Rapport från en fransk bokhöst

Under hösten har en våg av protester sköljt över Frankrike. Gymnasieelever har demonstrerat för ett rättvisare och rimligare skolsystem, både fredligt och i våldsamma upplopp. Men även i landets traditionstyngda, litterära höstutgivning har skolan hamnat i blickfånget. I flera prisbelönta romaner framstår det till och med som en ödesfråga för landet. Nyss hemkommen från Paris samlar litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullhed sina intryck av den franska litteraturhösten.

På Boulevard Raspail i Paris, mellan lyxbutiker och Gallimards bokhandel, sitter en plansch. Den är uppsatt på fasaden till École des hautes études en sciences sociales, en av Frankrikes främsta forskarskolor för samhällsvetenskap, och texten lyder: ”EHESS i kamp tillsammans med gymnasisterna och studenterna. Öppet universitet.”

Det är slutet av oktober och jag går genom en lite sårig och upprörd stad, i en andningspaus mellan två protestdagar. Det är ovanligt tomt på trottoarerna. På många håll syns krossade rutor och tejpade skyltfönster. Stämningen är dämpad. Några kvarter bort finns universitet, elitskolor och bibliotek. Inför nästa helg samlas studenter där för att förbereda nya protester.

Sedan september har gymnasister runt om i Frankrike blockerat sina skolor, i protest mot överfulla klasser, lärarbrist och Parcoursup, den statliga plattform genom vilken de söker till högskolan. I oktober anslöt sig universitetsstudenterna. Den 14 oktober ockuperade studenter och anställda forskarskolans entréhall på boulevard Raspail, och krävde att ledningen inte skulle stänga byggnaderna. ”Université ouverte” betyder här, bokstavligen, att dörrarna ska hållas öppna.

Jag är i Paris för att arbeta med min forskning om den franska författaren Vanessa Springora och följer bokhösten, som i Frankrike har en särskilt ställning. Den har sedan 1930-talet kallats för la rentrée littéraire, en anspelning på skolstarten, la rentrée. Förlagen ger varje år ut flera hundra romaner i början av höstterminen och hela hösten recenseras och diskuteras de i tidningar, radio och tv.

La rentrée littéraire kulminerar i början av november, då den mest prestigefulla utmärkelsen, Goncourtpriset, delas ut. Priset instiftades av Edmond de Goncourt, som testamenterade sin förmögenhet till en akademi som sedan 1903 belönar årets bästa prosaverk. Ironiskt nog är prissumman endast tio euro. Det egentliga priset är äran och att den författare som kammar hem priset i regel säljer i mycket stora upplagor.

Ett bokhandelsfönster i Paris. Foto: Sigrid Schottenius Cullhed.

I år blev det mycket diskussion kring priset när Goncourtakademien i september strök höstens mest omtalade romandebut, Thélyson Oréliens C’était ça ou mourir (Det eller döden), från sin första lista på grund av misstankar att boken skrivits med artificiell intelligens. Ytterligare en kontrovers handlade om att samtliga kortlistade romaner var utgivna på förlag inom familjen Gallimards koncern. En absurd final, skriver franceinfo. Vem som än vann skulle pengarna stanna hos Antoine Gallimard.

Den 3 november tillkännagavs årets Goncourtvinnare. Det blev den förhandstippade Philippe Jaenada och hans deckarlika roman L’inconnue du quai de Javel (Den okända vid quai de Javel). Romanen återskapar ett verkligt mordfall från 1949: Louise Cansot, ung bretonska och modell för Montparnasses målare, hittas strypt vid Seine. Polisen lägger ner fallet. Glömda brottmål är Jaenadas specialitet. Inför denna roman, berättar han i intervjuer, läste han Georges Simenons romaner om Maigret och gick sedan igenom arkiv och gamla tidningslägg i nationalbibliotekets digitala samlingar. Han lägger fram en egen lösning på mordet, som om han vore kommissarie, men fyller texten med parenteser och utvikningar om sin vardag. Dagen efter prisutdelningen berättade han att han använt AI vid flera tillfällen under arbetet med boken. Röster har höjts mot det orimliga i att han belönas, medan Orélien ströks.

