Essä: Moderslinjen – av Anna Williams

Mammor har fört en märkligt undanskymd tillvaro i litteraturhistorien. Men i samtidslitteraturen dyker de plötsligt upp överallt. Allt oftare tar de själva till orda och allt oftare vittnar de om svårigheten i att finna sin roll. Mammalitteraturen av idag lyfter också fram nya roller – adoptivmamman och surrogatmamman, kvinnan som ångrat sina barn eller hon som valt bort moderskapet helt. Litteraturhistorikern Anna Williams ser hur dagens litterära mödrar både utmanar traditionen och bygger vidare på linjer som löper längre tillbaka i historien. Tillsammans bildar de en genre som varit minst sagt styvmoderligt behandlad i litteraturforskningen.

Mammalitteraturen har skrivit in sig som en egen genre i samtidslitteraturen. Den kommer som dikt, som självbiografi, essä och roman. Perspektiven skiftar. Länge var det vanligt att modersgestalten beskrevs genom barnets blick, oftast dotterns. Nu träder hon fram själv i historier om graviditet och födande, och som mor till barn som växer upp eller har blivit vuxna. Men hon har fortfarande sällskap av andra röster. Söner och döttrar skriver om henne; hon är både motor och nav i många familjeskildringar. Benägen som litteraturen är att gräva i det komplicerade handlar det ofta om invecklade relationer, om ensamhet och svek. Men också om den kluvna längtan efter närhet och avstånd.

Men vem är hon egentligen, mamman i litteraturen? Lika närvarande som hon är idag, inte minst när hon själv i allt högre grad tar till orda, lika svår tycks hon vara att fixera i litteraturhistorien. Samtidslitteraturens intresse för moderskap har en lång förhistoria. Men liksom de flesta historier där kvinnor spelar huvudrollen har den skrivits i skuggan av berättelser om män.

Ibland sägs det att det endast finns ett fåtal urberättelser som litteraturen gång på gång återvänder till. Resan hem med förhinder är en, offerberättelsen med återuppståndelsen en annan, sanningssökandet en tredje. I de stora kanoniserade berättelserna är mannen huvudperson: Odysseus, Aeneas, Jesus, Muhammed, Dante. Men kvinnorna finns där: Inanna/Ishtar, Eurykleia, Penelope, Maria, Birgitta … Ofta är deras historier förknippade med födande, fostrande och förlust. Är det det som gör dem undanskymda?

Moderskap associerar till estetisk lågstatus, konstaterar litteraturforskaren Christine Hamm. Det tycks fortfarande vara svårt att betrakta skildringen av kvinnliga erfarenheter som allmängiltiga. Likväl är temat etablerat och fortsätter att utmana. Idag handlar litteraturen om den ensamma mammans utsatthet, om att välja bort moderskap, om de uteblivna moderskänslorna och om alternativa familjebildningar. Den ger ord åt kärleken till det nyfödda barnet och granskar samhällets fördomar. Romanerna uppsöker spåren efter föregångarna, granskar bilder och föreställningar, tar spjärn mot gamla idéer. Modersvandringens urberättelse förgrenar sig.

En litteraturhistoria om moderskap skulle omfatta alla aspekter av konstnärligt skapande och estetiska val. Den skulle peka på samband mellan tidiga och sena berättelser och djupt rotade konventioner. För kanske är moderskapets arena den plats där normerna om kvinnan framträder allra tydligast. Den skulle också få oss att få syn på motståndet och det utmanande trotset.

Modern som livgivare är ett starkt litterärt tema långt tillbaka i tiden. Många berättelser från tidigmodern tid kretsar kring Jesu moder. I en senmedeltida engelsk predikotext sörjer Maria sin son vid korset: ”Mitt älskade barn, vad har du gjort för att bli dödad på korset? Vart tog min glädje vägen som fanns hos mig när jag vaggade dig, ammade dig, omfamnade dig och kysste dig så som en mor gör?” Sorgen är förbunden med mamman som just livgivare. Marias minnen är som spår i kroppen: hålla om, mata, värma, smeka. Nu är hon lämnad ensam – bedrövad och övergiven.

I en välkänd ikon lutar Maria sitt huvud mot barnets huvud, kind mot kind. Barnet håller sina fingrar mot mammans haka. Värmen från hud som möter hud strålar ut från bilden. Berättelsen om flickan som födde Guds son och kvinnan som förlorade honom pulserar genom historien som bultande liv. Som idealbild har Maria tillbetts och dissekerats. Hennes närvaro märks i otaliga vittnesbörd om mödrars erfarenheter.

Jungfru Maria är en frontfigur hos medeltidens heliga Birgitta som detaljerat beskriver hennes förlossning. I den pietistiska rörelsens sånger under 1700-talet kunde den helige Ande omtalas som en modersgestalt som föder sina späda barn med näring:

Kom helga and wår enda tröst,

Och lägg oß intil dina bröst!

