Mordet på caesar
Det är en av världshistoriens mest mytomspunna händelser. Sammansvärjningen bakom mordet på Caesar ville rädda den romerska republiken, men banade i stället väg för kejsardömet. Antikhistorikern Ida Östenberg återberättar de dramatiska händelserna i senaten den 15 mars år 44 före Kristus – och följer svallvågorna genom kulturhistorien.
Det sägs att Caesar vaknade orolig. Sömnen hade störts av märkvärdiga drömmar och sovrummets fönster hade utan synbar förklaring slagits upp. Även hustrun Calpurnia hade hemsökts av olycksbådande bilder. Andra järtecken hade en tid synts runtom Italien: ljussken på himlen, skrämmande människoliknande gestalter av eld, vildfåglar som slagit sig ned på Forum Romanum. Dessutom hade spåmannen Spurinna uttryckligen uppmanat Caesar att vara vaksam denna dag, den 15 mars år 44 före vår tidräkning, den som romarna kallade Idus Martiae.
På Caesars agenda för dagen stod ett senatsmöte i curian intill Pompejus storslagna teaterkomplex på Marsfältet i Rom. Men Calpurnia anade oråd efter den oroliga natten och bad sin make att utebli från mötet. Caesar tvekade också; dessutom led han av dålig hälsa. Han bestämde sig för att stanna hemma.
I senaten hade de sammansvurna redan samlats. Marcus Junius Brutus, Gajus Cassius Longinus, Decimus Junius Brutus Albinus, Lucius Tillius Cimber, Gajus Trebonius, Publius Servilius Casca Longus, Servius Sulpicius Galba, Quintus Ligarius, och ytterligare ett femtiotal av senatorer. De som tillsammans hade beslutat att denna dag bringa diktatorn Caesar om livet.
Snart började oro att sprida sig i gruppen. Var höll Caesar hus? Senatorerna visste att tiden var knapp. Det hade ryktats att Caesar tänkte låta utropa sig till kung och kort därefter lämna staden för en militär expedition österut, till Parthien. Och hur länge skulle det dröja innan den planerade kuppen avslöjades? Det avgörande tillfället höll på att rinna dem ur händerna.
*
Mordet på Caesar är en av världshistoriens mest välkända händelser. Evigt tolkat och omtolkat, genom århundradena beskrivet och omskrivet, en ständigt återkommande referenspunkt i dagspolitiken och kulturen. Varför är det så? De dramatiska omständigheterna har självklart bidragit: maktspelet, konspirationen, överfallet. En annan orsak är Gajus Julius Caesar själv.
Otaliga är de som fängslats av Caesars gestalt. Generalen som aldrig förlorade ett slag. Politikern som skaffade sig obegränsad makt. Författaren som var vältalig, bildad och kvick. Visionären som saknade gräns för sin ambition. Erövraren som var lika arrogant som han var karismatisk. Han som bland sina många förbindelser hade en kärleksrelation med den mest mytomspunna av antikens drottningar, Kleopatra.
I sin samtid var Caesar lika älskad som fruktad och hatad. Också eftervärlden har pendlat mellan hängiven beundran och djup avsky. Bland Caesars största beundrare finner vi militära erövrare som Cesare Borgia, Napoleon, Mussolini. Andra har i stället hyst motvilja mot Caesars kompromisslösa maktanspråk. Rousseau betraktade honom som en skurk. Under den franska revolutionen hyllade man istället Caesars ärkefiende Cato den yngre, han som efter nederlaget i inbördeskriget valde självmord framför att böja sig för diktatorn. Den franska kritiken har också bottnat i Caesars hänsynslösa fälttåg i Gallien, odödliggjort genom René Goscinny och Albert Uderzos Asterixalbum.
Andrea di Pietro di Marco Ferrucci, ca. 1512-14. Metropolitan Museum of Art.
Om inte annat kan många slänga sig med några av Caesars bevingade ord. “Tärningen är kastad”, som Caesar enligt den romerske biografen Suetonius skall ha yttrat i samband med att han år 49 f Kr gick över gränsfloden Rubicon och vände sina trupper mot Rom. Eller varför inte “Jag kom, jag såg, jag segrade”, en kommentar till den blixtsnabba segern över kung Farnakes II av Pontus vid Svarta Havet år 47. Tre ord – veni, vidi, vici – som för övrigt bars på en skylt i Caesars triumftåg året därpå. Caesar var en citatmaskin. Rapp på slagfältet, lika kvick i språket.
