Kvinnostaden
Det är medeltidens feministiska klassiker. Ett av litteraturhistoriens allra första verk med genuskritiska förtecken. I ”Kvinnostaden”, Livre de la Cité des Dames från år 1405, angriper den franska författaren Christine de Pizan sin samtids alla nidbilder och hätska ord om kvinnor. I dess ställe bygger hon en allegorisk stad där varje byggsten består av en exemplarisk kvinna från historien, samtiden eller mytens värld. Litteraturhistorikern Matilda Amundsen Bergström berättar de Pizans unika livshistoria – och förklarar hur ett verk som Kvinnostaden alls var möjligt år 1405.
Hon kan knappt tro sina ögon. Hennes lilla studerkammare, belamrad med böcker och skrivdon, badar i himmelskt ljus. Nyss satt hon ensam i mörkret, förtvivlad över ännu en författares kvinnohatiska litanior, förbannande gudarna för att hon fötts till detta svaga kön. Då uppenbarade sig plötsligt – hur kan det ha gått till? – tre strålande damer, mitt i rummet. De kallar sig Förnuft, Rättrådighet och Rättvisa och säger sig vara Guds döttrar, ditsända för att råda bot på Christines missmod och ge henne ett heligt uppdrag. Med deras hjälp ska hon bygga en magnifik fästning som ska skydda alla kvinnor från hat och klander. Christine är förstummad – kan hennes böner ha blivit besvarade? Fru Förnuft ler och bjuder henne handen: ”Så, så, stig genast upp, min flicka”, säger hon, ”och låt oss gå ut på Litteraturens fält. Där ska Kvinnostaden grundas”. Christine vet inte vad som väntar, men tvekar inte en sekund. Hon greppar sina viktigaste verktyg – papper och penna – och följer sina ledsagarinnor ut ur rummet.
Så börjar ett av den sena medeltidslitteraturens mest säregna verk: Kvinnostaden, eller Livre de la Cité des Dames, från år 1405. Där berättas om den lärda kvinnan Christine, som grundar en allegorisk kvinnostad där varje ”byggsten” består av en exemplarisk kvinna från historien, samtiden eller mytens värld. Till sin hjälp har hon tre gudomliga ”fruar” – symboler för de egenskaper som vägleder arbetet. Tillsammans bygger Christine och fruarna upp sin stad, men de river också ner en annan. Medan sten staplas på sten plockas tidens många teser om kvinnors bristfällighet isär en efter en, tills medeltidens misogyna luftslott slutligen rasar samman. I dess ställe reser sig ett nytt, strålande palats: Kvinnostaden.
Boken är en av de äldsta texter vi känner till i vilken en kvinna ger sin syn på den europeiska litteraturens kvinnobilder. Den har kallats för feminismens ur-berättelse, och har under sin långa receptionshistoria både hyllats och bespottats, placerats på piedestal och avfärdats. Detsamma gäller bokens arkitekt, huvudpersonens namne: författaren Christine de Pizan, vars livshistoria är nästan lika enastående som den bok hon skrev.
Fru Förnuft ser uppfordrande på Christine. ”Fatta spaden som är ditt förstånd och gräv med kraft en djup vallgrav där du ser min markering, så ska jag hjälpa dig att på min egen rygg bära undan jorden”. Christine tar ett djupt andetag och börjar gräva.
Genom åren har Christine de Pizan fått spela många, mångskiftande roller. Frankrikes första kvinnliga yrkesförfattare. En av medeltidslitteraturens klarast lysande stjärnor. Europas ursprungliga feminist. Kort sagt: ett unikum. Hon framträder nästan alltid som en undantagsgestalt, en häpnadsväckande motvirvel som bröt litteraturhistoriens jämna flöde av Stora Män. Sanningen var såklart mer komplicerad än så. Men för den som idag vill förstå Pizan, närma sig människan bakom orden, är det svårt att förhålla sig till alla de där rollerna, få ordning på berättelserna. Inte blir det lättare av att författaren själv mer än de flesta av sina samtida bemödade sig om att konstruera en image, en persona som snarare skulle vara intresseväckande än sanningsenlig.
