Lyssna

Rom – främlingarnas stad

Få städer är lika omskrivna som Italiens huvudstad. Mycket är författat av historiska romare, men till förvånansvärt stor del har bilden av staden formats av besökares berättelser. Mer än de flesta städer definieras Rom av sina främlingar. Carina Burman vandrar genom den historiska staden och ser spåren av berömda turisters blickar.

Plötsligt stod jag på Via Aurelia Antica. Det ingick inte i planerna. Trafiken hade tvingat mig att ta en omväg – och så befann jag mig på en antik väg. Lördagsbilister stod parkerade längs gatan, och murar avskärmade utsikten åt båda håll, men namnet på gatskylten förmedlade omedelbart en känsla av tradition, ålder, gemenskap med andra som gått denna sträcka. Via Aurelia når Rom uppifrån Frankrike och Genuakusten och är en av de antika vägarna till staden. Söderifrån kom resenärer på Via Appia, som numera har både en antik och en modern sträckning. Vägarna fortsatte att användas genom årtusendena. Kom man från norr – kanske ändå från Sverige – nådde man staden på Via Flaminia…

… och vips så står vi där! Så fantastiskt det är med ord. Där sitter ni hemma i soffan, vid skrivbordet på jobbet eller i rusningstid på bussen, medan jag visserligen befinner mig i Rom, men i ett bibliotek och inte alls ute i själva staden. Men vi kan låtsas. Alltså står vi på Via Flaminia. Bakom oss rasslar spårvagn nummer två, till vänster ser vi upp mot parken Villa Borghese (där vägen går till Svenska institutet), till höger anas en amerikansk hamburgerkedja och rakt fram leder en ståtlig port in i staden. Här gjorde den tidigmoderna resenären sitt intåg i Rom, och strax före porten stannade hen nog upp och drog efter andan – trött och dammig efter resan, men imponerad av Porta del Popolo med sina tre portaler, antika kolonner, apostlastatyer samt ståtlig stjärna på toppen. Det är bara en av Roms portar. Rom hör till de städer som ännu har en ringmur, och precis som i Visby skiljer man mellan området inom och utom murarna.

En av de resenärer som gjorde entré i Rom genom renässansporten var drottning Kristina. Intåget skedde i december 1655, ett drygt år efter abdikationen, och det sägs att hon red gränsle istället för att åka i den vagn som påven skickat henne. Faktum är att portens fasad mot staden uppfördes inför hennes intåg – påven lät sin favoritarkitekt Bernini rita den, och inskriptionen lyder: FELICI FAUSTOQ INGRESSVI ANNO DOM MDCLV – För det glädjefyllda och gynnsamma intåget, i Herrens år 1655. Vanliga resenärer fick inte triumfportar. En sak hade de dock gemensamt, den abdikerade drottningen, pilgrimerna, grandtouristerna och turisterna: de betraktade Romvistelsen som en vändpunkt i sitt liv. Vissa resenärer var eller skulle bli betydelsefulla och ihågkomna av eftervärlden. De flestas namn känner vi inte till. Många bland dem såg ändå Rom som sina drömmars stad.

Åtskilliga resenärer har skrivit om staden. Om Rom finns romaner, dramatik, poesi – mycket förstås författat av romare, men till förvånansvärt stor del av besökare. Mer än de flesta städer definieras Rom av sina främlingar. På plats i staden har de suttit i resanderum och försökt förstå denna åldriga världsstad, åter i hemmets trygghet har de än en gång vandrat på dess gator. Vår egen uppfattning av Rom är ofta skapad av resenärernas berättelser. Inte sällan började författandet redan i staden.

Resedagböcker betonar ofta det ögonblick, då nedtecknaren trädde in i Rom. En ung Olof Celsius d.ä. – sedermera språkforskare och domprost – skrev 1698:

Den 17 april om aftonen kom jag fram till Rom, igenom Porta del Popolo, som är av en härlig arkitektur såsom en triumfport bygd av Påven Pio IV. Varest utan före en hel mil långt är en hjärtans vacker väg med stenar väl lagd, och rät att man ifrån bron, som utan för Rom går över Tibern, kan se samma port.

