Månmätning

Före kalendrarnas och klockornas tid var måncykeln människans enda verkliga måttstock på vardagen. Men månen har fortsatt rama in och mäta vår tillvaro, mer än vad vi kanske tänker oss. Anna Blennow skriver om månens antika kulturhistoria och vår uråldriga fascination för jordens ständiga följeslagare.

Det är dagen före nymåne när jag sätter mig ner för att skriva. Den svarta cirkeln i almanackan, månens mörka ansikte vänt mot jorden, nattsvart utanför fönstret. I alla kalendrar finns de med, månens faser från mörker till ljus. Dagens namn, helgdagar, geografi, samhällsfakta, sådant som ofta fanns förtecknat i fickalmanackor förr och som varit en del av kalenderns karaktär ända sedan antiken – allt detta har skalats bort igen i syfte att effektivisera, estetisera och göra plats för våra egna överfyllda dagsnoteringar. Men månens symmetriska lilla symbol – mörk, halv, full, halv – är alltid med. Är det i själva verket månen som i skymundan mer än något annat mäter och inordnar vår tillvaro?

Man tror att månen från början var en del av jorden, som slets loss då en annan planet, Theia, ungefär lika stor som Mars, krockade med jorden för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Månens ålder har kunnat bestämmas genom radioaktiva analyser av stenar som samlats in vid månexpeditioner.

I månens tidigaste tillvaro roterade jorden mycket snabbare än idag, vilket gjorde att ett dygn bara varade omkring fem timmar. Månen befann sig också betydligt närmare jorden: idag är den runt 40 gånger längre bort från oss. Och då var tidvattenskrafterna också mycket större än idag, de som gjorde att månens och jordens rotation bromsades, att månen avlägsnade sig och att den till sist slutade rotera runt sin egen axel. Månen avlägsnar sig fortfarande, men mycket långsamt – fyra centimeter om året. Också jorden kommer till slut att upphöra att rotera, och vända ständigt samma sida mot solen. Och liksom månen redan har gjort kommer jorden att kallna och stelna, när lavan i dess inre förvandlas till sten. På så sätt blir månens livslopp till en förutsägelse om jorden.

Att månen egentligen är en del av jorden, men sakta försvinner allt längre bort, förklarar kanske varför vi människor känner så starkt för den. Månen är en frånvarande förälder, en onåbar idol, den perfekta projektionsytan för hemlängtan. Att betrakta månen är som att skymta ett tempel på avstånd i den romantiska trädgården. Vissa vill ta sig dit direkt, röra vid dess yta, härbärgeras i dess hägn. Andra väljer den eviga sortens längtan som inte är till för att uppfyllas, utan som är generator för skapande och för magiskt upplysta drömmar.

Och månen passar alla. Den är både förnuft och känsla; lockar både precisionsdriven vetenskap och intuitiv dikt. Kulturhistorien ljuder av åkallan av månen i text, konst och musik.

Men månen är inte bara ett kulturellt fenomen, inte bara dröm och dikt. På ett högst påtagligt sätt har den, så långt tillbaka vi kan nå i historiska och arkeologiska efterforskningar, alltid fyllt en grundläggande praktisk funktion för den mänskliga tillvaron: månen som måttstock för livet och tiden, för årstidernas växlingar och för årets lopp, ett ständigt skiftande månur på himlavalvet som signalerar: nu är det tid att så och skörda, att vila och vaka, att leva och dö. Sub luna amo, bibo, canto, vivo, morior, ”Under månen älskar, dricker, sjunger, lever och dör jag”, ur lapptäcket av latinfraser som inleder stroferna i Erik Axel Karlfeldts dikt ”Sub luna” ur samlingen Hösthorn från 1927.

Karlfeldt är inte ensam. Historien är full av vittnesbörd – i form av text, tro och praktik, konst och kultur – om att månen är det som i grunden mäter hela vår existens. Från antiken hittar vi några av de äldsta textkällorna om människan under månens välde.

