Konsten att beklaga

Ur denna obalans mellan den darrande pennan och den obevekliga döden, kan man se hur en hel uppsättning regler, protokoll och tekniker vuxit fram. I slutet av medeltiden fanns det instruktioner för konsten att dö – ars moriendi. Men kanske borde vi även tala om konsten att beklaga? Ju mer man fördjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstår det som en kulturteknik i egen rätt, som en kedja av operationer med en lång och varierad historia.

Dödsannonsen, som ibland kallas minnesteckning, dödsruna eller nekrolog, är besläktad med men skiljer sig tydligt från kondoleansbrevet. Runans uppgift är att slå fast att ett dödsfall ägt rum. Den har ett informativt syfte riktat till en allmänhet. Den redovisar mellan vilka datum den döda levt, vilka som är närmast sörjande samt kungör eventuella sammankomster. Före nyhetspressens tidevarv kunde dödsfall annonseras genom utrop på gatan: ”gott folk, be för vår systers själ som lämnat jordelivet denna dag”. Och den som i våra dagar är välkänd och börjar bli till åren får finna sig i att det finns färdigskrivna minnesrunor hos massmedia. På engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer på burk. De ligger förberedda för att kompletteras med någon sista rad innan de skyndsamt publiceras så snart dödsbudet anlänt.

Författaren Saul Austerlitz beskriver i New York Times kondoleansbrevet som en hybrid av flera stiltyper. Det är riktat till den sörjande, men handlar om den som gått bort. Genren är tydligt formell men samtidigt affektladdad. Det utger sig för att erbjuda tröst men erkänner samtidigt att någon verklig tröst är svår att ge. Ett kondoleansbrev kan navigera perfekt i konventionens farvatten men det kan också ge sig på att försöka sammanfatta ett helt liv. Det kan vara ett sätt att visa omtanke men också ett tillfälle att fundera på vad det egentligen är som vi har förlorat.

Jag upplever det skrivna beklagandet som en djupt moralisk genre. Inte minst genom att vi förväntas vara uppriktiga. Här verkar de sakkunniga överens: Strunta i elegans, ärlighet är det enda som betyder någonting. Säger dom. Motivet bakom den hållningen är förmodligen att ta ner förväntningarna på den som måste fatta skrivdonen: oroa dig inte, vad du än skriver så blir det uppskattat om det kommer från hjärtat. Frågan är om det stämmer. I själva verket kan nog kondoleansbrevet, liksom dess besläktade genrer – nekrologen, minnestavlan och gravstenen – framstå som rätt avlägsna uppriktighetens domäner. För tenderar vi inte att betona de goda sidorna av den som gått hädan och således lägga band på uppriktigheten?

Posten, som förmedlat ett antal kondoleanser genom åren, framhåller det missvisande i formuleringen ”jag beklagar sorgen”. Det är ju inte sorgen i sig som vi finner beklagansvärd utan det faktum att det finns någonting att känna sorg inför. Och Socialstyrelsen har en mall för kondoleansbrev som de anser bör kombineras med papper av lite tjockare kvalitet. Det kan framstå som en obetydlig detalj i dödens rum men frågan är om inte detta med papperets gramvikt förtjänar att begrundas. Kanske är det materialet som får föra vår talan när orden stockar sig.

Några handfasta råd om formuleringar som bör undvikas återkommer hos många av sörjandets auktoriteter.

Några handfasta råd om formuleringar som bör undvikas återkommer hos många av sörjandets auktoriteter. Man ska inte påstå att man vet hur någon känner sig och inte heller förmoda att det måste ha varit en lättnad för den som till slut fick dö. Det är heller inget vidare, tydligen, att påminna om att livet, trots förlusten, innehåller mycket annat att vara tacksam för. Eller att man snart träffar någon annan. Om det är billigt att konstatera att tiden läker alla sår, anses det särskilt illa att föreslå att de som inte längre är med oss skulle ha velat att vi som är kvar är glada och tacksamma.