Fast egentligen är det kanske inte så konstigt att livet och texten inte går att skilja åt i fallet Pizan. Hon levde ända sedan barnsben i litteraturens värld, uppväxt bland de lärda skriftställarna vid franska hovet där hennes far den italienska astrologen Tommaso di Benvenuto da Pizzano arbetade. Familjen tillhörde senmedeltidens mest tongivande samhällsgrupp: de professionella lärda som tjänade eliternas kulturella och kunskapsmässiga behov. När hon 25 år gammal blev änka med mor och tre barn att försörja kanske Pizan därför upplevde det som helt självklart att försörja sig med pennans hjälp. Ändå var detta ett oerhört beslut. När Christine de Pizan i början av 1390-talet bestämde sig för att bli yrkesförfattare gjorde hon nämligen anspråk på en position som ditintills varit förbehållen män – en ordning som betraktades som en gudomlig såväl som biologisk nödvändighet. Visst hade det funnits lärda, skrivande kvinnor. Men de hade oftast varit nunnor och presenterat sig som tomma kärl vilka gud kunde tala genom, vilket var betydligt mer ödmjukt. De världsliga, kvinnliga diktare man kände till var sångerskor, anonyma röster förankrade i en muntlig kultur. Aldrig tidigare hade en kvinna försökt etablera sig som professionell författare, producerat skriven text för att försörja sig, signerat verk med eget namn och utvecklat en karakteristisk och klart ljudande röst som krävde att bli hörd.
Fru Förnuft ler uppmuntrande mot Christine. ”Kära dotter, när jag nu har grävt ett långt och brett dike, och burit bort jorden i stora mängder på mina egna skuldror, tillkommer det dig att lägga ner de stora och tjocka stenar som ska bära upp murverket runt Kvinnostaden. Du ska nu ta din pennas murslev och skynda att bygga”. Christine betraktar förundrat sin kvinnostads första grundsten: den mäktiga babyloniska krigardrottningen Semiramis.
Med åren skulle Christine de Pizan komma att göra allt detta. Hon började emellertid småskaligt med kortare kärleksdikter – sådant som hon senare skulle avfärda som ”söta saker”. Dikterna skrevs i enlighet med de populära höviska – ridderliga – kärleksidealen, för det franska kungaparets cour amoureuse. Pizan firade stora framgångar som kärlekens diktare, enligt henne själv snarare tack vare än trots att hon var kvinna. Precis som dagens läsare verkar medeltidens människor har lockats av en ovanlig, normbrytande författare. Denna diktare ville emellertid mer än att bli sällskapspoesins stjärna.
Mot århundradets slut vek Pizan in på en ny väg, när hon i Epistre au Dieu d’Amours (Kärleksgudens brev) lät kärleksguden förfasa sig över den, även med medeltida mått mätt, uppseendeväckande misogynin i en av 1300-talets storsäljare: Le Roman de la Rose, (Romanen om rosen). Pizans kärleksgud ondgör sig över bokens fördomsfulla kvinnosyn, som enligt honom har fått stå ovederlagda eftersom ”kvinnor inte skriver böcker”. I efterhand framstår monologen som en reklamvinjett för vad som komma skall. Två år senare återupptog Pizan sin kritik mot Romanen om Rosen i ett brev som mest liknar en debattartikel. Brevet gav upphov till upprörda repliker, vilka i sin tur gav upphov till andra upprörda repliker. När dammet lagt sig året därpå hade historia skapats. La querelle de la rose, som brevutväxlingen kom att kallas, var franskans första nedskrivna kulturdebatt. Pizan vann ryktbarhet som kvinnornas försvarare, och som ovanligt vältalig och lärd. Idag kan vi bara spekulera i om hennes drivkrafter var ideologiska eller karriärmässiga – eller kanske båda – men säkert är att hon under dessa år vann allt mer respekt som författare. Ytterligare tre år senare var det slutligen dags för en kvinna att skriva en bok som vederlade alla misogyna irrmeningar. Tiden hade kommit att bygga Kvinnostaden.