De raka gatorna var en uppenbarelse för en nordbo, och Roms stenlagda gator liknade inte Stockholms, som ofta var leriga och snöiga. Sedan femtonhundratalet består stenläggningen av svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini. En annan resenär, den unge arkitekten Gustaf af Sillén, skrev en tjock dagbok från sin vistelse i Rom och lade märke till det mesta. Också han noterade vägbeläggningen: ”Gatuläggningen säges vara av Lava; det ser ut som gråstenar, små och fyrhuggna, men föga bekvämligare än våra klapperstenar för De som gå till fots”.

Det känns frestande att beskriva Piazza del Popolo – obelisken, de vattensprutande lejonen, folkhopen som står uppe på Pincio och tittar ned på oss liksom vi upp på dem – men här är så mycket folk att vi distraheras och drivs framåt. Hela tiden pågår uppträdanden av skilda slag. Det kan vara bolivianska dansare, Michael Jackson-imitatören, holländaren på den höga enhjulingen, kepsgrabbarna med sin halsbrytande parcour eller snubben som skapar enorma såpbubblor för att få pengar till ”Ferrari, dentist & socks”. När jag nu går över torget får jag en känsla av att de alltid stått där – inte just i denna skepnad, men som flöjtister, luftspringare, lekare, pianinospelare. Celsius, af Sillén och drottning Kristina såg dem också.

Stora städer drar till sig människor. Under tidernas lopp har det varit rusch till Babylon, Carthago, Lödöse, Paris, London, New York… till och med till Stockholm. ”Du lilla Holma min alle små Holmars ära / Som drager till dig allt rätt som en stark Magnet”, skrev den stormaktstide poeten Skogekär Bergbo om Mälarstaden. Rom var den största magneten av dem alla, och det antika Rom var en stad som välkomnade främlingar. Långt bort i myternas gryning finns den första antydan om denna blandning.

Eftersom Romulus stad hade kvinnobrist sökte man makor hos ett grannfolk, sabinerna, men när flickorna sa nej rövade romarna helt sonika bort dem. Sabinerna samlade sig till hämnd, men när de anföll trädde kvinnorna ut på slagfältet och stoppade striden: de ville inte att deras män, fäder och bröder skulle döda varandra. Istället blev sabiner och romare ett folk, som gemensamt styrde i Rom. Så säger i varje fall myten.

Man kan ha åtskilliga invändningar mot stadens våldsamma början (där finns ett brodersmord också), men samtidigt är det något storartat i de båda folkens förening. Myter är inte sanna, men kan berätta om andra tiders synsätt. Rom skulle bli ett expansivt imperium, som omfattade i stort sett hela den kända världen, men myten visar på förening, inte erövring. I verkligheten var dock Rom så kulturellt starkt att det blev svårt för de omgivande småfolken att upprätthålla sin särart.

Från hela det romerska imperiet invandrade människor till Rom. Kejsare kom från provinserna, men också författare som den stoiske filosofen Seneca och lärde som Quintilianus, den förste retorikprofessorn. Båda dessa föddes i nuvarande Spanien. Möjligen kom också några av de kristna apostlarna hit – i varje fall gjorde den kristna tron det, och man förmodade att aposteln Petrus varit biskop i Rom. När kristendomen blev statsreligion byggde man kyrkor – stora och rymliga som de antika templen – för martyrernas kvarlevor. Nu började folk vallfärda till Rom. Redan antiken hade haft sina pilgrimer – det stora Jupitertemplet på Capitolium drog gott om besökare – men nu kom de vida ifrån. I den kärvt kortfattade Njáls saga (som behandlar händelser kring år 1000) uppstår en mastodontisk isländsk släktfejd, där de inblandade hämnas oförrätter genom att slå ihjäl varandra. Först när släkterna krympt rejält ordnar det upp sig. Ovännerna försonas, och de värsta våldsverkarna vallfärdar till Rom, där påven förmedlar Guds förlåtelse.

Bestämd och kanske härsklysten, men knappast brottslig, var Birgitta Birgersdotter, som 1349 anlände till Rom i god tid inför det stora jubelåret 1350. Denna fyrtiosexåriga åttabarnsmor kom från Sveriges högsta kretsar och hade länge sett det som sin uppgift att hålla kungen i schack (gärna genom att anklaga honom för utsvävningar och homosexualitet). Inte minst besvärande var det för makthavarna att hon hade gudomliga uppenbarelser och gärna berättade om Guds missnöje med herrarna.