Gif spenabarnen hulda mor;

En droppa af din källa stor

En annan livgivande men historiskt undanskymd gestalt är amman, kvinnan som ger livsviktig näring åt andra barn: unga kvinnor, nästan flickor, som går i tjänst med sin kropp åt överklassens mammor. Nationalencyklopedin skriver om substantivet ”amma”: ”Fattiga, oftast unga, ogifta mödrar tog arbete som ammor för att försörja sig under en svår period av livet, medan de egna barnen lämnades på barnhus eller till änglamakerskor.” Ammorna betalade för att lämna bort sina barn, som många gånger vansköttes och dog. Mödrar skildes från sina egna barn och skapade en nära relation till andras. Hur kändes det? Vad tänkte de?

Som litterär figur minns vi henne hos Homeros. När hjälten Odysseus efter många år återvänder hem från sin långa resa känner hans gamla amma Eurykleia igen honom först när hon badar hans fötter och ser ärret på hans ben i en gripande scen om kropp, närhet och kärlek. I den svenska 1700- och 1800-talslitteraturen framträder hon i förbigående, som ett minne från barndomen eller en perifer vardagsgestalt. Anna Maria Lenngren nämner henne, liksom Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Gustaf af Geijerstam och Victoria Benedictsson. Somliga episoder berättar om kvinnor eller män som inte vill lämna bort sitt barn till en amma. I andra är det en självklarhet.

Med det moderna genombrottet kring sekelskiftet 1900 öppnar sig litteraturen för nya platser, samhällsgrupper och sociala förhållanden som tidigare inte hade skildrats med realismens blick. Kvinnorna skrev sin historia om kön, kropp, sexualitet och jämställdhet. Kvinnoaktivismen, rösträttsrörelsen och jämlikhetsfrågorna fick inflytande i lagstiftning och mentalitet under seklets första decennier. Den Nya kvinnan blev både en social och litterär gestalt som krävde självständighet och intellektuellt utrymme. I litteraturen är hon med om livsavgörande händelser som graviditet och moderskap som aktualiserar könsskillnader och maktordningar.

Anne Charlotte Leffler ger amman en helt egen berättelse. En ammas historia (1892) utspelar sig i Italien. Leffler skrev den efter att hon lämnat Sverige, gift sig med en italienare och flyttat till Neapel. Berättaren har anställt Caterina di Filippo som amma åt sin lille pojke. Caterina har lämnat kvar sin nyfödda dotter hemma för att tjäna pengar, och hennes kval är hjärtskärande:

När hon varit några månader i Napoli försökte hon förgäfves att erinra sig sin egen flickas ansikte, och när hon sedan efter ett helt års bortavaro kom tillbaka till denna, kände hon sig främmande för henne och tänkte ständigt på det andra barnet hon lämnat och såg denna oupphörligt för sig, hur han vinkade med sin lilla hand till afsked.

Caterina råkar ut för det som ofta hände ammorna i verkligheten: hon skiljs från sitt spädbarn som dör på grund av bristande omsorg. Med skildringen av Caterinas dubbla moderskänslor – för både sitt eget och det ammade barnet – väcker Leffler frågan om blodsband och anknytning. August Strindberg hade gestaltat temat i sin pjäs Fadren 1887 som gav ord åt patriarkatets osäkrade ställning i det slutande 1800-talet. Leffler ser situationen från kvinnans synvinkel och beskriver en moderskärlek som är oavhängig biologi och juridik. På så sätt tar amman plats också i moderskapets litteraturhistoria.

En av de främsta moderna skildringarna av moderskapet är Sigrid Undsets medeltidsroman Kristin Lavransdatter (1920–1922). Den utspelar sig på 1300-talet men aktualiserar samtidsfrågor om erotiken, äktenskapet och modersrollen. Mot sina föräldrars vilja gifter sig Kristin med den vackre och förföriske Erlend och deras äktenskap blir konfliktfyllt. Kristin har svårt att förena sin sexuella relation till Erlend med rollen som husfru och mor. Sigrid Undset ägnar stort utrymme åt beskrivningarna av födande och ammande – ger dem legitimitet. De får en stark symbolisk betydelse. Sin förstfödde son, som avlats innan hon ingått äktenskap, föder Kristin på Marie bebådelsedag. Jungfru Maria som tvingas se sin son lida och dö på korset är en central referens i Kristins strängt religiösa miljö. Hon grubblar över att hennes friska, vackra barn sägs ha avlats i synd, och den religiösa fonden blir en påminnelse om den skam och skuld som knutits till den kvinnliga sexualiteten och moderskapet:

Avlad i synd. Buren under hennes hårda, onda hjärta. Dragen ur hennes syndasmittade lekamen så skär, så sund, så outsägligt älsklig och frisk och ren. Den oförskyllda nåden bröt sönder hennes hjärta – förkrossad av ånger låg hon där, och gråten vällde ut ur hennes själ som blod ur ett dödshugg.

