Kan ett berg ha rättigheter?

Inom allmän rättslära finns det två huvudteorier om vad det innebär att ha en rättighet. Den ena kallas viljeteorin, och enligt den har någon en rättighet om hen är suverän eller har kontroll över någon annans skyldighet. Viljeteorin anses i allmänhet inte vara aktuell i samband med naturens rättigheter, eftersom naturen inte kan välja eller uttrycka en vilja (även om man kan frestas att tolka extrema väderhändelser som ett sådant uttryck). Om naturen ändå betraktades som en rättighetsinnehavare enligt viljeteorin, skulle den behöva en förmyndare för att göra viljeyttringen i naturens namn.

Den främsta konkurrerande teorin är den så kallades intresseteorin. Enligt en välkänd formulering av denna teori har en individ rättigheter om någon aspekt av individens välbefinnande eller intresse anses vara ett tillräckligt skäl för att ålägga någon annan en skyldighet.

En kritik mot förslaget att ge rättigheter till naturen är att naturen inte har intressen. Det är till exempel inte självklart att klimatet har ett intresse av att hålla en viss medeltemperatur eller att en glaciär har ett intresse av att förbli en glaciär. En annan men relaterad invändning är att även om naturliga fenomen skulle kunna sägas ha intressen, så har vi människor svårt att identifiera vilka intressen det i så fall rör sig om.

Dessa frågor tas upp i den numera vitt spridda artikeln ”Should Trees Have Standing” från 1972, skriven av juristen och professorn Christopher Stone. Artikeln betraktas ofta som ursprunget till vår tids föreställningar om naturens rättigheter. I artikeln använde Stone det då pågående rättsfallet Sierra Club mot Morton som exempel. Där hade den amerikanska miljöorganisationen Sierra Club stämt Disney i avsikt att stoppa företagets bygge av en skidort eftersom det skulle förstöra delar av nationalskogen Sequoia i Mineral King Valley i Kalifornien. Stone argumenterade i artikeln för att Sierra Club inte borde behöva hävda att medlemmarnas rättigheter kränktes av eventuella skador på skogen, utan snarare att skogens rättigheter kränktes. I USA måste icke-statliga organisationer (NGO:er) visa att de eller deras medlemmar skadas för att kunna väcka talan och för att driva igenom olika miljölagstiftningar. De kan till exempel hävda att dödandet av en skyddad djurart kommer att skada medlemmarnas intresse av att forska om arten, men de kan inte väcka talan i djurens namn. Stones argument gick alltså i huvudsak ut på att organisationer borde kunna stämma företag eller andra som ett slags förmyndare för naturen eller djuren i syfte att få miljölagar att efterlevas. Som förmyndare skulle de då kunna agera för den skadade eller potentiellt skadade naturen, snarare än för sin egen skull.

Det är svårt att veta vad naturen vill, och vad som i så fall ligger i naturens intresse.

Men det är svårt att veta vad naturen vill, och vad som i så fall ligger i naturens intresse. I ett minnesvärt svar ifrågasatte juridikprofessorn Mark Sagoff just detta. Han undrade: ”Varför skulle inte Mineral King vilja vara en skidanläggning efter miljarder år av att göra ingenting?” Stone hade redan i sin ursprungliga artikel ett bra svar på det. Han menade att det faktiskt var lättare att veta när ens gräsmatta vill ha vatten än att identifiera intressen hos många som räknas som juridiska personer, nationer exempelvis. Det vill säga, det verkar rimligt att anta att levande varelser och fenomen i naturen har ett intresse av att hålla sig vid liv och, liksom människor, av att frodas och blomstra. Åtminstone sedan Aristoteles tid har det dessutom hävdats att lagens syfte vid sidan av att sträva efter rättvisa är att främja att människor frodas och bidra till deras välgång. Det verkar förnuftigt att lagar som söker rättvisa för naturen också främjar naturen. I det avseendet tror jag att det skulle vara lättare att föreställa sig rättvisa för miljön om vi betraktade naturen som något levande. Ekosystem, eller sammansättningar som inkluderar levande organismer, kan också tänkas ha intressen av att fortleva. Jag tror också att det är möjligt att föreställa sig biosfärens intressen – det vill säga naturen som en levande helhet, så som Ecuadors konstitution uttrycker det. Det saknas idag juridiska mekanismer för att identifiera och företräda naturens intressen. Men det är långt ifrån omöjligt skapa sådana.

Ytterligare en invändning mot att ge naturen rättigheter är att rättighetsinnehavare måste ha ett egenvärde och att det är tveksamt om naturen har ett sådant. Huruvida naturen har ett värde i sig, alltså ett egenvärde, eller enbart skänker människan värde, har länge varit föremål för debatt inom miljöetiken. Inom miljörätten, åtminstone den internationella miljörätten och inte minst den svenska miljörätten, anser man att naturen, eller vissa delar av naturen, har ett värde för sin egen skull. I den svenska miljöbalken anges till exempel att ”naturen har ett skyddsvärde”, vilket i sin tur förklaras i förarbeten till lagen med att det är naturens eget värde som avses. Naturens egenvärde återspeglas även i Konventionen om biologisk mångfald (CBD), som är det största internationella avtalet gällande bevarande av biologisk mångfald och naturskydd. Konventionen antogs 1992 och slår fast att den biologiska mångfalden har ett ”intrinsikalt värde”, alltså ett inneboende värde. Våra lagar kan emellertid bara föreskriva vad lagen ska betrakta som att ha ett egenvärde. Huruvida en varelse faktiskt har ett egenvärde är helt enkelt inte en juridisk fråga.

