Undergångspoeterna

Det brukar sägas att människor i alla tider har upplevt att undergången är nära. Fram till 1800-talet var föreställningar om undergången bundna till religiösa tankar. Apokalypsen – som bokstavligen betyder ’avslöjande’ eller ’uppenbarelse’ – innebar då slutet för denna värld, men också början på något nytt. I den judisk-kristna mytologin rör det sig om en domedag då de rättrogna skiljs från kättarna och en ny jord ersätter den gamla. Den nordiska mytologins vision om världens slut, ragnarök, gestaltas på ett liknande sätt i ”Völvans spådom”. ”Upp ser hon komma/ för andra gången/ jorden ur havet/ ljuvligt grön”, heter det mot slutet av den profetiska dikten. På denna nya jord ska ”Skuldlösa mänskor” bo och ”leva samman/ i evig lycka”.

Apokalypsen är alltså traditionellt sett början på något nytt, något bättre (om än endast för de utvalda). Men under 1800-talet händer någonting. Plötsligt utlovar apokalypsen inte längre en tröst för de skuldlösa, utan slutet på allt. I den romantiska litteraturen uppkommer en ny undergångsvision. Nu orsakas undergången inte av en gud och den leder inte nödvändigtvis till en ny och renad jord.

Undergången bevittnas under romantiken ofta av en ensam människa, en litterär figur som populariserades genom Mary Shelleys roman Den sista människan (1826). Frågan uppstår, såklart, vem den sista människan vänder sig till i sin berättelse. Men detta var en figur som erbjöd romantikerna en position varifrån en värld utan människor kunde gestaltas i all sin kuslighet.

Att ett nedkylt klimat och en värld utan människor intresserade romantikerna har flera orsaker. Det har med estetiska ideal och religiösa föreställningar att göra, men kan också förstås mot bakgrund av de samtida upptäckterna av istiden och artutrotningen som fenomen. År 1813 föreslog paleontologen Georges Cuvier, i sin Essay on the Theory of the Earth, att de utdöda arter som hittats vid utgrävningar en gång utplånats av klimatkatastrofer. Om andra stora däggdjur svepts med av en flodvåg och utrotats av drastiska klimatförändringar, varför skulle inte samma sak kunna hända med människan?

Idag är vetskapen om artutrotning så utbredd att det kan vara svårt att föreställa sig upptäckten av fenomenet. Romantikerna tvingades hantera den nya insikten om att arter kan uppstå och dö ut. Idag brottas vi med vetskapen om att vi lever i det sjätte massutdöendet. Vi vet att arter nu försvinner i en takt tusen gånger högre än det normala. Och att människan är orsaken.

I början av 1980-talet skriver den danska poeten Inger Christensen: ”mer finns inte/ att säga; vi mördar/ mer än vi tror/ mer än vi vet/ mer än vi känner”. Hon sätter här fingret på det som pågår i bakgrunden medan vi lever våra liv, trots att det sjätte massutdöendet inte var ett begrepp vid denna tidpunkt. Långdikten alfabet uppkom ur en skaparkris framkallad av kalla krigets hot och känslan av att skrivandet är meningslöst när mänskligheten verkar upptagen med att hitta på nya sätt att utrota sig själv. Christensen plockar upp samtidens apokalyptiska förnimmelser och väver in dem i dikten, men sätter också en kosmologisk, världsskapande princip mot hotet om undergång.

Några strofer i alfabet reflekterar över atombombens, vätebombens (brintbombens), koboltbombens (cobaltbomben) och defolianternas existens, i ett ’förstörelsens alfabet’. ABC-krigföring är, som Christensen skriver på ett ställe, en ”ursprungligen amerikansk men nu global och allmänt fruktad samlingsbeteckning för atomkrigföring, biologisk och kemisk krigföring”. Så ser visionen om undergången ut i atomeran: människan har funnit sätt att använda sin kunskap om naturen på sätt som är fientliga både mot naturen och mot henne själv. Den tyske filosofen Günther Anders menade att det hot om alltings utplåning som kärnvapnen medförde förändrade vårt förhållande till existensen i grunden. Om allt förstörs, menade Anders, kommer ingenting ha funnits: civilisationen, kärleken, kampen, smärtan, hoppet – allt kommer att ha varit förgäves. Endast ”en stjälk av en nässla/ ska bladlös berätta/ hur vi förtvivlat har skapat/ en blomsterlös jord/ lika könslös som klor”, skriver Christensen. Det låter som ett eko av Byrons rad ”Seasonless, herbless, treeless, manless, lifeless”. Men Christensens nässla kan också förstås som ett postapokalyptiskt svar på den danska psalmen ”Op, al den ting, som Gud har gjort”. Psalmens andra vers lyder:

 

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.