 

Intressant nog handlar flera av höstens franska romaner på olika sätt om skolan. Bland böckerna på det temat har Yannick Haenels La solitude des professeurs est infinie (Lärarnas ensamhet är oändlig) och Anne Godards Nous aussi (Vi också) tilldelats två av höstens litterära priser, Prix Femina respektive Prix Décembre.

Yannick Haenel, författare och skribent i Charlie Hebdo, var en av Goncourtprisets fyra finalister. Dagen efter prisutdelningen tilldelades han i stället Prix Femina för La solitude des professeurs est infinie. I många år var Haenel lärare i franska i Parisförorter. Under hösten har han i intervjuer delat sina iakttagelser om skolan, tydligt ställt sig på gymnasisternas sida men framför allt hyllat lärarna. Samhället har under de senaste decennierna systematiskt nedvärderat lärarna, säger han. Det talas om dem som om deras arbete aldrig riktigt räcker. Samtidigt blir yrket alltmer utsatt och riskabelt. La solitude började växa fram i oktober 2020, då historieläraren Samuel Paty brutalt mördades i närheten av sin skola i Conflans-Sainte-Honorine. Det var samma höst som Haenel för Charlie Hebdos räkning bevakade rättegången efter attentaten mot tidningen. Efter dådet mot Paty förmådde han inte skriva sin rättegångskrönika. Han skrev i stället en text för Frankrikes lärare: ”La solitude des professeurs”, som under de följande åren blev en roman.

La solitude des professeurs est infinie utspelar sig i början av nittiotalet. När boken kom sade Haenel att han ville göra läraren till ett slags samtida antihjälte. Huvudpersonen Jean Deichel, Haenels återkommande alter ego, är i boken tjugotvå år gammal, en något självupptagen svartklädd yngling med osunda dryckesvanor. Han älskar litteratur och har alltid velat bli lärare. Deichel har klarat de två statliga lärarproven, CAPES och den mer prestigefyllda agrégation, men aldrig stått framför en klass. Nu ska han plötsligt göra sin praktik i en skola i Mantes-la-Jolie, en bra bit utanför Paris. Resan dit med två pendeltåg tar en och en halv timme. Rektorn, Streger, tar emot honom bakom ett skrivbord fullt av uppstoppade djur och med ett gevär på väggen. Streger säger att han inte tycker om intellektuella och frågar vad Deichel egentligen tror om skolan. Deichel svarar med en tanke från de judiska mystikerna, att så länge det finns barn som läser upp alfabetet går världen inte under. Rektorn skrattar och ger honom rådet att aldrig le i klassrummet. Ringaktningen från ledningen återkommer genom hela romanen; lärarna i skolan blir lätt förödmjukade i sitt arbete, tas inte i försvar, lämnas åt sig själva.

Haenel menar, tvärtemot rektorn i romanen, att det som händer i ett klassrum inte har någonting att göra med auktoritet, utan med sårbarhet. För läraren är mildhet, la douceur, och sårbarhet, la vulnérabilité, de egenskaper som får kunskapsöverföringen att verkligen äga rum. Det förenar läraren med författaren. I klassrummet, har han erfarit, infinner sig samma slags fysiska kontakt med språket som i skrivandet. Elever och lärare läser högt och lär sig texter utantill, vilket inte sker någon annanstans i samhället idag. I boken vill Haenel fånga lärarens känslighet, och när han gör det, i klassrumsscenerna, glimrar romanen till.