Senatorerna vid Pompejusteatern började bli otåliga. De tvingades skrida till handling. Hem till Caesar skickades Decimus Junius Brutus Albinus, en släkting till den mer välkände Marcus Junius Brutus och en av Caesars närmaste män. Han bönföll Caesar att inte fästa någon uppmärksamhet vid Calpurnias oro – hon var ju kvinna. Senatorerna skulle håna honom om han inte dök upp, påpekade Decimus Brutus, och tillade att man planerade att erbjuda honom kungadiademet. Övertalningen fungerade; Caesar följde med honom till senatsmötet. Han tog inte ens med sig sina livvakter.
Vilka motiv hade de sammansvurna för att mörda Caesar? Den vanligaste förklaringen är den enkla: Caesar hade skaffat sig för mycket makt. Mördarnas drivkraft var moraliskt och politiskt grundad – de ville rädda den romerska republiken genom att undanröja en envåldshärskare, en tyrann. “Inte för att jag älskade Caesar mindre, utan för att jag älskade Rom högre”, som Shakespeare låter Marcus Junius Brutus säga i sitt drama.
Och ja, Caesars hänsynslösa maktansamling är ett faktum. Inbördeskriget som följde Rubiconövergången ledde till ett flertal blodiga slag, i vilka Caesar besegrade sina romerska motståndare en efter en. Först Pompejus och hans anhängare vid Farsalos i Grekland år 48, sedan Cato den yngre och Metellus Scipio vid Thapsos i Afrika år 46, och slutligen Pompejus söner i Spanien året därpå. Efter segrarna överöste senaten honom med utmärkelser. Caesar firade fem triumfer. Han utnämndes till diktator på livstid. Man reste tempel till Caesars ära. Han tilldelades titeln fäderneslandets fader. Caesar, Caesar, Caesar. Republiken hade i realiteten förvandlats till en monokrati.
Den grekiske biografiförfattaren Plutarchos försåg flera av konspiratörerna med moraliska bevekelsegrunder till dådet: de önskade republiken åter. Men andra antika källor målar upp en mer komplex och kritisk bild av mördarnas motiv. För flera av de sammansvurna var den moraliska indignationen enbart en täckmantel, skriver den grekiske författaren Nikolaos från Damaskus. Många av konspiratörerna önskade själva ta makten, andra var bittra över att ha förlorat inbördeskriget, åter andra grämde sig över att Caesar även givit Pompejus anhängare ledande poster.
Många hatade också Caesar för att han förlåtit dem efter inbördeskriget, berättar Nikolaos vidare. Just Caesars så kallade clementia-politik, att förlåta tidigare fiender efter att ha besegrat dem, innebar en svidande förödmjukelse för varje romersk aristokrat. Med all säkerhet var den ett kraftfullt incitament till mordet.
Egna maktambitioner, bitterhet, avundsjuka och hat sålunda, tillsammans med en dos ädelmod och omsorg om republiken. Till saken hör att Nikolaos från Damaskus är en tidig och därmed trovärdig källa; han beskriver mordet i en biografi över Augustus som han författade någon gång mellan år 25 och 15 före Kristus. Plutarchos skrev sina verk mer än ett sekel senare.
Caesar var chanslös. Omringad träffades han av dolkhugg över hela kroppen. Han fäktade, försökte skydda sig.
Decimus Brutus ledde Caesar i handen till senatens möteslokal. Allt flera människor slöt upp längs vägen, romare, främlingar, slavar. Framme vid Pompejusteatern lät Caesar utföra ett antal djuroffer. Tecknen var ytterst ogynnsamma – de slaktade djuren saknade hjärta. Caesar avfärdade även dessa varsel och gick in.
Väl inne i senatslokalen gick det fort. De sammansvurna samlades runt honom. Publius Servilius Casca högg först. Hans dolk träffade Caesar bakifrån, i skuldran, inte djupt. “Detta är ju våld!”, ropade Caesar och stötte sin penna i Cascas arm. Men han var chanslös, Caesar. Omringad träffades han av dolkhugg över hela kroppen. Han fäktade, försökte skydda sig. Kanske var det när han såg Brutus bland de sammansvurna som han gav upp.
