte hade barn sedan tidigare och som hade en starkare ekonomisk ställning. Handstilen och felskrivningarna tyder på att detta inte var en van brevskrivare. ”Förlåt mig att jag, en liten oansenlig mor vänder mig till en så hög människa, men min förtvivlan å sorg har rört upp mig.”
Breven har en konkretion och detaljrikedom som tillsammans berättar den stora berättelsen om ett Sverige före välfärdssamhället. Var för sig ger de kontur åt individuella livsöden. Ofta är det mycket specifika ändamål man behöver pengar till, såsom kläder och andra nödvändiga saker till hemmet. När en fattig småländsk kvinna ber om hjälp med att få råd att köpa sängkläder och skriver att ”alt är så dyrt, så det blir bara trasor fast jag försöker hålla det samman”, låter det sig också läsas som en metafor för hur livet kunde te sig med sju barn och en sjuk man på 1910-talet. Lagerlöf fick genom breven en direkt inblick i den misär hon skildrade exempelvis i Körkarlen och berättelsen ”Luftballongen” (publicerad i En saga om en saga och andra sagor, 1908). Den senare handlar om två pojkar och deras alkoholiserade och misshandlande pappa.
Hur mycket brevens berättelser formade Lagerlöfs författarskap är omöjligt att veta. Men att hon faktiskt lyssnade och tog intryck är otvetydigt. Ett exempel på ett tydligt samband mellan breven och den litterära produktionen finns i berättelsen ”Stjärnan” från 1921, med undertiteln ”Brev från en svensk arbetare”. Den börjar med en datumangivelse och är skriven som ett autentiskt brev. Stilistiskt är den mer lik de ödesmättade texter som skrevs under första världskriget, exempelvis av Anna Lenah Elgström och Pär Lagerkvist, än Lagerlöfs övriga produktion. ”Stjärnan” berättar om en verkstadsarbetare som tidigare varit anställd i Tyskland och som oskyldig avtjänat ett tre månader långt straff i ett tyskt fängelse. Hemkommen till Sverige får han en vision av att Jupiter lösgjort sig från sin plats på himlen och nu var på väg mot Europa som ”Guds hämnd” och straff. Europa ”skall förgås med alla sina synder, sitt myckna krigande och sin stora förgänglighet”.
”Ingen vet att jag skrivit det här, och jag förstår inte själv, hur jag kan ha fått mod att göra det.”
Till innehållet motsvarar texten ett tio sidor långt brev till Selma Lagerlöf från 1918, där just denna apokalyptiska vision förmedlas av en man med samma bakgrund som i Lagerlöfs berättelse. Det stämmer visserligen inte med datumangivelsen i Lagerlöfs publicerade text – 20 april 1917 – men det är inget tvivel om att ”Stjärnan” bygger just på detta brev från 1918. Mannen skriver: ”Natten till den 18de var det en osynlig makt som befallde mig att stiga upp och sätta mig på sängkanten och se ut genom fönstret [—] det var Planeten Jupiter som nu föll ned på Jorden och förstenade den delvis, ej alldeles. Särskilt på ställen från kriget och särskilt Tyskland skulle lida mest deraf emedan de i alla tider hade rustat sig för krig och för att döda massor av människolif.” Budskapet är att kriget ”måste upphöra så fort som möjligt” för att undvika katastrofen. Lagerlöf har i ”Stjärnan” arbetat om brevet stilistiskt och språkligt men behållit innehållet. En bakgrund kan vara den totala solförmörkelse som inträffade 1914 och förstås även kriget i sig. Solförmörkelsen, liksom andra naturfenomen såsom jordskalv, meteorer och brand var vanliga metaforer för kriget, som historikern Lina Sturfeldt har visat.
Men det hände också att personer skrev med det uttalade syftet att ge Lagerlöf uppslag till spännande romanämnen, ofta berättelser från deras egna liv eller sådana som berättats i den trakt de kom ifrån. 1935 skickar Linus Andersson sina självbiografiska anteckningar till Lagerlöf för att ”höra om dät bland författare kan vara av inträsse och värde att skildra ens liv som är fullt av omväxlingar och underbara öden, dät gäller min egen pärson, men jag kan sjelv icke skriva, varför jag tänkte anmoda någon författare”. Förutom att visa ”en menniska utan skolbildning, uppväxt i fattigdom dock uppfostrad av en Gudfruktig, ärlig och plikttrogen Mamma”, skulle en framställning av hans liv ”skildra många både uppbyggliga och intressanta händelser i livet jakthistorier mm.”
En kvinna skriver 1919 och undrar om hon kan få lämna stoff till en ”verklighetsroman om en kvinnas bittra erfarenhet av livet”. Hon vill att berättelsen ska utkomma ”dels i tryck och sedan på den vita duken”. Anspråken kunde ibland vara stora, ibland mer ödmjuka. Men det intressanta med de brev som människor skrev till Lagerlöf med uppslag till romanämnen är att de på sätt och vis alltid är anspråksfulla, även om ambitionen inte är att hamna på vita duken. De anser sig alla att ha något av litterärt värde att berätta och de begär att bli hörda.
