Hjärnans vikt

I sin roman om den åldrade husan mademoiselle Cormon från 1836 påtalade Balzac behovet av en ny vetenskap: antropologin. Trots att framsynta personer redan 1799 grundat ett sällskap för studiet av människan, La Société des Observateurs de l’Homme, hade landet några decennier senare halkat efter övriga nationer. Balzac konstaterade att i synnerhet ”Tyskland ligger före oss”. I Königsberg hade Immanuel Kant filosoferat över ”människans olika raser”, medan Johann Friedrich Blumenbach i Göttingen kartlagt hennes ”naturliga varieteter” i en avhandling som diskuterats i såväl Stockholm som Petersburg, Paris som Zürich.

De båda tyskarna hade framlagt sina insikter så tidigt som 1775. Medan Kant fortsatt att utreda människans kritiska förnuft, valde den fysiska antropologins far att ta vid där Carl von Linnés katalogisering slutat. Året efter disputationen utsågs Blumenbach till föreståndare för universitetets naturaliasamling; ett par år senare befordrades han till ordinarie professor. Under de följande fyra decennierna, fram till pensioneringen några månader innan Balzacs roman gick som följetong i La Presse, ägnade han sig åt att analysera människosläktets utbredning och variationsrikedom. I likhet med andra ansåg han att detta lättast skedde genom studiet av skallar.

De fem varieteter som slutligen fastställdes uppkallades efter sin geografiska hemvist och koordinerades med den hudfärg som huvudsakligen präglade trakten. Således ansågs den kaukasiska varieteten vara vit och den mongoliska gul. Den malajiska betraktades som brun, medan den amerikanska klassades som röd och den etiopiska som svart. Eftersom professorn förmodade att människosläktets urhem låg vid Kaukasus och folken där tycktes honom särskilt vackra hyste han föga tvekan om att den vita varieteten inte bara stod högst på den antropologiska stegen, utan även lyste starkast. Europén var på en gång släktets ursprung och dess mål.

I likhet med Lavater tog Blumenbach estetiska hänsyn vid analysen av skallarnas höjd och bredd, näshålans vidd, ögonhålornas djup, kindknotornas utbuktning och så vidare. Exempelvis framstod kraniet av en kosack som han redogjorde för i sin genomgång av nationalskallar som ”fruktansvärd”. Men till skillnad från schweizaren drog tysken inga slutsatser om en persons intelligens på grundval av skallmåtten. För fysiognomikern uppenbarade kraniet ägarens sanna karaktär, medan Blumenbach endast var beredd att lägga form och utseende till grund för en bestämning av varieteten. Så öppnade hans studier för antaganden som skulle hårdna till fakta i efterföljande kollegers ögon: skallen må vara viktig, men den verkliga gåtan var dess innehåll – hjärnan.

De franska forskare som i ljuset av revolutionen fått nya perspektiv på homo sapiens som företrädare inte bara för en ”varietet” utan även för en social klass ville inte överlåta studiet av människans antropologiska väsen åt tyskarna – särskilt inte som lokalbefolkningen i södra Europa främst bestod av brachycefaler, vilka ansågs underlägsna de dolikocefala nordeuropéerna. Dessutom hade grannlandet betydligt mindre erfarenhet av hur livet tedde sig i kolonierna.

1839 grundades således Société Éthnologie de Paris. Då slaveriet avskaffades nio år senare tvingades verksamheten ställas in, och ytterligare ett tiotal år skulle gå innan nya initiativ kunde tas. Tiderna var oroliga; i andra kejsardömet som följt på den oblodiga kuppen i samband med presidentvalet 1852 önskade myndigheterna inte främja republikanska tendenser. ”Antropologi” luktade subversivt och erinrade om 1848 års revolutionära ande. Ifrågasatte forskarna inte människans odödliga själ? Stod deras nya disciplin inte i konflikt med kyrkans övertygelser och kejsarens intressen? Varför skulle ministern med ansvar för utbildningsfrågor ta risken att tillåta en ny, möjligen omstörtande vetenskap att diktera villkoren?

Ett direkt avslag kunde dock leda till bråk, varför statsmakten diplomatiskt hänvisade till polisen. Ärendet berörde nationella säkerhetsfrågor, strängt talat låg det alltså utanför utbildningsministeriets kompetensområde. Inte heller prefekten hade lust att utfärda förbud. Å andra sidan såg han ogärna att ett tjugotal ideologer träffades ett par gånger i månaden för att diskutera vem vet vilka revolutionära ämnen. Konflikten kom att lösas av en ung medicinare från Bordeaux. Han hade studerat vid den prestigefyllda medicinska fakulteten i huvudstaden och redan visat prov på flit och originalitet. Hans namn: Paul Broca.