 

Verket De Bello Gallico, ”Om det galliska kriget”, är en skildring av Roms nio år långa krig för att erövra Gallien, författad av fältherren själv, Julius Caesar. Förutom minutiösa beskrivningar av truppförflyttningar och sammandrabbningar innehåller skildringen också glimtar av geografisk och etnografisk information. Gallernas seder och bruk, deras samhälle och religion visar sig lika välkända för Caesar som deras floder, skogar och städer. Det är naturligtvis stor självpropaganda, men rymmer också unika fakta. Enligt Caesar menar gallerna själva att de härstammar från den underjordiska guden Dis Pater, och att de därför anger tidslängd genom att räkna nätter istället för dagar. Födelsedagar och början på månader och år anger de på så vis att dagen följer efter natten. Men vilken gud det egentligen var gallerna syftade på är inte säkert. Dis Pater var en romersk gud, och Caesar gjorde här en så kallad interpretatio Romana, det vill säga tolkade fenomen i främmande kulturer med sin egen referensram som förklaringsmodell.

Om germanerna berättar den romerske historieskrivaren Tacitus ett drygt sekel senare något liknande. Förutom i nödsituationer sammanträder de ledande i det germanska samhället bara på vissa särskilda dagar: antingen vid nymåne eller fullmåne (cum aut incohatur luna aut impletur), de mest gynnsamma tidpunkterna för nya åtaganden. De mäter inte tiden genom att räkna dagar, utan nätter, och natten anses styra dagen.

År 1897 hittades en romersk bronsskulptur, troligen föreställande guden Mars, i en vingård i Coligny nära Lyon i Frankrike. Men tillsammans med den fann man också något mycket mera märkligt: 153 fragment av en stor bronstavla med måtten 1,5 x 1 meter. När bitarna pusslats ihop visade det sig att detta var en gallisk kalender, tillverkad någon gång under första århundradet i vår tideräkning, skriven med latinska bokstäver men på galliskt språk. Kalendern täcker en period av fem år med repetitioner av de tolv månaderna i månens cykel. Varje månad är uppdelad i två perioder om två veckor vardera, och månadens mitt markeras med ordet atenoux, vars innebörd inte är helt klarlagd: man har föreslagit såväl att ordet betyder fullmåne som att det står för nymåne, eller helt enkelt ”förnyelse”.

Fragment av den galliska kalender som återfanns 1899 nära Lyon, Frankrike.

Hur avancerad den galliska kalendern i själva verket var började man inte förstå förrän långt senare, på 1980-talet, när forskare för första gången kunde använda en dator för att processa kalenderns komplexa struktur. Colignykalendern gjorde det möjligt för de galliska druiderna att förutse månens och solens positioner med nästan exakt precision för flera sekler framåt i tiden genom att helt enkelt flytta runt en liten metallplugg i kalenderns utstansade hål. Deras månkalender var minst lika avancerad som den gregorianska solkalender vi använder idag i modifierad form.

Månkalendrar har också använts på andra platser: i antikens Grekland hade varje stadsstat sin egen kalender, ofta i flera olika varianter, baserade på månens cykel. I kalendrarna inleddes varje månad med nymåne, och delades in i tre perioder på ungefär tio dagar vardera: tilltagande måne, fullmåne och avtagande måne.

Kalendrarna användes bland annat för att avgöra när olika festivaler skulle hållas, eller när skörden skulle inledas, allt anpassat efter månens faser. De olympiska spelen inföll till exempel kring fullmåne en viss tid efter sommarsolståndet.