Som pilgrim betraktad var Birgitta nästan professionell – redan medan maken levde vallfärdade hon till Santiago di Compostela – men Rom och Jerusalem var russinen i kakan. En uppenbarelse uppmanade henne att grunda en klosterorden, så hon begav sig till Rom. Det fanns regler för hur många dagar en pilgrim fick stanna, men Birgitta slog ner bopålarna i Rom. Med undantag av en resa till Jerusalem blev hon kvar resten av sitt liv.

 

Porta del popolo, med inskriptionen FELICI FAUSTOQ INGRESSVI ANNO DOM MDCLV – ”För det glädjefyllda och gynnsamma intåget, i Herrens år 1655”; John Keats gravsten, med den antika pyramiden i bakgrunden. Foto: Carina Burman

Vi har stått länge på Piazza del Popolo och pratat, och det är dags att röra på sig. Tre gator strålar ut från torget. I mitten går Corson, Via Flaminias fortsättning och den stora shoppinggatan, i vars slut vi anar det kritvita Viktor Emanuel-monumentet. Den gatan tar vi, och efter ett tag svänger vi till höger, förbi San Lorenzo in Lucina (en av de riktigt gamla kyrkorna) och över det gamla Marsfältet, som sedan länge är tättbebyggt och fullt med vindlande medeltida gränder.

Där framme anas Pantheon – den enda antika byggnad som fortfarande ligger mitt i det medeltida gyttret – men vi fortsätter vidare, över den avlånga Piazza Navona och Campo de’ Fiore med sin marknad. Detta är Centro storico, stadens historiska centrum. Nästa torg är Piazza Farnese. Här kan man stå och känna sig historisk en stund, och blir man trött går det att luta sig mot järnräcket vid fontänerna (badkar från Caracallas termer). Rakt fram ligger Palazzo Farnese, en renässansskapelse av bland andra Michelangelo, men byggd med material från antika byggnader och försedd med utsmyckningar därifrån. Numera är det fransk ambassad. På kvällen anas takmålningarna genom de höga fönstren. Bland de ambassadörer som verkat här märks Gaston Palewski, den engelska romanförfattaren Nancy Mitfords stora, hopplösa kärlek. Hon valde att leva som utlänning i Frankrike hellre än i England, men det hände att hon besökte Rom och Palazzo Farnese.

Till höger om Palazzo Farnese (nästan västerut) ser vi ett hus med ett kors och en kampanil. ”In honorem S. Birgitta”, står det på fasaden – till heliga Birgittas ära. Här bodde det blivande helgonet i nästan tjugo år, och här dog hon omsider. Ingen av de andra byggnaderna fanns här då – inte ens torget, som medeltida källor kallar ”äng”. Huset testamenterade hon till sitt kloster i Vadstena som bostad för svenska pilgrimer. I tre dagar hade de gratis mat, och husly fick de en vecka. Idag är huset birgittinerkloster, och man kan ringa på porten och bli visad runt.

 

Ett minst lika händelserikt liv som Birgitta levde Olaus Magnus, en östgötsk borgarson som studerat i Tyskland och före reformationen gjorde karriär inom kyrkan i Sverige. Hösten 1520 blev han vittne till Stockholms blodbad där 120 personer avrättades – ”jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt detta med fasa”, skriver han i en anteckning. Några år senare reste han till Rom på kyrkligt uppdrag. Hem kom han aldrig. Reformationen tvingade honom i landsflykt, och han var särskilt komprometterad eftersom hans  storebror Johannes var katolsk ärkebiskop. Efter broderns död 1544 utsågs Olaus till svensk ärkebiskop, men bara till namnet. Protestanten Laurentius Petri var etablerad i Uppsala sedan mer än ett decennium tillbaka, och istället verkade Olaus som föreståndare för Birgittas hus. Här bodde han och här hade han författarstuga eller (om man så vill) katolsk propagandacentral. Inte minst intressant är att han inrättade ett tryckeri i huset och tryckte Birgittas uppenbarelser, men också sin egen Historia om de nordiska folken och broderns Goternas och svearnas historia.