Illumination ur Christine de Pizans Cité des dames, publicerad omkring 1400-1410 och tillgänglig via Bibliothèque nationale de France.
Kvinnostadens murar stod så äntligen färdiga, och lika plötsligt som hon hade kommit var Fru Förnuft borta. I hennes ställe framträdde den andra systern, den stränga Fru Rättvisa. Hon såg på Christine, och började genast tala. ”Min kära vän, när det gäller att innanför murarna som min syster har rest runt Kvinnostaden tillsammans med dig bygga färdigt dess hus och palats får jag inte heller stå tillbaka. Tag därför dina verktyg och följ med mig och blanda ditt bruk, först här i hörnet, och mura duktigt med kraften i din penna. Jag ska nog förse dig med tillräckligt material.”
Hur formgav Pizan sitt pionjärverk? Tagna var för sig är bokens byggstenar faktiskt både gamla och välanvända. Allegorin, som gav konkret form och narrativ struktur åt en abstrakt företeelse, var medeltidens favoritgenre. Tidens läsare förstod utan tvekan att de skyddsvärn som Christine byggde med sin ”pennas murslev” inte var faktiska utan verbala – en mur av ord, en vallgrav av exempel, ett palats av argument. Bokens argumentationsteknik bygger på en sedvanlig blandning av klassisk logik och kompilation, ansamling av bevis från olika källor. Merparten av dessa ”bevis” är goda exempel – också det en beprövad strategi. Kvinnostaden består av dryga hundra korta biografier över exemplariska kvinnor, som skildrar kvinnornas dåd och de lärdomar som kan dras från dem. Detta slags biografisamlingar hade dykt upp då och då sedan antiken, och de flesta kvinnor som läsaren möter – orientaliska krigardrottningar, mytomspunna härskarinnor, hjältemodiga martyrer – var välkända. Både Pizan själv och hennes läsare var helt säkert bekanta med dem från den italienska humanisten Giovanni Boccacios mästerliga och populära De mulieribis claris (Om berömvärda kvinnor) från 1357. Många av kvinnostadens invånare dyker upp även i Boccacios verk, och Christine hänvisar ofta till sin föregångare för att stödja sin argumentation.
Detta långtgående återbruk ligger helt i linje med medeltidens syn på författarskap – att ”författa” innebar vid den här tiden att på (mer eller mindre) kreativa vis sammanfoga bitar ur det som kan kallas en estetisk repertoar av redan existerande stoff, textsnuttar och karaktärer. Pizan såg sig förmodligen som en samlare snarare än en uppfinnare. Men eftersom hon i Kvinnostaden försöker göra något som ingen tidigare gjort, tvingas hon mejsla ut nya mönster ur de gamla. Hon vrider och vänder på Boccacios berättelser, som alla handlar om antikens och den avlägsna historiens hedniska kvinnor, försöker förstå istället för att fördöma sådant som ur ett medeltida, kristet perspektiv var oacceptabelt. Till dessa skildringar fogar hon sedan mer samtida, kristna kvinnors biografier. Så blir det som i Boccacios händer varit en kuriosakabinett till ett dagsaktuellt debattinlägg.
Att hon saknade föregångare innebar också att Pizan var tvungen att förhålla sig på ett nytt sätt till gamla källor. Till exempel låter hon sina ”fruar” uppmuntra Christine att lita på sina egna sinnen för att bedöma kvinnors dygd – en epistemologisk nymodighet i en tid vars tilltro till Ordet var orubblig. Och för att foga samman alla dessa välanvända delar skapade Pizan en ramberättelse som var helt hennes egen. Där skildras hur Christine – som har en hel del likheter med författarinnan själv – förlorar tilltro till både kvinnokönet och sitt förnuft efter att ha läst en kvinnofientlig skrift för mycket. Varför, frågar hon till tomma luften, är ”alla författare och filosofer och poeter och storordiga talare” eniga om att ”det hör till kvinnans natur att vara hågad för och hemfallen åt alla slags laster”? Hur kan det komma sig att Christines egna erfarenheter av kvinnors leverne och karaktär går tvärt emot dessa stora mäns tvärsäkra uttalanden? Är hon för oförståndig för att se sanningen om kvinnokönet?