Också den romerska kalendern bär spår av att ursprungligen ha varit en månkalender. Den har tre huvuddagar varje månad: Kalendae (första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen i månaden) och Idus (den trettonde eller femtonde dagen). Dessa dagar har troligen förknippats med nymånen, halvmånen och fullmånen. Kalendae-dagen var helgad åt gudinnan Juno, som har månen som en av sina symboliska domäner. Ordet kalendae är besläktat med det latinska verbet calare, som betyder ”kalla”, ”ropa ut”. Den romerske författaren Marcus Terentius Varro skriver i sitt verk De Lingua Latina att prästerna denna dag högtidligt annonserade på Capitolium om månadens Nonae inföll på den femte eller sjunde dagen, samtidigt som de anropade Juno Covella, Juno som var ”ihålig” precis som den nya månen.

De första dagarna är nymånen knappt synlig. Den följer solen tätt i spåren i sin sluttande bana över himlavalvet och går ner så nära den att det starka solnedgångsljuset suddar ut den tunna skäran. Min farmor lärde mig att niga för nymånen. Men hon berättade aldrig varför. Inte för att önska sig någonting, så som jag har lärt mig senare av en tid som bara ska ha och ha. Nej, som en gest mot månen själv. Vi niger för månen. Jag minns henne bredvid mig i skymningen, hennes fötter i yllestrumpor och trätofflor, den gröna anoraken, den röda toppluvan. Våra knän böjs samtidigt, tre gånger. Håller hon mig i handen? Jag minns inte.

 

Månen styr över allt levande. Den drar i tidvattnets trådar, drar och släpper, starkare än någonting annat. Den drar och släpper i människornas sömn och vaka, väcker dem mitt i natten. Men ingen säker evidens verkar tyda på att fullmånen skulle göra oss mer kriminella, sömnlösa eller galna, enligt statistiken. Ändå har aktivitetsvariationer i djurvärlden belagts vetenskapligt som knutna till månen. Det tycks framför allt vara månens ljus som påverkar, snarare än någon vagt magisk kraft. För inte bara solen, utan också månen, påverkar dygnsrytmen, framför allt hos havslevande djur. Koraller fortplantar sig bara vid fullmåne tack vare ljuskänsliga neuroner och särskilt månanpassade reproduktionsgener. Månen underlättar också navigeringen för djur som lever i anslutning till havet; detta har man studerat beträffande till exempel laxar och albatrosser.

Inom den biodynamiska odlingen, som introducerades av Rudolf Steiner på 1920-talet i samband med utvecklingen av den antroposofiska läran, läggs också stor vikt vid månens faser. Utgångspunkten är månens förmåga att påverka vattnet i jorden och saven i växterna. Runt nymåne ska man så grödor som producerar externa frön och där bladen och stjälken används, som sallad, spenat och kål. Senare under månens tilltagande (och som bäst två dagar före fullmåne) skall växter sås som bär frö inuti sig själva och där det är frukten man äter: tomater, bönor och pumpa. Både månens dragningskraft och dess ljus anses gynna tillväxten av blad och stammar. När månen avtar tillåts mera fukt att samlas i marken, vilket man menar är idealiskt för att plantera rotfrukter, perenner och lökar. Och i den sista fasen av måncykeln ska man undvika att så, och istället ägna sig åt aktiviteter som att beskära, gödsla och rensa.

Även träproduktion kan harmoniseras med månen: om ett träd huggs ned vid nymåne, och i perioden mellan höstdagjämningen och vintersolståndet, kan det bli mera hållbart och motståndskraftigt mot till exempel svampangrepp, eftersom halten av sav i träet då är som lägst. Vetenskapliga studier har till viss del bekräftat att ”nymåneträ” från tiden runt vintersolståndet har högre densitet och därmed större hållbarhet än ”fullmåneträ”.

Men månens inverkan på odling har observerats i långt äldre tider än så. Romarnas uppfattning om vilka perioder i måncykeln som var gynnsamma för lantbrukets olika sysslor tycks ha varit mycket omsorgsfullt utmejslad. De författare som utförligt behandlar jordbruk i sina verk – Cato den äldre i De Agri Cultura, Plinius den äldre i Naturalis Historia, Columella i De Re Rustica – skriver alla mycket detaljerat om månfasernas förutsättningar för odling och djurhållning. Linser bör sås när månen är i tilltagande, medan bönor ska sättas vid fullmåne; fruktträd och vin bör planteras när månen är i nedan. Alla typer av beskärning, liksom trädfällning, ska göras när månen är i avtagande, och det är också då man ska gödsla marken.