Sorgen är till sin natur feg och låg. Det ansåg Montaigne, som i sina Essayer från slutet av 1500-talet säger sig vara befriad från sorgen som ”lidelse” och ”passion”. Det hindrar inte att han återberättar legender om hur antikens människor hanterade stora förluster. Vid offrandet av Agamemnons dotter, den oskyldiga Ifigeneia, saknade målaren konstnärliga medel för att uttrycka vidden av faderns sorg och valde att dölja hans ansikte i tavlan. Niobe, den grekiska mytologins främsta symbol för den sörjande modern, förlorar sju söner och sju döttrar. Sorgen drabbar henne så hårt att hon till slut förvandlas till en klippa. I dessa berättelser manifesteras sorgens outsägbarhet. Förlusterfarenheten är så överväldigande att våra vanliga uttrycksmedel kommer till korta. Vi suddas ut eller förstenas. Denna särpräglade tystnad kan även drabba den som är i färd med att ge sitt deltagande. Kondoleanskortens förtryckta fraser kan verka fantasilösa eller opersonliga men ställda mot förlustens stumhet fyller de ändå en funktion. Genom att låta den personliga sorgen tiga bakom konventionens trygga språkdräkt tar dessa nötta satser ansvar för det som måste göras även när ingenting kan göras.

Saul Austerlitz menar att kondoleansbrevet är en utpräglat privat typ av korrespondens som bara existerar mellan två parter. Men det kan nog ifrågasättas. Åtskilliga kondoleanser verkar tvärtom avsedda att uträtta sitt arbete i något slags offentlighet. Om detta vittnar inte minst alla de kondoleanser som riktas till och från offentliga personer.

Beklagandets konstart har sin egen celebritetskultur. I prominenta figurers personarkiv finner vi som regel förteckningar av andras betygelser om delaktighet i svåra tider. Jackie Kennedy tog emot 800.000 kondoleansbrev från hela världen under de första veckorna efter mordet på sin man 1963. En hel stab av personliga sekreterare engagerades med att besvara dem. Kondoleansbrev strömmar inte bara till kända personer, utan minst lika ofta från dem. Jackies man, John Fitzgerald, beklagade ett år innan han själv dog det enda dödsfallet under Kubakrisen. Den förolyckade var piloten major Rudolf Anderson vars spionplan skjutits ned då det från hög höjd dokumenterat missilbaserna på Kuba hösten 1962. Anderson hade barn i samma ålder som presidenten. När Kennedy till Andersons fru skriver att ”din mans uppdrag var av största vikt”, ingår han i en lång tradition av officiell korrespondens till sörjande vars familjemedlemmar omkommit i statens tjänst.

Men alla sätt att dö på har inte ansetts lika mycket värda. Självmord har till exempel traditionellt sett intagit en särställning angående hur dödfall kommuniceras och hanteras. Historiskt har de präglats av tystnad och, ibland, skam. 2011 ändrade Barack Obama reglerna för kondoleansbrev till familjer vars medlemmar dött i militärtjänst, till att även omfatta dem som begått självmord. Det var oacceptabelt, slog presidenten fast, att deras uppoffringar skulle anses vara av mindre vikt.

Känd person skriver till vanlig medborgare är en huvudlinje i kondoleansens kulturhistoria. Den kännetecknas som regel av att dödsfallet karaktäriseras som meningsfullt i ett större sammanhang, rikets tjänst eller liknande, med innebörden att familjen har bidragit till detta högre ändamål. Så betraktad, måste den sortens beklaganden räknas till den politiska retorikens fält. Eller, om man vill, karaktäriseras som en styrningsteknik. Till de legendariska exemplen på denna praktik hör Abraham Lincolns brev till Fru Lydia Bixby 21 november 1864. Presidenten hade informerats om att fem av Brixbys sönder förolyckats i det amerikanska inbördeskriget. Lincoln framhåller att inga ord kan kompensera förlusten och att den enda tröst som står att finna är vetskapen om att de dog i förvaret av republiken. Hon kan vara stolt som offrat så tungt på frihetens altare.