Natten före den första lektionen kan Deichel inte somna. Han går upp gång på gång och kontrollerar att kläderna han lagt fram är i ordning och att nyckeln till klassrummet ligger i byxfickan. Vid fyratiden ser han i spegeln röda, svullna ögon, men i dem lyser en glädje. Han kommer tidigt till skolan, och nyckeln fungerar. Klockan 7.50 är allt klart. Eleverna strömmar fram i korridoren, in i de andra salarna, men inte in i hans. När klockan blivit åtta, och strax efter åtta, rusar han nedför trappan och får syn på en ensam klass som står på led på gården, med tunga ryggsäckar. Han hade fått veta att klasserna går in själva, men ingen hade sagt att läraren hämtar dem på gården till dagens första lektion.

Han får in barnen. Det första han gör är att ge dem en skrivuppgift: ”berätta om dagen före skolstarten”. Klassen blir alldeles tyst. De skriver långsamt, med ansträngda ansikten, några lägger sig nästan över bänken och gäspar. Deichel blir förbluffad men inte irriterad. Han går mellan bänkarna och förundras över att rollen verkar passa honom.

”Öppet universitet”. En plansch på den prestigefulla forskarskolan École des hautes études en sciences sociales ger stöd åt skolprotesterna. Foto: Sigrid Schottenius Cullhed.

Deichel har förberett sig noga och planerat lektionen i detalj. Vissa moment går sämre, andra bättre än väntat. Efter skrivuppgiften ber han eleverna blunda och reciterar för dem ”Le roi de Thulé”, Goethes ballad i Gérard de Nervals franska översättning. Sedan öppnar han tavlans flyglar, där han skrivit upp dikten, och ber dem att läsa högt. De är med på uppgiften. Efter första omgången börjar han sudda ut några ord åt gången. Läsningen går från elev till elev. De klarar det! Till slut läser de dikten högt från tavlan fast det inte står ett enda ord på den. ”La poésie, c’est ça: dire des mots par cœur. Les dire avec le cœur.” I svensk översättning ungefär ”Det är det som är poesi: att säga ord utantill. Att säga dem med hjärtat.” Haenel leker med uttrycket ”par cœur”, ”utantill”, som ordagrant betyder ”genom hjärtat”.

Jag minns sådana övningar från min barndom på åttiotalet. I min skola, som låg i en förstad till Paris, lärde vi oss dikter ”par cœur” och skrev ”autodictée”, en text man fått i läxa att lära sig utantill. På lektionen skulle man sedan skriva ned hela texten ur minnet. Helst rätt stavat. Vi fick tillbaka våra texter med få eller många röda markeringar och ett omdöme: vu, bien, i bästa fall très bien, eller mal, i värsta fall très mal, mycket dåligt. Haenel tror inte att undervisning kan mätas i sådana mått, förstår jag av intervjuer, men så såg det ut på min tid.

År 1989 fyllde franska revolutionen tvåhundra år. Vi läste om den i skolan, lärde oss de historiska förloppen och tecknade serier med pratbubblor: ”On veut du pain!” och ”Vive la révolution!”. Vi åkte till Versailles och såg på de förgyllda salarna. Denna höst visas där en utställning om Sofia Coppolas film Marie Antoinette från 2006. Kirsten Dunst i pasteller, mer och mer champagne, extravaganta bakverk och mopsar med guldhalsband.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan höstens demonstrationer och franska revolutionen. ”Liberté, Égalité, Fraternité” (”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”), sade en pojke från Saint-Denis i en intervju i P1 i oktober, ”men Égalité bara för vissa”. Eleverna i Deichels Mantes-la-Jolie hör till dem som tidigt sorteras bort i den franska skolan. I Parcoursup, som infördes 2018, väger en del utbildningar in vilken skola eleven gått i. Det är bland annat mot detta gymnasisterna protesterar i höst.