Paul Broca, cirka 1860.

Istället för att återvända till prefekten sökte han sig längre ned i hierarkin. Tillsammans med Ambroise Auguste Tardieu, en rättsmedicinare som åtnjöt gott anseende hos polisen, lyckades Broca övertyga en avdelningschef om att det sällskap som han och kollegan ville grunda inte hotade nationens säkerhet. Han påminde diskret om att lagen tillät sammanslutningar på mindre än tjugo personer. Om de båda forskarna fick sammanträda med sjutton kolleger några gånger i månaden lovade de i gengäld att aldrig avhandla politiska eller religiösa ämnen. För övrigt välkomnade de en civilklädd polis vid mötena, som naturligtvis hade fria händer att rapportera till prefekturen.

Den 19 maj 1859 höll La Société d’Anthropologie sitt konstituerande möte på rue de l’Abbaye, runt hörnet från Saint-Germain-des-Prés. Snart fick sällskapet disponera ett rum på École Pratique som laboratorium. Broca ville nämligen inte begränsa träffarna till teoretiska debatter, utan framför allt ägna praktisk uppmärksamhet åt evolutionens krön, den grå substansen.

Två år senare, i april 1861, träffade han ”monsieur Tan”. Flera år tidigare hade en viss Louis Victor Leborgne uppsökt sjukhuset i Le Kremlin-Bicêtre i södra utkanten av Paris. Den trettioårige epileptikern hade förlorat förmågan att tala och kunde endast yttra stavelsen tan. Visserligen förmådde han kommunicera med händer och miner. Men varje gång han öppnade munnen lämnade endast denna underliga stavelse läpparna – vilket ledde till smeknamnet. Intelligensen tycktes intakt; monsieur Tan visade inga tecken på fysiskt eller kognitivt trauma. Så småningom utvecklade han ändå tecken på ohälsa. Först förlamades högra armen, sedan högra benet. Synen försämrades gradvis, Leborgne vägrade med tiden att lämna sängen och fick kallbrand. Den 11 april 1861 var det dags – ett kirurgiskt ingrepp måste göras. Så mötte han första gången professor Broca.

Monsieur Tan var högerhänt, vilket försvårade kommunikationen. Han kunde ju inte tala och vad han skrev med sin rörliga vänstra hand gick inte att läsa. Neurologen, som fastställde vad som kom att kallas afasi, märkte dock att patienten sina yviga gester till trots var ovanligt precis i allt som rörde siffror och tal. Med fingrarna kunde han till exempel visa exakt hur många månader han tillbringat på jorden eller hur mycket klockan var; han visste på dagen när hur länge han legat på sjukhus. Operationen fick emellertid inte önskvärt resultat. Kallbranden var för långt gången; sex dagar senare avled Leborgne.

När Broca obducerade liket upptäckte han en lesion på vänstra hjärnhalvans tredje frontalvindel. Slutsatsen tycktes ofrånkomlig: en skada av detta slag förorsakade uppenbarligen talrubbningar åtminstone hos högerhänta. De teoretiska följderna skulle bli avsevärda. Efter att ha obducerat en viss Lazare Lelong som 84 år gammal lagts in på grund av demens lyckades Broca påvisa att olika områden i hjärnan fyllde skilda mentala funktioner. Organet var alltså inte enhetligt, vilket hittills antagits, utan bestod av funktionellt sammansatta partier. Om en skada medförde talrubbningar gick det följaktligen inte att förneka att det fanns ett särskilt säte för språk. Lokaliseringsteorin var påkommen. Snabbt vann den gehör och erhöll med tiden status av vetenskaplig sanning.

Till en början gick allt som önskat. Svarta hade ett i genomsnitt högre värde än vita, och således närmare till apan. Men när såväl eskimåer som aboriginer visade sig ligga lägre började Broca tvivla.

Särskilt bekymmersamt blev det när knotorna av Sawtche (Saartjie Baartman) undersöktes. Hon var en khoihoikkvinna som uppträtt på tivolin och varietéteatrar och dött endast 25 år gammal, 1815. I Sawtche sammanföll tidens frågor rörande ras, kön och förmodad underlägsenhet i en kropp, vars företräden lett till spekulationer om de svartas sexualliv då hon ännu varit vid liv. Anatomen Georges Cuvier som obducerade kroppen såg till att hjärnan och skelettet hamnade på Musée d’Historie Naturelle, där kvinnan med tiden blev känd som ”Hottentott-Venus”.

