Södersalongen

Salongsvärden hette Anders Lissander (c 1704-1786). Han var en ganska typisk frihetstida man, praktisk, naturvetenskapligt intresserad och mån om framsteg. Det finns goda skäl att minnas honom – men det beror varken främst på hans skrift om potatis, Beskrifning af jord-pärons plantering (tryckt i två upplagor och översatt till finska) eller på hans böcker om trädgårdar och fårskötsel. Mest omtalad är Lissander för sina bidrag till svenska litteraturen. Ändå tycks han inte ha författat någon som helst lyrik, dramatik eller epik.

Uppenbarligen var denne trädgårdsmästarson från Göteborgstrakten en energisk och arbetsför man. Till yrket var han statlig ämbetsman, framför allt vid Manufakturkontoret (som stödde de framväxande industrierna), och intresserade sig för välfärdsfrågor. Det var han som tog initiativet till försäkringskassans föregångare, Statens änke- och pupillkassa. Från och med 1740 fanns alltså statligt efterlevandestöd i Sverige. I en tid, präglad av fattigdom, där man dagligen såg tiggande barn och krigsinvalider, visade sig Lissander som en man med socialt samvete.

Redan som ung flyttade Lissander till Stockholm. På Söder köpte köpte han år 1749 en tomt i kvarteret Bryggaren (ibland kallat Nederland), där Medborgarplatsen ligger idag, och lät bygga ett hus om nio fönsters bredd. Det var alltså ganska stort. Alla rum hade kakelugn, och salongen var på drygt 40 m². Genom ett rundat portvalv kom man in på gården, där det väl fanns stall och ekonomibyggnader. Underlaget i portgången var kullersten, och det måste ha hörts ända uppe i salongen när hästar leddes in på gården. De riktigt fina husen hade träkubb istället.

Bredvid Lissanders nybyggda boning låg fattighuset – ett praktfullt barockhus, där han satt i styrelsen. Lillienhoffska huset (som det numera kallas) byggdes nästan hundra år tidigare av en rik köpman. Södermalm hade nyss blivit stadsplanelagt och drog till sig adel och andra välbärgade. När Lissander byggde sitt hus var stadsdelen sakta på väg att förslummas. Den närbelägna sjön Fatburen (numera torrlagd) hade fått sitt namn eftersom den var så rik på fisk. Om sjön gick allehanda rykten – man trodde att den hade dubbla bottnar – men vid seklets mitt var den så sakta på väg att växa igen. En fattigläkare som bodde granne i kvarteret Bryggaren berättade att sjön om sommaren mest liknade ”en blomsterrik Äng”.

I Magnus Torslunds ritning utförd vid Stadsingenjörskontoret 1764, syns såväl Fatburen som Anders Lissanders tomt (detalj). Stockholms stadsarkiv Församlingsritningar, Katarina nr 42.

Svenska städer brann ofta. År 1723 förstördes 500 gårdar och själva kyrkan i Katarina församling, 1751 härjade en stor eldsvåda i Klara, som också spred sig till Söder och 1759 brann det svårt i Maria. Tornet störtade genom kyrkans valv, och först 1763 var den uppbyggd igen. Trähusen drabbades förstås värst, vilket betydde att de fattiga fick det ännu svårare. Ändå till kvarteret Bryggaren nådde dock inte 1759 års brand, och Lissander satt säker i sitt stenhus.

Odlingen var hans stora intresse. Inte den odling, som han ägnat sig åt i barndomens trädgård, utan den litterära och musikaliska odlingen – kulturen. Sannolikt var han själv musikalisk, och i varje fall hade han två musikaliska döttrar: Ingrid (Inga) Margareta (1734-1807) och Stina (1745-1790). Hans tre söner var borta, två döda i späd ålder och en förmodligen i tonåren. Två gånger hade Lissander blivit änkling, och flickorna hade varsin mamma. Det tycks ha varit en ganska tät gemenskap i den lilla familjen, där alla tre var sociala och litterärt intresserade.

År 1763 skrev han flera dikter om de populära Börshusmaskeraderna och experimenterade för första gången med olika röster, som talar, ropar och gnabbas. Det var ett grepp han snart skulle utveckla. År 1763 innebar dock inte enbart nya poetiska färdigheter, utan också konkurs och (möjligen) flykt till Norge. Efter återkomsten bodde han hos sina föräldrar, som försökte leva herrgårdsliv i Sörmland. Hösten 1764 fick han en tjänst vid manufakturkontoret – rekommenderad av Anders Lissander – och återvände till Stockholm. Året därpå dog båda hans föräldrar. Möjligen var Lissander bekant med hans dem. Nu blev den äldre mannen ett slags fadersgestalt för Bellman, och för honom, som förlorat tre söner, var kanske poeten något av ett surrogat. De båda blev vänner, helt enkelt.