Mån om sitt yttre in i det sista, och för att hans banemän inte skulle se honom dö, täckte han huvudet med sin toga. Han föll vid foten av statyn som föreställde den tidigare fienden och svärsonen, Pompejus den store.
Men Et tu, Brute, då? “Även du, min Brutus?”. Det var väl Caesars sista ord? Nej, det är Shakespeares skapelse. Flera antika källor menar att han inte yttrade något ord alls. Suetonius skriver att han kanske sade Kai su teknon, ord på grekiska som betyder “Även du mitt barn”. Här anspelas på ryktet att Marcus Junius Brutus var Caesars son, en tidig frukt av den välkända förbindelsen mellan Caesar och Servilia, Brutus mor. Shakespeare plockade upp citatet, och gjorde det liksom Suetonius till ett yttrande på ett främmande språk. Brute är den latinska tilltalsformen av namnet Brutus – och, inte oväsentligt, engelska för odjur.
William Shakespeares Julius Caesar från 1599 är helt central för att förstå Caesarmordets historiska status. Shakespeare såg de dramatiska bottnarna i den historiska händelsen. Han iscensatte konflikten, utforskade det moraliska dilemmat och mänskliggjorde karaktärerna. Pjäsen gjorde genast succé.
Tidigare hade både Caesar och hans mördare utmålats i svart eller vitt. Dante beskrev exempelvis Brutus och Cassius som världshistoriens värsta förrädare och placerade dem i underjordens nedersta krets tillsammans med Judas Iskariot. Hos Shakespeares samtida, dramatikern Ben Jonson, var Brutus tvärtom en förebild, vars dåd framställdes som ett modigt hugg mot monstrets hjärta. Mördare eller frihetshjältar? Konspiratörer eller republikens räddare? Eftervärlden dömer hur politiska handlingar beskrivs.
Storheten i Shakespeares Julius Caesar ligger i att varken Brutus eller Caesar utmålas som genomgående goda eller onda. Caesar är makthungrig och arrogant, men också stolt och modig. Det är därför Nelson Mandela valde att i den insmugglade Shakespeareutgåvan i fängelset på Robben Island stryka under Caesars sista ord till hustrun Calpurnia – “De fega dör flerfaldigt före döden; / de modiga får dö en enda gång”.
Brutus, å andra sidan, är rättskaffens, ”the noblest Roman of them all”. Men han är också en förrädare, ja, a brute, som efter dådet doppar sin arm och sin kniv i vännens blod för att i segerrus tåga ut på Roms gator.
Pjäsen är en tragedi, och mordet innebär undergång för alla inblandade: för Caesar, för Brutus, för den romerska republiken. Efter de ödesdigra slagen mot Antonius och Octavianus vid Filippi i pjäsens sista scen, tar Brutus sitt liv genom att kasta sig på sitt eget svärd.
Shakespeares pjäs har format vårt sätt att betrakta Caesarmordet. Et tu, Brute? är inristat i det kollektiva minnet. Brutus ädelmod och vånda, Caesars övermod och oförskräckthet. Konflikten mellan den personliga vänskapen och kollektivets bästa. Brutus älskar Caesar, men väljer ändå att döda honom, att svika hans förtroende för ett högre syfte – republikens väl. Det är Shakespeares pjäs snarare än de antika källorna som ligger till grunden för hur de flesta idag uppfattar det historiska mordet.
Men vilka källor byggde Shakespeare själv sitt drama på? Det är enkelt att spåra huvudkällan: den ovan nämnde Plutarchos biografier över framstående greker och romare, samlade i verket Parallella liv. De skrevs omkring år 100 och översattes till engelska och franska för en europeisk publik i slutet av 1500-talet. Översättningarna fick ett enormt genomslag under 1600- och 1700-talen och blev grundläggande läsning för såväl Benjamin Franklin som Frankensteins monster.