Då Gratiolet studerade Sawtches hjärna fastställde han samma beskedliga vindlar som han påvisat hos mentalt nedsatta i Paris. Enligt vittnen som känt henne hade hon dock visat adekvat intelligens, varför han inte kunde förlika sig med tanken att svarta i likhet med inhemska idioter var ett slags retarderade barn. Tvärtom handlade det om fullt utvecklade väsen, som av okända skäl dock blivit kvar på ett nedre trappsteg i utvecklingen. Gratiolet ansåg det således osäkert om svarta tillhörde samma ”art” som vita och inte bara var av samma ”släkte”. För övrigt kunde vem som helst som ägde ett måttband bekräfta att förhållandet mellan skelettets över- och underarm uppvisade lägst värde av samtliga specimina som Broca redovisat.

”Efter detta”, erkände neurologen, ”förefaller det svårt att fortsätta att hävda att förlängning av underarmen utgör ett tecken på degenerering eller underlägsenhet, eftersom europén enligt detta kriterium hamnar mellan negern å ena sidan och hottentotter, australier och eskimåer å den andra.” Visserligen uppvisade lappar, tartarer och andra folk av mongolisk typ större hjärna än Europas civiliserade folk; en låg ras kunde alltså ha en stor hjärna. Men lika sant var att små hjärnor alltid tydde på beskedligt intellekt. Tabellen i vilken Broca fasthöll sina resultat visade att:

Västafrikanska svarta har en kraniekapacitet som ligger ungefär 100 cm3 under den hos europeiska raser. Till denna siffra kan läggas kaffrer, nubier, tasmanier, hottentotter och australier. Dessa exempel räcker för att demonstrera att om hjärnvolymen inte spelar någon avgörande roll vid den intellektuella rangordningen av raserna, så har den inte desto mindre en högst påtaglig betydelse.

Broca fuskade inte med siffrorna, men tolkade dem på det sätt som passade teorierna bäst. Det skulle dröja ytterligare femton år innan neurologerna hittade det perfekta objektet för sina antaganden om hjärna, ras och framstegstro. Slutligen grävde de där de stod och fann – den bildade europén.

Slutligen grävde de där de stod och fann – den bildade europén.

I oktober 1876 tillkännagav flera tidningar, däribland Le Bien Public, grundandet av en ny vetenskaplig sammanslutning. Initiativet hade tagits av Auguste Coudereau som varit en av de nitton ursprungsmedlemmarna av Antropologiska sällskapet. Några dagar senare publicerade huvudorganet Tribune médicale statuterna som antagits. Föreningens namn – Société d’autopsie mutuelle (Sällskapet för ömsesidig obduktion) – förklarade med önskvärd tydlighet vari männen såg sin uppgift: att studera avlidna medlemmars hjärna.

Till de utvalda hörde Louis-Adolphe Bertillon, far till biometrins uppfinnare Alphonse Bertillon, samt den radikale republikanen och socialisten Gabriel de Mortillet som stått på revolutionärernas sida 1848 och tillbringat fjorton år i exil. Tillsammans ville de dra nytta av den unga neurologins landvinningar, verka för socialhygienska åtgärder, främja vetenskaplig materialism och på allvar motarbeta det klerikala inflytandet över samhällsfrågor. Till skillnad från Broca betraktade man sig inte som akademiker som av och till sökte en större offentlighet för att delge resultaten av sina ansträngningar, utan som stridbara intellektuella med en socialt förebildlig funktion.

Inget folk stod över andra, men faktorer som miljö och kultur påverkade möjligheterna att utvecklas och uppnå högre stadier av civilisation. Följaktligen tedde det sig både naturligt och nödvändigt att obducera hjärnor av framstående personligheter – politiker, uppfinnare och författare, ja, till och med kvinnor. Så länge deras vikt och vindlar inte undersökts med tillfredsställande precision skulle de intrikata sambanden mellan grå substans, karaktär och levnadslopp förbli en gåta och inte komma samhället till gagn.

Det räckte inte att som Broca obducera det biologiska material som fängelser och fattigsjukhus ställde till förfogande. Liken som hamnade på dissektionsbordet saknade uppgifter om härkomst och vandel. En statsmans eller industrimagnats hjärna avslöjade betydligt mer om hur människan förädlat sig själv än tjuvar och luffare (och enstaka afrikanskor). I förlängningen skymtade möjligheten att i genuint humanitär anda förhindra medfödda sjukdomar genom födelsekontroll och riktade socialhygienska ingripanden. Lyckades forskarna skulle livssituationen förbättras för största antalet medborgare.