Här finns också scener som knyter an till en kristen visuell tradition med Maria och barnet som fixeringsbild. En medeltida variant avbildar Kristusbarnet med Maria och hennes mor Anna i gemenskap. I en vacker passage samtalar Kristins mor Ragnfrid förtroligt med sin dotter som ammar sin sjätte son. ”Hon strök över barnets huvud och dotterns hand, som höll om den lille. […] Litet efteråt tog hon varsamt spädbarnet som hade somnat från moderns bröst och lade det i vaggan. Hon fäste ihop Kristins skjorta med den lilla söljan, strök över dotterns kind och bad henne sova nu.”

Amningsbeskrivningarna är fyllda av levande detaljer. Kristin som ”tryckte hans ena hand in mellan sina bröst, under det hon gav honom di”. Hennes oro över barnet som inte suger tillräckligt, eller förtvivlan när det bestäms att barnen ska lämnas bort till ammor.

Under mellankrigstiden beskriver arbetarlitteraturen det som varit undanskymt: statarmiljöerna, den proletära verkligheten, kvinnornas erfarenheter. Maj Hirdman skriver om konflikterna mellan moderskap och politisk kamp i en mansdominerad klassmiljö. Moa Martinsons skildring i Kvinnor och äppelträd (1933) av hur den fattiga arbetarkvinnan Sally – övergiven av barnafadern – ensam på köksgolvet föder sitt sjätte barn är vägröjande i den svenska litteraturhistorien:

Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. […] Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten.

Sally föder fram barnet, klipper av navelsträngen, sveper in den lille pojken. När maktens representanter, fjärdingsman och fattigvårdsordföranden, kommer för att kräva in den obetalda hyran viker de liksom undan vid åsynen av mor och barn. De ”ser som förhäxade in i de föraktfullt blickande ögonen, far villrådigt med blickarna över den duniga lilla skallen som ovetande om allt bara dricker, dricker”. ”Herrarna” får gå med oförrättat ärende.

Med den självständiga, politiskt medvetna Sally öppnar Moa Martinson dörren på vid gavel till kvinnornas levda erfarenheter. Maktens män ger sig av, men inte förrän de förolämpat den nyförlösta och ogifta Sally. De degraderar henne från madonna till hora, som Ebba Witt-Brattström formulerar det. Så växlar denna laddade födelsescen mellan heligt och profant, realistiskt och groteskt, i en roman som medvetet presenterar ett spektrum av motsägelsefulla modersbilder.

I Moa Martinsons Mor gifter sig (1936) är redan titeln ”skandalös”, skriver Ebba Witt-Brattström – en kvinna som redan är mor ska stå brud. Romanen utspelar sig kring förra sekelskiftet och skildrar en statarflickas liv ur barnets perspektiv. Mia växer upp med sin mor som kämpar med fattigdom, ständiga flyttar, tungt kroppsarbete och en otrogen man. En scen beskriver solidariteten mellan mödrarna i proletärhemmen. Den utfattiga Olga är bjuden på kaffe hos Mias mamma Hedvig, och hon försöker mata sin en månad gamla pojke med kaffedoppat bröd. Pojken skriker. Hedvig tar honom i famnen, byter på honom, tvättar och sköter hans såriga kropp och ger honom torra kläder ur sitt magra linneförråd. Sedan råder hon hans storögda och tacksamma mor att inte ge honom annat än bröstmjölk i tre månader. ”Därefter satte de båda mödrarna i gång om allt möjligt och Olga drog en sjaskig våt handduk från brösten under blåblusen och lade ungen till för att dricka.”

Även Agnes von Krusenstjerna utforskar kvinnolivet och moderskapet, inspirerad av Ellen Keys hyllning av modern som samhällsbärare. Den radikala romansviten Fröknarna von Pahlen (1930–1935) handlar om unga adelskvinnor som bryter mot konventionerna och upprättar ett kvinnokollektiv på landet där nya barn föds i ett slags utopiskt matriarkat – en replipunkt i ett patriarkaliskt samhälle där kvinnan är en handelsvara. Amningen skildras som en anknytningsprocess där mor och barn kommunicerar med varandra på ”[h]emlighetsfulla språk, som mycket litet ha med läpparna och vanliga ord att göra. De komma från kvinnornas hjärtan och kanske också från deras svällda bröst där mjölken finns.”

Ingeborg Björklunds samhällskritiska roman En kvinna på väg (1926) handlar om ett förlossningshem för ogifta mödrar. Förbudet att amma som ogift kvinna gör situationen outhärdlig för kvinnorna. ”– Ammar inte fröken sin lilla”, frågar den nyanlända, höggravida Isa Borg, romanens huvudperson. ”– Naturligtvis inte”, får hon till svar. ”Barnet skall ju lämnas bort.” För Isa Borg blir amningen både tröst och trots mitt i förtvivlan:

Var inte bara detta med amningen av barnet ett under, som frigjort hennes hoppfullhet. På regelbundna tider fylldes hennes bröst, driven av deras sprängande tyngd sökte hon upp sitt barn, som på samma tider blev hungrigt. Det var något underbart med denna nya och automatiska funktion av hennes egen kropp.