Just när tvivlen hotar att förgöra Christine kommer räddningen, en deus ex machina i ordens sanna bemärkelse: de tre gudomliga fruarna Förnuft, Rättrådighet och Rättvisa. De avfärdar snabbt alla idéer om kvinnors brister som avundsjuka och ondsinta skrönor, vilka snarast bör härledas till männens svagheter. För att ingen annan kvinna ska finna sig i samma svåra situation ger de Christine uppdraget att bygga Kvinnostaden – allt medan de svarar på hennes frågor om kvinnokönets faktiska väsen. Så smids de redan välkända berättelserna om exemplariska kvinnor samman med en helt ny argumentation mot misogyni.
Fru Rättrådighet borstar dammet från klädnaden och ler mot Christine. ”Kära vän, nu tycks det mig som om jag har gjort nog av min plikt mot Kvinnostaden. Jag har fyllt den med sköna palats och allehanda hus och präktiga byggnader. Jag har befolkat den åt dig med ädla damer av alla samhällsställningar, så att den är fulltalig. Det räcker så, nu får min syster Rättvisa komma och fullborda verket.”
En sådan argumentation var definitivt påkallad – och är det på vissa sätt alltjämt. Många frågor som Christine ställer till sina ledsagarinnor klingar fortfarande kusligt välbekanta, och de speglar en kvinnobild som levde kvar i många hundra år efter kvinnostadens färdigställande. ”Är kvinnor av naturen lystna och vällustiga?” ”Har kvinnor ett klenare förstånd än män?” ”Är kvinnor som barn och trivs därför som mödrar?” ”Kan kvinnor inte hålla hemligheter?” ”Är kvinnor fega och svaga?” ”Är kvinnor svekfulla, nyckfulla och illojala?” ”Njuter kvinnor av att bli våldtagna?”. Under Pizans livstid var dessa anmärkningsvärt negativa kvinnobilder nästintill ovedersägliga, eftersom de stammade från några av det medeltida tänkandets grundbultar: den aristoteliska synen på människans fysiologi och den bibliska förståelsen av hennes själ. Som tidens lärde förstod Aristoteles var kvinnan en sorts underutvecklad man. Hennes kroppsliga, själsliga och intellektuella förmågor antogs vara därefter – helt enkelt mindre välutvecklade än mannens. Som samma lärde förstod Bibeln var alla kvinnor inbegripna i det oförlåtliga svek som Eva gjorde sig skyldig till i Paradiset. Kvinnor förknippades därför med det mesta som riskerade att leda männen från dygdens smala väg och mot fördärvet – som lusta, fåfänga, list och svekfullhet.
Kvinnor förknippades med det mesta som riskerade att leda männen från dygdens smala väg och mot fördärvet – som lusta, fåfänga, list och svekfullhet.
Detta var såklart teori. Många kvinnor levde, av praktiska skäl, helt annorlunda liv än de som Bibelns och Aristoteles män rekommenderade – Christine de Pizan om någon är ett bevis på det. Och visst fanns det motbilder, särskilt inom den höviska kärleksdiktning där Pizan inledde sin litterära bana. I sådana dikter var den älskade Damen, kärlekens föremål, snarare en Maria än en Eva. Hon var den manliga älskarens vägvisare mot det ljusa, goda och gudomliga snarare än mot det onda och syndfulla. Men i ett förenades de misogyna och de höviska kvinnobilderna. Oavsett om hon var älskad eller hatad blev kvinnan aldrig annat än ett tyst objekt, en projektionsyta på vilken männen kunde applicera vad helst de ville utan att hon någonsin fick säga sitt. Kanske är detta Kvinnostadens allra största storhet. När hon murar, bygger, staplar och skriver, frågar, svarar och kritiserar, gör Christine anspråk på rollen som subjekt. Kvinna som hon är kräver hon att få skapa sin egen, och kvinnornas, berättelse. Mer än något annat är Pizans bok ett enda långt mot-sägande från en kvinna som tröttnat på att vara föremål för männens alla fantastier, hatiska såväl som helgongörande.