Den senare hade varit de kyrkofientligas främste företrädare. Obduktionen som följde rönte stor uppmärksamhet. Att döma av breven som strömmade in var de flesta avsändarna inte bara agnostiker eller allmänt skeptiska till trons representanter, utan uttalade ateister. Främst rörde det sig om socialister och fritänkare som inte kunde föreställa sig att överlåta sin kropp till männen i svart (vilka till råga på allt krävde att få betalt för begravningen). Efter sin död var människan reducerad till ett antal kilo biomassa. Hon gjorde större nytta som gödsel än i en grav.

De nya medlemmarna undertecknade villigt det testamente som sällskapet standardiserat och som måste inlämnas jämte uppgifter om hälsa, utbildning och vandel. Antropologerna gavs rätt att granska hjärnan och kasta resten. En begravning vore bara ”slöseri med blommor och pengar”, som den socialistiske gymnasieläraren Paul Robin uttryckte det. Personligen föredrog han att ”slängas i ett hål, naken eller svept eller i en kista, och ’begravas som en hund’, med prästernas charmanta formulering”.

I samband med världsutställningen i Paris 1889 såg de Mortillet till att sällskapet fick ställa ut avgjutningar av hjärnor, diagram och dokument som vittnade om medlemmarnas politiska övertygelser samt bidrag till kulturen. Då antropologen Clémence Royer, som bland annat översatt Darwins Om arternas uppkomst till franska, gick bort 1902 ökade dessutom de kvinnliga representanterna från ursprungligen tio till tolv personer (däribland en prinsessa). Kort därpå ströks det provokativa ”mutuelle” ur namnet, vilket gav föreningen en neutralare karaktär. Styrelsen lanserade även ett formulär med vilket man önskade skaffa sig inblick i det franska folkets ”psyko-fysiologi”.

Formuläret låg till grund för de levnadsbeskrivningar som måste föregå obduktionsprotokollet. En persons sociala liv hade stort inflytande på hjärnans morfologi. Utan att möjligen inse det kom antropologerna därmed att ikläda sig rollen av sekulära präster. På samma sätt som kyrkan hade sina helgonteckningar förde den nya vetenskapen bok över exemplariska liv. Visserligen noterades de insikter som nya medlemmars hjärnor möjliggjort, men till största delen valde forskarna att offentliggöra rapporter om sina egna rön – en blandning av liköppning, lovtal och äreminne som fick samma status inom neurologin som evangelierna i Bibeln.

Fallet Gambetta är talande. Då politikern avled i Ville-d’Avray frilade de tillskyndade antropologerna hans hjärna och förde den under högtidliga former med tåg till Paris. Första rapporten omfattade 23 sidor och samtliga aspekter utom organets vikt. Då detta påtalades vid presentationen vägrade en av obducenterna, Mathias Duval, att röja informationen. Istället sparade han den till en särskild redogörelse med vilken han hoppades flytta fram positionerna.

När uppsatsen ”Gambettas hjärnas vikt” väl trycktes framkom att statsmannens organ endast vägt 1 160 gram – ett hårt slag för forskare som ännu vidhöll viktens betydelse för intelligensen, och nog för att anta att ett misstag begåtts. Ett andra mätförsök gav emellertid bara 1 150 gram vid handen, mer än 100 gram mindre. Även om organet eventuellt hanterats vårdslöst under tågfärden – exempelvis kunde inte uteslutas att det förlorat betydande mängder vatten i sommarvärmen – kvarstod tvivel. Den som trodde på viktens betydelse tvingades ju i så fall erkänna att Gambetta haft brister. Eller som sekretaren för Antropologiska sällskapet, den diplomatiske Léonce Manouvrier, påpekade: När allt kom omkring kunde en människa vara advokat, talare och minister, ja, till och med patriot utan att vara perfekt.

Fyndet ledde till hetsiga debatter. Efter ett par år befann sig de som trodde på ett kausalt samband mellan massa och intelligens dock i minoritet. Elithjärnan tycktes vara denna besynnerlighet: på en gång mätbar och undflyende. Redan i samband med Louis-Adolphe Bertillons död 1882 fanns det personer som anat detta. I sitt tal över demografen, vars skelett ställdes ut på sällskapets museum, tillstod antropologen Charles Letourneau att man i syfte att göra framsteg ibland ”måste gå emot sedvanor och till en viss grad våra lagar”. Bertillon hade varit en ljusgestalt som trots dålig hälsa aldrig övergivit sällskapets grundläggande antaganden. Några gram grå substans mer eller mindre spelade ingen roll i en så komplicerad fråga som perfektibilitet.