För en medeltida resenär låg Birgittas hus bra till. Den tidens pilgrimshärbärgen låg kring Campo de’ Fiori, men på sextonhundratalet flyttade turistcentrum några hundra meter norrut till Via dell’ Orso, nära Piazza Navona. Något århundrade längre fram var det trakten kring Corson och Spanska trappan som gällde. Gustaf af Sillén (som vi redan nämnt) begav sig direkt efter ankomsten till ”ett Världshus vid Piazza d’Espagna, där jag skall betala 6 paoli om dagen för Kammare och Middag. Värden heter Frank, är Tysk, och således, förmodar jag, Ärlig Karl.” Äldre tiders nordliga resenärer var ofta misstänksamma mot italienarna, som de förutsatte skulle skörta upp dem (möjligen med viss rätt, ty även romarna behövde sitt levebröd), och vars katolicism ofta sågs som skum. Själva grundtanken i Baedekers guider från slutet av artonhundratalet var att turisten skulle slippa beblanda sig med befolkningen i södra länder – alltså raka motsatsen mot dagens ideal, där turister vill hitta de genuina ställena dit lokalbefolkningen går.

Det fanns skilda skäl att resa. af Sillén var en av många konstnärer som kom till Rom för att studera klassisk konst och arkitektur. Gustaf III stödde honom med ett stipendium, och tanken var väl att han skulle komma hem och rita klassicerande byggnader åt tjusarkungen. Romvistelsen drog dock ut på tiden, för honom liksom för många andra, och i april 1792 kom ”de Venetianska avisorna” med nyheten om kungens död. Även om af Sillén ritade ett antal monumentala byggnader nådde han aldrig den framgång han drömt om. Hans storverk blev istället dagboken från resan, ett ännu otryckt mastodontverk i fyra volymer (dock delvis digitaliserat i www.alvin-portal.org).

En generation äldre var Sergel, som stortrivdes i Rom och blev kvar tills kungen kallade hem honom efter nio år. För Sergel blev mötet med den antika konsten grunden till hans konstnärskap. Klassiska motiv är vanliga bland hans verk, och när han skulpterade Gustaf III skedde det med den antika Apollo di Belvedere som förebild. Sergels lärjunge Johan Niclas Byström fick 1809 stipendium till en Romresa och levde i stort sett resten av sitt liv i staden. När han dyker upp i de romerska hävderna 1814 bor han vid Spanska trappan, är gift med en italienska och redan tvåbarnsfar. Snart blev han en centralgestalt för de nordiska konstnärerna i Rom, som gärna höll ihop. Detta ledde för övrigt till att Skandinaviska föreningen, som fortfarande finns kvar, grundades 1860. Byström hyrde den stora Villa Malta, strax ovanför trappan, och byggde senare ett eget hus strax intill. Han hörde nämligen till de konstnärer som tjänade pengar på sin konst.

Spanska trappan var platsen där man samlades och där konstnärerna letade modeller. Fram till mitten av nittonhundratalet bodde inte bara konstnärer, utan också turister här. I inledningen sin guidebok Rom på 8 dagar (1927) förutsätter journalisten och Romkännaren Ellen Rydelius att hennes läsare bor vid Spanska trappan, och ännu i den nionde upplagan från 1954 frågar hon sig: ”Var skall vi nu bo, då vi skall upptäcka Rom på 8 dagar? För egen del har jag en svaghet för trakten kring Piazza di Spagna – det klassiska främlingskvarteret – och kring Pantheon.” Några kvarter från trappan, borta på Via Margutta, huserar den amerikanske journalisten i filmen Prinsessa på vift i ett klädsamt förfallet hus. Självklart sitter Audrey Hepburns prinsessa på trappan och äter glass sedan hon rymt från prinsesskapet och njuter av att vara en alldeles vanlig flicka.