Så kom Fru Rättvisa framför Christine i hela sin härlighet: ”Sannerligen, Christine, det tycks mig som om du efter bästa förmåga och med hjälp av mina systrar har lyckats med din tanke att bygga Kvinnostaden. Nu har det blivit dags för mig att ta itu med det sista, som jag har lovat dig.”
Hur går detta mot-sägande till, i praktiken? Christine står snarare för frågorna än för svaren. I bokens första del, när stadens fundament och murar byggs, är det istället Fru Förnuft som ger svar på tal. De ”byggstenar” hon erbjuder Christine utgörs av kvinnor som visat mod, förstånd och dådkraft – drottningar, krigerskor, uppfinnerskor och konstnärinnor. Mellan berättelserna argumenterar Fru Förnuft för kvinnors kapacitet att vara vad vi idag skulle kalla samhällsvarelser. I bokens andra del får Christine sällskap av Fru Rättrådighet. Här anläggs esplanader och palats, tinnar och torn, medan den höga frun övertygar Christine om kvinnors förmåga att agera dygdigt – det vill säga moraliskt. Här passerar bibelns kvinnor, romerska hustrur och samtida franska adelsdamer av oantastlig moral i revy. I den tredje och sista delen för Fru Rättvisa med sig Kvinnostadens drottning – jungfru Maria – och smyckar staden med kvinnliga helgon: enligt Pizan de yppersta exemplen på vad kvinnokönet förmår.
Banbrytande är den förvisso, men Pizans argumentation är samtidigt fast förankrad i medeltidens världsbild och i kristendomens dygdeetik. För en modern läsare fascinerar den första delens hjältinnor, men för Christine är det yttersta goda inte hjältemod utan kristen dygd. Också de slutsatser som Christine drar efter att till sist ha byggt färdigt sin stad och presenterat över 100 kvinnor som bortom allt tvivel bevisat kvinnors duglighet, kan upplevas som en aning svårsmälta idag. I bokens sista kapitel vänder sig Christine direkt till ”kvinnorna”, eller sina läsare, med en uppmaning om att leva dygdigt, lyda sina makar – även om de är ”obeständiga, gudlösa och besvärliga” – vara ärbara i klädsel och värna om sin kyskhet. Christine må kritisera negativa kvinnobilder. Men i deras ställe vill hon placera ett mer positivt värderat kvinnoideal, inte individens frihet. Hon vill inte heller att världen ska bli mer jämlik – ingenstans i boken kan läsaren hitta konkreta förslag på samhälleliga omdaningar av det slaget. Sådana idéer verkar även innanför kvinnostadens murar vara otänkbara.
För den som läser Kvinnostaden idag kan det kännas lite snopet att Pizans banbrytande argumentation inte mynnar ut i mer revolutionerande slutsatser. Det gäller dock att se saken ur rätt perspektiv. Genom att träda fram som en kvinnlig, namngiven författare och låta kvinnliga röster kritisera både antika och samtida manliga auktoriteters insikt i och förståelse om halva mänsklighetens natur, hade Christine de Pizan redan överskridit gränser som få närmat sig förut. Till skillnad från många andra skrivande kvinnor vi känner från den här tiden var hon ingen apart figur, ingen isolerad Kristi brud som skrev för att svara på guds kall eller stilla rörelserna i själen. Hon strävade målmedvetet efter att erövra en plats i det franska kulturlivet, och hon skrev sina texter för att de skulle läsas och uppskattas av detta kulturlivs nyckelpersoner. Chockera, ja visst, men inte avfärdas som dårskaper utan övertyga som lärdomsprov. Inom litteraturvetenskapen talar man ibland om ett retoriskt rum – det utrymme som vid ett givet tillfälle avgränsar vad en författare kan säga med en rimlig förhoppning om att accepteras och förstås av sina läsare. Här gick gränserna för Pizans retoriska rum. Hon hade emellertid visat att dessa gränser inte var naturgivna utan möjliga att både överskrida och förskjuta. Därmed var allt satt i rörelse.
