Har vi glömt hur man minns?

Att minnas är en konst lika gammal som människans egen historia. Och ju längre tillbaka i tiden vi går, desto färre tekniska hjälpmedel fanns för att stödja det man var tvungen att komma ihåg. I en kultur som ännu inte blivit skriftlig behövde minnet förmedlas och förvaltas som en eld som inte fick slockna. I De Bello Gallico, berättelsen om romarnas erövringskrig mot Gallien några decennier före vår tideräkning, nämner Julius Caesar att de galliska druiderna gick upp till tjugo år i lära för att i minnet inhämta allt det de behövde i sin yrkesutövning. Gallerna använde sig visserligen redan av skrift för räkenskaper och handel, men druidernas läror ansågs för viktiga för att anförtros till de opålitliga bokstäverna. ”För när man skriver ned saker”, skriver Caesar, ”blir de svårare både att lära sig och att minnas.”

Människans äldsta minnen måste ha varit starkt knutna till platser. Ett rumsligt minne som kunde berätta precis var ån var tillräckligt grund att gå över, vilka som bodde i närmaste by, vad de hette och vilka kompetenser de hade. Vilken stig som ledde ut från skogen och vilken stjärnbild man skulle segla efter över ett hav utan kartor. Men också ett fysiskt minne, den rätta mängden mjöl i handen att hälla i gröten, den rätta strukturen på leran som skulle bli keramikkärl, mjukheten hos ett bär som just blivit moget.

Men i takt med att vårt moderna samhälle växt fram har minnets platser i allt högre grad placerats helt utanför vår egen föreställningsvärld. Från kyrkböcker till folkbokföring, från arkiv till byråkratisering, från kortkataloger till datorsystem, från påtagligt och taktilt till abstrakt och digitalt. Det enda vi behöver veta är hur vi ska söka i databaserna och vilken fråga vi ska ställa till sökprogrammet.

Färdigheten att minnas är så ovanlig att den övergått till att bli extremsport. Särskilda intresseföreningar anordnar nationella och internationella mästerskap i minne, och så kallade ”minnesmästare” dyker upp i underhållningsprogram på tv. Martin Nilsson och Jonas von Essen är två av de senaste årens mest framgångsrika svenskar i denna sport, och i böcker och föreläsningar hävdar de att alla kan träna upp sitt minne. Det krävs bara övning.

Jonas von Essen ger handfasta tips på sin hemsida om hur man går till väga för att bygga upp ett eget ”minnespalats”: Det kan vara en byggnad, eller till exempel en promenadväg som man känner väl och kan visualisera för sin inre syn. Vägen genom byggnaden eller landskapet bör vara så varierad att det finns många olika platser att hänga upp minnet på. Längs denna rutt – som ska vara densamma varje gång man genomströvar den i sitt inre – märker man ut fasta platser: spisen, diskbänken, matbordet, rum för rum, våning för våning. Eller utomhus: lekplatsen, gungorna, cykelställen, rondellen. Ju fler platser som inrättas på vägen, desto större antal minnesmöjligheter. Här ska sedan de symboliska eller bokstavliga objekten placeras ut, som ska bevaras i minnet i sin helhet eller i en specifik ordning. Von Essens egen minnesväg, berättar han i en intervju, finns i Skövde – staden där han växte upp.

Den här tekniken är inte ny. Den är hämtad direkt från antikens minneskonst. I Grekland och Rom utvecklade man minnesmetoder som var helt beroende av just platser. Retoriska färdigheter som var nödvändiga i statens tjänst – till exempel att memorera långa tal – krävde en högt utvecklad och väl organiserad minnesförmåga. Den grekiska poeten Simonides från Ceos, som levde på 500-talet före vår tideräkning, sägs en gång ha varit bjuden till en stor bankett för att framföra ett hyllningsode. När han lämnade lokalen för ett ögonblick rasade taket in och alla därinne miste livet. När deras anhöriga inte kunde identifiera de krossade kropparna kom Simonides till hjälp. Han kom nämligen ihåg exakt var i salen som var och en hade suttit. Och på det sättet, berättar den antika anekdoten, insåg han att det är ”ordning som skänker störst ljus åt minnet”. Minneskonsten, som med ett latinskt ord kallas loci, alltså ”platser”, var uppfunnen.

Antikens retoriska handböcker ger detaljerad vägledning i hur denna teknik skulle tillämpas. ”Minnet”, skriver den anonyma författaren till verket Rhetorica ad Herennium, ”består av platser [loci] och bilder [imagines].” Platserna vi ska föreställa oss bör vara klara och tydliga till sin struktur, så att de är lätta att se framför sig: byggnader, portiker, gathörn. Själva bilderna i sin tur ska vara som en avbild eller en symbol av det vi vill minnas, och de ska sedan placeras in på ett särskilt ställe bland de platser vi valt ut. När vi gjort det, kan vi helt enkelt ”läsa” bilderna i tur och ordning från sin bakgrund, precis som när vi läser bokstäver som är arrangerade i en sammanhängande text på en boksida. Om vi behöver komma ihåg många olika saker, måste vi förbereda en mängd olika platser så att vi kan placera ut så många bilder på dem som möjligt. Och då är det viktigt att platserna kommer i en viss och på förhand fastlagd ordning, för att vi ska kunna hålla reda på bilderna av det vi vill minnas.