Så har då naturen ett egenvärde? Vi testar ett tankeexperiment. Låt säga att en asteroid kommer att träffa jorden om tio år. Alla människor kommer att dö. Alla kännande djur, hur man än definierar dem, kommer också att dö. Men om du idag spenderar 100 kronor på en särskilt utformad apparat skulle icke-kännande liv på jorden räddas. Jorden skulle fortsätta att vara en blå prick täckt av olika ekosystem, men utan mänskligt eller kännande liv. Skulle du spendera de 100 kronorna? I så fall verkar det som att du anser att naturen har ett värde utöver det värde den ger människan. Å andra sidan illustrerar detta tankeexperiment också att vi aldrig riktigt kan komma utanför vårt eget mänskliga perspektiv. Är det verkligen meningsfullt att överväga det icke-mänskliga värdet av någonting, kan man fråga sig.

Den juridiska frågan om naturens egenvärde behandlades på ett tänkvärt sätt av Colombias högsta domstol i ett beslut från 2018. Amazonas ekosystem fastställdes då som ett rättssubjekt med rätt till skydd, bevarande, underhåll och återställande. I detta fall, ett så kallat ungdomsklimatmål, stämde 25 ungdomar olika colombianska myndigheter för att kräva att de skulle vidta åtgärder för att minska avskogningen i Amazonas. Motiveringen till stämningsansökan var att avskogningen orsakade klimatförändringar som längre fram, men under deras livstid, skulle skada ungdomar. Domstolen ansåg att naturen, och i synnerhet Amazonas, har ett egenvärde eftersom människor är en del av naturen och människor har ett egenvärde. Enligt domstolen måste därför människan agera i direkt solidaritet med naturen, eftersom människan ”måste respektera den del av oss själva som är naturen”. Naturen har alltså ett egenvärde, åtminstone enligt Colombias hösta domstol, och är därmed en rättighetsinnehavare. Människan kan helt enkelt inte skiljas från naturen, och den som anser att människan har ett egenvärde bör därför också anse att naturen har ett egenvärde. Troligen är sista ordet inte sagt i denna fråga, men det går alltså att på juridisk väg erkänna att naturen har ett egenvärde.

De mänskliga rättigheterna i sin moderna form utvecklades som en reaktion på Förintelsen och dess fasansfulla utraderande av människovärdet. Vissa forskare skyllde i efterhand nazisternas avhumanisering på rättspositivismen, det vill säga idén om att lagen är vad den säger att den är. För att undvika detta och för att i någon mening aldrig mer tillåta att människor avhumaniseras eller förlorar sitt specifika värde, antogs 1948 FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Här fastslås de rättigheter som människor har enbart på grund av att de är människor. Dokumentet, som inleds med orden ”Alla människor är födda fria och lika i värde (dignity) och rättigheter”, syftar till att säkerställa att lagar som bryter mot dessa mänskliga rättigheter måste anses vara juridiskt illegitima.

En invändning mot lagar som den föreslagna ”Deklarationen om Moder Jords rättigheter”, som ska kodifiera jordens ”inneboende” rättigheter, är att ett erkännande av icke-mänskliga tings egenvärde, inneboende värdighet eller omistliga rättigheter skulle minska det svårvunna erkännande av människans egenvärde och omistliga rättigheter som fastslogs i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna.

Ett mål med att erkänna naturens rättigheter är att lyfta fram naturens intressen när de vägs mot andra rättigheter, särskilt rättigheter för bolag. I de flesta fall verkar naturens rättigheter syfta till att göra det möjligt att ge naturens intressen (eller intresset av att skydda naturen) samma rättsliga vikt som andra juridiska personers intressen. Detta är ett legitimt mål. Det har aldrig varit en självklarhet att bolag ska vara rättighetsinnehavare eller juridiska personer med samma status som människor, men dessa rättigheter har blivit inrotade. För att jämna ut spelplanen mellan företag och ekosystem skulle det vara mycket enklare, juridiskt sett, att stärka naturens rättigheter och ge naturen status som juridisk person än att minska kraften i företagens rättigheter. Med tanke på att de mänskliga rättigheterna, inklusive rätten till liv, är beroende av en hälsosam miljö (vilket erkänns både av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och FN) men egentligen inte har behov av företags rättigheter, är det sannolikt att upphöjandet av naturen till rättighetsinnehavare också främjar de mänskliga rättigheterna.