Bellman förälskade sig i Inga Lissander. De dikter han skrev till henne handlar ofta om mat. I oktober 1766 tillägnade han henne exempelvis en dikt om korvar. Den svala höstmånaden ansågs särskilt lämplig för korvstoppning, och Bellman skriver om korvar på ett sätt som visar att han visste en del om matlagning.

När komma de på vakt, min Mamsell,

I edart kök, jag frågar,

I gryn- och russin-prakt, min Mamsell,

Och rökta skinn? Jag vågar, min Mamsell,

En korv, en bagatell,

Dock härlig, min Mamsell,

När han på bordet rödbrun tågar.

Ordet ”korv” hade också en dubbelmening – det användes om den uppblåsta statsvakten, och i sista strofen blir magen till Stortorget, där korvar står på givakt med bajonett och allt. Bellman gillade det absurda.

Kurtis och mat var nära förknippade för honom. Många av hans dikter tillkom som tack för maten. En av de mest kända, ”Så lunka vi så småningom” (Fredmans sång nr 21) har ju titeln ”Måltidssång”.

Äldre tiders litterära försörjningsvägar var vitt skilda från våra. Det fanns varken kulturstipendier eller royalty, och författare kunde försörja sig på en rad olika sätt. Många författade i ungdomen för att senare få ett ämbete – litteraturen var alltså vägen till fast jobb – medan andra levde på att skriva bröllops- och begravningsdikter. Lovande författare höll sig ofta med mecenater – inte sällan litterärt intresserade adelsmän – som stöttade dem med kontakter, kontanter och då och då ett rejält mål mat. Tacka för maten var en självklarhet, och det skedde oftast på vers och ibland som sång. Poeter som Bellman, som hade ambitioner, arbetade sig vartefter upp till mer betydelsefulla och högt uppsatta mecenater. Högst i näringskedjan stod kungen. Än så länge regerade den tröge Adolf Fredrik, men när Gustaf III ärvde kronan 1771 skulle poeterna skockas kring tronen. Samma dag som Gustaf III gjorde sin statskupp skulle Bellman få sitt stora genombrott med skålvisan ”Gustafs skål”. Ännu är det dock långt kvar till 19 augusti 1772. Frihetstiden står fortfarande i fullt flor.

Någon gång vid sextiotalets mitt gled alltså Bellmans underhållning hos familjen Lissander över till en litterär salong. Poeten var ung, lovande, kvick att rimma och improvisera, och dessutom en skicklig sångare och musiker. Andra diktare framträdde också, de flesta av dem vänner till Bellman: rokokopoeten Samuel Oluf Tilas (tidigt död som diplomat i Konstantinopel), den blivande operaparodikern Carl Israel Hallman, den glade publicisten och sällskapsbrodern Olof Kexél samt poeten Johan Elers, som långt senare skrev en bok om Stockholms historia. Man sjöng också kända sånger tillsammans, däribland visor av Olof von Dalin, som några decennier tidigare förnyat svenska språket och litteraturen. Mest handlade det dock om nyskrivna texter – allt från enkla dryckesvisor till utarbetad dramatik.

Oavsett om vi befinner oss hemma i konstnärsfamiljen Brenner kring år 1700 eller hos mor och dotter Knös 150 år senare så utgör salongen ett behagligt mellanting mellan hemma och borta. Det handlar om en sorts halvoffentlighet. Miljön var så gott som privat, och mycket kunde tillåtas, som annars ansågs olämpligt. Man var frispråkigare – ja, friare på alla sätt. Högreståndspersoner som ämbetsmännen Lissander och Bellman skulle 1765 inte ha ställt sig på en offentlig scen. Hemma i vardagsrummet gick det däremot bra.

Bellman framträdde där med allehanda visor och upptåg, och nästan alltid handlade det om att spela en roll. I ”Hå hå! jag är nu sjuttio år!” spelade han en gammal gumma, som mindes sin glada ungdom i seklets början, när hon var ung och åtråvärd och män visste att klä sig i ”Stor lockperuk, lång halsduk minsann”. Bellman var klädintresserad, och här riktigt frossar han i gummans urmodiga ideal. Framställningen kryddades av hostningar. Han skrev också ett skådespel till vännens namnsdag 1766 och spelade själv en av rollerna. Bellman var inte bara en stor poet – han var uppenbarligen också en god skådespelare.