Till Rom rymde också excellensen och poeten Johan Wolfgang von Goethe. Brevromanen Den unge Werthers lidanden (1774) gjorde honom världsberömd som författare, och drygt tio år senare kände han sig tyngd av berömmelse och vardag. Den klassiska bildningen var självklar för en man av hans generation, och redan som pojke hade han lärt känna Roms topografi genom kopparstick. ”Kort sagt, Goethe satt i en fälla, och friheten kallade han Italien”, skriver litteraturkritikern Klara Johanson i en essä. Excellensen utgav sig för att vara en enkel konstnär och reste 1786 inkognito till Italien. Även detta blev litteratur – både Romerska elegier (som bland annat handlar om kärleksaffärer med lokalbefolkningen) och reseskildringen Goethes italienska resa. Inkognito reste för övrigt också Gustaf III ett par år tidigare. Greven av Haga smälte nog mindre väl in i omgivningen, men han bidrog väsentligt till uppluckringen av religionsmotsättningen genom att delta i en mässa i Peterskyrkan och själv få tillstånd att hålla en luthersk mässa i Rom, som på den tiden styrdes av påven.

Goethe bodde vid Corson, inte särskilt långt från Spanska trappan, och på samma gata bodde den svenska succéförfattarinnan Fredrika Bremer under sin Romvistelse 1858. Det var i början av hennes resa i gamla världen, som var tänkt att vara sex månader men som utsträcktes till hela sex år. Sin resa skildrade hon i Lifvet i Gamla Verlden (1860-1862). Under sin resa i Amerika några år tidigare hade hon lärt känna Nathaniel Hawthorne, som också han vistats i Rom. År 1860 publicerade han The Marble Faun, en bok där utlänningarna är viktigare än romarna och där en antik skulptur av en faun spelar viss roll. Den finns fortfarande på Capitolinska museet, ett av världens äldsta museer. För generationer av amerikanska resenärer kom Hawthorns roman att fungera som ett slags guidebok till Rom. Ett helt annan slags Rom skildras i Birgitta Stenbergs Spanska trappan (1987), som berättar om utlevelser bland vackra flickor och lockande munkar. Här är romarna viktigare än de utländska besökarna.

En kort tid bodde den romantiske engelska skalden John Keats granne med Spanska trappan. Han kom till Rom för att bli frisk från sin tuberkulos, men dog i staden. Eftervärlden har gärna förknippat honom med den samtide Percy Bysshe Shelley, som bodde betydligt längre i Rom, och som han korresponderade med. Vid trappan finns idag ett museum över Keats, Shelley och Byron – en liten lägenhet i en främmande stad, som helt och fullt är England.

 

Keats blev kvar i staden, och det blev åtskilliga andra. Många resenärer for söderut för att vårda sin bräckliga hälsa, men fann döden istället för tillfrisknande. Om vi beger oss nästan rakt söderut från Spanska trappan, förbi Colosseum och Circus Maximus, hamnar vi i stadsdelen Testaccio. Nu är vi utanför turiststråken, och utanför stadsmuren anlades på  sjuttonhundratalet Protestantiska kyrkogården (som egentligen heter Cimitero Acattolico). En dag när man känner sig så där lagom melankolisk kan man vandra sakta mellan gravarna. Keats ligger på den gamla delen, nära den antika pyramiden, omgiven av grönska och gräsmattor. När det är vinter i Sverige blommar violerna på hans grav. Shelley är begravd på den nya delen, där det är trångt mellan gravarna – och inte ens hela Shelley, utan bara hans hjärta. Som bekant drunknade han under en stormig segeltur och kremerades av sanitetskäl på den strand där han hittades. Här vilar också unga män, som dött under sin grand tour – den resa som skulle utgöra kulmen på deras bildning. Bland de begravda kan man träffa på Byström, den svenske konstnären Blommér, italienkännaren Carl Bildt, Fredrika Bremers engelska översättare William och Mary Howitt. Här finns skulpturer av änglar, återanvända antika menader som smyckats med kors, men också små minnestenar. ”Han älskade livet så, och särskilt de sista sex åren i Rom”, står det om en ung arkitekt. Den internationella prägeln är tydlig – ett italienskt namn kan följas av ”min elskede”. En av mina favoriter är den vackre yngling i husaruniform, som för evigt vilar med en bok i handen och en hund vid sin sida. Om denne skotte vet jag ingenting, utom vad den långa inskriptionen berättar. Där får vi veta att naturen givit Deverux Plantaget Cockburn ”sällsynta själsliga och kroppsliga gåvor” och att han älskades av alla – särskilt familjen, ”som sökte hans hälsa i många främmande omgivningar”. Han dog i Rom, tjugoett år gammal. På kyrkogården finns mycket känsla, och mycket sentimentalitet, och vi kanske får torka en tår innan vi klappar en av kyrkogårdens många katter och beger oss till närmsta bar för en espresso.