Och råd om att odla i samklang med månens faser dyker också upp i de bondepraktikor som börjar spridas från 1500-talet och framåt. Den äldsta tryckta upplagan, Bauern-Praktik, gavs ut i Tyskland 1508, och tyska och danska versioner blev så småningom förlaga för den svenska Bondepraktikan som började tryckas i mitten av 1600-talet.

Min mor har berättat att jag som mycket liten alltid fick syn på månen före alla andra, där jag låg eller satt i barnvagnen. Månn! sa jag och pekade mot himlen. Månn! Den där månen som syns på dagen, som ett pärlemorvitt penseldrag, oformlig mot en ljusblå vinterhimmel, och som liksom mäter höjden på himlavalvet. Oändlighetens stämpel högt över barnvagnen på vinterpromenaden. Ordet måne som på något sätt är fyllt av förundran.

Månens namn i den indoeuropeiska språkfamiljen har kommit till längs flera olika språkliga vägar. De germanska språken, liksom fornkyrkoslaviska, har alla bildat sina ord på det proto-indoeuropeiska méh1not: måne, moon, Mond, och fornkyrkoslaviskans meseçi. Vårt ord ”mäta” kommer från samma stam, méh1 . Och ordet för måne är också nästan identiskt med det som månen mäter, nämligen månad, month, Monat. Också latin, antik grekiska och sanskrit har liknande ord för månad: latinets mensis, grekiskans men, och på sanskrit mas.

Romanska språk tenderar istället att använda sig av varianter på latinets luna (som både är namnet på månen och den romerska mångudinnan): italienskans luna, franskans lune, spanskans luna. Också proto-slaviskans ord för måne är luna. Detta ord kommer från en proto-indoeuropeisk stam lewk– , som betyder ljus. Och månens ljus har också gett upphov till ett annat ord för månen på sanskrit, cándra, från stammen skand- som finns i svenskans ”skina”, latinets verb candeo med samma betydelse, och det latinska candela, ”ljus”.

Ur Johannes Hevelius "Selenographia, sive Lunae descriptio" (1647). Foto: State Library Victoria

Allt pekar alltså på att månens huvudsakliga funktioner ända sedan språkens begynnelse uppfattats som dessa: att mäta, och att lysa. Idag är månaderna inte längre kopplade till månens faser, och månens sken ter sig svagt och tvekande. Men befinner man sig på landet, långt ifrån städernas dygnet-runt-lysande härdar, drabbas man av insikten att månen verkligen är ljus: när den är full lyser den upp himlen så mycket att stjärnorna runt omkring förbleknar, och detaljerna i månens fläckiga yta försvinner. Och långt in i modern tid har den fungerat som faktisk ljuskälla: det lärda sällskapet ”The Lunar Society”, som bildades i Birmingham 1765, tog sitt namn från det faktum att mötena hölls den söndagskväll i varje månad som låg närmast fullmåne – helt enkelt för att det skulle bli lättare för medlemmarna att navigera hemåt i en långt mindre upplyst stadsbild än vår egen, som inte vet skillnad på dag eller natt.

Månförmörkelse. Jag har satt klockan på ringning mitt i natten och klär på mig hjälpligt ovanpå pyjamasen. Med ett ömt vänsterknä haltar jag ned för Hotel Mollbergs breda paradtrappa i hjärtat av Helsingborg. Receptionisten tittar konstigt på mig. Jag måste ut och titta på månen, säger jag för att förklara. Han tittar ännu konstigare. Jag haltar ut. Över Stortorget hänger den, röd och dunkel och tredimensionell. Det är den iakttagelsen som drabbar mig mest: månen har förvandlats från skiva till klot. Den är en person, säger jag högt för mig själv, där jag står bredvid några flacka cementskålar med kommunala blomsterarrangemang i rött och halmgult. Månen är en person. Över hamnen, över det mörka Öresund, de mörka vågorna, svävar den personifierade månen. Jag står kvar så länge att förmörkelsen börjar avta. Månen återtar sin vanliga, opersonligt tvådimensionella form.

