Vem är rädd för självhjälpslitteraturen?
Självhjälpsböcker hör till vår tids mest lästa, men är också djupt omtvistade. Många avfärdar dem som nyliberal smörja med ett naivt fokus på individen. Men måste det verkligen finnas en motsättning mellan strävan efter social rättvisa – och viljan att förbättra sig själv? Historikern David Larsson Heidenblad läser en bespottad genre och konstaterar att stora delar av litteraturhistorien har haft ”självhjälpande” inslag.
Alfons Åbergs pappa kan många visdomsord. På väggen hemma i den 70-talsdoftande lägenheten kan man läsa ”en sak i taget” och ”var sak på sin plats”. Det är klokskaper som pappan – dessvärre – inte alltid lyckas efterleva. Särskilt inte när han har bråttom att packa upp efter helgens storhandling. Alfons nya långkalsonger hamnar i frysen. Och vaniljglassen lägger han på en hylla i garderoben där den smälter. Jag och min 3-åring tycker det är lika roligt varje gång.
Samtidigt lider jag med pappa Åberg. Jag ser och känner kladdet. Vet bara alltför väl hur tröstlöst det är att torka upp och göra rent, bara för att några timmar senare få göra samma sak igen. Ofta känns det som att världen – eller åtminstone mina barn – motarbetar mig. Och gör dom inte det så är jag rätt bra på att ställa till det för mig själv. De senaste veckorna har jag bland annat backat in i en lyktstolpe och tappat mobilen på garagegolvet. Orsaken? Att jag försökte göra två saker samtidigt. Trots att jag inte hade det minsta bråttom.
Vad som gör mina klantigheter lite extra försmädliga är att jag sedan några år tillbaka skrivit en hel del om hur viktigt det är att hålla fokus, ha goda marginaler i tillvaron och för allt i världen inte multitaska. Jag har till och med skrivit en bok i ämnet.
Det mesta som står i boken är sådant jag har lärt mig mellan 30 och 40. År då jag etablerat mig som historiker och kulturskribent, men också varje dag bytt blöjor och blandat välling. Många av principerna jag lärt mig att lita till är kontraintuitiva. Till exempel att det på lång sikt inte är den som arbetar flest timmar som får mest och viktigast saker gjorda. Eller att det faktiskt är mer effektivt att sluta skriva mitt i en mening än att samvetsgrant skriva till punkt.
Ja, jag skulle precis som Alfons Åbergs pappa kunna tapetsera hela väggen med visdomsord. De flesta skulle vara hämtade från olika former av självhjälpslitteratur. Alltså, sådana böcker som söker ge människor verktyg och förhållningssätt att hantera sin tillvaro på ett bättre sätt. Det är en genre som forskare och intellektuella, särskilt här i Sverige, sällan tar på allvar. Många avfärdar det som nyliberal smörja. Ser böckernas försäljningsframgångar som ett tecken på en avpolitiserad tid där allt handlar om individen, det egna huset och den egna karriären. Andra läser böckerna, men talar om det i termer av en ”guilty pleasure”.
Hur kommer det sig? Varför är självhjälpslitteraturen så bespottad?
Historiskt sett har nämligen genren långa anor. Mycket av den antika filosofin och historieskrivningen kan karaktäriseras som just detta. Så skrev exempelvis Seneca den yngre böcker om levnadslycka och livets korthet. Syftet var att hjälpa läsaren att leva ett bättre liv och utveckla kloka förhållningssätt till de svårigheter som tillvaron ofrånkomligen ställer oss alla inför.
Den romerske kejsaren Marcus Aurelius skrev även han ned sina tankar om att förbättra sig själv. Till synes utan avsikt om att andra någonsin skulle läsa dem. Men kejsarens självbetraktelser har bevarats och lästs genom årtusendena. År 2021 kom en svensk nyöversättning. Den första på över 100 år.
Personlig uppbyggelselitteratur har också en självklar plats inom olika religiösa traditioner, som den judisk-kristna. I Predikaren kan vi läsa om hur allt har sin tid och i Ordspråksboken finns koncentrerad livsvisdom. Inom det religiösa tankegodset finns förvisso en skeptisk hållning till världslig makt och framgång. Detta är som bekant både fåfängt och förgängligt. Men ett liv närmare Gud, där man genom sitt liv låter hans vilja ske. Ja, det är något som angår varje individ.
Men även utanför den religiösa sfären var böcker som lärde människor att leva på bättre sätt viktiga. Från medeltid och tidigmodern tid hittar vi exempelvis furstespegeln, en nischad självhjälpsgenre som gick ut på att ge råd till kungar och andra makthavare om hur de borde styra och agera. Mest känd är Niccolo Machiavellis ”Fursten” från tidigt 1500-tal som instruerar sina mäktiga läsare i hur man bäst navigerar i olika maktspel. Machiavelli råder exempelvis härskare att göra impopulära saker hastigt och på en gång, men att portionera ut populära förändringar för att de ska få större effekt. Ska man höja skatterna är det bättre att göra alla höjningar på en gång. Men ett jobbskatteavdrag eller ett pensionstillägg kan man gott dela upp i olika etapper.