 

Människans makt att förstöra jorden är stor – men skulle hon ångra sig, räcker inte makten till att återställa vad man ödelagt. Ingen kan sätta tillbaka bladet på en nässla.

Den litterära modernismens genombrott i början av 1900-talet präglades på många sätt av första världskrigets fasor. T.S. Eliot skildrade i The Waste Land (1922) – som Aniara ofta jämförts med – ett sterilt samhälle där ödelandet framför allt var en symbol för ett kulturellt och psykologiskt förfall. Några år senare skrev Eliot dikten ”The Hollow Men” (1925), vars slutrader tillhör litteraturhistoriens mest citerade:

 

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

 

När Eliot på 1950-talet fick frågan om han skulle skriva dessa rader igen, svarade han nej. Skälet var att han inte trodde att den tidens läsare skulle kunna tänka bort vätebomben.

Den tyska litteraturhistorikern Eva Horn har studerat hur undergångsskildringen förändrats i modern tid. I moderniteten är framtiden inte längre en del av en eskatologisk historia eller av Guds försyn, och världens slut inte en domedag där rättvisa ska skipas, skriver Horn. Istället har undergången blivit just det som ordet ursprungligen betecknar: en vändning neråt, ett avbrott i nuet, den biologiska förintelsen av både natur och människa. I Aristoteles Poetiken kallas den del av dramat som utspelar sig efter handlingens vändpunkt för katastrophē – oavsett om slutet är komiskt eller tragiskt. Horn menar att en av de mest använda metaforerna i vår klimatmedvetna samtid, tipping point, är betecknande för just detta. Vid ett ögonblick, som kanske redan inträffat, skedde vändningen nedåt. Nu lever vi endast i ett efteråt.

Många av dagens poeter bearbetar upplevelsen av att leva i ett efteråt. Den danska poeten Theis Ørntofts bok Dikter 2014 tycks inkapsla vår tids klimatångest. Här gestaltas ett poröst jag vars upplösningstillstånd speglar samhället i stort: ”För mig är samhällena döda”, skriver han, ”Jag tror inte längre/ att det är en fråga om förbättring/ utan om avveckling”. Diktjagets katastrofmedvetenhet är stor och medför ett ständigt sökande efter distraktioner för att undvika känslan av hopplöshet:

 

Varje gång jag inte distraherar mig själv med likgiltigheter

tänker jag på apokalypsen

varje gång någon uttrycker hopp inför det beständiga

mår jag fysiskt dåligt

 

Om den religiösa apokalypsen är en profetia om framtiden, fungerar samtidens undergångsskildringar snarare som varningar för vad som kan hända om vi inte gör något. Det menar ekokritikern och litteraturvetaren Greg Garrard. Men är det apokalyptiska narrativet verkligen effektivt? Lyssnar vi på varningarna? Vissa, som Ørntoft, är kanske mindre ute efter att varna för en framtida katastrof än att påpeka att vi redan befinner oss i den västerländska civilisationens nedgångsfas. För andra har katastrofen en mer direkt och fysisk innebörd. Då blir poesins kommunikativa sida mer central: diktandet blir engagerat, en del av ett aktivistiskt projekt. Poeten och klimataktivisten Kathy Jetñil-Kijiner, från Marshallöarna, skriver i dikten ”Tell them” (2017) från en plats nära det stigande havet:

 

tell them about the water – how we have seen it rising

flooding across our cemeteries

gushing over the sea walls

and crashing against our homes

 

Tell them what it’s like

to see the entire ocean __level__ with the land

 

Tell them

 we are afraid

 

Öns nära förestående undergång – dess sjunkande ner i havet – kan visserligen fungera som en bild för den globala klimatkrisen, men utgör också ett omedelbart hot för diktens vi. I en annan dikt ur samma samling heter det att ”no one’s moving/ no one’s losing/ their homeland/ no one’s gonna become/ a climate change refugee”. Men utsagan undergrävs genast när diktjaget ber om ursäkt till invånarna på öar i Papa Nya Guinea och Salomonöarna som redan nu evakueras. Dikten, ”Dear Matafele Peinem”, riktar sig till poetens dotter och lästes under öppningsceremonin till FN:s klimatmöte i New York 2014.