Fru Rättvisa och Christine står sida vid sida i stadens högsta torn och ser ner på sitt verk. ”Jag vet inte vad mera jag ska säga till dig, Christine. Jag kunde berätta om otaliga kvinnor, höga som låga, jungfrur och änkor eller hustrur vars dygder, underbar styrka och trohet Gud har uppenbarat. Om det räcker för dig, så syns det mig som om jag nu har uppfyllt min plikt och kan lämna mitt värv.” Christine vet knappt vad hon ska säga, när Fru Rättvisa innan hon plötsligt försvinner talar till staden själv: ”Nu är du färdig, perfekt och väl omgärdad, som jag har lovat.”
Ur Christine de Pizans Cité des dames, tillgänglig via Bibliothèque nationale de France.
Det finns en förrädisk lockelse i att tänka på litteraturhistorien i termer av ”före” och ”efter”, pionjärer och portalgestalter. Tidens och texternas gång kan sällan struktureras så enkelt, och hur nyskapande hon än kan verka var Christine de Pizan ingen genial visionär som skapade något helt nytt ur intet. Hon använde gamla verktyg på nya sätt, satte samman sedan länge utmejslade delar till ett mästerligt bygge som möjliggjorde nya sätt att se på och skriva om kvinnor – och som framför allt gjorde det möjligt för kvinnor att skriva. För henne själv utgjorde texterna om ”kvinnorna” en vändpunkt i en helt enastående litterär karriär. Med tiden blev Pizan en högt aktad författare som kunde uttala sig om såväl politik som krigskonst. När hon dog 1430, mitt under arbetet med en dikt om den nya franska hjältinnan Jeanne d’Arc, var hennes namn känt utanför Frankrikes gränser. För kvinnolitteraturhistorien var betydelsen om möjligt än större. Snart knackade fler och fler kvinnor på kvinnostadens port. Fler började ifrågasätta de gränsdragningar som exkluderade dem från det som Fru Förnuft hade kallat ”Litteraturens fält”. Nya röster sällade sig till Christines, och ur deras kritik växte ett kulturellt fenomen och en debatt som fick la querelle de la rose att blekna: La querelle des femmes.
La querelle des femmes kan översättas såväl till debatten om kvinnorna som till kvinnornas debatt, och det var verkligen båda delar. Denna enorma litterära strid, som kom och gick i vågor från 1400-talet till 1700-talet, som hade utbrott i de flesta europeiska länder, som engagerade hundratals kvinnor och män, är nästan omöjlig att ringa in. Vissa forskare ifrågasätter till och med huruvida man kan se la querelle des femmes som en sammanhållen debatt, och menar istället att ”kvinnan” helt enkelt var ett populärt diskussionsämne, ungefär som kärleken eller gudstron. Ett är dock säkert: under århundradena som följde gjorde fler och fler kvinnor anspråk på den författarposition som Christine de Pizan hade stakat ut. Och precis som sin föregångare använde många av dem ”kvinnofrågan” som en språngbräda mot ”Litteraturens fält”. Från 1400-talet och framåt finner vi fler och fler texter – allt från korta dikter till långa böcker – där kvinnor återanvänder Christines strategier, och uppfinner nya, för att angripa den grundmurade misogyni som under hela denna period och långt därefter utestänger dem från såväl litteraturen som samhället. Och långsamt, långsamt, börjar något att vittra sönder. När den svenska poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht år 1761, 350 år efter att Christine de Pizan skrev Kvinnostaden, publicerar dikten ”Fruentimrets Försvar” – en variant av de gamla biografisamlingarna – återkommer hon till Christines gamla, exemplariska kvinnor. Men hon kan också lägga till ett helt kompani av samtida kvinnliga diktare och intellektuella. Och än viktigare: till skillnad från Pizan har Nordenflycht det retoriska utrymmet att argumentera för att alla dessa beundransvärda kvinnor förtjänar en plats i samhällslivet.