Så när hamnade uppbygglig litteratur i onåd? Varför blev vi så skeptiska mot individer som ville förbättra sig själva? Förändringen är inte helt enkel att tidfästa. Men någon gång under 1900-talet händer något. Moderna ideal ersätter traditionella. De som vill förändra samhället börjar söka svar i strukturer, teorier och vetenskapliga lagar. Självhjälpslitteraturen försvinner knappast. Men dess ställning i den litterära hierarkin sjunker. Det är inte genom att skriva sådant som man vinner Nobelpris eller blir invald i akademier.
Särskilt svag ställning hade självhjälpslitteraturen under 1900-talets mitt, vad som i Sverige karaktäriseras som välfärdsstatens epok. Då var det kollektiva värden, solidaritet och bekämpande av sociala orättvisor som stod högst i kurs. Få saker var mer föraktat på kultursidorna än ”amerikansk framgångslitteratur”, så som Dale Carnegies ”How to Win Friends and Influence People” eller Napoleon Hills ”Think and grow rich”. Det var ytligt, kommersiellt, fult och falskt. Först mot slutet av 1900-talet börjar översättandet av sådan litteratur ta fart i någon större skala.
Förändringen hänger samman med att arbetsmarknaden och de sociala trygghetskontrakten ändrade karaktär. De fasta jobben blev färre och de projektorienterade karriärerna fler. Från politiskt håll knöts allt större förhoppningar till företagande och entreprenörskap. I kunskaps- och informationssamhället hade fler individer större frihet att utforma sina egna arbetsuppgifter. Men med friheten kom också ett större ansvar.
För självhjälpslitteraturen kom det riktigt stora genombrottet under 2000-talet när Internet och sociala medier banade vägen för en amerikanisering av våra läsvanor. Böckerna ingår i dag i ett enormt mediesystem av bloggar, podcasts, TED-talks och virtuella communitys.
Men var fick då Alfons Åbergs pappa alla klokskaper ifrån? Om han nu inte läste några självhjälpsböcker, vad läste han då? Ja, det är ju svårt att veta helt säkert med en fiktiv karaktär. Men gissningsvis var almanackor och veckotidningar viktiga för honom. Där fanns det gott om ”bevingade ord” och ”tankar för dagen”.
Själv minns jag från min barndom hur morfar, född 1912, hade små urklippta tidningslappar med citat uppsatta på skåpsluckor och väggar. ”Fattig är inte den som har litet utan den som behöver mycket”, kunde det stå. Många av sentenserna kom från en veckotidning som hette ”Kvällsstunden”. Det låg gulnade travar av den i hans kök.
Jag googlar och inser att tidningen fortfarande ges ut. Jag slås av hur begränsad historikers uppmärksamhet ibland kan vara, att vi så lätt avfärdar litteratur som människor faktiskt läst och använt sig av – istället för att ta den på allvar.
För egen del är jag också övertygad om att samtida självhjälpslitteratur bär på många sanningar. Jag tycker alla som vill förändra världen borde läsa Cal Newports ”Deep work”, James Clears ”Atomic Habits” och David Allens ”Gettting things done”. Det är böcker fyllda av praktisk livskunskap. De ger verktyg för läsaren att hantera sin tid, göra prioriteringar, hålla fokus och bygga goda vanor. Vem behöver inte hjälp med det?
Och även om böckerna riktar sig till individen så är det knappast så att kollektiva värden är helt frånvarande. Många av författarna vill förändra vår kultur i grunden, om än inte på politisk väg. Böckerna tar sikte på hur vi bäst kan spela spelet tillsammans, inte på hur vi ska förändra spelreglerna. Och kanske är det detta som gör att självhjälpslitteraturen skaver för många? Den medför att politiska intressemotsättningar och sociala orättvisor ofta tonas ned och att fokus hamnar på individen. Men måste det vara en motsättning? Kan inte individer sträva både efter att förbättra sig själva och att förbättra tillvaron för andra? Vad som är en omväg och vad som är en genväg kanske kan diskuteras?
Allt har ju som bekant sin tid. Och ingenting är nytt under solen.
DAVID LARSSON HEIDENBLAD är docent i historia vid Lunds universitet och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria. Hans forskning är samtidshistoriskt inriktad och kretsar kring teman som aktiesparande, kunskapsarbete och det digitala samhällets framväxt. Nyligen utkom han med boken Ta din tid: Gör mindre men bättre (Volante).