Lincolns ord har blivit kanoniserade i amerikansk historieskrivning. Här inordnas kondoleansbrevet i en vidare arsenal av övertygandets instrument med syfte att rättfärdiga de större mål för vars skull nationen begagnat enskilda. Till sådana kan räknas olika sorters erövringar av territoriell natur, men även på vetenskapens område har individer fått sätta livet till. Det finns till och med exempel på färdigskrivna meddelanden om haverier som inte behövt användas, eftersom olyckorna aldrig inträffade. För det fall att de första astronauterna, Buzz Aldrin och Neil Armstrong som sändes att landa på månen 1969, inte skulle lyckas återvända hade staben låtit förbereda ett kondoleanstal som Nixon skulle läsa upp till nationen. Det börjar så här: ”Fate has ordained that the men who went to the moon to explore in peace will stay on the moon to rest in peace”. Det var, som vi vet, ett tal som inte behövde hållas och som därför hör till en egen kategori: förteckningen över potentiella beklaganden.

I den semioffentlighet som sociala medier utgör, får kondolerandet nya dimensioner. Och med dem: nya oskrivna regler och förhållningssätt. Inga begravnings-selfies! Det rådet ingår i flera handledningar för hur man hanterar sorg i sociala medier. Om man är det minsta osäker på hur man ska bete sig omkring en bortgång i flödet, gäller följande: var tyst, säg ingenting. Inga ledsna gubbar, inga hjärtan som gråter. Bara låt det vara. Om det uppmuntras, kan man använda den avlidnas sida för att dela berättelser och minnen. Men nyckelordet är försiktighet. Det finns varnande exempel på hur kondoleanser fladdrat runt i nätverken innan de närmaste fått kännedom om att ett dödsfall inträffat. Rekommendationerna liknar den praxis som sedan länge gällt för publicistisk verksamhet: respektera familjen och dess behov av att få vara ifred. Och kanske är döden det tillfälle då kraften i sociala medier verkligen visar sig. Det som annars är hela idén med gillanden och delningar måste nu hållas tillbaka. Plötsligt måste vi dra i handbromsen och ta ett slags utgivningsansvar. Det låter lätt, men är uppenbarligen svårt.

Frågan om hur vi dör i det digitala tidevarvet har givit upphov till hela forskningsfält. Bland annat har man noterat att våra sätt att uttrycka sorg har förändrats. Frågor om hur man agerar men även om hur man själv framstår i samband med dödsfall aktualiseras på sätt som skiljer sig mot förut. Med sociala plattformar har sorgeprocessen fått en mer kollektiv och publik karaktär än tidigare. Det finns särskilda minneslundar på nätet där det går att lämna kondoleanser. Hit kommer även de som inte nödvändigtvis hade en relation till den som gått bort. Vissa talar om ett slags ”sorgeturism” omkring de här sajterna. Med cirka 2 miljoner döda användare per år blir Facebook i praktiken en gigantisk begravningsentreprenör för det som internetforskaren Carl Öhman benämner som våra ”informationskroppar”. Facebook har hanterat frågan om döda medlemmar genom att förvandla deras konton till ett slags minnesrum. Genom att låta väggen, The Wall, finnas kvar är tanken att de som lever ska kunna komma dit och minnas den döde.

Att minnas, föreslår den franske filosofen Henri Bergson, handlar inte om att reproducera det förflutna utan om att skapa det förflutna i nuet. När vi samlas omkring en död persons Facebooksida kan det förstås som en form av minnesskapande. Men det finns skillnader mellan en profil i sociala medier jämfört med mer traditionella former för offentligt sorgearbete som begravningar, mottagningar, gudstjänster och gravplatser. Många av oss har ägnat tusentals timmar åt att konstruera ”digitala jag” – online-persona som hör ihop med oss men som ändå inte är exakt desamma som våra identiteter utanför skärmen. När vi dör finns dessa avatarer kvar. De är knutna till inlägg, minnen, skämt, grupper, intressen, kontakter och memes. Det rör sig om dokumenterat utbyte som inte sällan sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Dessa identitetsknippen kanske blir stummare när uppdateringarna uteblir, men de försvinner inte. Arkivet finns kvar. Forskningen menar att det får till följd att människors liv i någon mening utökas och förlängs. De fortsätter att existera, tack vare att deras digitala spår finns kvar. Det de lämnat efter sig cirkulerar och repeteras.