Christine, stärkt av Fru Rättvisas ord, vände sig nu ut mot alla de kvinnor hon såg nedanför sig. Nu visste hon precis vad hon skulle säga: ”Mina högt ärade damer, Gud ske pris! Vår Stad är nu helt avslutad och fullkomlig, och i den kan ni rymmas och hedra den. Alla ni som älskar ära, dygd och ett gott anseende, har en plats här, såväl de från förr som de närvarande och de efterkommande, för den är tillkommen och grundad för alla ärbara kvinnor.”
När den franska litteraturhistorikern Gustave Lanson 1894 programmatiskt vägrar diskutera Christine de Pizans texter i sin Histoire de la littérature francaise och avfärdar henne som ”en blåstrumpa, den första i den olidliga raden av kvinnliga författare” låter hans ord mest en smula sorgliga, en rest från en svunnen tid. Några decennier senare inleds den feministiska Pizan-forskningen, och under 1900-talet ska Pizans texter erbjuda en nyckel in till akademin för otaliga kvinnliga forskare.
I backspegeln kan vi se att Pizans kvinnostad snarare än att erbjuda ett försvar gav kvinnor vapen i hand, verktyg som aspirerande författare och intellektuella kunde använda för att göra anspråk på en författarposition, och en samhällsposition, på litteraturens fält och männens planhalva. På vissa sätt är striden långt ifrån över – i kulturlivets tinnar och torn håller männen alltjämt hov – men på andra sätt har bokens visioner både förverkligats och överträffats. Man kan undra vad Christine skulle ha sagt om hennes gudomliga fruar hade berättat att kulturdebattörerna 600 år in i framtiden skulle tvista om bristen på manliga snarare än kvinnliga författare. Antagligen hade hon lett belåtet och glatt sig åt att de kvinnor som följde henne i spåren faktiskt hörsammade hennes sista uppmaning och önskan:
Medan solen gick ner över de gnistrande tornen och kvinnor från alla tider och platser fyllde stadens torg viskade Christine till sist: ”Gör vår Stad större och öka vårt antal med glädje och goda handlingar. Kom också ihåg mig, er trogna tjänarinna”.
MATILDA AMUNDSEN BERGSTRÖM är fil. dr i litteraturvetenskap, verksam vid Köpenhamns universitet. Hon disputerade 2019 vid Göteborgs universitet på avhandlingen Som en Sapfo. Publiceringsstrategier, självframställning och retorik hos tre tidigmoderna kvinnliga författare.
bibliografi
Christine de Pizan, Kvinnostaden, övers. Jens Nordenhök (Stockholm: Ersatz, 2017).
Prudence Allen, The Concept of Woman. The Early Humanist Reformation 1250-1500 (Grand Rapids: Michael William B. Eerdman, 2002).
Matilda Amundsen Bergström, ”La querelle des femmes – en arkipelagisk historia”, Lychnos – årsbok för idé- och lärdomshistoria, 2016.
Barbara K. Altman & Deborah L. McGrady (red.), Christine de Pizan. A Casebook (New York: Routledge, 2003).
Marilynn Desmon (red.), Christine de Pizan and the Categories of Difference (Minneapolis, University of Minnesota Press, 1998).
Carolyn Dinshaw & David Wallace (red.), The Cambridge Companion to Medieval Women’s Writing (Cambridge: Cambridge Univeristy Press, 2003).
Maureen Quilligan, The Allegory of Female Authority. Christine de Pizan’s Cité des dames (Ithaca: Cornell Univeristy Press, 1991).
Lorraine Code, Rhetorical Spaces. Essays on Gendered Locations (New York: Routledge, 1995).
Horace Engdahl, Den romantiska texten. En essä i nio avsnitt (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1986).