Det fick han användning för i sitt första riktigt originella litterära verk – Bacchi Orden – som skapades hemma hos Lissander. Där parodierade han tidens populära sällskapsordnar. Allt som där var upphöjt blir här löjligt och lågt. De stora ordenssällskapen ställde ofta stora krav på moralisk resning och samhällelig framgång på sina blivande medlemmar. För att bli medlem i Bacchi Orden krävdes att man i allas åsyn legat full i rännstenen minst två gånger. En gång kunde hända vem som helst – två gånger var en vana.

Bacchi Orden befolkades med bekanta namn, som Bellman lånade från verkliga ämbetsmän på väg utför i alkoholism och förfall. Deras personligheter diktade han sedan ihop efter eget huvud. Hemma i Lissanders salong spelade han upp Bacchi Ordens sammankomster med kapitel, intagningsceremonier, processioner och parentationer över döda. Mycket gjorde han själv, men vänner och salongsbesökare hoppade in i de andra rollerna – inte bara andra poeter, utan också den blivande ärkebiskopen Uno von Troil. Med tiden introducerades även tre Bacchi prästinnor, förmodligen tolkade av flickorna Lissander och någon kvinnlig besökare.

Han sjunger själv och spelar på Cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning äro oförlikneliga.

Under några år utvecklade Bellman nu sin scenpersonlighet. Han var skicklig som litterär improvisatör, men kunde också imitera ljud. Redan i början av sextiotalet roade han gästerna hemma hos matematikern Samuel Klingenstierna genom att härma djurläten. Det berättas också hur han kunde trumma med tummarna mot ett bord för imitera trummor och pukor eller åstadkomma ljud genom att dra med fingret utmed fönsterrutan. Man kan tänka sig hans framträdanden som blandning mellan teater och sångframträdanden. Hälften ståuppare, hälften singer-songwriter.

En kväll i december 1769 kom den unge poeten Johan Gabriel Oxenstierna till Lissanders för att höra Bellman. På programmet stod ”en Parentation över en död Riddare; allt på vers satt efter Operastycken”, närmare bestämt parentationen över brännvinsbrännaren Lundholm. En av sångerna blev längre fram Fredmans sång nummer 6. Den inleds med klockor, som ringer med ”ängsligt dån” och fortsätter:

Hör klockorna vid mörksens tull!

Sov gamle Lundholm, sov lull lull.

Cupido sjunger vid din mull:

Om nånsin din Maka

Skull’ kysst på din haka,

Hon blivit full.

Melodin var lånad från ett sångspel och handlar ursprungligen om en vacker ung flicka, vars mun man så gärna vill kyssa. Den komiska verkan var uppenbar, och på natten skrattade Oxenstierna så att han inte kunde sova. Ett par dagar senare gick han tillbaka för att än en gång höra Bellman. Upplevelserna skrev han om samma kväll i sin ofta citerade dagbok. Bellmans framträdande beskrivs så här:

Han sjunger själv och spelar på Cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro oförlikneliga föröka ännu mera det nöjet man har av själva versen som alltid är vacker, och som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna, och antingen komma utom sig av förundran eller av skratt.

Både komik och starka känslor, roligt och rörande på samma gång. Det är intressant att Oxenstierna särskilt nämner att Bellman både sjöng och spelade. Han är inte ensam om att understryka detta. Förmodligen var det ovanligt att sångaren ackompanjerade sig själv. Det instrument Bellman använde kallade samtiden för ”cittra”, men det rör sig om vad vi idag kallar ”cister”, ett mellanting mellan luta och gitarr.

Bacchi Orden var Bellmans första riktigt originella verk, och Oxenstierna karakteriserar honom: ”Han är ett verkeligt snille, ett original i Poesi som äger sitt värde olikt med alla andras.” Originalitet var nu inte en egenskap som premierades inom den tidens estetik. Omdömet visar att Oxenstierna anade att något nytt håller på att hända.

Den sista episteln i Lissanders avskrift är daterad 12 februari 1772 och har titeln ”Fredmans 50 Epistel, eller, hans sista ögnakast på Ulla Winblad vid hennes återresa från Djurgården”. Efter texten har Lissander skrivit ”Slut på andra delen av Fredmans Epistlar”. Där slutar också volymen. Eftersom bara hälften av Lissanders avskriftsvolymer är bevarade kan han ha skrivit av fler epistlar. Ungefär vid den här tiden tycks dock Bellman ha lämnat Lissanders salong. Ytterligare ett par kapitel i Bacchi Orden hade framförts, och epistlarnas Ulla Winblad gjorde ett gästspel som ledare för Bacchi prästinnor.

Sista sidan ur Anders Lissanders ”Poësier af svenske diktare. II” från 1769. Kungliga Biblioteket/Litteraturbanken.