 

Antikens uppfattning och upplevelse av månen var inte bara den tekniska i form av mått och ljus. Månen var en person, en gudinna, vars funktioner och ansvarsområden var nära förknippade med himlakroppens praktiska egenskaper. Den romerska Luna och den grekiska motsvarigheten Selene har båda namn som härrör från ord för ”ljus”. På Palatinen i Rom fanns enligt Varro ett måntempel som kallades Noctiluca, ”nattljus”, för att, som han kryptiskt skriver, ”templet lyser på natten”. Inga andra textkällor eller arkeologiska lämningar av templet är bevarade.

Den romerska Diana – delvis, men inte helt besläktad med den grekiska jakt- och mångudinnan Artemis – var från början en fornitalisk gudom, central för det nätverk av latinska folkgrupper som slöt sig samman i ett förbund med ceremoniellt centrum i Albanerbergen söder om Rom. Hon härskar över de grönskande skogarna, de fördolda lunderna och de ljudande floderna, allt enligt den romerske poeten Catullus hyllningsdikt till henne, men också över månen: ”Du, gudinna, mäter upp årets gång i en månatlig cykel, du fyller bondens lantliga boning med skörd.” Diana är tidens mått, och därigenom också förutsättningen för odling och lantbruk. Men hennes namn antyder större domäner än så. Det kan härledas etymologiskt till ord som har med dagsljus och himmel att göra: latinets dies, ”dag”, och divum, ”himlavalvet”. De är i sin tur besläktade med adjektivet divus/diva, ”gudomlig”, och återfinns också i en variant av guden Jupiters namn, Diespiter, ”himlens/dagens fader”. Var det de två, Jupiter och Diana, som var den italiska forntidens mäktigaste gudomliga duo, som styrde över dagen och natten, solen och månen?

Balansen mellan sol och måne, dynamiken mellan dem, pågår inte bara i växlingen mellan dag och natt, som vi kan urskilja med blotta ögat, utan också i de komplicerade konstruktionerna av sol- och månkalendrar genom tiderna. När månkalendern, som verkar vara den mest ursprungliga formen av tidmätning, så småningom i allt högre grad skulle synkroniseras med solkalendern, var det omöjligt att få dem att stämma överens. Hur skulle soldagarna relateras till månmånaderna, och hur skulle månmånaderna förhålla sig till solåret? En månmånad består inte av jämna dagar – den är drygt 29 dagar lång – och ett solår rymmer inte ett jämnt antal månmånader och inte heller ett jämnt antal dagar utan ungefär 365 dagar, 5 timmar och 48 minuter.

Lösningen blev olika inskott av extramånader och extradagar, genom så kallad interkalation (från samma stam som latinets Kalendae). I den gregorianska kalendern är skottdagen i februari vart fjärde år ett sådant tillägg. Men ingenting är konstant i kosmos. Solåret blir sakta allt kortare, med nästan en minut per sekel, och dagarna ökar omkring en millisekund per sekel. Förr eller senare kommer det alltså att bli nödvändigt att korrigera kalendern igen.

På samma sätt kommer månens långsamma avfärd från jorden oändligt sakta att förändra den nästan kusligt märkliga ekvation som möjliggör att vi från vår jordhorisont kan uppleva total solförmörkelse. Att månen, som är mycket mindre än solen, ändå så perfekt kan dölja hela solskivan beror på att den är 400 gånger mindre än solen, medan solen just nu befinner sig exakt 400 gånger längre bort från jorden i universum. Solen och månen är från vår synvinkel lika stora när de går om varandra över himlavalvet på grund av denna matematiska slump.