Med den andra vågens feminism på 1960- och 70-talet började modersrollen granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. Mor/dotter-relationen är framträdande i litteraturen och den handlar både om uppgörelse och längtan. Politiska röster gör sig hörda. Journalisten Eva Moberg skriver 1961 sin berömda artikel ”Kvinnornas villkorliga frigivning” där hon attackerar biologismen och kräver jämlikhet i folkhemmets Sverige. Hon påpekar att det faktiskt inte finns någon biologisk koppling mellan amning och klädtvätt eller matlagning.

På 1970- och 80-talet skriver Kerstin Ekman kvinnornas historia i sin berättelse om en mellansvensk stad från 1870-talet och hundra år framåt: Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus (1974–1983). Maktförhållanden och kvinnoförtryck beskrivs genom ”kroppsligheten och dess villkor”. I Häxringarna, på 1890-talet, blir den oerfarna, sjuttonåriga Tora med barn efter att bondsonen i gården där hon arbetar för svältlön övertalat henne till samlag. Hon körs bort efter anklagelser om lössläppthet. Bondsonen flyr från sitt ansvar och sveket bränner i Tora. Sonen ska lämnas bort till ett barnlöst par som i sin tur ska anställa en amma – i sin tur troligen en ung kvinna som råkat i olycka. När de hämtar den lille pojken måste Tora lova att aldrig befatta sig med barnet mer. ”Jag lovar. Era jävlar”, svarar hon. I hennes svar samlas maktlösheten och upprorsviljan i ett patriarkaliskt och odemokratiskt samhälle.

Längesen men ändå nära. Litteraturen påminner inpå bara skinnet om att det som är historiska förhållanden i en kultur kan vara dagsaktualitet i en annan. Den aktualiserar också feministiska utvecklingsspår. Idag diskuterar moderskapsforskningen vad begreppet mamma egentligen inbegriper. Är det en biologisk position? En social? Metaforisk? Måste en mor alltid ha en relation till ett barn? Hur är det med mammor som frivilligt eller av nödvändighet lämnar eller lever utan sina barn?

Moderstemat tror jag man kan betrakta som en ingång till att tala både om ”rollfällor” och normer och om närhet och empati. Om vad som skapar ett samhälle. Det blottlägger något viktigt om vad som gör oss till människor och om var vi kan finna förutsättningar för gemenskap. Kan mammaomsorgen – den som döljer sig bakom statistiken om föräldraledighet och hushållsarbete – rentav utgöra grunden till ett fredligare samhälle, frågade sig filosofen Sara Ruddick 1990. Diskussionen som följde varnade för essentialism och idealisering.

Litteraturen avslöjar var gränserna dras för kvinnors fria livsval. Jane Magnusson beskriver i antologin Ingens mamma (2013) reaktionerna på hennes beslut att inte skaffa barn:

Folk tycker inte att jag är klok, de blir otrygga, tror jag far med osanning, hoppas och ber att jag ska krypa till korset. Trots att jag flera gånger förklarat hur det ligger till har jag nära vänner som fortfarande undrar om jag inte ska erkänna att jag längtar och ångrar mitt val. Jag har ju fortfarande chansen i några månader till …

Annina Rabe noterar glappet mellan politik och praktik: ”Samtidigt som det bedrivs normkritik på alla håll och kanter är det som om det råder femtiotalsideal även bland många av dem som utger sig för att vara de mest radikala. Man gifter sig enligt konstens alla regler, man skaffar minst två barn.” Boken visar de sega strukturer som omger moderskapet och hur starkt kvinnors identitet fortfarande är knuten till deras reproduktiva förmåga.

Här har litteraturforskaren Yi-Lin Yu noterat en intressant utvidgning av modersbanden i samtidslitteraturen. Tvärsgenom skilda kulturella och etniska hemvister hittar hon skildringar av icke-biologiskt moderskap, surrogatmödraskap, av solomammor och kvinnor som lämnar sina barn. Berättelserna har gått vidare mot en öppen utforskning, i språket och tiden.

Kristina Sandbergs trilogi Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris (2010–2014) handlar om kvinnan och modern som misslyckas med att nöja sig i det svenska folkhemmet. Mellan sina service- och hushållssysslor färdas Maj från gravid servitris till omhändertagande mormor under trettio år från sent 30-tal till 1969 i småstaden Örnsköldsvik. Hennes resa beskriver folkhemmet ur den undanskymda hemmafruns synvinkel. Moderskapet som socialt arv tar form genom de omständliga beskrivningarna av Majs hårda och monotona tillvaro.

Bilden av den lyckliga hemmafrun pulveriseras. Hon är ängslig, osäker och missnöjd. Hon brottas med sig själv och med relationen till mamman. Romanen spinner ett nät av förbindelser grundade i moderstemat. Det kan handla om makens förhållande till sin mor, om Majs infekterade samvaro med svärmodern eller om dottern Anita som blir mamma. Maj är väl förtrogen med idealen och hon går i dialog med litterära föregångare som vågat granska myterna med skarp realism.