Plutarchos biografier om Caesar, Brutus och Marcus Antonius är dramatiska levnadsskildringar som fokuserar på karaktärsdrag och moral. Hans Caesar är en stor man, makthungrig men även frikostig och modig, hans Brutus konspirationens förnuftige, filosofiskt lärde och principfaste ledare, respekterad också av sina fiender. Brutus är allvarlig och hederlig, och han drivs av ett nobelt motiv: att störta det frihetskväsande tyrannväldet. Som underlag passade Plutarchos biografier Shakespeare perfekt.
Det är svårt att få grepp om personen bakom Plutarchos Brutusbild. Men uppenbart är att Plutarchos intresse för moralisk konflikt och för det teatraliska tecknar en ädel Brutusgestalt som äldre källor såsom Cicero och Nikolaos från Damaskus delvis motsäger, eller åtminstone nyanserar. Cicero skall till exempel ha blivit mycket besviken på att Brutus under sin tidiga karriär pressade klienter i imperiet på ockerräntor. Brutus bytte också sida flera gånger under inbrödeskrigen. Vi får anta att han, i likhet med samtidens framstående romare, var en ambitiös maktspelare.
Hos Nikolaos från Damaskus är Brutus en av flera ledande konspiratörer; i senare texter är han dess huvudfigur. Cassius blir i efterberättelsen den hetlevrade uppeldaren, Brutus den kluvne, eftertänksamme, ofrivillige ledaren. Det är en roll som relativt otvunget kunde skulpteras fram ur Brutus bakgrund. Det är tydligt att Brutus var högt respekterad i Rom, av både vänner och motståndare. Han var en utmärkt talare, en bildad intellektuell som skrev böcker om tålamodet, plikterna och dygden. Sina brister till trots uppfattades han som hederlig, seriös och principfast; kanske var han till och med tråkig.
Brutus filosofiska bakgrund var viktig för konspirationens legitimitet, liksom hans familjehistoria. Cato den yngre, han som föredrog självmord framför Caesars försoningspolitik, var Brutus morbror. Anfadern Lucius Junius Brutus hade 509 f. Kr. undanröjt Roms siste kung, Tarquinius den övermodige, och grundat republiken. Brutus var ett namn som förpliktigade, och i flera av de antika källorna talas det om hur människor i Rom med graffiti uppmanade Brutus till handling: Brutus, sover du? Du är ingen riktig Brutus!
Dådet var utfört. Caesar låg livlös på golvet vid Pompejus staty. Senatorerna lämnade mötet, några i triumf, andra skrämda, några rådvilla. Den blodiga kroppen låg kvar. Till slut skickas tre slavar för att hämta den döde. De bar hem honom till Calpurnia i ett vingligt, ovärdigt återtåg. Båren krävde egentligen fyra bärare, så den krängde. Caesars arm föll ned utanför den hastigt ordnade täckelsen. Det var en chockerande syn för Rom. Den store Caesar som man nyss hurrande följt till senatsmötet bars hem av ett haltande följe bestående av samhällets lägsta.
Hade det kunnat gå annorlunda? Allt pekar på att Rom under en längre tid varit på väg mot ett monarkiskt styre. Det är inte troligt att de sammansvurna förmått återupprätta republiken ens om det varit deras syfte. Inte heller lyckades de vinna makt för egen del. Ett par år efter mordet var de alla döda. Kampen om makten kom istället att stå mellan Antonius, Caesars närmaste man, och Octavianus, hans adopterade son.
Konspiratörerna tycks inte haft någon uttänkt plan ens för hur de skulle hantera situationen efter att de stuckit ner Caesar. De verkar ha föreställt sig att hela Rom skulle jubla över att tyrannen var borta och hylla de sammansvurna. Så blev det inte. På Caesarsidan fanns Lepidus med en större armé placerad i Rom. Brutus, Cassius, Decimus Brutus och de andra tvingades dra sig tillbaka i skydd på Kapitolium. Lepidus höll tal för att övertyga romarna att driva ut mördarna. Brutus försvarade sig genom att säga att de dödat en tyrann och skulle återställa republiken.
Drivande på Caesarsidan var Antonius, efter mordet ensam konsul. Ursprungligen hade det funnits planer på att döda också honom. Med tanke på hur situationen efter den 15 mars utvecklade sig hade det möjligen varit ett strategiskt riktigt val. Det var Antonius som under ett avgörande senatsmöte den 17 mars drev igenom en kompromiss. Mördarna gavs amnesti, samtidigt som Caesars beslut skulle äga fortsatt laga kraft. Det var också Antonius som såg till att Caesars testamente skulle gälla och läsas upp för romarna. Och det var Antonius som tvingade fram en offentlig begravning av Caesars kropp.