Eva Horn menar att den i populärkulturen såväl som i skönlitteraturen så frekvent förekommande katastrofen hänger ihop med en förvånande brist på individuell eller kollektiv aktivism. Det verkar finnas en speciell njutning i att passivt betrakta civilisationens undergång, skriver hon. Särskilt i de berättelser där hjältarna trots allt överlever invaggas läsaren eller betraktaren i en bekväm, passiv position. Jaget i Ørntofts dikter gestaltar på sätt och vis detta passiviserade tillstånd. Hos Jetñil-Kijiner, däremot, finns varken ett passivt jag eller apokalyptiska framtidsvisioner. Här rör det sig snarare om en form av vittneslitteratur, sprungen ur en pågående och högst påtaglig process. Om temperaturen stiger kommer öarna att slukas av havet. Men dikten är tydligt förankrad i ett nu och registrerar de komplexa relationer som ligger bakom öbornas situation. Hotet om undergången framstår här som så konkret att det blir svårt för läsaren att njuta av passiviteten. Jetñil-Kijiners diktning allierar sig på så vis med en kritik som riktats – framför allt av feministiska tänkare – mot reproduktionen av romantiserande undergångsfantasier. Dessa fantasier skvallrar enligt filosofen Rosi Braidotti om ”en nekrofilisk besatthet av sin egen död”.

Vi ville bli gudar, men inte med gudars ansvar.

Även Garrard är kritisk mot antagandet att det apokalyptiska narrativet skulle vara effektivt för att förhindra de katastrofer som man varnar för. Kanske kan det till och med vara kontraproduktivt att ständigt måla upp bilder av undergången? I alfabet punkterar Christensen gång på gång den apokalyptiska stämningen med en världsskapande impuls, en omsorg om tingen som trots allt fortfarande finns: ”kärleken finns, kärleken finns” heter det, och ”livet, luften vi inandas finns”. Denna växling mellan undergångsstämning och en kärlek till världen återfinns hos flera av vår samtids poeter. I Jonas Grens ”Innan stoftet brinner” från 2016 tar mikrobsamhällen över muséer och räkor simmar runt i Trump tower. Men dikten kretsar kring livets motstånd mot den död som förr eller senare ska drabba alla varelser:

 

Och medan det brinner

Just för att det brinner

Ska cellerna bildas

Och varelser bli

 

Även Malte Perssons dystert betitlade Undergången från 2021 bär på en viss en ömhet för människan, som framstår som lika utrotningshotad som andra rödlistade arter. Liksom Martinson utforskar Persson vad det innebär att tänka inte bara sin egen, utan även mänsklighetens och världens ändlighet. Men vid sidan av det som Braidotti skulle kalla en nekrofilisk besatthet finns även något annat. Den hisnande dikten ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad” börjar i nuet, men låter världen som läsaren känner den glida allt längre bort. Från de inledande raderna – ”Låt 2020 års rubriker/ försvinna in i journalisters fingrar/ när det globala bandet hastigt backar” – färdas vi baklänges genom människans historia in i det förhistoriska och slutar till sist i den stora urknallen där hadroner klyvs ”i kvarkars vilda ungdom”. Effekten är dock allt annat än bedövande. Tvärtom synliggörs allt det som spelar roll.

I en av sonetterna i Undergången heter det att:

 

Gudarna vi aldrig var men velat

vara – dessa kunde vi ha blivit,

kanske, om vi bättre hade delat

världen, om vi inte överdrivit

 

vinstbegäret i det spel vi spelat,

om vi hade trott på vad vi skrivit,

om vi hade ansträngt oss och helat

världen som vi snart har övergivit…

 

Om vi inte velat och förhalat.

Om vi inte hycklat och förnekat.

Om vi inte fullt så mycket låtsats.

 

Om vi erkänt skulden och betalat.

Om vi gjort det utan att ha tvekat –

skulle gudabilden då ha krossats?

