Kvinnlig vänskap – systerskap eller konkurrens till döds?

Det finns en lång idéhistorisk tradition kring begreppet vänskap. Redan under antiken utvecklar Platon och Aristoteles tankar om vad vänskap är och hur den skiljer sig från andra relationer människor emellan. Aristoteles betonar i sin etik att vänskapen är en förutsättning för ett lyckligt liv. Som så ofta när det kommer till Platon kretsar funderingarna kring hur den ideala vänskapen ska se ut. Mest direkt utvecklar han sina tankar kring vänskap i den tidiga dialogen Lysis. Där låter det ibland som att Sokrates – den ständiga huvudpersonen i Platons dialoger – vill sabotera varje försök att komma fram till vad vänskap faktiskt är. Han framstår som både besviken och tillfredsställd över att det inte tycks finnas en formel för vänskapen.

Med vår tids föreställningar, där samtidstolkningen av vad vänskap är präglas av en helt annan slags existentiell intimitet, kan de antika resonemangen kännas högtravande, och väl schematiska. En som tidigt bryter med idén om vänskapen som ett slags offentlig allians är den franske essäisten Michel de Montaigne. Han skildrar i essän ”Om vänskapen” det nära band som utvecklas mellan honom och skriftställaren Étienne de La Boétie. Nu befinner vi oss på 1500-talet, det är renässans, och Montaigne porträtterar deras möte som ödesbestämt. Det saknar jämförelse med andra relationer, betonar han, det är unikt. Montaigne skriver i en formulering som klingar både modernt och romantiskt att vänskapen kunde finnas … Därför att det var han, därför att det var jag. Två själar, en tanke, igenkänning i den andre av ett slag som till skillnad från familjeband utesluter tvång. Montaigne skriver att i ”vänskapen finns det aldrig andra intressen än vänskapen själv”.

Så vad är då ”vänskapen själv”? Vänskapens skildringar genom historien manifesteras ju på så många olika sätt. Och var placerar vi den kvinnliga vänskapen i allt detta? Min fråga är: betyder ”vänskapen själv” något annat om vi skärskådar vänskap mellan kvinnor? I vår tids kulturella uttryck finns åtminstone gott om intressanta gestaltningar av just det.

I Elena Ferrantes numera kanoniserade Neapel-epos i fyra delar finns en berättelse om kvinnlig vänskap som är sammansatt och genomgripande. Där får vi följa Elena Greco och Lila Cerullo, från barndomsåren och fram till ålderdomen. Deras relation är intensiv, livgivande, den är full av svartsjuka, irritation och avståndstagande. Men trots svårigheterna de möter som vänner så förblir de lojala – inte alltid med varandra men med det band som finns dem emellan. Länken mellan Lenù (som hon kallas) och Lila har sin grund i barndomens ordlösa upplevelser av fattigdom och våld i den italienska förorten. De betraktar redan som barn den värld de fötts in i som nödvändig att lämna. Flickorna blir förtrogna genom lekar med ett par dockor, som har en viktig funktion i berättelsen. I ungdomen stärks vänskapen för att de båda har en begåvning som innefattar ambitioner och tydliga idéer om självförverkligande. Intelligensen de besitter – där deras fallenhet för att bejaka eller förkasta livets slumpmässighet speglar deras olika personligheter – inkluderar också deras inre liv. Ett av boksvitens starkaste teman är hur vännerna måttar och parerar orättvisor och begränsande könsroller inte bara i handling, utan också genom en själslig attityd till omvärlden, där vänskapen både förfinas och förhårdnas medan livet pågår. Behovet av att bli sedd av någon man högaktar och kan dela det onämnbara med skriver Ferrante fram som väninnornas prövosten, då särskilt Lenù erfar Lila som opålitlig. Det gör deras vänskap skör, ibland korrupt. Intimiteten kan förbytas i hån, vilket blir tydligt när Lenùs intellektuella ambitioner förringas av Lila på ett inte helt oriktigt men utstuderat elakt sätt.

Vid flera tillfällen under alla de år de är vänner blir Lenù överrumplad av Lilas hårda sarkasmer. Lenù utvecklar efterhand en falskhet i vänskapen, för att få ett övertag och samtidigt skydda sig mot besvikelser. Lenù vill freda sina romantiska känslor, litterära intressen och nya bekantskaper från Lilas kritiska blick, men det finns också en oro för att Lila med sin mystiska utstrålning och skönhet kommer att överskugga sin väninna, som gör att Lenù vill hålla Lila på avstånd. Nino, passionsobjektet de tävlar om och som efter förvecklingar till slut hamnar med Lenù, säger vid ett tillfälle i raseri att Lilas intelligens går ut på att söndra och förstöra. Den är aldrig generös utan vill genomskåda precis allt, till varje pris. Människor blir på sin vakt, säger han, när de är i Lilas närhet. Ninos omdöme ringar in och bekräftar en sanning om Lilas giftighet där också Lenù tvingas inse att hon sökt sig själv genom sin väninna och att det lett henne på villovägar.

En ansvarstagande livsnärvaro är komplex terräng i varje människas liv. Genom Lila och Lenù får vi en gestaltning där vänskapen i sig leder till insikt om vad livet ger, och vad det tar. Ferrantes konstruktion, genom en hel tetralogi, alstrar en understruktur där väninnornas relation skapar en form av relief till romanseriens händelseutvecklingar. Genom retrospektiva reflektioner blir Lenùs eget liv, och Lilas liv, livsformer där stora frågor om moderniteten, nationen och kvinnans frigörelse kan betraktas.

