Har samvetet blivit omodernt?

Alla drabbas ibland av dåligt samvete. En röst gnager inom oss och får oss att tvivla. Men idag tyder mycket på att samvetet står lågt i kurs. Starka åsikter och tvärsäkerhet fyller i det offentliga samtalet. Samtidigt har samvetet som begrepp gjort en historisk resa, från att gälla omsorgen om närstående till att också handla om omvärlden och vår planet. Filosofen Cecilia Sjöholm reflekterar över samvetets plats i vår polariserade samtid.

Alla vet hur det känns att ha dåligt samvetet. Du glömmer helt bort att ringa din kusin på hennes födelsedag – och får dåligt samvete. Du skolkar från skolan och jobbet, för att du bara inte orkar gå – och får dåligt samvete. Kanske har du lika dåligt samvete över att du tog flyget på resan, när du med lite bättre planering faktiskt kunde ha tagit tåget.

Vi vet alla vad känslan innebär. Vi använder ordet var och varannan dag. Men hur ofta tänker vi närmare på vad det betyder? Eller på vad det egentligen är som samvetet gör med oss?

Jag tänkte så mycket på samvetet att jag till slut skrev en bok om det. Men den fråga om samvetet som uppfyllde mig handlade egentligen inte om hur vi, i våra vardagsbestyr, är upptagna med att fundera över hur vi borde ha gjort istället. Vad jag började fundera på var hur samvetet alltmer kommit att tolkas som ett tecken på svaghet.

Jag såg det i självhjälpsböcker, streamingserier, i politiska och ekonomiska former av manipulation. Tänk på familjen Roy, i tv-serien Succession, som upphöjt till konst att svartmåla, utpressa, förnedra för att få vad de vill ha. De speglar en hel samtid. Politiker som bryter löften, till och med till Förintelseöverlevare. Gängkrig och verkliga krig där oskyldiga får betala priset. En samtalskultur som alltmer bygger på att vara tvärsäker och att aldrig tvivla på sitt eget omdöme.

Det verkar – tänkte jag – som om en kollaps har ägt rum. Som om människors inre kompass har gått sönder. Som om samvetet vore något förlegat, något gammeldags. Det finns faktiskt hjärnforskare som hävdar att samvetet härrör från en urgammal instinkt som riktar sig mot att ta hand om familjen, flocken, stammen. Det härstammar i så fall från en ordning som för en del ter sig irrelevant i vår samtid. Har samvetet helt enkelt blivit omodernt?

När vi ser oss omkring är det lätt att tro det. Klimatförändringar skenar, skogar skövlas. Mångfalden av djur, insekter och växter hotas. Media beskriver en verklighet av ökat våld och kriminalitet. En utsåld välfärd tycks leverera vinst och bonusar i stället för god omsorg. Politiken beskrivs som ett spel, där ingen tror på något bortom nästa veckas opinionssiffror. I en sådan samtid går det inte att tjäna något på att blotta skuld, skam eller ånger. Snarare tycks det vara så att omsorg, hänsyn och medkänsla står lågt i kurs.

Radikalisering och polarisering har fått fäste. Sociala medier har intagits av näthatare, trollfabriker och konspirationsteorier. Här visar det inte på styrka att ha tvivel eller ”second thoughts”. Tvärtom. Det gäller att vara enhetlig, sammanbiten, övertygad. Här passar samvetet inte alls in. Vi lever i en tid där många och starka åsikter konkurrerar, bland dem många som tycks samvetslösa och grunda. Vi ska hålla ihop, leva med stort självförtroende och självkänsla, inte tvivla och inte låta oss rubbas av någon inre press. I en sådan samtid kan samvetet kännas skröpligt, mytiskt och spöklikt, som om det inte hör hemma i samtiden.

Men om vi inte ens längre vill lyssna på vårt samvete, vad finns då kvar av oss? Om samvetet inte längre betyder något, om det stulits, tystats eller dött – vad betyder något alls?

