Vågar vi drömma om framtiden?
Vår tids katastrofer har skapat en akut känsla av att tiden är utmätt. Klimatkris, flera pågående krig och auktoritära krafter skuggar vår samtid. Den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos unga och många känner hopplöshet. Kan vi ens våga drömma om en framtid? Men kanske är det inte framåt vi ska blicka – utan bakåt. Historien har idag blivit en projektionsyta för nostalgi och bakåtsträvande, men skulle också kunna ge oss nycklar till nya sätt att leva. Litteraturhistorikern Carin Franzén återvänder till 1500-talets fritänkande humanism för att finna vägar framåt i en mörk tid.
Vi befinner oss i en mörk och märklig tid i historien. Det är inte bara så att saker och ting som tidigare varit självklara är på väg att försvinna och dö ut, vilket ju är oundvikligt. Tidens obönhörliga flykt har poeter i alla tider kunnat dikta om.
Vi verkar snarare leva i en tidsförvirring. Det handlar inte bara om att tiden är sammansatt av olika tider, att den har ett djup – utan om att vi överhuvudtaget inte tycks veta vilken tid vi befinner oss i.
Vissa menar att vi står inför en apokalyps, andra att den redan har inträffat, medan åter andra hävdar att vi befinner oss mitt i den. Det är inte svårt att hitta skäl till dessa känslor. En global klimatkris, flera pågående krig, nya flyktingströmmar och ständigt växande socioekonomiska klyftor
Det är förstås inte första gången som människan känt en intensiv hopplöshet inför framtiden. Efter första världskriget kunde man i Ernest Hemingways roman Och solen har sin gång från 1926 läsa en hänvisning till något Gertrude Stein skulle ha sagt: ”Ni tillhör alla en förlorad generation”. Senare samma sekel gjorde nog många punkbandet Sex Pistols låt ”No Future” till sitt motto. Med sin låt, som egentligen hette ”God save the Queen”, kritiserade bandet de sociala orättvisorna i ett land som de uppfattade som fascistiskt. Dessa tidigare generationers upplevelser av meningsförlust och hopplöshet har fått förnyad aktualitet.
Det är ingen slump att ”den sista generationen” (Last Generation) blivit en beteckning på en klimatrörelse som bildades av unga aktivister 2021 eller att en liknande rörelse – Fridays for Future – kanske rentav inte längre har någon framtid på grund av oenighet när det gäller kriget i Gaza.
Men om Sex Pistols då kunde sjunga ”There’s no future and England’s dreaming”, kan man fundera på om vi i vår egen mörka tid ens kan drömma om framtiden. Till skillnad från tidigare generationers upplevelse av existentiell kris inför ett söndervittrat framtidshopp verkar dagens accelererande globala uppvärmning, hotande världskrig och flyktingkatastrofer framkallat helt akuta undergångsscenarier. Ja, är det inte som om dagens generation å ena sidan, i apokalyptisk desperation, inte kan bli annat än klimataktivister – medan andra mer håglöst givit upp tanken på en framtid överhuvudtaget?
Det verkar som om vår tids katastrofer skapat en distinkt känsla av att tiden är utmätt. Och i brist på perspektiv är det som att själva den psykiska förmågan att visualisera och drömma om framtiden håller på att förintas. Mot den bakgrunden är det inte heller konstigt att den psykiska ohälsan har ökat, särskilt hos just den uppväxande generationen. Det kan uppfattas som en förtvivlad reaktion på en social och global ordning som blivit alltmer ohållbar. För trots att katastroferna hopar sig tycks synen på individen som ett företag fortfarande vara helt intakt.
Det är som att en osalig blandning av katastroftänkande och yttre krav på prestation invaderat den samtida subjektiviteten – på sätt som får oss att slösa bort den tid som är kvar, snarare än att inse hur dyrbar den skulle kunna vara för en möjlig framtid.
Återkomsten av traditionella auktoritetsmodeller som utarmar demokratiska ideal är i det sammanhanget inte helt överraskande. Vad som tycks svårare att föreställa sig i vår samtid är ett tänkande som inte drivs av vare sig ett destruktivt framåtskridande eller auktoritär traditionsbundenhet.
Ett försök till ett sådant tänkande kan man finna i en bok av den franske historikern Patrick Boucheron med den ödesmättade titeln ”Den tid som är kvar” (Le temps qui reste). Det rör sig närmast om en pamflett på dryga 70 sidor, där Boucheron utifrån sin erfarenhet som historiker söker finna ett meningsfullt förhållningssätt till två av världens pågående katastrofer: på det globala planet klimatkrisen och på det mer lokala, en intolerant extremhögers etablering – så påtaglig i Boucherons Frankrike liksom i alltfler länder, inklusive vårt eget. Han beskriver på ett pregnant vis hur den tid vi lever i har trätt in i en tidsförvirring där det förflutna eller framtiden inte längre utgör riktmärken i en pågående kris av ökade sociala orättvisor, exploatering, krig, och så vidare.