 

Persson ringar här in den paradoxala problematik som antyds redan i Aniara: att människan vunnit sin mångtusenåriga kamp mot naturen, men att vinsten visade sig vara en förlust. Vi ville bli gudar, men inte med gudars ansvar. Nu skyller vi på oförutsedda konsekvenser och fortsätter med business as usual. ”Att saker ’bara fortsätter’ är katastrofen”, skrev filosofen Walter Benjamin redan 1930-talet apropå framåtskridandet som begrepp. Katastrofen ”är inte det som ska komma utan det som redan är.” Framstegstanken som genomsyrar det moderna samhället har, kan man säga, en skuggsida: den finfördelade katastrofmedvetenheten. Den känsla som enligt Benjamin svarar mot detta katastroftillstånd är svårmodet.

Människan är nu samtidigt förövare, offer och observatör i förhållande till undergången, även om dessa roller är ojämnt fördelade. De som bidrar mest till utsläppen är också de som är mest skyddade från konsekvenserna. Samtidigt drabbas vi av katastrofmedvetenhetens passiviserande svårmod som ibland glider över i njutning, och drar en lättnadens suck över att allt håller på att ta slut. Och i en tid då världens rikaste anstränger sig för att ta sig ut i rymden och kolonisera andra planeter – Mars står som vanligt först på tur – vore det kanske bra att lägga Martinsons rader på minnet:

 

Det finnes skydd mot nästan allt som är

mot eld och skador genom storm och köld

ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.

Men det finns inget skydd mot människan.

 

Människan med stort M, den varelse som betitlat sig skapelsens krona, som bär på de idéer om expansion och resursutvinning som lett oss till denna situation – ska vi verkligen låta den versionen av människan ta sig ut i rymden? ”Ett oanständigt ord blir ordet Stjärna,/ anständigt skötets namn och kvinnas bröst./ En oanständig kroppsdel blir vår hjärna/ som deporterat oss till Hades höst”, kan vi läsa i Aniara. I alfabet kämpar Christensen för att slita vår föreställningsförmåga från atombombernas och miljögifternas grepp, och istället tänka ”som ett blad på ett träd/ tänker, som skugga och ljus/ som lysande bark tänker”. Även i samtidspoesin finns en rörelse mot det sinnliga och konkreta, ett sökande efter anständighet som grundar sig i den fysiska sammanflätningen med resten av världen. Hos Gren är människan inte en monolit, inte en enhetlig och bestämd varelse: ”Nittio procent av/ cellerna i människan/ tillhör mikrober// Jag/ är i minoritet/ i mig själv”. Kanske finns det något trösterikt i att människan, också efter sin stundande undergång, lever kvar som spår i andra livsformer. ”Överallt den bolmande/ metabolismen// löftena”, skriver Gren. Istället för den sista människan är det idag andra arter eller organiska processer som får vittna om livet efter undergången. En ny jord stiger ur djupen, och den tillhör andra organismer än oss.

Men frågan är om inte också detta är ett sätt att romantisera undergången? Om vi förstår mänskligheten som en enhet som samtidigt är förövare och offer, hamnar vi i en svår position: vi längtar efter vår undergång och samtidigt efter att hindra haven från att sluka hela kulturer. Men varken människan eller undergångspoesin är enhetlig. Diktningen fyller olika funktioner beroende på om den vill varna eller registrera, om den vill undersöka idéer och processer eller gestalta en specifik situation. Man kan längta efter att en viss idé om människan möter sin undergång, utan att önska levande individer samma öde.

*

Klimatkrisens tidevarv har utan tvekan gett nytt liv till den sedan länge populära undergångsskildringen. Nu är det inte längre atomerans visioner om en plötslig explosion och ett sönderslitande ljus som dominerar hotbilden, utan arter som utrotas, hav som stiger och en senkapitalistisk tillvaro utan mening och förbindelse till naturen. Om Martinson använde rymdfärden som en symbol för att skriva om den förödande ytlighet och meningsförlust han såg i sin samtid, så lever vi nu i en tid där vissa ser rymdfärden som en tänkbar räddning. Men är det något som utmärker samtida undergångsskildringar är det, enligt Eva Horn, att katastrofen inte längre har ett särskilt utmärkande ögonblick. Hotet är inte längre en plötslig händelse. Snarare framstår undergången som en långsam och knappt märkbar förändring som leder till en oförutsebar mångfald av potentiella olyckor. Vår katastrof är inte flodvågorna och bränderna, de är endast dess följdverkningar. Vår katastrof är att allting bara fortsätter. Vi velar och förhalar, hycklar och förnekar. Tills det är för sent. Hur det slutar, med en suck eller en smäll, kan inte ens undergångspoeterna besvara.