 

På andra sidan av samma skolsystem ligger den värld Anne Godard skildrar i Nous aussi. Hon är universitetslektor i fransk litteratur vid Sorbonne Nouvelle och berättar i sin tredje roman om en stor familj i ett haussmannskt hus kring en gård i femte arrondissementet, Panthéon åt ena hållet, Notre-Dame åt det andra. I inledningen räknar romanens vi-berättare upp vad familjen anser sig ha rätt till: bagaren, läkaren på torget, biografen som visar Cary Grant och Chaplin, bokhandeln. ”Det är vårt, det är för oss. Alla dessa människor som finns till för att betjäna oss.” Elitgymnasiet Henri-IV kallar man H4 och Luxembourgträdgården Luco. De stora skolorna är ”gjorda och tänkta för oss”; man kommer in ”som ett brev på posten”, bara man inte glömmer frimärket. Frimärket skaffar man sig om kvällarna på Bibliothèque Sainte-Geneviève, under de gröna lampskärmarna.

Henri-IV ligger bakom Panthéon, i ett kloster som kung Klodvig grundade på 500-talet. Porten mot rue Clovis är illröd och byggnaderna i gulgrå kalksten. Den som vet vad det kostar i betyg, tillval och rätt skolor att komma in på Henri-IV, och vidare därifrån, läser Godards ”brev på posten” som en underdrift. Godard räknar med ironisk undertext upp den franska kulturöverklassens vanor och preferenser men slår bitvis in öppna dörrar. Prosan är dock rytmisk och fin. Flickorna är ”inte söta, vi är vackra, naturligt, utan smink”, och det som lyser i dem är ”vår ande, vår själ, vår kultur”. Det är intressant att hon skildrar en familj utan riktigt gamla anor. Mormoderns far var bondson och blev en storhet i tredje republiken. Föräldrarna hörde till motståndsrörelsen, och barnen vet att de skulle ha gjort detsamma, ”vi har det i blodet, vi har alltid stått på rätt sida”.

I bokens andra hälft når Godard det som ska vara familjens mörka kärna, incest som gått i generationer i familjen, men här tappar boken mig. De senaste åren har en rad franska verk satt en mycket hög standard för det konstnärliga och intellektuella uttrycket för detta ämne: Springoras Le Consentement (2020), Camille Kouchners La familia grande (2021) och Neige Sinnos Triste tigre (2023). I jämförelse med den starka trion känns Godards sätt att närma sig ämnet något påklistrat.

Jag vandrar genom romanens kvarter, Quartier latin, i backen mellan Seine och Panthéon. Vid Sorbonne och Collège de France är det tyst, stilla och folktomt under veckans första dagar, men framför Bibliothèque Sainte-Geneviève, mitt emot Panthéon, ringlar studenter runt byggnaden i långa köer för att få en läsplats. Tentaperiod? Nerför rue Clovis, förbi Henri-IV:s röda port, ligger ministeriet för högre utbildning och forskning. Jag närmar mig för att kika in, och genast kommer två vakter emot mig, spända, som om jag vore ett hot. Jag skyndar därifrån ned till Luxembourgträdgården. Soldater ur Sentinelle-styrkan passerar snabbt förbi mig, med automatkarbinerna framför bröstet.

Haenel stöder gymnasisternas rörelse fullt ut. Om det finns en plats som inte borde vara samhällets spegelbild, säger han, så är det skolan. Gymnasisternas protest innebär ett nej till en skola som bara speglar samhället. De vill, som det står i barnkonventionen, att skolan ska förbereda unga människor för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle. Då måste skolan ha en annan och mycket mer aktiv roll. Den måste ge eleverna kunskap, kultur och bildning. Och de högre studierna ska stå öppna för var och en efter förmåga. Det är egentligen självklara krav, men uppenbarligen måste man kämpa för dem.

Skolan har denna höst blivit Frankrikes ödesfråga.

 


SIGRID SCHOTTENIUS CULLHED är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar för närvarande om den franska författaren Vanessa Springora, med finansiering från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond. För Anekdot har hon tidigare skrivit essän Proknes klagan.