Den tidigmoderna resenären levde ett hårt liv, och resan var både obekväm och farlig. Gustaf af Sillén (som ändå var adelsman) åkte tvåhjulig postkärra till Rom, men fick tydligen gå en del. Vid ankomsten i januari 1788 hade han så svåra skoskav att han fick tillbringa första dygnet på rummet. Efter ett par dagar flyttade han till samma pensionat som en konstnärsvän från Sverige –  medaljgravören Lars Grandel, som hade revolutionära åsikter och såg till att hålla sig undan från fosterlandet. På nittiotalet kastades han i Castel Sant’ Angelos fängelsehålor, men kom omsider hem till Sverige.

En dissident av annat slag var greve Nils Bielke, som 1731 konverterade till katolicismen. Därmed förlorade han rätten till sina svenska egendomar. Några år senare utnämnde påven honom till romersk senator, och han höll hov i sin bostad på Capitolium. Gästande svenskar besökte honom gärna, och han hjäpte konstnärer som Jean Eric Rehn och Johan Pasch. Efter sin död 1765 begravdes han i den kyrka, som hör till Birgittas hus. Gustaf af Sillén besökte huset, som han fann rätt ointressant, men uppmärksammade Bielkes epitafium. Han berättade också ett rykte att svenska konvertiter fick en årlig dusör från klostret. Slutomdömet om kyrkan är dock: ”Annars har hon väl intet något märkvärdigt för andra än oss Svenskar.” Man kan notera att ordet ”kyrka” liksom italienskans ”chiesa” är femininum.

Kanske har af Sillén rätt i sin förmodan. Även i främmande städer söker människor efter det, som erinrar om hemtrakten. Ellen Rydelius klagade i sin guidebok över att det saknas minnestavlor över svenska bedrifter i Rom. Hon dröjer gärna vid Birgitta och Kristina, men räknar också med att läsaren ska intressera sig för Goethe och Shelley. Om man studerar guideböcker till Rom (vilket jag och ett antal kolleger har gjort i projektet Topos & Topography) kan man se en utveckling från internationella guideböcker till nationella. Den medeltida latinkulturen var densamma vare sig man var en munk i Clairvaux eller Vä.

Karl Baedeker gjorde succé med sina guideböcker. Just detta exemplar, "Italien von den Alpen bis Neapel", publicerades 1908.

 

Främlingar behöver ledning – antingen det är en personlig vägvisare eller en skrift. Den första kända ”guideboken” till Rom – det s.k. Einsiedeln-itinerariet – kom till någon gång kring år 800 och bestod av stödord för vandringar genom staden. Publiken var pilgrimer, sannolikt kyrkliga sådana. Grand tour-resenärerna köpte italienska guideböcker, och det gjorde även af Sillén. Under följande århundrade började den bildade borgerligheten få möjlighet att resa, och då var det Baedeker som gällde, antingen på tyska eller i engelsk översättning. På nittonhundratalet övergick man till svenskspråkiga guideböcker. Först kom Ellen Rydelius och efter henne Sigge Hommerberg. Utvecklingen är densamma även i andra länder. Slutligen är vi nu tillbaka i den internationella guidebokens era, antingen det är en tryckt Lonely Planet eller Rough Guide eller en app.

Så får främlingen hjälp att hitta i Rom. Vissa stannar bara en kort tid, rusar efter sin reseledare eller vandrar ensamma med sin guidebok. Om man vistats en tid i Rom börjar man reta sig på turisterna och tala om de perioder (mest januari) när staden är förhållandevis tom. Det är begripligt, men det är rätt dumt. Rom vore inte Rom utan turisterna. ”Roms bästa invånare är turisterna”, sägs det i Paolo Sorrentinos film La Grande Bellezza (2013). Somliga bland dem förförs av Rom. Vissa blir kvar, vissa kommer ständigt åter. Det finns också främlingar som satt sin prägel på Rom. I Villa Borghese, helt nära Svenska institutet, finns skulpturer av utländska författare. Många av dessa levde för länge sedan i fjärran länder och besökte nog aldrig Rom. Den mest kända (och en av de modernaste) är Pusjkin. Nära parken Villa Doria Pamphili, i stadens andra ände, finns ett antal gator med författarnamn. Där kan vi vandra på Via Selma Lagerlöf – och hon var verkligen i Rom.