För Caesarmördarna var överenskommelsen ödesdiger. Begravningen kom att spela en helt avgörande roll för att vända opinionen mot konspiratörerna under de spänningstäta dagarna efter Idus Martiae, då läget i Rom stod och vägde och ingen visste vem som skulle gå segrande ur maktstriden. Vår mest detaljerade källa till begravningen är den grekiske historikern Appianos, vars beskrivning anses bygga på en skildring från Caesars samtid.
I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderade, lyftes en väldig vaxdocka upp – en imitation av Caesars mördade kropp.
Redan då testamentet lästes upp upprördes folkets känslor, skriver Appianos. Det visade sig att Caesar skänkt sina trädgårdar och en större summa pengar till romarna i staden. Var Caesar alltså inte en tyrann? Hade Cassius och Brutus i själva verket berövat romarna en välgörare?
Så följde själva begravningen, till perfektion iscensatt av Antonius. Inför ett fullsatt Forum började han med att läsa upp de lojalitetseder som senatorerna tidigare svurit Caesar. Med upprepade gester mot den döda kroppen betonade han med allvarlig stämma hur Caesar deklarerats fäderneslandets okränkbare räddare och fader. Detta var en känslig punkt. Flertalet av konspiratörerna hade Caesar att tacka för sina positioner, ja, för sina liv. Många hade stött Pompejus i det tidigare inbördeskriget och stridit emot Caesar under slaget vid Farsalos. Som tack för att de benådats hade de svurit en ed att beskydda Caesar med sina liv. De hade utropat Caesar till parens patriae, fäderneslandets fader. Nu visade Antonius att de svikit sina löften och begått det värsta av alla romerska brott – ett fadersmord.
Antonius fortsatte. Han pekade upp mot Kapitolium och åberopade Jupiter, tog upp hymner och klagosånger och redogjorde för Caesars alla bedrifter, krigen, segrarna. Aldrig förlorade Caesar en strid, sade Antonius. Så höjde han rösten och började tala liksom i trans. Samtidigt lyfte han upp Caesars blodiga mantel och blottade hans knivstuckna kropp. Åskådarna berördes allt häftigare och började delta i klagosången. Då ekade en annan röst: den döde Caesar tycktes själv tala. Han nämnde namnen på dem han gynnat och på sina mördare och utropade en fras från ett välkänt romerskt skådespel: “Å att jag skonade dessa män för att de skulle förgöra mig”.
I detta läge, när känslorna i folkhavet nästan exploderade, lyftes en väldig vaxdocka upp – en imitation av Caesars mördade kropp. Det var en bild som de romerska åskådarna inte kunde värja sig mot. Man såg tydligt de 23 hugg som träffat Caesar över hela hans kropp och hans ansikte. Dockan snurrades runt och visade knivhuggen mot hans rygg. Det var ett iögonfallande vittnesbörd om det fega bakhåll Caesar drabbats av, utfört av dem han skonat och litat på och som inte gett honom minsta chans att försvara sig.
Dockan, kroppen, såren, den blodiga manteln och Antonius röst blev för mycket för publiken. De samlade ihop ett provisoriskt likbål och brände Caesars kropp på platsen. Omedelbart efteråt tog de facklor från bålet och attackerade de sammansvurna. Upploppet var ett faktum. Caesarmördarna tvingades fly staden.
Mordet blir inte mindre dramatiskt sett i ett längre tidsperspektiv. Sedan 500-talet före Kristus hade Rom styrts som en republik, en aristokrati byggd på idén om en meritokratisk maktdelningsprincip, alternerande ämbetsperioder och uttalad avsky för kungamakten. Under hundratalet före Kristus kom detta politiska system alltmer i otakt med det ständigt växande imperiet. Stora män som Marius, Sulla, Pompejus och härefter Caesar erövrade väldiga områden. De skaffade sig ett allt större personligt stöd av soldater och klienter och satt under långa tider på särskilt utformade maktmandat.