Orsaken till Bellmans uppbrott har diskuterats. Förhållandet med Inga Lissander tog uppenbarligen slut, och en tradition berättar att hon kastade hans skrifter på elden. Det har setts som förklaringen till att vi har så få egenhändiga handskrifter av epistlarna – men Bellman var aldrig särskilt intresserad av sina original. Det hände att han måste efterlysa sina egna texter. Dessutom var han sångare och kunde kanske visorna utantill. Under dessa tidiga år levde epistlarna i hans hjärna och strupe.

Konstnärligt och framgångsmässigt hade Bellman växt från Lissanders salong. År 1772 vann han kungens öra och rörde sig snart i betydligt mer inflytelserika kretsar. Antagligen upphörde också Lissanders salong ganska snart efter brytningen. Lissander själv hade vid det laget fått titeln kommerseråd och verkade från 1773 vid Handels- och manufakturdivisionen – alltså ännu ett statligt ämbete. Vid hans död 1786 skrev Bellman en vacker dikt, som betonar vännens engagemang för de fattiga och förtryckta. Om det vittra intresset sägs märkligt nog inte ett ord.

Ingen av flickorna gifte sig. Stina dog 1790 och Inga 1808 – hon ägde då en fin boksamling, där det ingick skrifter av Bellman, och dessutom ett klaver, en cittra och en ”Davids-harpa”. Antagligen hade Bellman kontakt med henne i samband med publiceringen av Fredmans epistlar 1790, ty då användes Lissanders handskrifter som en av förlagorna. Då stod skalden på toppen av sin berömdhet. Året därpå belönades epistlarna med pris av den nygrundade Svenska Akademien.

Lissanderska huset fanns kvar in i modern tid, men revs 1933 för att ge plats för Medborgarhuset. Det finns dock fotograferat och uppmätt. Kommer man upp ur tunnelbanan vid Medborgarplatsen kan man fästa sin blick där det stått och tänka på detta tomrum, där Bellman en gång bott och verkat. Det gamla fattighuset finns ännu kvar och hjälper oss med orienteringen.

Lissander, hans döttrar och hans salong är värda en särskild åtanke. Där fick skalden den scen, som gjorde det möjligt för honom att utveckla sin talang. Där framförde han också sina första epistlar. Han var fast förvissad om deras betydelse, men hade knappast anat att de fortfarande skulle vara levande 250 år senare.

CARINA BURMAN är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är specialiserad på äldre nordisk litteratur. Burman utkom nyligen med en stor biografi över Carl Michael Bellman – ”Bellman. Biografin” (Albert Bonniers förlag).

bibliografi

Några standardverk om Bellman:

Austin, Paul Britten, Carl Michael Bellman. Hans liv, hans miljö, hans verk (Stockholm, 1970)

Burman, Carina, Bellman. Biografin (Stockholm, 2019). Innehåller också en riklig bibliografi med Bellmanlitteratur.

Huldén, Lars, Carl Michael Bellman (Stockholm, 1995)

Lönnroth, Lars, Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning (Stockholm, 2005)

Stålmarck, Torkel, Bellman i verkligheten (Stockholm, 2000)

Om Lissander och hans avskrifter:

Gidlöf, Leif, ”Anders Lissander”, Svenskt biografiskt lexikon 23 (1980-1981)

Hillbom, Gunnar, Kring källorna till Fredmans epistlar Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Filologiskt arkiv 36 (Stockholm 1991)

Om salonger:

Goodman, Dena, The Republic of Letters. A Cultural History of the French Enlightenment (Ithaca and London, 1994)

Landes, Joan B. Women and the Public Sphere in the Age of the French Revolution (Ithaca and London, 1988)

Scott Sørensen, Anne (red.), Nordisk salonkultur. Et studie i nordiske skønander og salonmiljøer 1780-1850 (Odense, 1998)

Sidén, Karin, ”Konstnärsparet Brenner och salongskulturen”, i Wär lärda skalde-fru. Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, red. Valborg Lindgärde, Arne Jönsson, Elisabet Göransson (Lund, 2011)

Svensson, Ingrid, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (Lund, 2017)

Ögonvittnesskildringar av Bellman:

Kretz, Leif m.fl. Bellman sedd och hörd. Porträtt, dokument och vittnesbörd, sammanställda av Leif Kretz, Sten Åke Nilsson och Torkel Stålmarck (Stockholm, 1994). Också tillgänglig på https://litteraturbanken.se.

Bellmans skrifter finns utgivna av Bellmanmanssällskapet i den s.k. Standardupplagan (I-XX, 1921-2003). Här finns också rikliga kommentarer. Utgåvan är också digitalt tillgänglig på https://litteraturbanken.se. För Fredmans epistlar och Fredmans sånger är den modernare utgåvan från 1990 resp 1992 att föredra. Finns på Bellmanssällskapets hemsida, https://bellman.org.