Kvinnlig vänskap som både autentisk och manipulativ aktualiseras i den brittiska tv-serien Industry som började sändas 2020. Här möts Harper och Yasmin på investeringsbanken Pierpoint i London. De är unga och arbetar båda på golvet med aktiehandel och kommer, som det brukar heta, från två helt skilda världar. Yasmin är rikemansbarn, nervös över att inte bli tagen på allvar på grund av sin bakgrund. Övermedveten om att inte bli utnyttjad av äldre män spelar hon på sitt utseende med list för att fördriva tiden och förtränga en djup saknad efter mening. Harper har en diffus bakgrund med förfalskad examen från ett amerikanskt universitet. Hennes aura är metrosexuell, hon är klipsk och benägen att ta stora risker som junior investerare, en kaxighet som imponerar på chefen Eric som till en början tar Harper under sina vingar. Både Yasmin och Harper har stora problem med tillit, vilket färgar den vänskapsrelation de utvecklar genom seriens tre säsonger. En komplimang är antagligen bara är ett sätt att försöka rubba maktbalansen, resonerar Yasmin cyniskt. Harper oroas över att bli avslöjad med att ha ljugit sig in på Pierpoint men är den av de två som snabbast anammar credot på arbetsplatsen: affärer trumfar alltid vänskap.

Ferrantes samhällskritik färgas av Italiens våldsamma historia; det fysiska våldet blir en ständigt närvarande komponent i romanerna oavsett om det är familjen, Neapel-maffian, fascisterna eller terroristerna i Röda brigaderna som brutaliserar vardagslivet och politiken. I Industry hittar vi i stället en blixtbelysning av en postmodern samhällskropp genomsyrad av depraverad företagskultur och maktmissbruk. Ett huvudspår i serien är att kritiskt exponera vår samtids tävlingsinriktade arbetsliv, som lockar personlighetstyper med lite att förlora. Kapitalismens logik har segrat, vilket innebär att Harpers och Yasmins handlingar mot varandra både är ett resultat av en form av yttre psykologisk misshandel som de tränats in i och en krass överlevnadsstrategi. En omständighet i deras vänskapsrelation är att den befästs redan i säsong ett som ett skydd mot en hotfull omvärld på Pierpoint. Det påminner om hur Lenùs och Lilas tidiga fantasilekar med dockorna är en flykt från den mäktige och obehaglige Don Achille Caracci, som styr kvarteret med maffiametoder.

Genom tv-serien Industry finns en kyla inför mänskligt lidande, också i stunder av innerlighet. I den avslutande säsongen rullas ett trauma upp, som handlar om hur Yasmins pappa drunknar och vad Harper vet om saken. Tittaren blir efterhand varse att den solidaritet och trofasthet Harper visat Yasmin kanske i stället för att vara genuin är ett strategiskt beslut där en hållhake kunnat etableras. Att be om hjälp är ett tecken på svaghet. Kärlek är en överenskommelse.

Lenù och Lila söker sig till varandra genom hela livet och de vill, särskilt så Lenù, skapa en livsriktning som överskrider bakgrund och låga förväntningar. Genom att vara flitig i skolan förstår Lenù att hon har en chans att omskapa sitt eget öde genom litteraturen och skrivandet, hon kan bli författare, och hon kan ta en annan väg än den som hennes kvartersväninnor hemfaller till. Lila är briljant men har ett sätt att vara i världen som skapar friktion. Hon är med om en tragisk olycka som förändrar hennes livsbana, vilket fångas i den sista delen av romansvitens titel, Det förlorade barnet. Den kraft som finns i vänskapen mellan Lenù och Lila, där livet är en mödosamt vacker gåva också när det är som svårast, är frånvarande i den svartsyn som präglar Harper och Yasmins vänskap. Dekadensen i deras vänskapskoreografi och den erotiska laddningen i tv-serien får mig att tänka på en sak som historikern Eva Österberg skriver i sin bok Vänskap – en lång historia. Under 1700- och 1800-talen förekom ofta ”romantisk vänskap” mellan kvinnor. Det rörde sig inte om en dold lesbisk relation men den var ändå lite flytande, känslointensiv i språkliga uttryck och former. Signifikativt för ”romantisk vänskap” var en värme som medgav uppoffringar för varandra. Varken Yasmin eller Harper bär förmågan att närma sig en ”romantisk vänskap” eftersom deras känsloliv är så undantryckta. Deras självbilder är präglade av låghet och självförakt. I säsong tre säger Yasmin: ”jag trodde att det värsta som du skulle kunna tänka om mig, och jag om dig, skulle kunna vara sant men trots det skulle vi ändå kunna älska varandra. Men jag har förstått att det inte kan vara så”. Då har Yasmin just i ett tillstånd av akut sorg, blandad med helig vrede, kallat Harper för ”en narcissist med mindervärdeskomplex som njuter av andras lidande”.

Hos båda vänskapsparen finns konkurrens om samma man, där mannens preferens slår in en kil i väninnornas relation. Nino vill egentligen hela tiden ha Lila. Och Robert föredrar Yasmin framför Harper. Om man vill veta hur det slutar behöver man läsa böckerna och se tv-serien men fiktionens sensmoral tycks vara att om man som kvinna bestämmer sig för att genomföra ett banbrytande kast, och leva efter eget huvud, så blir livet en kamp med rikliga belöningar. Väljer man som kvinna i stället att infoga sig i ett mer konventionellt levnadsmönster så kan livet bli bekvämt men också förutsägbart, och i värsta fall tomt.

När Zadie Smith, möjligen en passant, kommenterade vänskapens förutsättningar för kvinnor och hur vuxenlivet gör relationen mer komplicerad tror jag att hon utgick från vänskaper som skapas tidigt och sedan förväntas hålla. Till min egen stora lycka har jag som vuxen upptäckt att fantastiska väninnor existerar och att ”vänskapen själv”, som Montaigne uttryckte saken, kan vänta på oss som hade det svårare att finna den som barn.