Med sociala medier är döden därför inte vad den har varit. Våra sätt att kroppsligen finnas till sätts i gungning.

Med sociala medier är döden därför inte vad den har varit. Våra sätt att kroppsligen finnas till sätts i gungning. Ett av de fenomen som engagerat forskarna rör den extensiva kommunikation som äger rum mellan efterlevande och de som fallit ifrån. Alltså inte mellan den närmaste familjen och den vidare cirkeln av berörda som länge varit brukligt, utan mellan var och en av dessa och den som gått bort. Bland annat skickas stora mängder meddelanden till de dödas konton. De är adresserade inte till deras efterlevande utan till de avlidna själva. Som om dessa fortfarande ägde något slags agens och var förmögna att ta emot hälsningar. Subjektsformen förblir något oklar men genom den här korrespondensen uppträder de döda som socialt aktiva mottagare.

Medieforskaren Amanda Lagerkvist föreslår att våra sätt att hantera döden online tydligt demonstrerar att vår existens är förbunden med tekniken. Det har den förvisso alltid varit.  Men Lagerkvist menar att vi med våra nya sätt att leva i högre grad finns till genom digitala medier. Det betyder att vi inte kan skilja mellan kött och kisel eller mellan celler och bitar. Medier är infrastrukturer för varat, som den amerikanske medieteoretikern John Durham Peters uttrycker saken, och inte något som förmedlar livet utanför.

Flera av praktikerna för att hantera döden i vår digitala tidsålder kan knytas till frågan om autenticitet. De liv vi lever på nätet – är de sanna? De online-personer vi lämnar efter oss, var det verkligen vi? Och hur är det med alla reaktioner när vi dör – är de lika innerliga som de vi möter i kyrkan eller på jobbfikat? Alla beklaganden som flödar in och klistras upp på de dödas virtuella väggar, är de uppriktiga? Lika ärligt menade som brevet med extra tjockt papper? I fallet kondoleansbrevet blir frågan om autenticitet särskilt brännande. Här lurar filosofiska problem som har att göra med svårigheten att relatera till andras känslor och upplevelser. Men frågan om autentiska uttryck rymmer också en egen mediehistoria.

I förmaket till autenticitetens irrgångar vill jag placera några utvalda kondoleanskort som går att finna i pappershandeln. De är på samma gång oerhört specifika och industriellt framtagna. Här kan man välja mellan att beklaga att ens lokala präst gått ur tiden, att någon drabbats av en jordbävning, brutit benet i skidbacken eller råkat ut för ett väpnat rån. Dessa förslag på rubriker till tänkbara eländen erbjuder en ögonblicksbild av mänsklighetens aktuella åkommor. Genom att vara högst distinkta angående vilken typ av olycka saken gäller och samtidigt vara färdigformulerade blir de här korten perfekta representanter för hur uppriktighet kan produceras och förmedlas på ett effektivt sätt. Det går att studera kondoleansbrevet som ett exempel på hur ansträngningar att masstillverka äkta känslor över tid har förändrat synen på vad äkthet kan vara.

Uppriktighet är det enda som räknas. Så löd det något försåtliga rådet från sorgeexpertisen. Men det kan fördjupas. För om uppriktighet till stora delar är något som förmedlas – ett intryck – hur står det då till med känslorna bakom? Kyrkofadern och filosofen Augustinus, verksam omkring år 400 efter vår tideräkning, använder teatern som exempel. Där verkar sorg uppmuntras. Åskådaren vill bli sorgsen, utan att själv behöva lida. Denna längtan efter att slippa lida men känna medlidande kan vara svår att erkänna. Augustinus kallar det själv för ”de skamliga lustarnas hemska virvlar”. Men här träder frågan om autenticitet in och räddar situationen. För även om vi önskar att få vara i detta sliskiga medlidande, utmärks vårt äkta medlidande, enligt Augustinus, av att vi ännu mer önskar att orsaken till lidandet försvann. Den låga längtan efter att njuta av andras sorg övertrumfas alltså av en starkare känsla: ”att det inte alls fanns något att hysa medlidande med”, som det står i Bekännelser.

