Får man skämta om allt?

Så vad är då humor för slags njutning? En lite märklig fråga. Humor är väl bara kul, eller? Nej, inte bara. De äldre tänkarna är upptagna av humorns ambivalens. I Platons dialog Filebos formuleras den genom en beskrivning av de blandade känslor som komiska figurer ger upphov till. De väcker både negativa känslor som skam, medlidande eller avsky – samtidigt som de också väcker njutning i form av kul och skratt.

Det Platons dialog fångar upp är att komiska figurer i allmänhet är i något avgörande avseende dåliga: frånstötande, defekta, eller avvikande – det är genom avvikelsen från ett ideal som den komiska effekten uppstår. Komedier är fulla av småaktiga, giriga, uppblåsta, och dumma karaktärer. Eller bara rakt upp och ner fula. Det är alltså inte trots sin dålighet som komiska karaktärer är roliga, utan i kraft av sin dålighet. Platon ser alltså en ambivalens i komikens själva väsen – det som är riktigt kul är också smärtsamt.

Idag lyfts Platon ofta fram som en humorfientlig tänkare. Hans syn på humor brukar benämnas som en överlägsenhetsteori. Den teorin sammanfattas ibland som att humor är ett slags skadeglädje – att glädjas åt den smärta som tillkommer medmänniskan, men som lämnar en själv intakt. Formuleras humor som skadeglädje framstår den sannerligen i rätt dålig dager. Skadeglädjen är ju en ful känsla – ljusskyggt står den och lurar i ett dunkelt hörn av själen, säkert i sällskap med missunnsamheten och svartsjukan.

Men stämmer det att humorns njutning är ett slags skadeglädje? En gång såg jag en okänd man tappa balansen för en sekund på tunnelbanan. För ett kort ögonblick kämpade han för att återfå kontrollen över kroppen, vilket också syntes tydligt i hans förvånade ansikte. Det såg väldigt komiskt ut. Men jag är tveksam till att säga att det jag kände var skadeglädje. Om det däremot hade varit en person jag tycker mycket illa om? Ja, då hade jag nog till och med känt att det var tråkigt att han inte gjorde bort sig ännu mer.

Nej – skadeglädje är nog inte rätt ord för de blandade känslorna. Det gör min relation till denne man för engagerad, för intensiv – jag vill honom inget illa – jag vill honom snarare – ingenting särskilt. Men jag njuter lite av spektaklet. Här finns en distans, ett perspektivskifte. Vad som helt klart finns i Platons dialoger är en dragning till en position som inte är särskilt ambivalent. Bra människor njuter oblandat av det som är gott och bra, och känner ren smärta över det som är dåligt. Och då måste den logiska slutsatsen bli att en bra person, är en humorlös person.

Något provocerande. Då vill man ju genast dra en lans till humorns försvar. Men istället för att låta provokationen knuffa mig långt över på den motsatta sidan vill jag stå kvar i ambivalensen och låta Platon formulera några bra frågor. Är skrattet ett tecken på att vi inte har lyckats forma våra njutningar och begär helt i linje med det goda? Är det i så fall ett slags (i sig komiskt) misslyckande?

I mina reflektioner kring Platon och skadeglädje närmade jag mig en annan formulering av humorns ambivalens – att den kan vara ett sätt att njuta av spektaklet, snarare än att vara engagerad och känslomässigt indragen. Just denna spänning kan Platons elev Aristoteles hjälpa oss att tänka kring. I sin Nikomachiska etik konstaterar Aristoteles att människor behöver avslappning och rekreation. Och då behövs humor. Han menar nämligen att det finns en social dygd eller duglighet som innefattar att skämta och kunna ta skämt på sin egen bekostnad, just i syfte att återhämta sig i samvaro med andra. Denna duglighet kallar han eutrapelia, som bokstavligen betyder kvick eller snabb i vändningarna.

Humorns njutning är alltså hos Aristoteles företrädesvis en form av avslappning i gemenskap med andra. Han beskriver också skämt som en villkorad hädelse. Något som annars – i allvarliga sammanhang – behandlas med respekt och manar oss till bot och bättring, kan genom humorns distanstagande lek få oss att lägga våra strävanden åt sidan ett tag. Denna tillfälliga hädelse, tycks Aristoteles mena, är en särskilt viktig form av social avslappning.

För att förstå Aristoteles tanke kan vi återvända till hur humorn skapar distans till det bristfälliga. För den tillfälliga hädelsen kan skapa ett andrum där skuld, skam eller en andfådd iver att förbättra, byts i lättnad, njutning, samhörighet. Men det är just där som ambivalensen också visar sig. För med vem och i förhållande till vad kan ett sådant andrum uppstå? Vilken brist och vilken smärta är det möjligt att skapa distans till? När blir humorn en avledning från något som vi skulle behöva engagera oss mer i, ta itu med?