Varifrån kommer den närhet människor uppenbarligen kände till Selma Lagerlöf? Hur kom det sig att man inför henne vågade berätta om sina privata tillkortakommanden, sin sorg, sin längtan och sina ambitioner? En nyckel till svaret står att finna i hur Lagerlöf tilltalas. Själva hälsningsfrasen i breven har en stor spännvidd, från ”Högädla Doktor Lagerlöf” till ”Kära sagotant”. Vanligt är också att man helt enkelt inledde med ”Fröken Lagerlöf”, åtminstone innan hon blev utnämnd till hedersdoktor. Mer talande är de olika tilltal som är inbäddade i själva brevet: ”Ni som är hela folkets kära vän”, ”Ni som är god och förstående”, ”Ni känner inte mig, men jag o hela världen känner Dr Lagerlöv”, ”Doktor Lagerlöf, som i hög grad kan sätta sig in i andra människors känslor, kanske förstår hur jag har det”, ”Hur vågar jag skriva till Eder i mina svåra ekonomiska bekymmer, det vet jag inte – jag vet bara att jag är en förtvinande moder o medmänniska, som kan tala till en annan medmänniska.” Lagerlöf tilltalas som en god och förstående medmänniska och vän. Vanligast är det i brev om ekonomisk hjälp, men formuleringar som dessa förekommer även i läsarbrev, som ett sätt att uttrycka beundran för författarens förmåga att förstå och gestalta olika människors livsöden.
Hur kom brevskrivarna fram till beslutet att fatta pennan och skriva? Även detta formulerar de sig kring. ”Ingen vet att jag skrivit det här, och jag förstår inte själv, hur jag kan ha fått mod att göra det”, skriver en kvinna. En annan menar att hon vågar skriva ”därför att jag vet att Ni förstår människors lidande – det har Ni med Edra högtnående tankar visat, särskilt i mina favoritböcker Jerusalem och Körkarlen.” I ett brev från 1915 ber en lärarinna om hjälp för en av sina elever med orden: ”Och så skriver jag till Eder, som själv varit lärarinna och därför vet hur en lärarinna kan känna, till Eder, som mer än någon annan är de svenska skolbarnens egen”.
En del skriver om att de drivits av en högre makt eller genom en dröm fått ingivelsen att skriva. En kvinna från Jämtland liknar i ett brev från 1932 sig själv vid ”gossen i sagan” som alltid träffar en god fe som hjälper honom till rätta. ”Skulle icke även jag bliva hjälpt när jag vänder mig till Er av Gud så högt begåvat, och av människor så ärat och älskat?” En liknande formulering finns i ett brev från Finland: ”Måhända vill denna goda sagofe äfven hjälpa mig”. I tilltalet skapas inte bara en bild av mottagaren – en föreställd ”Selma Lagerlöf”, god fe, lärarinna och medmänniska – utan även ett brevjag med egenskaper som gör det möjligt att skriva till henne.
När en brevskrivare fattade pennan och skrev till Lagerlöf var det en individuell handling, förvisso ofta av stor personlig betydelse men utan innebörd för andra än de direkt berörda. Nu är dessa enskilda brev del av ett närmast monumentalt arkiv för minnen av liv levda från början till mitten av det förra seklet. De år som Lagerlöf var verksam som författare, 1890-1940, är en period av nationsbyggande. Litteraturen ställdes i nationens tjänst i det som Lars Lönnroth och Sven Delblanc i sin litteraturhistoria Den svenska litteraturen kallade ”den storsvenska generationen”, till vilken Lagerlöf förstås räknas. Breven berättar också en historia om Sverige, ibland med direkta hänvisningar till ”fosterlandet” och tack till Lagerlöf för vad hon givit ”hela det svenska folket”.
Samtidigt är de historier eller minnen som berättas i breven ett exempel på material som vanligen inte inkluderas i en nationell historieskrivning. Okända personers individuella livshistorier bidrar inte till att skapa en nationell identitet såsom politiska och kulturella händelser. Men för eftervärlden kan en brevsamling som denna bidra till att vi får veta mer än det som står i historieböckerna. Tillsammans överskrider breven det individuella minnet och formar ett kollektivt minne. De exemplifierar historieskrivningen, men påminner oss också om det som glömts bort med de generationer som gått ur tiden.
Slutligen ger breven en historia om lusten att läsa – och kanske än tydligare: begäret av få skriva och berätta sin historia.
JENNY BERGENMAR är docent och lektor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon disputerade 2003 på en avhandling om Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga och arbetar för närvarande på både en bok och en digital utställning om allmänhetens brev till Lagerlöf. Bergenmar ingår också i projektet Kvinnliga svenska författare på export under 1800-talet som publiceras i bokform till hösten.
bibliografi
Roland Barthes, Roland Barthes par Roland Barthes, Paris: Seuils, 1975.
Birgitta Holm, Selma Lagerlöf och ursprungets roman, Stockholm: Norstedts, 1984.
Selma Lagerlöf, ”Luftballongen”, En saga om en saga och andra sagor, Stockholm: Bonnier, 1908, s. 217-250.
Selma Lagerlöf, ”Tal vid Nobelfesten 10 december 1909”, Troll och människor, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915, s. 235-244.
Selma Lagerlöf, Körkarlen.Berättelse, Stockholm: Bonnier, 1912.
Selma Lagerlöf, ”Stjärnan. Brev från en svensk arbetare”, Troll och människor. Andra samlingen, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1921, s. 195-263.
Lars Lönnrot och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen 4. Den storsvenska generationen1890-1920, Stockholm: Bonnier, 1989.
Jeanna Oterdahl, ”I min djupa ensamhet här på Mårbacka”, Mårbacka och Övralid. Minnen av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Första samlingen, red. Sven Thulin, Uppsala: J.A. Lindblads förlag, s. 158-172.
Lina Sturfelt, Eldens återsken. Första världskriget i svensk föreställningsvärld, Lund: Sekel, 2008.
Elin Wägner, Selma Lagerlöf II. Från Jerusalem till Mårbacka, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1943.