Tankelinjen får stöd hos Nietzsche. Hos den tyske filosofen finns det två huvudtyper av emotionellt engagemang i medmänniskors svårigheter. För enkelhetens skull kan vi kalla dem medlidande respektive medkänsla. Medlidande betecknar då det känslomässiga svaret på andras kval, och rymmer ett stråk av förakt. Det rör sig om en nedlåtande hållning inför andras dystra belägenhet, mot bakgrund av att lidandet för dem synes vara av permanent natur, något de är dömda att fortsätta älta. Detta är motsvarigheten till de ”skamliga lustar” som Augustinus talade om: ett vältrande i lidandet som skick och öde. Men det finns hos Nietzsche även utrymme för en ädlare form av empati. Här, i det vi kan kalla medkänslan, gäller frågan snarast att kunna stå tillsammans med en jämlik och stirra ner i avgrunden. Men snarare än en dyig pöl av ömkan och självömkan, kan lidandet – och stöttningen genom detta lidande – betraktas som ett slags tillfällig sjuklighet. Här gäller det därför att tillsammans uthärda, eller kanske till och med bejaka, tragedin. På så sätt kan lidande och medkänsla bli en fruktbar dynamik mellan likar mot tillfrisknandet.

Om besväret med att dela någons sorg får en moralfilosofisk behandling hos Augustinus och Nietzsche, blir det ett kunskapsproblem hos Wittgenstein. I sina senare arbeten använder Wittgenstein smärta för att illustrera kopplingen mellan språket och vad det är att vara människa i världen. ”Medlidandet”, föreslår Wittgenstein, ”är en form av övertygelse om att den andre har smärtor.” Men det är problematiskt att föreställa sig någon annans smärta efter förebilden av sin egen. Min egen smärta har jag kunskap om eftersom jag känner den i min kropp. Den andres smärta kan jag bara tro någonting om.

Det som började i att beklaga någons bortgång har nu vecklats ut till frågor om kunskapens gränser, om sanningens natur och känslors äkthet. Nu kan man tycka att dessa problem har liten relevans i faktiska sorgesituationer. Men riktigt så enkelt är det inte. Om de inte spelat någon roll hade vi inte ansträngt oss så för att övertyga andra om att vi lägger märke till och inser deras smärta. Vi hade heller inte bemödat oss om att förmedla vår medkänsla. Som kommunikationsform betraktad är kondoleansbrevet mötesplatsen för dessa vanskliga uttryck.

Det finns emellertid alternativ till övertygelsen att vi alla bär på en inre autenticitet som kan förmedlas till världen. Dels verkar själva frågan om vad som bör betraktas som autentiskt förändras över tid. Dels tycks denna förändring vara förknippad med konkreta metoder för att åstadkomma autentiska uttryck. Det vill säga, hellre än att tänka sig att autenticitet är någonting som uppstår ur djupet av våra själar, kan man se det som en effekt av historiskt specifika arrangemang och instrument som kommer samman, exempelvis för att producera ett kondoleansbrev. I Linnea Tillemas avhandling om 1970-talets ansträngningar för att frigöra kroppen och psyket diskuterar hon sådana metoder som autenticitetstekniker. Det rör sig om förfaranden med vars hjälp ett inre, äkta jag skulle kunna frambringas och avtäckas. Jag menar dock att den sortens tekniker inte så mycket frambringar som producerar autenticitetseffekter av olika slag. I vissa fall handlar det om ett litet kort. Och då är det inte fruktbart att ge sig ut på jakt efter det där äkta deltagandet som kortet söker förmedla. Istället bör vi helt enkelt koncentrera oss på kortet i sig och undersöka hur det, vid varje specifik historisk situation, bidragit till att upprätta föreställningar om vad autentiska känslouttryck är för någonting. Och eftersom kondoleanssituationen, som vi har sett, ställt särskilt höga krav på vad som har kunnat gälla för att vara autentiskt, blir den ett huvudstråk i vad som skulle kunna kallas autenticitetsbegreppets mediehistoria.