 

En av Roms många gränder; Bar San Calistos klassiska neonskylt i Trastevere. Foto: Carina Burman

Många av främlingarna har vartefter blivit romare. Det värmer en visstidsbesökare när tillhörigheten bekräftas med att man är ”una vera romana” – en sann romarinna. En riktig romare är förstås skriven i Rom och har gärna sina rötter där. Invånarna i Trastevere på Tiberns andra sida betraktar sig som de riktiga romarna. Länge talade de sin egen dialekt, romanesco, och i stadsdelen finns statyer av romanescopoeterna Giuseppe Gioachino Belli och Trilussa (Carlo Alberto Salustri). Samtidigt är det en internationell stadsdel, inte bara för att turisterna kommer hit utan också för att här finns många utländska institutioner. Här ligger ett amerikanskt universitet, och här finns numera Skandinaviska föreningen. Många utlänningar skaffar också lägenhet här. Ändå känns stadsdelen mycket romerskt. Går man in på baren för en kaffe är alla stamgäster, och efter ett par besök tilltalas man liksom de andra med ”cara”. Endast en främling är ”signora”.

I Trastevere slutar vår promenad. Vi kastar en blick mot Palazzo Corsini, där drottning Kristina dog. Sedan vandrar vi Via della Scala förbi det gamla apoteket och kyrkan med de många kristallkronorna bort till Piazza Santa Maria in Trastevere. Det är en väg, som kan kallas pittoresk. Vid torget ligger ännu en åldrig kyrka, och på kvällarna samlas underhållare kring den antika fontänen. Har man tur dyker jazztrion upp. Detta anses ofta vara Trasteveres hjärta. Vi lyssnar en stund, men sedan går vi runt hörnet till Bar San Calisto, där konstnärer blandas med forskare, studenter och hemlösa. Det är pittoreskt, genuint och ganska ingrott. Här talas alla språk, men mer romerskt kan det inte bli. Jag rekommenderar en kaffe (som fortfarande bara kostar 80 centesimi) och kanske en amaro di capo, om man råkar känna sig lättsinnig. Är det bra väder kan vi sätta oss utanför.

Och sedan är det dags att återgå till vardagen.

 


CARINA BURMAN är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är specialiserad på äldre nordisk litteratur. Burman utkom senast med boken ”Vi romantiska resenärer. Med Ellen Rydelius i Rom” (2016) och är inom kort aktuell med en stor biografi över Carl Michael Bellman.


 

bibliografi

Beck-Friis, Johan, Protestantiska kyrkogården i Rom. Konstnärernas och poeternas kyrkogård(1956)

Blennow, Anna m.fl. (red.) Att resa till Rom. Guideböcker till den eviga staden genom tiderna(utställningskatalog, Uppsala universitetsbibliotek, 2016)

Bowen, Elizabeth, A Time in Rome(2010)

Bremer, Fredrika, Lifvet i gamla verlden(1860-62)

Burman, Carina, Vi romantiska resenärer(2016)

Drömmen om Italien. Nordiska resenärer i Södern 1750-1870(utställningskatalog Nationalmuseum 2004)

Goethe, Johann Wolfgang von, Italienische Reise(1816-17) Finns i svensk översättning

Hawthorne, Nathaniel, The Marble Faun(1860) Finns som gratis e-bok

Johanson, Klara, ”Goethes Romresa”, i Det speglade livet. Memoarer från bokrummet(1926)

Lewan, Bengt, Drömmen om Italien. Italien i svenska resenärers skildringar från Atterbom till Snoilsky(1966)

Morton, H.V., A Traveller in Rome(1957)

Pihl Atmer, Ann Katrin m.fl. (red.), Till Rom. Nordiska konstnärer i Rom under 150 år(2010)

Ragn Jensen, Hannemarie m.fl. (red.) Inspirationens skatkammer. Rom og skandinaviske kunstnere i 1800-tallet(2003)

Stenberg, Birgitta, Spanska trappan(1987)

Svenskt biografiskt lexikon