Konflikterna mellan falangerna inom senaten ökade. Konservativa så kallade optimater som Cicero motsatte sig Caesar och andra populares – de som sökte stöd för sin politik hos de bredare folklagren. Samtidigt eskalerade våldet i Rom. Systemet imploderade. Maktdelning ersattes av maktkoncentrationer som med Caesar kom att likna ett envälde. Efter Caesars död utbröt ännu ett blodigt inbördeskrig som avslutandes med att den adopterade sonen Octavianus tog makten som Augustus. Rom blev ett kejsardöme.
Detta är ytterligare en anledning till att Caesarmordet ofta nämns som en av världshistoriens viktigaste händelser. Det betraktas som brytpunkten mellan två skilda politiska system, republik och kejsartid. Övergången var visserligen historiskt mer utdragen, men som dramatisk sinnebild för republikens undergång är händelserna vid Idus Martiae oöverträffade. En individ attackeras, och ett helt samhällssystem går under.
Caesarmordet som symbol för republikens fall är fortfarande stark. Särskilt stor symbolisk sprängkraft har den haft i en annan världsledande republik, USA. Under det amerikanska frihetskriget signalerade namnet Caesar brittiskt kungaförtryck, och Idus Martiae tolkades som en berömvärd motståndshandling. På staten Virginias sigill från 1776 visas en personifikation av det romerska begreppet Virtus som står över en fallen Caesarfigur, klädd i purpurmantel och tappad krona. Härunder läses mottot Sic semper tyrannis, “Så må det alltid gå för tyrannerna”, som, visserligen felaktigt, tillskrevs Brutus under mordet på Caesar.
För det nya landet valde de amerikanska grundlagsfäderna maktdelningsprincipen med en senat och ett Kapitolium med den romerska republiken som modell. Frågan hur man skulle undvika en amerikansk Caesar som skulle kunna underminera statsskicket debatterades flitigt.
Caesar är i USA en fruktad, maktfullkomlig figur. Det är därför imperiekritiker återkommande avbildar amerikanska presidenter iförd toga och lagerkrans. Caesarbilden är flexibel och skiftar med Amerikas förste man och aktuella konflikter. Under Irakkriget avbildades George W Bush som Caesar den orättfärdige militäre erövraren. Under Trump är Caesar populisten som uppviglar folksamlingar mot etablissemanget och hotar att bana väg för ett envälde centrerat kring den egna familjen.
De flesta amerikanska presidenter har också fått stå förebild för Caesarfiguren i tidstypiska uppsättningar av Shakespeares pjäs Julius Caesar. Pjäsen utgör en självklar del av den amerikanska litterära kanon, just på grund av den parallella läsningen med det egna politiska systemet. Trumps tillträde på presidentposten och den massiva samtidsdiskussionen om demokratins bärighet har ökat pjäsens popularitet och politiska brännpunkt. Oro för auktoritära vindar följs ofta av nya uppsättningar av pjäsen. Mest berömd är Orson Welles uppsättning 1937 där romarna bar svarta para-militära kläder istället för toga. Efter kriget blev det toga igen, men ja, i en uppsättning på Bridge Theatre i London 2018 var det åter dags för soldatkläder och kusligt krigsnära scener. Det går alltså utmärkt att avläsa dagspolitiska vindar genom att studera uppsättningar av Caesarmordet i Shakespeares pjäs.
En amerikansk president, ett teaterbesök och Shakespeares Julius Caesar utgjorde för övrigt ingredienserna i ett annat uppmärksammat politiskt mord. När Abraham Lincoln sköts på Fordteatern i Washington 1863 höll en Shakespeareskådespelare i vapnet. John Wilkes Booth, kallad Amerikas vackraste man, var uppvuxen i en familj som så kraftfullt identifierade sig med Brutus att såväl fadern som brodern i förnamn hette Junius Brutus. Ett halvår före mordet hade John Wilkes och två bröder satt upp Julius Caesar i New York. Minnet av uppsättningen lever kvar än idag. Den somstrosar genom Central Park kan se Shakespearestatynsom restes av intäkterna. För familjen Booth var Lincoln en hatad tyrann, en Caesar, och John Wilkes iscensatte mordet på den amerikanske presidenten som en scen ur Shakespeares pjäs. Efter mordet hoppade han över balustraden ner på scenen, viftade triumfatoriskt med vapnet i luften och ropade till publiken: “Sic semper tyrannis!” Så må det alltid gå för tyrannerna!