När jag började skriva min bok var jag övertygad om att samvetet verkligen har försvunnit. Det skulle bli en bok skriven i besvikelse och häpnad över den brutala samtid vi lever i. Där det lönar sig att visa sig hårdhudad och vara samvetslös. Där det absolut inte lönar sig att ha skrupler eller tvivla.

Men ju längre in i skrivandet jag kom infann sig också en helt annan insikt: samvetet har kanske aldrig varit så viktigt som nu. Och kanske har det inte försvunnit. Kanske har det bara gjort en historisk resa. Det ser kanske inte ut som det har gjort förut. Vi lever i en brutal tid. Men det finns samtidigt en ivrig strävan att inte skada eller såra, att göra rätt och ta hand om det vi har tillsammans. Kanske är det så att samvetet inte längre är en inre, moralisk bestraffande röst. Kanske är det snarare en ny sorts medkänsla. Överallt kan vi se tecken på att det behövs, tecken som återkommer inte bara med vänner och familj utan också i kulturen, i politiken.

Samvetet har i så fall utvidgats från att gälla vår närmsta omgivning och våra personliga upplevelser till att omfatta exempelvis klimat och miljö för kommande generationer. Om vi ser saken från det perspektivet har samvetet egentligen inte kvävts utan snarare utökats. Kanske befinner det sig till och med i en kraftigt expanderande fas. Vi kan inte längre bara ta hand om flocken. Vi måste ta hand om klimatet, mänskligheten, planeten …

Vi tycks alltså stå mellan två olika möjligheter. Å ena sidan tycks samvetet ha blivit förkrympt och bortrationaliserat. Å andra sidan verkar det ha växt över alla bräddar. Det är så stort att det inte går att följa det, att tillfredsställa det där som gnager inom oss.

Kanske krävs det just därför av oss, att vi funderar på vad samvetet verkligen är? Eller kanske snarare: att vi funderar på hur samvetet kommer till oss, och hur vi erfar det. Rent historiskt är samvetet intimt sammankopplat med det märkliga fenomen som kallas för ”den inre rösten”. Platon hörde den, liksom tänkare som Michel de Montaigne, Martin Luther, Sigmund Freud och Hannah Arendt. Men också författare som William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och på senare tid Rachel Cusk, har gett röst åt samvetet som en inre stämma. De har blottat att samvetet kan anta formen av en inre konflikt som hör till det mest sköra och intima som finns inom oss. Samvetet är ett spöke, en skugga, något inom dig, något som griper tag i dig. Den inre rösten är en gåta, lika undflyende som samvetet. Många exempel pekar på att den inre röstens obestämda svävande känsla är en del av själva erfarenheten av samvetet, och att den är intimt förknippad med samvetet som kulturellt, moraliskt och psykiskt fenomen.

Men samvetet är inte bara vilken inre röst som helst: den tvingar oss att lyssna. Samvetet är en del av ett inre liv som vi inte kan kontrollera – det handlar ju inte bara om oss själva. Så var bor samvetet? Finns det i oss själva som individer, i den samhälleliga gemenskapen, eller någonstans mitt emellan? Kanske sitter rösten så djupt inom oss, just för att det inte bara hör till det enskilda eller det kollektiva, utan båda. Vi upplever det som individer, som en del av oss, samtidigt som det förbinder oss med samhället.

Begreppet pekar på ett slags samexistens. ”Sam-vete” skulle kunna översättas till ett ”sam-vetande”. Det svenska ordet uttrycker en dubbelhet, liksom exempelvis det engelska, genom latinet. Engelskans Con-science kommer från latinets conscientia, att veta med. På så sätt uttrycker det ett deltagande i ett kollektiv. Själva ordet ”sam-vete” låter som om vi alla deltar, samvetet tycks handla om ett kollektivt vetande, eller åtminstone en kunskap som vi inte är ensamma om. Vi vet, och förstår, när vi själva gjort fel. Vi känner att andra också vet, eller borde veta, när de gjort fel. Språket ger här en tydlig fingervisning. Vi är aldrig ensamma i vårt samvete.