Är den bleka månen, beslöjad syster till den allt förbländande solen, i själva verket den mäktigare av de två? Utan månens balanserande dragningskraft skulle jorden bli så ostabil i sin bana att klimatet skulle pendla okontrollerat mellan öken och istid. Tänk om livet aldrig skulle ha blivit till på jorden om den inte fått månen som följeslagare? Är det alltså månen och inte solen som egentligen är förutsättningen för livet?

Månen är inte bara avlägsen, bortvänd och kyligt enslig. När den tonar bort i nedan överger den oss inte, utan återvänder i en blinkning och visar löftesrikt sitt lysande ansikte. Och ögonblicket då nymånen uppenbarar sig i början av varje månmånad har varit centralt så länge människan riktat blicken mot himlavalvet för att mäta tiden och bruka jorden.

När jag avslutar den här texten är månen i avtagande. Fullmånen har kommit och passerat igen, natthimlen täcks för det mesta av moln, och vintersolståndet är bara några dagar bort. Mörkare tid finns inte. Men mitt i mörkrets öga vilar lugn och tidlös tillförsikt. O fortuna, velut luna, statu variabilis. Ödet är liksom månen ständigt skiftande till sin natur. Månens flöde av förändring speglar livets förändring. Nymånens skära kommer att bli synlig igen över fälten.

 


ANNA BLENNOW är lektor och forskare i latin vid Göteborgs universitet. Hon avslutade nyligen forskningsprojektet ”Rome and the Guidebook Tradition” om Rom och guidebokens historia, och är också verksam som skribent och essäist.


 

bibliografi

Källtexter

Gaius Iulius Caesar, De Bello Gallico 6.18

Cornelius Tacitus, Germania 11

Marcus Terentius Varro, De Lingua Latina 6.27 om Kalendae-dagen; 5.68 om Noctiluca-templet

Lucius Junius Moderatus Columella, De Re Rustica 11.2.85 om linser och bönor och 2.16.1 om gödning

Marcus Porcius Cato De Agri Cultura 40.1 om fruktträd och vin

Gaius Plinius Secundus, Naturalis Historia 18.321 om beskärning

Gaius Valerius Catullus, Carmen 34 till Diana

”O Fortuna…” ur den medeltida dikt- och sångsamlingen Carmina Burana

 

Referenslitteratur

Anja C. Andersen, ”Videnskapens måne”, Månen – fra den indre verden til det ydre rum, Louisiana Revy 59 nr. 1, juli 2018, 108–115.

Stephen C. McCluskey, ”The Inconstant Moon: Lunar Astronomies in Different Cultures”, Archaeoastronomy XV, 2000, 14–31.

Ferris Jabr, ”How Moonlight Sets Nature’s Rhythms”, Hakai Magazine, 21 June, 2017.

Horst Malberg, ”Die Bauern-Praktik”, Horst Malberg, ed., Bauern-Regeln: ihre Deutung aus meteorolog. Sicht, 1989, 160–164.

James Patrick Mallory and Douglas Quentin Adams, The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World, 2006.

Carin M. C. Green, Roman Religion and the Cult of Diana at Aricia, 2007.

Robert Hannah, Time in Antiquity, 2009.

Garrett Olmsted, The Gaulish Calendar, 1992.

Anne Raver, ”Planting by the Full Moon: Bright Idea, or Lunacy?”, The New York Times 2/5 1991.

Rudolf Steiner, Agriculture. A Course of Eight Lectures, English translation by George Adams, 1958.

Eugene Tavenner, ”The Roman farmer and the moon”, Transactions of the American Philological Association vol. 49, 1918, 66–82.

Ernst Rudolf Zürcher, ”Lunar Rhythms in Forestry Traditions – Lunar-Correlated Phenomena in Tree Biology and Wood Properties”, Earth, Moon and Planets 85–86, 2001, 463–478.