Det går inte att komma ifrån. Mordet på Julius Caesar är ett drama. Drama i senaten den 15 mars, drama i Antonius tal, drama hos Plutarchos och drama inte minst hos Shakespeare.
Verkligheten var om möjligt ännu smutsigare, rörigare, blodigare. Det var en rå maktstrid där Caesars arrogans och konspiratörernas misslyckande utmynnade i ett förödande inbördeskrig och slutligt envälde. En och annan drevs säkert av omsorg om republiken, men den romerska senrepubliken är en studie i snabbt växlande lojaliteter och utrensningar. Ciceros avhuggna huvud är bara ett av många som sattes upp till beskådan på Forum under Octavianus, Antonius och Lepidus andra triumvirat, som följde Caesarmordet. Innan Caesars adoptivson Octavianus blev Augustus, fredens landsfader, deltog han med iver i ett politiskt listigt, grymt spel, där motståndarna en efter en offrades på maktens altare.
På the Bridge Theatre i London 2018 tilldelas publiken röda Make America Great Again-kepsar med namnet CAESAR på. Musiken dånar fram under vad som framställs som ett upphetsat valmöte. Pjäsen avslutas med smattrande maskingevär under striden vid Filippi och en kamouflageklädd Octavianus som sträcker armarna mot skyn i segergest. Publiken inser att detta inte är slutet, utan bara början på nya konflikter. Samarbetet med Antonius kommer inom kort att vändas till nya blodiga uppgörelser.
Le Roi est mort. Vive le Roi! Diktatorn är död. Leve kejsaren. Moraliska övervägande i all ära, men störst av allt är makten.
IDA ÖSTENBERG är docent i Antikens kultur och samhällsliv vid Institutionen för Historiska Studier, Göteborgs Universitet, samt forskare vid Kungl. Vitterhetsakademien. Hon forskar huvudsakligen om romersk politisk kultur och har publicerat böcker och artiklar om bland annat triumfer, begravningar, nederlag och minnessanktioner i antikens Rom på internationella förlag. Ida Östenberg har vunnit flera vetenskapliga och populärvetenskapliga priser. 2018 belönades hon med Stora Historiepriset.
bibliografi
Appianus. Romerska inbördeskrig, Bok I och II. Översättning från grekiskan med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström. Stockholm: Santérus Förlag, 2015.
Goldsworthy, Adrian. Caesar: en biografi. Övers.: Charlotte Hjulström. Lund: Historiska Media, 2007.
Nikolaos från Damaskus. Augustus. Finns i engelsk översättning här: http://www.csun.edu/~hcfll004/nicolaus.html
Plutarchos. Fem biografier.Översättning från grekiskan med kommentar av Ingemar Lagerström. Stockholm: Norstedts, 2010. (Innehåller biografierna över Caesar och Marcus Antonius).
–– Levnadsteckningar. Tio parallella biografier. Tema Syrakusa. Urval, introduktion och översättning Sven-Tage Teodorsson. Borgå: Bokförlaget Daidalos, 2013 (innehåller biografin över Brutus).
Queckfeldt, Eva. Romarriket. Den romerska republiken. Lund: Historiska Media, 2014.
Shakespeare, William. Julius Caesar. Övers.: Thomas Warburton. Stockholm: Ordfront förlag, 2014.
Strauss, Barry. Mordet på Caesar. Berättelsen om historiens mest välkända attentat. Övers.: Allan Klynne), Stockholm: Natur & Kultur, 2016. (Originalets titel: The death of Caesar. The story of history’s most famous assassination, New York: Simon & Schuster, 2015).
Tempest, Kathryn. Brutus. The noble conspirator, New Haven & London: Yale University Press, 2017.
Woolf, Greg. Et tu, Brute? The murder of Caesar and political assassination. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2007.
Wyke, Maria. Caesar. A life in western culture, Chicago & London: The University of Chicago Press, 2008.
Ørsted, Peter. Gaius Julius Caesar. Politik och moral i det romerska imperiet.Övers.: Karina Klok Madsen. Falun: Nya Doxa, 2000.