I situationen jag inledde med att beskriva, De dövas kör, så väcks ytterligare en fråga: Vad räknas som en brist? Att bli skrattad åt, gjord till åtlöje, är en genomgripande smärtsam erfarenhet. Därför tuktar skrattet sederna, som filosofen Henri Bergson skrev runt förra sekelskiftet. Vi gör allt vi kan för att inte väcka den impulsen. Vi rättar in oss i ledet, försöker dölja det som väcker löje. Genom skrattet förhåller vi oss inte bara till givna normer, vi skapar och upprätthåller dem. Något som står på spel i lyteskomik är alltså vad som överhuvudtaget är ett lyte.

Genom att införliva humorn i karaktärsdygden eutrapelia gör Aristoteles sitt för att om inte upplösa ambivalensen så åtminstone låta individens omdömesförmåga tämja den. För den duglige personen, den som besitter eutrapelia, navigerar enligt Aristoteles skickligt och situationskänsligt genom de svåra frågor jag har ställt här.

Men – och detta är ett avgörande men – det sociala landskap Aristoteles tecknar är indelat i vad som för honom framstod som givna sociala hierarkier, som slaven och den frie mannen. En sådan naturlig ordning är en förutsättning för att kunna betrakta humorn som något som kan tämjas och införlivas i en social omdömesförmåga. När gemenskapen är snäv och väldefinierad – en fri man bland andra fria män – och självklart utesluter alla andra, är det kanske fullt möjligt att bli väldigt bra på att navigera genom humorns ambivalens.

Men utan sådana naturgivna hierarkier lösgörs också humorn från individen och blir något som existerar mellan människor snarare än som en förmåga hos en enskild individ. Då blir själva humorn en delande kraft – i delandets dubbla bemärkelse av sammanfogande och avskiljande. Den kan föra oss samman, stärka eller till och med skapa en gemenskap. I samma rörelse kan den ställa människor på var sida om en klyfta.

Så nej, jag tror inte att vi – vi som inte kan förutsätta gemensamma referensramar och en fast social hierarki – kan lösa problemet med humorns ambivalens genom en hänvisning till en social duglighet. Och den som tror sig vara förmögen att alltid vara rolig utan att förnärma eller förfrämliga någon, har kanske simmat för länge i samma lilla ankdamm.

Antikens stora skrattfester lär ha byggt till en väldigt stor del just på lyteskomik. Kanske låg det därför nära till hands för Platon och Aristoteles att, just som Svempa gjorde med mig, kasta ett litet strängt öga på skrattets njutning.

Det stränga ögat hjälper oss att se att skrattet, turligt nog, inte är det enda som tuktar sederna. Ord kan tukta både sederna och skrattet. Exempelvis ordet ”lyteskomik”. Sedan finns det ord som förblir tomma – utan något egentligt arbete att göra. Frågan ”Får man skämta om allt?” består, sin allvarliga klang till trots, av en sådan radda ord. Deras enda syfte är att underhålla en illusion om att vi genom något slags överenskommen regel skulle kunna upplösa humorns ambivalens.

Idag vet vi så mycket om humor och skratt. Vi vet hur välgörande de är, vilka effekter de har på våra hjärnor. Vi vet att de bygger gemenskap. Vi vet vilken politisk sprängkraft de har. Vi kan kategorisera och typologisera skämt, och det ges föreläsningar om hur man kan bygga upp till en komisk effekt. Som med det mesta i mänskligt liv så är humor och skratt grundligen objektifierat och utforskat.

Men all denna kunskap, hur hjälper den oss här? Kan den ge oss ett svar på frågan om man får skämta om allt? Nej, ingen kunskap i världen kan ge svar på hur det kommer sig att vi kan tycka att det är kul att allt har gått åt helvete. Och – ingen kunskap i världen kan ge oss en regel som fråntar humorn dess ambivalens.

Å ena sidan är humor en kraft som möjliggör något annat än att vara underkastad lidande, ansträngning, skuld, skam, vrede, sorg inför alla oförrätter, all grymhet, allt vi själva har gjort mot andra. Som möjliggör försoning och mellanmänskligt erkännande. Å andra sidan är lidande, vrede och sorg påkallade, ja, alldeles nödvändiga, i en värld som krossar våra hjärtan på nya och oförutsedda sätt varje dag.

Så Svempa, kanske var det något av det du lärde mig, efter showen i Bollnäs 1993, strax innan jullovet skulle börja. Att humorns ambivalens måste jag leva med, med all min mänsklighet.