Maj är ingen aktivist som slåss på barrikaderna trots att hon lever under 60-talets radikalisering av kvinnofrågorna och jämställdhetskraven. Hennes anspråk på synlighet och inflytande ligger i historien om hennes liv från 2000-talets horisont. Det är fundamentet för berättarens lojalitet med sin huvudgestalt. Majs dotterdotter ser sin mormor utifrån sin egen kunskap om de senaste decenniernas sociala och politiska förändringar. Rösterna bryts mot varandra som för att påminna om att romanen är tillkommen i en tid då hemmafrun som ideal dyker upp i bloggar och på hemsidor. I ljuset av den diskussionen låter Majs ständiga rädsla för att inte vara respektabel som en tvångstanke. Hon jagas av idealbilderna i en värld som inte har plats för de globala skeenden som samtidigt inträffar: andra världskriget, Kubakrisen, Vietnamkriget, den amerikanska medborgarrättskampen, Sharpevillemassakern. Kanske är det Maj som är den mest representativa kvinnorollen för sin tid, hon som inte har utrymme för politiskt engagemang.

Och vad betyder det för ett samhälle? Kristina Sandberg skriver fram Maj genom feminismen och de kvinnohistoriska framstegen. Kvinnorna bildar kedja genom tiden. ”Om inte du och morfar hade träffats hade jag inte funnits”, säger Anita i telefon till sin skröpliga mormor innan det är för sent. Och Maj minns sin mammas tvättdagar i den iskalla sjön. Själv kämpar hon med eksem och kroppsvärk efter arbetet på kemtvätteriet. Anita har inget lätt liv som mor. Dotter till en dotter till en dotter. Därför genomsyras romanen av den sammansatta moderskärleken. Maj längtar efter mammans kärlek som hon aldrig tycker sig haft. ”Hur hon än försöker kan hon inte mana fram mammas ansikte.”

När Anita som student i Lund drabbas av ett psykiskt sammanbrott är det sin egen otillräcklighet Maj genast tänker på: ”Anita som har haft allt ett barn kan drömma om! Utom kärleken från en mor?” Skuldkänslorna är enorma och genom språkskiktet blir berättaren synlig i sin ambition att lyfta moderskapets komplicerade spår genom generationerna, när hon låter Maj fläta samman ångesten kring sin egen modersrelation och förhållandet till dottern:

Mamma var ju också nervös, ja nere, i perioder. Nere. Hon gör det mot mig. Vill att jag ska veta hur illa jag har gjort henne. Anita, om jag bara hade kunnat få älska dig! Hade det sett annorlunda ut då? Nej. Det är försvarets hårda smattrande. Mat, kläder, eget rum, allt vad du velat har du fått av mig. Kan jag rå för din rädsla för döden? Den delar vi, Anita, de svartkantade kuverten, buden, kan jag rå för att jag som ung och oerfaren blev lämnad med er utan min mamma och pappa?

Det är sårigt och smärtfyllt men det är samtidigt också, tror jag, en anvisning om romanens estetiska uppdrag. Att mana fram ansikten och peka på förbindelserna som formar oss och leder oss mot trygghet, inordning eller motstånd. Berättelsen vittnar om konflikterna, men romanen binder dem samman, gör synligt det som bär på en möjlig gemenskap. Det är också en strömning i samtidslitteraturen. Den som söker nya vägar att återupprätta mor/dotter-relationen.

Men hur skriver man om det svåraste? Om en mor som blivit övergiven som barn och som slutgiltigt överger sina barn? I Mammajournalerna (2020) berättar Helene Rådberg om en mammas självmord. När boken kom ut hade det gått drygt trettio år sedan Barbro tog sitt liv, femtionio år gammal. Berättelsens sista rad är tryckt på en ensam sida: ”Barbro 1929–1989”. Mammajournalerna är en roman och den som för ordet är Helen, utan författarens tredje ”e” i förnamnet. Enligt baksidestexten är de citerade patientjournalerna autentiska. Detta är en historia om en mor och om en dotter som försöker förstå varför modern inte längre orkade leva.

Rådbergs metod för att närma sig detta tyngsta är att införliva många olika former i boken. Mammajournalerna är en självbiografisk biografi, dagbok, händelselogg, journal, intervju, minnesanteckning och underrättelse om ett livsförlopp. En mammagestalt träder fram i ett kalejdoskop av starka scener: dotterns historia, skärvorna av hennes drömmar och terapisamtal, familjefoton, läkaromdömen och vänners hågkomster. Eller borde jag inte använda den bilden? Jag läser att ordet kalejdoskop betyder att ”betrakta vackra former”. Mammajournalerna speglar outhärdliga minnen och situationer. Den beskriver det fula missbruket, nätternas drogade telefonsamtal, journaler av förskriven psykofarmaka, ångesten och psykoserna. Men jag behåller bilden. För berättelsen rymmer en lyhörd meddelelse från en dotter till en mor. Bitvis är den vacker och söker ett språk för försoning. Den ger också röst åt en mamma som själv tystnat.