Boucheron försöker alltså finna en väg för tänkandet men funderar samtidigt på om vi inte alla borde bli klimataktivister. Han skriver inte desto mindre att han som historiker inte kan vara aktivist annat än genom sina ord och böcker och man förnimmer här också ett slags försvar för den humanistiska traditionen. Framför allt menar han att den historiska erfarenheten av att rikta blicken någon annanstans kan mobilisera sinnen som ockuperats av samtidens desperation, hopplöshet eller cynism.
Så kan drömmen om en framtid börja med historisk erinring? Behöver vi vända blicken bakåt för att kunna blicka framåt? Det verkar faktiskt redan Platon ha tänkt när han i dialogen Menon gör bruk av ordet anamnesis (”återerinring” i Jan Stolpes översättning) för en kunskapsteori om att människan bär på en genom tiderna lagrad vetskap. Att minnas blir då inte att bevara det förflutna som döda föremål i ett museum. Snarare handlar det om att få tillgång till en ny realitet genom att ställa sig på en annan plats, ta sig an problemen från en annan utsiktspunkt. Att rikta blicken bort från en samtid som ockuperar tanken för att på så vis möjliggöra ett nytt tänkande om framtiden.
Boucheron talar inte om Freud men jag kan inte låta bli att associera hans idé till den psykoanalytiska metoden. Inte helt olikt Platon talar ju även Freud om en bortglömd, omedveten vetskap vars återerinring det psykoanalytiska arbetet handlar om att medvetandegöra. ”Hysterikern lider huvudsakligen av reminiscenser”, som han säger, och kan nog även sägas ta sig uttryck som vår tidsandas symtom: förvirring, oro, depression, utbrändhet och klimatångest. Reminiscenser av bortglömd, bortträngd vetskap som kanske skulle kunna bli till en såväl subjektiv som kollektiv kraft för att motverka dagens katastrofer.
De som på ett närmast kusligt vis tycks besanna Walter Benjamins historiefilosofiska tes från 1940 om att katastrofer inte bara dyker upp helt oväntat utan sker när det värsta bara fortsätter. Inspirerad av Paul Klees målning ”Angelus Novus”, beskriver Benjamin hur historiens ängel har sitt ansikte vänt mot det förflutna i ett försök att råda bot på historiens pågående förstörelse, men sveps bort av en storm: ”Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridande är denna storm”.
Om vår framtid ska kunna bygga på något annat än den ruinhögen är det kanske just andra historiska vägar vi måste följa. En sådan är fritänkandets första yttringar under 1500- och 1600-talen – en tid som präglades av både skepsis och förnuftstro. Å ena sidan finner man där ett framhållande av idén att människan står över allt annat levande i kraft av sitt förnuft – å den andra en mer tvivlande hållning som med renässansfilosofen Michel de Montaignes ord kritiserar den ”högmodiga fantasi” som gör att människan ”tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig och avlägsnar sig från massan av andra varelser”.
I den fritänkande strömningen kan man kanske också placera 1600-talsfilsofen Baruch Spinozas tanke, att frihet inte har något med fri vilja att göra, utan kommer sig av att man följer naturen. Som en uttolkare av Spinoza formulerar saken: ”ju mer våra handlingar rättar sig efter naturen desto friare är vi”.
Vad kan ett sådant fritänkande innebära idag? För mig framstår den frihet som följer av att rätta sig efter naturen, snarare än att betvinga eller underkuva den, som en i högsta grad ekologisk tanke. Den gör motstånd mot framåtskridandets destruktiva aspekter, men också mot den förlamande invasion som ett katastroftänkande kan innebära.
Kanske kan man rentav säga att den ekologiska tanken funnits i historien hela tiden, men att den först nu avtecknar sig mot en framtid som kräver att vi omprövar vårt sätt att leva. Och vem vet, kanske är det just en historiskt medvetandegjord ekologi som kan få den storm som framåtskridandet inneburit att bedarra – så Klees ängel kan vända sig mot framtiden igen.
På så vis kan historien bli, inte ett alibi för bakåtsträvande och auktoritära tankemodeller och nostalgi, utan en rörelse framåt, för såväl motstånd som vila. Ett rum för eftertanke för att åter kunna drömma om en framtid som öppnar horisonten och överraskar de sinnen som bara kan föreställa sig en fortsättning på katastroferna.
CARIN FRANZÉN är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes forskning spänner från tidigmodern litteratur till samtida teoribildningar om psykoanalys, subjektivitet och genus. Franzén är även verksam som översättare från franska och har publicerat en rad böcker. År 2018 kom När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén (Ariel Förlag) och 2023 utkom essäsamlingen Fritänkandet. Kvinnliga libertiner och en annan humanism (Glänta produktion), som en del i ett forskningsprojekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond.
Bibliografi
Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, Bild och dialektik, övers. Carl-Henning Wijkmark, Stockholm/Stehag: Symposion, 1991.
Patrick Boucheron, Le temps qui reste, Paris: Seuil, 2023.
Sigmund Freud, Studier i hysteri, Samlade verk III, övers. Lars W. Freij, Stockholm: Natur och Kultur, 1997.
Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, övers. Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis, 2012.
Platon, Menon, Skrifter. Bok 2, övers. Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis, 2001.