Valet står sällan mellan att skydda antingen naturens rättigheter eller mänskliga rättigheter, eftersom människor är så beroende av sina miljöer.

Ibland kan dock naturens rättigheter stå i konflikt med mänskliga intressen. Att erkänna olika arters egenvärde verkar till exempel vara oförenligt med att använda så kallade gendrivare (det som tidigare kallades för själviska gener och som sprider sig snabbt i hela populationer) som kan användas för att eliminera hela populationer eller arter av myggor som exempelvis orsakar malaria hos människor. För närvarande tillåter inte EU gendrivare på grund av osäkerheten kring den bredare inverkan på både miljö och människor. Av liknande skäl skulle de flesta nuvarande eller föreslagna lagar om naturens rättigheter antagligen också utesluta utrotning av en hel population av en art. De flesta lagar om naturens rättigheter skyddar dock naturen och miljön på ekosystemnivå eller till och med holistiskt inom landet, såsom rättigheterna för naturen i Ecuador ”varhelst liv uppstår och reproduceras”. Det är möjligt att lagar om naturens rätt som skyddar ett ekosystem kan tolkas så att det är möjligt att bekämpa invasiva arter för att skydda ekosystemet. Men man måste också hålla i minnet att lagar om naturens rättigheter antas av människor som fritt kan avgöra vilket slags natur de vill ge rättigheter. För människor som erkänner naturens rättigheter är det helt lagligt att från dessa rättigheter undanta oönskade delar av naturen, såsom myggor och virus. Även om man kan ifrågasätta om det är rätt att utesluta vissa delar av naturen från lagligt beskydd, står det mänskliga lagstiftare fritt att skapa lagar som inte inverkar orimligt negativt på människor. Och lagar som visar sig ha oväntad negativ inverkan kan förstås ändras.

Som nämndes tidigare finns det en risk att naturens rättigheter också används för att påverka eller till och med flytta på fattiga människor som bor vid skyddad natur. Ett exempel på detta kan vara de bönder som odlar koka i colombianska Amazonas och som egentligen inte har några alternativ. Erkännanden av naturens rättigheter är därför mest rättvisa när de också skyddar dem som är en del av det skyddade ekosystemet. Det finns flera sådana fall. 2016 beslutade till exempel den colombianska författningsdomstolen att man måste göra Atratofloden i landet till en juridisk person för att skydda de mänskliga rättigheterna för den etniska grupp som var beroende av floden. Olaglig småskalig gruvdrift hade nämligen lett till att stora mängder kvicksilver släpptes ut i floden, vilket i sin tur ledde till att flera barn dog och att många drabbades av allvarliga sjukdomar. Skyddet av floden minskade visserligen lokalsamhällets ekonomiska valmöjligheter, men nackdelarna med de ekonomiska val som gjorts var förödande – till och med dödliga. Naturens rättigheter användes för att begränsa enskilda individers valmöjligheter, men i slutänden gynnades både mänskliga och icke-mänskliga samhällen.

Att skydda naturens rättigheter har alltså ofta positiva effekter för dem som är beroende av naturen, men man måste se till att samtidigt respektera människornas rättigheter och göra det möjligt för dem att ta hand om den natur de behöver för sin egen överlevnad. I själva verket står valet sällan mellan att skydda antingen naturens rättigheter eller mänskliga rättigheter, eftersom människor är så beroende av sina miljöer.

För att skydda miljön kan det vara nödvändigt att röra sig bort från ett antropocentriskt paradigm. Naturens rättigheter behöver dock inte vara ekocentriska och ge miljön företräde framför människan. Bra och juridiskt effektiva lagar om naturens rättigheter är faktiskt varken antropocentriska eller ekocentriska, utan skyddar snarare en natur som är något mer än det mänskliga.

Det kommer alltid att vara nödvändigt att låta naturens rättigheter representeras av människor, och man måste vara noga med att utse lämpliga mänskliga representanter. Människan har emellertid också ett intresse av miljöskydd, och människans intressen sammanfaller ofta med naturens intressen. Lagar om naturens rättigheter bör därför utformas så att de skyddar de samhällen som lever i harmoni med naturen eller gör det möjligt för samhällen att leva i harmoni med naturen.

Vissa lagar om naturens rättigheter har fått avsedd effekt. Andra har ännu inte varit framgångsrika. Vissa är otydligt skrivna eller kan stå i konflikt med andra lagar eller rättigheter. Men det betyder inte att lagar om naturens rättigheter inte kan vara effektiva. Det innebär att sådana lagar måste utformas på ett bättre sätt. För att kunna anta effektiva lagar som ger naturen rättigheter krävs återkoppling från lokala samhällen och forskare, liksom från jurister. Det behövs också juridisk utbildning för att avmystifiera dessa lagar och instruera domare, advokater och allmänhet om hur de ska användas och hur de ska förstås.

Naturens rättigheter ska enligt min mening inte ses som ett ifrågasättande av mänskliga rättigheter utan som en strävan efter rättvisa för nu levande och kommande generationer av mänskligt och icke-mänskligt liv.