Helene Rådberg öppnar perspektiven mot historien. Det är hon inte ensam om. Åtskilliga moderna romaner och självbiografiska skildringar på moderstemat använder sig av vad litteraturforskningen kallar den matrilinjära berättelsen om mödrar och döttrar. Den fångar upp förbindelserna mellan släktleden – mellan dottern, modern, mormodern och än längre tillbaka genom tiden. Författarna kopplar ihop livshistorierna för att visa hur de som har gått före haft betydelse för hur huvudpersonens liv gestaltat sig. Ofta finns en tydlig identifikation mellan dotter och mor. Spåren löper som färska fåror genom generationerna. Där samlas kunskap och minnen.

I ett av de många nattsamtalen från den tablettomtöcknade Barbro ber hon sin dotter att skriva. Hon vill att dottern ska skriva att hon har en mamma:

Du säger

skriv att du har en mamma

och upprepar

du har en mamma

Mammaordet löper som en ouppnåelig tröst genom Mammajournalerna. Men Helen gör Barbro till viljes. Hon skriver att hon haft en mamma och bekräftar det genom sin utforskning.

”Jag blev så småningom mor, men jag födde aldrig”, skriver berättaren i Cilla Naumanns roman Bära barnet hem (2015). Den genomsyras av en fråga som inte får något entydigt svar men som ändå besvaras: Vad är egentligen moderskap? Tre historier fogas samman i en berättelse om att vara mamma. I den första är jagberättaren på väg med sin vuxne, adopterade son Adam till Bogotá i Colombia för att för första gången träffa hans biologiska mor. Den andra handlar om Ana som övergivits som spädbarn av sin mamma utanför ett kloster i Bogotá. Hon växer upp i klostret och arbetar i vuxen ålder som barnflicka i en välbeställd familj. Den tredje handlar om jagberättarens förhållande till sin åldrande mamma som går allt djupare in i demenssjukdom.

Erfarenhetsstråken öppnar för romanens grundfråga. Ett svar ger berättaren som är mor till tre adopterade barn. Det rör den dagliga gemenskapen i en familj, ”inuti den konkreta och sammansatta upplevelsen av att vara i barnens växande, blivande, varande – att vara deras mor”. Den inbegriper henne själv såväl som Ana i hennes relation till lille Mateo, yngsta barnet i familjen där hon arbetar. Ana blir alltmer involverad i hans liv, till den grad att hon i hemlighet fungerar som hans amma: när hon flaskmatar honom med den biologiska mammans urpumpade bröstmjölk lägger hon honom till sitt eget bröst för att skapa närhet, och i intimitet står Mateo närmare Ana än sin mor.

I mindre grad inbegriper definitionen av moderskap Mateos biologiska mor. Hon är strängt upptagen med sitt arbete och familjens sociala status, hon är frånvarande från morgon till kväll och tiden med barnen är minimal. Ur Anas perspektiv är hon definitivt inte i barnens ”växande, blivande, varande”.

Berättarens resa handlar om moderskärlekens rötter vars förbindelser spänner över generationerna. Den är sprängfylld av känslor och reaktioner som hon försöker sätta ord på. Trots att Adam adopterats som spädbarn och nu är drygt tjugo år gammal drabbas hon av skräcken för att mista honom efter mötet med den biologiska mamman och födelselandet. Rädslan är irrationell men den finns där. Ana i sin tur brottas med vetskapen om att hon kommer att förlora det barn som hon varit som en mor för genom de uråldriga rörelserna: vagga, amma, omfamna, kyssa.

Romanen avslutas med berättarens starka känslor av förlust och avsked när hon alltmer förlorar kontakten med sin mor. I sitt inre framkallar hon och bryter till sist kropparnas band som erinrar om moderns närhet till det lilla barnet:

Då blundar jag och tar hennes smala fågelhand i min och leder henne ut på stranden. […] Allt är stilla, långt ifrån och solens sista strålar tänder havets glitter. Jag släpper mammas hand och tar några steg i den varma sanden. När jag vänder mig om är hon borta.

Spåren korsar varandra. Berättelsen om adoptionen kommer att handla om insikten att moderskapet inte låter sig inordnas i en mall eller i ett avgränsat tidrum – ”om hela världen bara kunde sluta lägga ordningen för hur mor och barn och kärleken ska vara”, som Ana tänker om sin relation till Mateo. Och mitt moderskap, konstaterar berättaren på väg att hämta sitt nyfödda barn i en annan världsdel, ”omfattar mer än en mor”.