Efter att ha citerat ett par rader som kollegan skrivit mot slutet av sitt liv, i vilka han bedyrat sin tro på Sällskapet, fortsatte Letourneau:

I likhet med hans vänner, vilka jag har äran att företräda, hyste Bertillon inte minsta illusion vad gäller det härefter. För såväl honom som oss är det enda möjliga sättet att överleva det som följer av ens handlingar och verk. I likhet med oss visste han att enda metoden att inte dö fullständigt består i att sprida allt man kan av elden i hjärtat och ljuset i sinnet för vinden.

”Att inte dö fullständigt”: Tydligare kunde antropologernas tro på hjärnan som mänsklighetens gral inte formuleras. Om det högtidliga antagandet stämde betydde det att något ändå överlevde det slut som väntade både snillen och dementa. Frågan var bara om hur mycket denna kvintessens vägde. För inte kunde den väl vara viktlös?

ARIS FIORETOS är författare och professor i estetik vid Södertörns högskola. Sedan debuten med Delandets bok 1991 har han givit ut en rad romaner, essäböcker och litteraturhistoriska studier, senast romanen Nelly B:s hjärta (2018). Han skriver regelbundet i Dagens Nyheter och är vicepresident för Tyska Akademin.

bibliografi

Balzac, Honoré de. La Vieille fille (1836), La Bibliothèque électronique du Québec, u.å., vol. 1058 (citat: s. 272)

Blumenbach, Johann Friedrich. De generis humani varietate nativa, Göttingen: Rosenbusch, 1775

–––. Decas collectionis suae craniorum diversarum gentium, Göttingen: Dieterich, 1790 (citat: s. 18)

–––. Über die natürlichen Verschiedenheiten im Menschengeschlechte, Leipzig: Breitkopf & Härtel, 1798 (citat: s. 2)

Broca, Paul. »Sur le volume et la forme du cerveau suivant les indivdus et suivant les races« Bulletins de la Société d’anthropologie de Paris, 1861, årg. II, s. 139–207, 301–321 och 441–446 (citat: s. 141 och 304)

–––. »Sur les proportions relatives du bras, de l’avant bras et de la clavicule chez les nègres et les européens«, Bulletins de la Société d’anthropologie de Paris, 1862, årg. III, del 2, s. 1–13 (citat: s. 11)

–––. »Sur les crânes de la caverne de l’Homme-Mort (Lozère)«, Revue d’Anthropologie, 1873, årg. II, s. 1–53 (citat: s. 38)

Dias, Nélia. »La Société d’autopsie mutuelle; ou, Le dévouement absolu aux progrès de l’anthropologie«, Gradhiva, 1991, årg. X, s. 26–35

Duval, Mathias. »Le Poids de l’encéphale de Gambetta«, Bulletins de la Société d’anthropologie de Paris, 1883, årg. VI, s. 399–417

Gould, Stephen Jay. Den felmätta människan (1981), sv. övers. Lars Werdelin, Stockholm: Alba, 1983

Hagner, Michael. Geniale Gehirne. Zur Geschichte der Elitegehirnforschung, Göttingen: Wallenstein, 2004

Hecht, Jennifer Michael. The End of the Soul: Scientific Modernity, Atheism, and Anthropology in France, New York: Columbia University Press, 2003

Kant, Immanuel. »Von den verschiedenen Racen der Menschen« (1775), Gesammelte Werke, Berlin: Königlich Preußische Akademie der Wissenschaften, 1900ff., del I:1 (1902/1910), s. 427–443

Letourneou, Charles. »Adolphe Bertillon«, Bulletins de la Société d’anthropologie de Paris, 1883, årg. VI, s. 188 resp. 191–192

Retzius, Gustaf. Das Menschenhirn. Studien in der makroskopischen Morphologie, Stockholm: Norstedts, 1896, del I–II

Robin, Paul. Testamente daterat den 13 november 1899, Archives de la Société d’autopsie mutuelle, Musée de l’homme, Paris

Schiller, Francis. Paul Broca: Explorer of the Brain, Oxford: Oxford University Press, 1992 (1979)

Société d’autopsie mutuelle. »Questionnaire psycho-physiologique«, Revue scientifique, 1905, årg. XVIII, s. 573

–––. »Statuts de la Société d’autopsie mutuelle«, La Tribune médicale, 29 oktober 1876, s. 525–526

Wartelle, Jean-Claude. »La Société d’Anthropologie de Paris de 1859 à 1920«, Revue d’Histoire des Sciences Humaines, 2004, årg. X, s. 125–171