Samvetet, skrev den franska författaren Michel de Montaigne 1580, är något fantastiskt. Det har oerhörda krafter. Det får oss att ”förråda, anklaga och slåss mot oss själva”. Det svänger ”en osynlig piska, och själen blir som en bödel”. Montaignes talar om samvetet som en inre bestraffning – av oss själva, mot oss själva. Straffet föds i samma ögonblick som brottet. Ingen skyldig blir frikänd inför sin egen domstol.

Det låter kanske inte särskilt positivt, men Montaigne skriver inspirerat om hur utvecklande det är att upptäcka sitt samvete. Att omfamna den där inre striden. Den driver oss framåt. Samvetet kan göra oss starka. Vi måste inte följa kyrkan eller kungen – vi kan tänka själva.

Om samvetet verkligen är i en expanderande, föränderlig fas, kanske det innebär att samvetet inte längre behöver vara så bestraffande? Samvetet är inte logiskt och tänker inte i konsekvenser utan är snarare en inre vän som länkar oss till världen och som ställer frågan: Kan du se din omvärld i ögonen i ljuset av dina handlingar? Att personliga och politiska frågor kopplas ihop med en inre röst är ändå ett slags lyckträff – det gör ju samvetet både intimt och begripligt.

Jag tänker mig att vår samtid skulle behöva ett slags filosofisk självhjälp; en blick på vår samtida ”samvetsstress”. Det viktiga är inte alltid att tycka något. Ibland kan det vara mer givande att låta sig lyftas till en annan tid och ett annat rum, att föreställa sig ett annat perspektiv, att se på saker och ting med en ny blick i stället för att producera en åsikt. Att höra denna märkliga stämma som både är en del av ens jag och inte, och att förstå på vilket sätt samvetet hjälper oss att lyssna av viktiga frågor i samtiden.

Samvetet är oupplösligt förbundet med förmågor som vi talar om alldeles för lite då det gäller samvetet: föreställningsförmågan och fantasin. När Michel de Montaigne beskriver samvetet som en fantastisk kraft – är det inte också något av detta han fångar?

Att använda fantasin, att kunna sätta sig in i någon annans ställe, kunna leva sig in i andra världar, förstå nya perspektiv, är kanske en av de viktigaste förmågorna vi har. I litteraturen, teatern, konsten, filosofin kan en sådan förmåga lockas fram. Vi försöker förstå hur och varför andra handlar, hur de känner. Vi lyckas ibland, ibland inte.

Ända sedan Shakespeares tid har detta varit en outplånlig del av det som teatern sätter på scenen. Mot slutet av Shakespeares drama Köpmannen i Venedig talar den judiske köpmannen Shylock plötsligt inte bara till venedigborna på scenen – han talar också direkt till publiken.

Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss? Skulle inte vi hämnas om ni kränker oss?

Han talar direkt till empatin, en känsla av förbindelse över folk, religioner, till och med generationer. Hos Shakespeare är samvetet inte något abstrakt, utan en del av ett kött som vi delar.

Just här finner vi kanske det fantastiska i samvetet. Samvetet är inte bara i oss, som enskilda individer, utan något vi delar, något som är emellan oss. Att använda sin fantasi blir här något som kan leda oss vidare. Ett möjligt utlopp i en brutal värld där det kan vara så oerhört svårt att höra sin inre röst.

CECILIA SJÖHOLM är professor i estetik vid Södertörns högskola. Hennes forskning kretsar kring estetikens historia samt relationen mellan estetik och politik. Sjöholm har skrivit flera böcker på engelska, bland annat om filosoferna Julia Kristeva och Hannah Arendt. Den senaste boken på svenska är Utan samvete. Hur vi förlorade vår inre röst (Norstedts, 2023) och handlar om samvetets röst i filosofin och litteraturen.