Karolina Ramqvists Den vita staden (2015) handlar om unga Karin med sitt spädbarn. Hennes kriminelle man har lämnat henne och hon är kvar i lyxvillan och hotas av avhysning. Räkningarna samlas på hög och romanen skildrar hennes helvete. Man får känslan av att hennes kropp är mycket tunn och att den liksom klamrar sig fast vid sin närande funktion: att ge barnet bröstmjölken. Hon ammar sin dotter Dream:

Det gjorde inte ont, men hon övermannades av minnet av hur det hade känts de första gångerna: som om någon rörde runt i henne med ett järnrör. Det var en smärta som rest sig som ett orubbligt kaos. Han hade legat bredvid henne och torkat hennes tårar med sina sträva fingrar, tröstat henne och påmint henne om det sköterskan sagt, att den första amningen skulle få livmodern att dra ihop sig igen, för att skydda sig, och att det skulle göra ont. Det var naturens mening.

Amningen går som ett stråk genom romanen som håller fast vid den enda, sköra och hotade gemenskap Karin har. Skildringarna är existentiella vägvisare som pekar mot den osäkrade värld hon befinner sig i, och skarven mellan ideal och verklighet blir tydlig. Hon läser en mammatidning med bilder av en harmonisk mor som skriver kokböcker och äter gröt med sina barn i familjens kök. Karin går in i bilden, ”fylldes, som om hon själv hade ätit av den där gröten, eller som om hon också var en sådan kvinna, som inte hade något att oroa sig för”.

Romanens modersbild är en helt annan. Karin är handlingsförlamad och avskuren från omsorg och social gemenskap. Skeendet beskrivs ur hennes synvinkel. Det skapar en intensiv medvetenhet om hennes och barnets kroppsliga och psykiska utsatthet. De är både utlämnade till varandra och radikalt ensamma. Karin släpar med sig barnet som en otymplig kappsäck i försöken att överleva.

Ingen går oberörd av moderskapet. Det angår den som är någons mor, någons barn, någons far, någons mormor, någons syskon. Tekniker och familjebildningar förändras, men kroppen och känslorna kan vi fortfarande känna igen, i antikens, medeltidens eller 2000-talets texter. Litteraturen visar att moderskapet inte är en isolerad företeelse utan starkt förbundet med samhällsutveckling, medicinhistoria, människosyn och politiska förändringar.

Det slår mig vid läsningen av de nyaste romanerna att modersgestalterna omsluts av en särskild ensamhet. Den existentiella utforskningen gör de på egen hand, utlämnade åt tvivel och sökande. Naumanns berättare har svårt att hitta orden i dagboken hon börjar skriva på väg till det nya barnet. Hon har ”strukit, kladdat och börjat om”. Finns ett språk för hennes erfarenheter? Ensamheten väcker frågan om var det kollektiva samtalet finns idag. Filosofen Patrice DiQuinzio ser hur det moderna moderskapet omgärdas av ett kluvet förhållningssätt både i teori och praktik: det är å ena sidan inlemmat i en individualistisk jämställdhetspolitik som syftar till människors lika utvecklingsmöjligheter oavsett kön; å den andra understryks kvinnans unika kroppsliga relation till barnet.

Det sätter avtryck i litteraturen. Röster bryts mot varandra inom en och samma text. Moderskapstemat är splittrat och i ständig förändring. Det kan man se som ett hälsotecken. Det litterära arvet inbjuder till dialog. Det finns en kraft i samtidslitteraturen, i granskningen av myter och normer, i ljuset på kvinnors erfarenheter, i viljan att ge ord åt moderskapet som omfattar mer än en mor.

ANNA WILLIAMS är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, specialiserad på 1800- och 1900-talens litteratur och särskilt kvinnliga författarskap. Williams är ordförande i Samfundet De Nio, aktuell med biografin Diktarhjärtat. Lotten von Kraemers litteraturliv (Albert Bonniers förlag) och har nyligen avslutat ett mångårigt forskningsprojekt om moderskap i litteraturhistorien.

Bibliografi

Om Maj Hirdman och moderskapstemat, se Eva Adolfsson, ”Moderskapets pris”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, d. 3: Vida världen 1900–1960, red. Elisabeth Møller Jensen m.fl., Höganäs: Bra Böcker, 1996, s. 149–153.

Ingeborg Björklund, En kvinna på väg. Roman i tre delar, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1926, s. 13.

Jenny Björklund, ”’Det måste gå att befria kärleken från skitpatriarkatets fängelse’. Kärnfamiljer och andra familjer i Maria Svelands romaner”, ”Någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt”. Interdisciplinära studier tillägnade professor Torsten Pettersson, red. Jenny Björklund m.fl., Möklinta: Gidlunds, 2015, s. 38–41.

Nancy J. Chodorow, ”Mothering through the Ages (of Woman)”, föredrag vid konferensen Motherhood & Culture: Identity, Diversity, and Culture, Maynooth University, Irland, 15–17 juni 2015.

Patrice DiQuinzio, The Impossibility of Motherhood: Feminism, Individualism, and the Problem of Mothering, New York och London: Routledge, 1999.

Kerstin Ekman, Häxringarna, Stockholm: Bonnier, 1974, s. 119–122.