När jag för ett par år sedan fick ett stipendium med kungens autograf på intyget kunde jag inte låta bli att hålla upp papperet mot ljuset och skrapa lite med nageln. Var den äkta? Hade kungen doppat sin reservoarpenna och satt en regal kråka på just detta ark? Vad representerar egentligen en namnteckning? Faktum är att frågan om underskriftens materiella autenticitet delvis sammanfaller med just kondoleansbrevets historia.

Så hur ska vi förstå det här med äkta uttryck och autentiska affekter i samband med döden och beklagandet av densamma? För det första bör vi nog inte betrakta olika sorters tekniska arrangemang som metoder för att imitera en uppsättning inre och oförfalskade känslor. Det kan gälla automatiska påminnelser i sociala medier och standardiserade utskick från ambassader lika gärna som färdigtryckta kort i pressbyrån eller stereotypa fraser från etikettdoktorn. Vi bör förmodligen ställa oss tveksamma inför idén att dessa uttryck är bleka kopior eller ytliga förfalskningar av någonting mer ursprungligt och genuint. Snarare kan vi nog utgå ifrån att personligt deltagande i alla tider har förmedlats via något slags raster eller medium. Och att detta i hög grad har bidragit till att forma uppfattningar om vad som kan anses gälla som autentiskt vid olika historiska tidpunkter. Ur det perspektivet är det inte en vulgär anomali att intima hälsningar förmedlas genom industriell produktion utan tvärtom regel och konvention.

Frågan är inte, om vi följer Wittgensteins resonemang, huruvida vi använder automater eller ej för att tillverka och framställa våra beklaganden. Frågan är huruvida vi upplever andra som automater eller inte. Den frågan avgörs, enligt filosofen, primärt utifrån vår förmåga att erfara andras lidande. Vad gör vi när vi ser att andra lider? En sak vi gör är att skicka kondoleanser. Med andra ord är det denna gest i sig – oaktat hur den utförs – som i sista hand demonstrerar att vi ser andra som levande människor. Wittgenstein kallar det för ”en hållning gentemot en själ”. Kanske kan det bli en ny standardfras på de förtryckta kondoleanskorten: ”Jag bevisar härmed att jag inte tror att du är en robot.”

Under senmedeltiden utvecklades, som nämnts, en serie kulturella praktiker under beteckningen ars moriendi – konsten att dö. Men, som idéhistorikern Andreas Hellerstedt påpekat, handlar ars moriendi-litteraturen lika mycket om konsten att leva. Om instruktionerna för hur man dör var riktade särskilt till sjuka, sårade och gamla vände de sig likafullt till alla människor, eftersom vi alla någon gång ska dö. Till denna utvidgade förståelse av dödens konster kan vi lägga beklagandets kulturteknik.

Kondoleansbrevets form är förment enkel. Dess innebörd tycks vara: jag vill att du ska veta att jag vet att du sörjer. Jag vet att du är närmare sorgen än jag. Därför är det min plikt att göra klart att jag känner våra respektive positioner på sorgens stjärnhimmel. Men det är ju samtidigt så, att denna himmel inte är vad den varit. För vi som hör till dem som minns och ännu lever har genom den dödes försorg kommit samman. Detta är den dödes gåva till oss som är kvar. Gåvan är en tom plats som vi tillsammans måste fylla. Till detta tomrum löper band från olika riktningar. Det är band vars förtöjningar brutits och som därför måste knytas om. Kondoleansbrevet kan förstås som upprättandet av den förbindelsen. Vi kan därför tänka oss kondoleansen som en kulturteknik med vars hjälp det skapas ett förbund mellan efterlevande. Och det i sig är ju ingenting att beklaga.

*

Tillägnas mina framlidna kollegor Christer Johansson och Kim Skjoldager-Nielsen