Hur kunde den här tekniken fungera så väl? Jo, förklarade Cicero i verket De Oratore, ”Om talaren”: minnet är inte något abstrakt, frikopplat från den fysiska verkligheten. Det är beroende av våra sinnen, och mest av allt synen, vår skarpaste förmåga. Sådant vi inhämtar via hörseln måste befästas genom synen för att fastna i minnet, menade Cicero. Men de minnesbilder vi konstruerar med hjälp av vår syn behöver också en hemvist, eftersom det inte finns något föremål som inte befinner sig på en viss plats. Och det är så vi bör placera ut minnesbilderna i tur och ordning på de platser vi arrangerat som stöd för vårt minne. Själva bilderna kan vi sedan forma och omforma efter behag, precis som en konstnär, så att de representerar inte bara ett föremål eller en individ, utan ett helt begrepp eller ett koncept.

Om vi nu litar på minnesmästarnas löften om att vi kan lägga vad som helst på minnet, och minnas mer än vad vi någonsin trott vore möjligt – vad ska vi välja att minnas? I minnesmästerskapen handlar det ofta om sifferföljder, namnlistor eller kortlekar blandade i en viss ordning som ska memoreras. I tävlingen the Pi Matrix Challenge, som Martin Nilsson vann 2019, ska man inte bara minnas så många decimaler som möjligt i det matematiska talet pi, utan också kunna fortsätta decimalsekvensen korrekt på en given plats i sifferföljden. Jonas von Essen placerade ut sina pi-decimaler på platser i Skövde. ”Jag tycker att det är extra kul att det är just i Skövde”, har han berättat. ”Oavsett var jag var i världen gick jag i Skövde en liten stund varje dag.” Men det var bara de första 50 000 decimalerna som fick rum. Resterande 50 000 fick en egen promenad i Göteborg, dit von Essen då hade flyttat.

Det där behöver ni inte komma ihåg, det räcker om ni vet var ni ska slå upp det eller vet var ni ska söka efter det”, har jag ibland sagt till mina studenter. Nu ångrar jag det. Jag har ju förmenat dem att få bygga sina egna minnespalats, där de kan låta tankar och känslor vandra i allt vidare banor, minnespalats vars bjälkar och bärande väggar består både av fakta och av förnimmelser. Precis så har jag själv i allt högre grad lärt mig att släppa mina associationer och idéer fria, som hästar utan tömmar och betsel som springer ut över grönskande ängar och hagar. När jag lämnar datorn, reser mig upp och går ut ur mitt arbetsrum lämnar jag inte struktur och organisation bakom mig. Jag lämnar de digitala och elektroniska begränsningarna som den bedrägliga skärmen sätter upp, jag lämnar till och med mina trygga bokhyllor och det tryckta ordet. Jag lämnar också minnesmästarnas möjlighet att komma ihåg allt i en särskild ordning; jag låter minnet skapa nya banor, göra plats för ny kunskap. Så kan allt som jag bär med mig från det förflutna hjälpa mig att finna nya vägar in i det som väntar.

För kunskap och bildning är inte passiva, latenta tillstånd, och inte statiska minnesbanker. De är aktiva kopplingssystem, dynamiska referensverktyg som ständigt utvecklas och nyanseras. Minnena ligger inte inom oss som öar utan förbindelser sinsemellan, utan som noder i ett nätverk som lyses upp på nya sätt varje gång vi aktiverar det eller tillför ny kunskap och nya minnen. Så är också alla digitaliserade databaser meningslösa om vi inte vet vad vi letar efter och varför, om vi inte kan koppla ihop förståelsen av dessa fakta och dessa föremål med andra strukturer och andra släktskap. Och ditt minnespalats är bara ditt, unikt i sina möjligheter och metoder, som ingen artificiell intelligens i världen kan läsa av eller återskapa. Där kan du möblera om så ofta du vill i en livslång process som går djupare än anställningsbarhet och nytta, till och med djupare än bildning.

Ju fler passiva skärmtimmar, desto mindre färdighet att aktivt använda det egna minne som tar alla sinnen i anspråk. Ju mindre undervisning, fortbildning och folkbildning, desto mindre chans för alla att få ta del av och föra vidare det samhälleliga och kulturella minnet. Färre slöjd- och bildtimmar i skolan ger sämre förutsättningar för att förvalta och bevara handens och ögats urgamla traderade minne av hantverk och konst.

Och när allting läggs till handlingarna i de digitala arkiven blir kanske en annan fråga minst lika akut: hur gör den som inte vill bli ihågkommen alls? Att bränna sina brev är inte längre möjligt efter att de skickats ut i omloppsbana i cyberrymden. På samma sätt kan det mänskliga minnet också fungera mot vår vilja. Det där som vi inte ville se, men inte kan göra osett, det vi läste och inte kan glömma, det vi fick reda på som vi verkligen inte ville veta. Med konsten att minnas följer tyvärr inte konsten att glömma. Cicero berättar om hur den grekiske politikern Themistokles en gång blev erbjuden att lära sig metoden som skulle göra det möjligt att minnas allt. ”Jag skulle hellre vilja lära mig konsten att glömma”, svarade Themistokles, ”för jag minns det jag inte vill minnas, och kan inte glömma det jag vill glömma”.