Margaretha Fahlgren, Kvinnans ekvation. Kön, makt och rationalitet i Strindbergs författarskap, Stockholm: Carlssons, 1994, s. 85–109.

Christine Hamm, ”Hva er det med mor?”, Kjønnsforhandlinger. Studier i kunst, film og litteratur, red. Geir Uvsløkk & Anne Birgitte Rønning, Oslo: Pax, 2013, s. 63.

Christine Hamm, Foreldre i det moderne. Sigrid Undsets forfatterskap og moderskapets grammatikk, Trondheim: Akademika forlag, 2013, s. 35 f.

Homeros, Odysséen, Nittonde sången.

Ordet ”rollfällor” återfinns hos Gunilla Kracht, ”Jag tror inte på klimakteriet”, Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet, red. Josefine Adolfsson, Stockholm: Atlas, 2013, s. 101.

Agnes von Krusenstjerna, Av samma blod, Stockholm: Spektrum, 1935, s. 457.

Virginia Langum, ”’As a Kinde Modur Schulde’: Mary and Natural Maternity in the Middle Ages”, Words and Matter: the Virgin Mary in Late Medieval and Early Modern Parish Life, [min övers.] red. Jonas Carlquist & Virginia Langum, Stockholm: Sällskapet Runica et mediaevalia, 2015, s. 135–150. Originaltexten är hämtad ur Three Middle English Sermons (1939), Langum 2015, s. 135.

Lisbeth Larsson, ”På jakt efter den moder som försvann”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, d. 4: På jorden 1960–1990, red. Elisabeth Møller Jensen m.fl., Höganäs: Bra Böcker, 1997, s. 255–265.

Anne Charlotte Leffler, Efterlämnade skrifter. I. Sanningens vägar. Napolitanska bilder, Stockholm: Bonniers, 1893, s. 200. ”En ammas historia” är daterad 1892.

Jane Magnusson, ”Hjärntvättad”, Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet, red. Josefine Adolfsson, Stockholm: Atlas, 2013, s. 17.

Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd, (1933) Stockholm: Legenda, 1991, s. 145 f.

Moa Martinson, Mor gifter sig, Stockholm: Bonniers, 1936, s. 7.

Cilla Naumann, Bära barnet hem. Roman, Stockholm: Natur & Kultur, 2015, s. 8.

Annina Rabe, ”Ingen rättighet eller skyldighet”, Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet, red. Josefine Adolfsson, Stockholm: Atlas, 2013, s. 76.

Karolina Ramqvist, Den vita staden, Stockholm: Norstedts, 2015, s. 24. Romanen är en fristående fortsättning på Karolina Ramqvists Flickvännen, Stockholm; Wahlström & Widstrand, 2009.

Anne Birgitte Rønning och Astrid Sæther, ”I lidandets ljus. Om Sigrid Undset”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, d. 3: Vida världen, red. Elisabeth Møller Jensen m.fl., Höganäs: Bra Böcker, 1996, s. 204.

Sara Ruddick, Maternal Thinking: Towards a Politics of Peace, London: The Women’s Press, 1990, s. 127–139.

Helene Rådberg, Mammajournalerna, Stockholm: Ordfront, 2020.

Kristina Sandberg, Liv till varje pris, Stockholm: Norstedts, 2014, s. 7.

Kristina Sandberg, Sörja för de sina, Stockholm: Norstedts, 2012, s. 102.

Elaine Tuttle Hansen, Mother Without Child: Contemporary Fiction and the Crisis of Motherhood, London: University of California Press, 1997, s. 4 ff.

Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter, övers. Teresia Eurén, Stockholm: Norstedts, 1992, s. 308.

Ebba Witt-Brattström, ”Kvinnoföraktande självhat”, Dagens Nyheter, 2.11.2009, http:// www.dn.se/kultur-noje/essa/kvinnoforaktande-sjalvhat/.

Ebba Witt-Brattström, Moa Martinson. Skrift och drift i trettiotalet, Stockholm: Norstedts, 1988, s. 166–170.

Ebba Witt-Brattström, Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur, Stockholm: Norstedts, 2014, s. 38.

Yi-Lin Yu, Mother, She Wrote: Matrilineal Narratives in Contemporary Women’s Writing, New York: Peter Lang, 2005, s. 14–29.

Ann Öhrberg, ”Imagery of God in Moravian Songs from Eighteenth-Century Sweden”, Rhetoric and Literature in Finland and Sweden, 1600–1900 [= Nordic Studies in the History of Rhetoric 2], red. Pernille Harsting & Jon Viklund, Köpenhamn: NNRH, 2008, s. 20.

Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/uppslagsverk/ encyklopedi/lång/amma.

***

Essän är en nybearbetning med grund i två texter som tidigare publicerats på annat håll – ”Modersspåren”, publicerad i Aiolos 54: 1, 2016, och ”Hon som inte släpper sitt grepp. Helene Rådbergs ’Mammajournalerna’”, publicerad i De Nios kalender 2022.